Kristen = engagerad!

I söndags var jag inbjuden till ett årsmöte för internationella ombud för att prata om att engagera ungdomar i internationella frågor. Att berätta om ageravolontärerna och andra praktiska sätt att enagegera är givet men jag tror också att det är viktigt att prata om vad vi erbjuder när vi inbjuder folk att engagera sig. Vad innnebär det att vara kristen och internationellt engagerad? Jag tror att vi som kyrka har en viktig uppgift i att visa på alternativa vägar. Jag tror att vi har en viktig roll att fylla i samhällsdebatten kring vilka värden vi ska hålla högt och vad det verkligen  innebär att leva ett gott liv och vad välfärdsamhället egentligen kan erbjuda i 2000-talet.

För ungefär 800 år sedan levde Franciscus av Assisi, en man som valde att avstå sin familjs rikedomar för att leva i fattigdom och gemenskap med Gud och sina bröder. Det finns en bild av hur Franciskus slänger av sig sina kläder på torget i Assisi framför biskopen som en symbol för hans avbrott från den materiella världen och där han istället träder i sin gråa munkkåpa som han sedan bär resten av livet. Exempel som Franciskus finns det många i kyrkans historia och det handlar inte bara om fromhet, det handlar inte bara om att avskärma sig från den värld vi lever i. Det handlar om att ifrågasätta, protestera och provocera men alltid på ett fredligt vis. Idag är det kanske viktigare än någonsin att våga göra just detta. Det gäller inte bara hur vi som människor bör leva utan snarare vår överlevnad och det handlar om vårt uppdrag att vårda skapelsen.

Att som kyrka engagera sig i globala rättvisefrågor och klimaträttvisa är givet. Jesus försökte redan för 2000 år sedan varna oss för ett materiellt överflöd. Men nu har vi chansen som kristna att göra det som Franciskus gjorde, vi har chansen att kasta av oss vår ohållbara livsstil och träda i en ny klädnad av hållbar livsstil. Det finns en annan väg att gå och vi måste tydligare visa på den vägen. Att välja ett liv där man är medveten om sin egen påverkan på omvärlden och skapelsen är inte bara för oss internationellt engagerade, det är ett kristet förhållningssätt! Att vara kristen får konsekvenser för mitt liv och nu precis som då så handlar det om att ifrågasätta, protestera och provocera för så länge Guds rike inte är nått så finns det alltid ett alternativ som är lite bättre än det vi har.

Tinde Carlbrand, ageravolontär i Uppsala domkyrkoförsamling

En långfredag fylld av stillhet, eftertanke och klimatet

Skrivet den 7 april

Sex år. Sex år har jag varit till påsklägret på Sandviken med sku Karlstad. Alltid lika glad och förväntansfull när jag kommer dit, lika ledsen när jag åker. Jag undrar om de finns något som kallas ptld (post-traumatic lägerdepression). Tidigare år har jag alltid varit deltagare, lika främmande från vad som händer bakom kulisserna som alla andra. Men förra året åkte jag med som församlingsledare och likaså i år. Jag tror det är som de andra ledarna säger; ”när du väl kommit till en ledarsamling, då kommer du inte därifrån sen”.  Men det här året blev annorlunda, innan påsklägret blev jag tillfrågad om jag ville hålla ett föredrag om miljön under lägret med fokus på ”Varför ska jag bry mig?!”.

Jag har haft föredrag tidigare om samma ämne, men den här gången var de annorlunda. Av alla de 79 deltagarna på lägret känner jag de flesta rätt väl (påsklägret slår aldrig fel! Vänförfrågningar på Facebook någon?) och när man ska tala inför så många vänner, gamla som nya skapar man direkt en nervositet. En nervositet byggd på en prestationsförmåga man tvivlar på när man står öga mot öga med människor man känner rätt väl.

