Vad är svenskt för dig?

Vad skulle du säga när någon frågar ”kan du nämna något som är typiskt svenskt”? Skulle du kanske säga dalahäst, midsommarstång, sill och potatis, surströmming eller kanske Astrid Lindgren? Eller så kanske du skulle tala om det välfärdssamhälle vi byggt upp i världen: fri utbildning och vård till alla, sociala trygghetssystem även för de mest utsatta i samhället, medmänsklighet och låg korruption? Du kanske skulle prata dig varm om bistånd, att vi i Sverige är ett av de få länder som ger mer än de rekommenderade 0.7 % av BNI i bistånd. Du kanske skulle berätta om att Sverige är solidariskt med resten av världen, att vi är ett föredöme som säger ifrån när ett förtryck pågår.

Jag hoppas att du kunde tänka något av de nämnda. Jag hoppas att du kan vara glad över att bo i ett land som verkar för att människor ska få det bättre. Så därför frågar jag dig, när dina barn i framtiden får den frågan, skulle du då vilja att de skulle svara ”det som är typiskt svenskt för mig är vår vapentillverkning och vapenexport”?

Idag så exporterar Sverige mest vapen per capita i hela världen! Så har det inte alltid varit. Vi har de senaste tio åren ökat vår vapenexport med 300 procent! Och sedan 2011 säljer vi mer och mer till ickedemokratiska länder.


Det tyckte inte vi lät så himla skoj, det är ju inte riktigt en sån sak man vill ska kopplas ihop med en nationalitet. Så vi gick ut på Visby gator under Almedalsveckan, iklädda folkdräkt och till ackompanjemang av ”små grodorna” på munspel, så försökte vi sälja vapen med svenska flaggor på till de vi mötte. (Okej, det var plastvapen). Vi var bra på att marknadsföra och ge bra erbjudande, så det kunde låta ”Vapen! Vill någon köpa vapen? Ingen diskriminering, alla får köpa. Behöver du en vapenfabrik? Det fixar vi”.

All makt utgår från folket. Om vi inte vill att våra barn ska få växa upp med bilden av Sverige som vapenexportör som bidrar till världens konflikter, då är det vi som får säga ifrån.

/ Samuel Skånberg, Ageravolontär

Mer ickevåld och mindre vapenhandel!

Under veckan har jag varit på två panelsamtal om den svenska vapenexporten. Det första i domkyrkan med titeln ”Etik och ekonomi i svensk vapenexport” och den andra med titeln ”S och Saudivapen”.

Lite fun facts:

  • I nuläget finns det fler som är för ett totalförbud av vapenexport än de som är emot
  • Hela 48 procent av kvinnorna är för ett totalförbud men bara 24 procent av männen. Det finns (så vitt Marie Demker, forskaren i statsvetenskap som presenterade siffrorna) ingen annan fråga där det är så stor skillnad mellan könen
  • 2011 hände ett trendbrott, då började vi exportera till många fler ickedemokratiska länder

Från att säkerhetspolitiska argument har varit det rådande i debatten så har jobb börjat användas för att rättfärdiga vapenexporten.

Statsministern använde just jobben som argument när han skulle försvara vapenhandeln efter skandalen med vapenfabriken i Saudi-Arabien. Det var första gången någon angett det som ett argument utåt. Inom diskussionerna i partierna (t.ex. i Socialdemokraterna) har argumentet kommit upp i interna diskussioner.

Diskussionen har innan handlat om huruvida de säkerhetspolitiska argumenten kan väga tyngre än de moraliska argumenten. Det framgår av diskussionen att det i högsta grad är en moraliskt laddad fråga, inte minst när det gäller Saudiaffären. Under Boforsaffären dominerades diskussionen av den moraliska aspekten. Men under Saudiaffären har jobbaspekten diskuterats mer, den moraliska aspekten har knappt diskuterats alls trots att grunden för vapenexporten sviktar. Vapenexporten har i Sverige motiverats av säkerhetspolitiska skäl. Man har en slags argumentationskedja som lyder:

  • Sverige ska vara ett alliansfritt och neutralt land i händelse av krig
  • Därför behöver Sverige ett starkt försvar i händelse av krig
  • För att ha ett starkt försvar behöver vi krigsmateriell och för att vara neutrala och inte beroende av andra länder behöver vi tillverka det själv
  • Sverige kan inte bära kostnaden för produktionen av krigsmateriell till svenskt försvar. Därför behöver vi exportera för att sprida kostnaderna
  • Sverige ska bara exportera vapen till länder bara i undantag, om ett visst antal principer gäller: landet ska inte vara i krig och stå i strid med PGU (politik för global utveckling)

De flesta punkterna är satta ur spel:

  • Sverige är inte ett neutralt land, vi har samarbete med NATO och har trupper i Afghanistan tillsammans med andra
  • Sverige har inte ett starkt försvar
  • Vi importerar krigsmateriell, så vi köper inte bara från svensk vapenindustri. Svensk vapenindustri (som är privatägt, inte statligt ägt) har en del utländska ägare
  • Sverige exporterar vapen till flera länder som är i krig och som kränker mänskliga rättigheter. Under irakkriget sålde Sverige vapen till USA t.ex. och vi säljer vapen till många länder som kränker mänskliga rättigheter: Saudi-Arabien, Thailand och Bahrain för att nämna några.

Så det argumentet som kan tänkas gällande nu är: vi är duktiga på det. Vi gör vapen av bra kvalitet och bidrar till välfärd och jobb i vårt land.

Under seminariet ”S och Saudivapen” så framkom en del saker:

  • På lång sikt ska vi inte exportera vapen
  • Man ska inte exportera till diktaturer
  • Det ska införas ett demokratikriterie i vapenexporten
  • Det ska vara transparens i exporten så individer, organisationer och media kan granska processen och vilka länder som det exporats vapen till
  • I den mån militärindustrin minskar så måste vi kunna erbjuda jobb för de som förlorar sina jobb i militärindustrin

Dock så talades det väldigt lite om att faktiskt verka för ett totalförbud, något som Sofia Walan från Kristna Fredsrörelsen efterfrågade.

Något som togs upp på seminarierna var att även om vapenexporten inbringar mycket pengar så är det bara 1.4 procent av sveriges totala export. Det är snarare problem för ett antal städer där många är anställda av militärindustrin. Vi har överlevt en textilkris och ändå överlevde textilindustrins städer, vi har överlevt en varvskris och ändå överlevde varvsindustrins städer (som t.ex. Malmö). Vi bör kunna få militärindustrins städer att överleva utan militärindustrin.

Det verkar som att man är tvungen att göra en rejäl jobbsatsning på någon annan industri om de stora partierna i riksdagen börjar överväga att succesivt avveckla vapenindustrin i Sverige. Flera gånger under de olika seminarierna kom klimatsatsningar upp som exempel på vad man kan investera i istället.

Sofia Walan lyfte också att det finns andra sätt att jobba för fred som är mycket effektivare att få slut på konflikter än att använda väpnat våld. Hon tog exempel från Kristna Fredsrörelsens arbete där de jobbar proaktivt, med preventiv närvara och stödja ickevåldsrörelser. Läs gärna mer om andra exempel på hur man kan jobba för fred med ickevåldsmetoder. Det är tydligt att det civila samhället behövs för att visa vägen för politiken.

Visionerna för fred bland de flesta politikerna verkar vara i samma gamla hjulspår. Det behövs nytänk och det behövs fredligare metoder för fred! Där fyller kyrkan en viktig roll. För att avsluta med ett citat av Martin Luther King:

Jag sörjer förlusten av tusentals värdefulla liv, men gläds inte åt att någon dör, inte ens en fiende. Att återgälda hat med hat multiplicerar hatet, och lägger mörker till en natt som redan saknar stjärnor. Mörker kan inte driva ut mörker: det kan bara ljus göra. Hat kan inte driva ut hat: det kan bara kärlek göra.

/ Samuel Skånberg, Ageravolontär

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt går igenom skogen ..

 ”Anders Borg och Fredrik Reinfeldt går igenom skogen De ska ta tillbaka pengar ifrån företag. Skatteflykt till Lichtenstein och Jersey är så vanligt Hoodeeladee hoodeelade hoppsan vilken dag”

Diakonia har just nu en kampanj om skatteflykt från fattiga länder. Skatteflykten är idag ett enormt problem för utvecklingsländer och uppgår idag till mer än vad det totala biståndet är. Uppemot 1000 miljarder dollar per år försvinner från utvecklingsländerna och hamnar ofta i skatteparadis såsom Lichtenstein som annars hade kunnat gå till att bygga upp allt från infrastruktur till sjukvård och skola i de respektive länderna. Det blir i jämförelse för varje krona som kommer till länderna att 10 kronor försvinner ut.

Varför man väljer dessa skatteparadis är självklart, man erbjuder både sekretess och nästan en obefintlig skatt. Många frågar om problematiken kring korruption som visserligen också är ett problem men upptar endast 5 procent av kapitalflykten som förövrigt också oftast placeras i västerländska banker i den rikare delen av världen.

Så för att påvisa problemet och i sann sago-entusiasm ordnade Diakonia en aktion i konferenshuset Wisby Strand där Anders Borg skulle hålla en presskonferens. Iklädda Robin Hood dräkter (där vi till och med hade med vår alldeles egna Broder Tuck!) och med plakatet ”Anders Borg – Bli vår Robin Hood!” försökte vi få tag i vår finansminister och sjunga en sång för honom, för vem har den största möjligheten att ta från de rika och ge till de fattiga i sann Robin Hood anda om inte vår finansminister?

Men hur ska det ske rent praktiskt? Jo, under 2012 kommer EU att rösta igenom en lag som kommer innebära att företag kommer bli tvungna att redovisa vart deras pengar tar vägen och genom detta ska man kunna kartlägga vart pengarna tar vägen och kanske viktigaste av allt, hur mycket pengar de faktiskt rör sig om. Detta kommer inte automatiskt lösa problemet men det är absolut ett steg i rätt riktning. Även i USA har man börjat diskutera denna problematik.