Men samtidigt ger det en lika stor känsla av drivkraft. En ny utmaning, ett mål att nå. Ofta brukar känslor ha två sidor, precis som på ett mynt. I det här fallet en känsla av oro och en känsla av utmaning och kanske är det precis vad som behövs? En balans mellan båda känslorna. Det får mig att tänka Aristoteles och hur han förklarade moralen som olika dygder som behövde vara i rätt balans för att få fram de rätta moraliska besluten. Mod utan feghet eller dumdristighet, givmild utan snålhet eller slösande.

Men när man står längst fram och blickar ut över alla ansikten, öron och ögon som alla valt att rikta sin uppmärksamhet mot endast en person och vad denne har att säga då släpper alla tvivel. Då släpper alla tankar som inte har med vad man vill förmedla och då är det bara att köra och runt en timme senare, då var det över och förhoppningsvis har alla i rummet gått därifrån med en erfarenhet mer och en ännu större vilja att agera.
Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

En dag av stillhet, eftertanke och miljö där Jesus död på korset påminner oss om hans uppoffring för att rädda alla människor på jorden och därmed också en uppmaning till oss att göra detsamma. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Kenth Sanfridsson, ageravolontär Stora Kils församling

Framtidstro!

Marken vi trampar är helig och vägen framåt kallas livet.

Jag vill slå ett slag för framtidstro! Jesus har lovat att alltid vara med oss och med honom som förebild kan vi göra jorden till en bättre plats. Jorden är vårt hem som vi delar med resten av djurriket och växtriket, bergen, haven och den vidsträckta himlen. Alla livsformer förtjänar respekt och värdighet och vi människor har ett särskilt ansvar att ta vara på, respektera och låta livet få rum.

Jag har hämtat inspiration från Annika Borgs artikel i Kyrkdagboken för 2010-2011. Hon skriver om vår havande jord, moder och fader jord och kristen teologi.

En kristen teologi och livshållning som vill vara trovärdig idag bör ha mer av skapelsens andra varelser och delar i centrum än människan. Det är en teologisk omprövning och bearbetning som bara är påbörjad. Kyrkans uppdrag är att ge röst åt de skadade. Idag är det skapelsen som behöver våra röster. – Annika Borg

Så som vi ber, så kommer vi också att tro, har någon vis människa sagt. Bönens kraft får inte förringas, i vår bön ryms hopp, framtidstro, Gudslängtan och tro på Guds handlande i sin värld. Annika delar med sig av fritt översatta kanadensiska vimpelböner som hon hittat i en liten ort vid Klippiga bergens fot. En cerise vimpel för djuren, en grön för växterna, en vit för luften, en blå för vattnet, en gul för elden och ljuset och en grön för jorden.

Heliga jord, moder och fader, vi tackar dig för allt du skapar. Vi tackar dig för din helhet och visdom. Du ger ett hem och en gestalt åt allt som lever. Vi ber dig läka rädslan och splittringen. Du är välsignad i alla dina skepnader. Må dina heliga variationer alltid vara välsignade. Må denna bön förändra oss så vi djupare förstår allt du är.

I Jesu namn, Amen.

Sara Johannesson, Ageravolontär i Fässbergs församling

Härlig avslutning och utblick mot framtiden

Nu har vi haft sista träffen med Tron som drivkraft gänget. Lite tråkigt att det redan är slut, men kul att det har varit så uppskattat att deltagarna efterfrågar fortsättning. Det ska bli fint att fortsätta att fördjupa oss i hur vi tillsammans, med vår kristna tro som drivkraft, kan förändra vårt beteende och hur världen ser ut.

Sista träffen hade temat Fira! Om gudstjänst, andakt och sändning. Hur vår tro och våra handlingar kan och måste hänga ihop. Vår tro och kärlek måste färdas de femtio centimeterna från hjärtat och ut i händerna. Det vi tror och känner i hjärtat kan lätt fastna i hjärnan, vi tänker goda saker, men sen då? Vi måste hela tiden försöka stå emot vår mänskliga svaghet att fastna i det som Paulus formulerar så här:

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rom 7:19).

Vi har hela tiden gudstjänsten att återvända till, i bön och lovsång får vi samla kraft till nya försök och om vi tycker att vi misslyckas eller hamnar snett får vi alltid upprättelse hos Gud.

Vi firade tillsammans en enkel Agapemåltid, en kärleksmåltid där vi tillsammans bryter brödet och delar vinet. Man tror att det var ett av sätten som man i fornkyrkan delade gemenskap. I brödbrytelsen blir det så konkret att vi alla är en del av samma mänsklighet och att vi alla delar dess villkor. Det påminner om mässan, enkelt bröd och vin, som delas för att visa att vi hör samman och i mysteriet får möta Gud.

 

När vi delar det bröd som han oss ger, då förnyas vårt liv av den kärlek som aldrig dör. O Jesus, du är hos oss. Ur Psalm 75

Efter denna enkla måltid firade vi ännu mer tillsammans med ost och kex, Ewa hade ordnat väldigt fint, goda ostar, gott bröd och söta frukter och självklart ett innerligt samtal vid bordet!

När jag nu blickar mot framtiden efter detta första år som Ageravolontär i Fässbergs församling, kan jag bara se ljust på tiden framöver. Till hösten kommer jag få förmånen att fortsätta samtala om tro och drivkrafter med underbara människor. Jag kommer att få delta i Rio+20, FNs konferens om hållbar utveckling tillsammans med fina Kattis och Alex. Dessutom har jag blivit tillfrågad av Göteborgs stift om att hålla lite utbildning utifrån olika Världens kurs-material inför stiftsresan för ungdomar till Israel/Palestina! Så till alla ni som funderar på om det här med Ageravolontärandet är något för er: fundera inte längre! Ansök idag!

Sara Johannesson, Ageravolontär i Fässbergs församling

Att gå för livets skull!

Nu är vi inne i påskveckan och därmed är fastekampanjen över. Fastekampanjen som inte bara innebär insamling utan också engagemang för att informera och skapa medvetenhet om världens orättvisor. I Uppsala lade vi i år fokus på ett stort livslopp! Men inte det klassiska livsloppet som säkert många känner igen med tipspromenad och startkort. Vi bestämde oss istället för att göra en marsch genom staden med plakat, rop, ramsor, bösskramlare och informationsutdelning. Vi planerade också in två stop där det hölls appeller med stora namn som ärkebiskop Anders Wejryd, Erik Lysén internationell chef för Svenska kyrkan och vår alldeles egna Karolina Göranzon som är ageravolontär i Helga trefaldighets församling. Även Domkyrkoförsamlingens ungdomsmusik var med och sjöng under appellerna för att göra vårt budskap tydligare och synligare. Promenaden gick från domkyrkan till Gränby centrum där vi avslutade med mackor och andakt.

Denna dag var ett samarbete mellan Uppsalas samtliga stadsförsamlingar och det var första gången vi provade det här konceptet. Vi som hade varit med och planerat var sålunda lite nervösa inför vandringen då vi inte visste hur detta skulle falla ut. Men som så ofta var denna oro totalt obefogad, för vilken dag det blev! Vi var ca 70 personer som tillsammans vandrade genom Uppsala, hojtande och sjungande. Energin var på topp och jag tror att vi alla kände en enorm glädje i att vara där tillsammans för en gemensam sak.

Jag tror att det finns en längtan hos oss i kyrkan att få synas och höras. Vi vill finnas med på stadens gator och torg och säga vad vi tycker. Vi vill berätta vad vi står för och att vi tillsammans jobbar hårt för att uppnå det vi tror på. Jesus var inte en passiv person som satt hemma och behöll sin relation med fadern för sig själv. Han gick ut bland människorna och vandrade från plats till plats för livets skull! För vår skull! Och med den förebilden så blir det även vår längtan. Så visst går det att gå för livets skull! Det har Jesus visat och vi försöker göra det samma. Och när vi följer den drivkraften så känns det rätt, jag tror att vi alla frågade oss varför vi inte gör detta oftare. För är det inte ute i samhället som vi behöver synas och höras, är det inte den trotsiga rösten på gator och torg som vi bör vara? Om Jesus får svara så tror jag att svaret skulle bli: JAA!

 

Tinde Carlbrand, ageravolontär i Uppsala domkyrkoförsamling