Så sagt och gjort! Vi väntade tålmodigt på Anders Borg som valde att ta bakvägen ut med sina säkerhetsvakter (utan vetskap om vår fina lilla överraskning..) och det slutade med att vi stod utanför Wisby Strand och sjöng vår mycket superba sång för förbigående som blev mycket glada över att höra den. De hade inget emot att ta emot våra 160-miljarderssedlar heller (som på baksidan påvisade problemet med skatteflykt).

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Kort efter att vi hade lämnat Diakonia träffade de på Anders Borg på ett seminarium med humanisterna där de kort därefter fick framföra sången för Anders Borg som tackade hjärtligt för sången och skakade hand med våra hjältar. Att det gav ett intryck var det inget snack om och kanske får vi se Anders Borg iförd en Robin Hood hatt på nästa EU-möte där han som originalet delar ut pengarna till de som behöver dem som mest.

Som Anders själv sa ”Det är häftigt att betala skatt”

” Anders Borg och Fredrik Reinfeldt går igenom skogen, De vill ge tillbaka skatten som har blivit snodd. Dessa pengar skulle kunna gå till vård och skola, Kom igen nu Anders Borg och bli vår Robin Hood… !”

/Kenth Sanfridsson, Ageravolontär

Stora Kils församling

 

Pengar i handen

Idag var det samtal i domkyrkan om sociala trygghetssystem i biståndet. Sociala trygghetssystem är sådant som vi började införa i Sverige i och med folkpensionen 1913. Vi utökade sedan med barnbidrag, socialbidrag, föräldraledighet och annat sådant som vi ser som självklart i en välfärdsstat. Trots att detta är något som lyft Sverige och lett till en rejäl utveckling är det konstigt nog inte något som har diskuterats så flitigt i biståndsdebatten. Tills nu.

När finanskrisen och andra kriser slår till så får utvecklingsländerna känna av hårt hur mycket de drabbas. Det är fattiga människor som lever på små marginaler som känner av det mest då de ofta får sälja det de har för att kunna överleva. Eftersom många i utvecklingsländerna livnär sig på jordbruk så har jordbruksfrågor varit viktiga inom biståndet för om jordbruket försämras, inte utvecklas och förändrat klimat leder till sämre möjligheter att bruka jorden så drabbas människor i fattiga länder. Därför är det viktigt att jobba med jordbruksfrågor men eftersom ojämnlikheterna inom länder ökar också så finns det fattiga människor överallt i världen som lever på små tillgångar, inte bara i de fattigaste utvecklingsländerna. Därför behövs de andra åtgärder så man kan hjälpa de allra fattigaster människorna, oavsett vilket land de bor i.

Tanken med kontantstöd är enkel: om man ger pengar i handen så gör det stor skillnad. Det är kontantstöd i form av pensioner, barnbidrag eller direktstöd till utsatta människor.

I flera länder har man börjat införa detta: Brasilien, Mexiko, Chile, Peru och Indien bland annat. I de här länderna kan man se ett tydligt resultat. I Mexiko finns exempelvis Oportunidades, ett system som ger kontantstöd till fattiga hushåll. De är villkorade, dvs det krävs en motprestation. I det här fallet är motprestationen att barnen ska gå i skolan samt hälsokontroll. Det finns andra länder som har testat helt generella stöd utan krav på motprestation. I flera afrikanska länder finns pensionssystem som täcker majoriteten av de äldre.

Sociala trygghetssystem har funnits i utvecklingsländer innan, som utbildning och vård. Men då var kravet att man behövde en formell anställning om man skulle ta del av de systemen. Eftersom de allra fattigaste inte har formell anställning så fick de inte ta del av dem systemen.

I ett pilotprojekt i Namibia testade man ett helt generellt ovillkorat kontant stöd. Alla i byn fick 100 kronor i månaden. Det var inte tillräckligt för att leva på men la ändå en grundinkomst som skapade trygghet. Resultatet var häpnadsväckande: antalet undernärda barn gick från 42 procent till 10 procent! Arbetslösheten minskade också eftersom folk vågade ta risker. Hälsan hos invånarna i byn blev bättre och föräldrarna fick råd att betala skolavgifter.

Det finns många exempel och de talar alla sitt tydliga språk: att satsa på att bygga upp sociala trygghetssystem som också kommer de allra fattigaste till del ger bra resultat för samhället. Det har ställts mer krav på biståndet, att det ska vara effektivt och kunna visa på resultat. Ändå så går bara 0.3 procent av det svenska biståndet till sociala trygghetssystem.

Vad kan då biståndet spela för roll i det här? Det verkar ju som att länderna själva kan klara av att bygga upp de här systemen. Alla i samtalet var överens om att biståndet ska vara med i en initial fas för att hjälpa till med uppbyggnaden av systemen. Man vill inte göra länderna beroende på bistånd för att finansiera systemen. Tanken är i takt med att utvecklingen går framåt – hälsan blir bättre, fler utbildar sig, arbetslösheten minskar – så kan man öka skattenivåerna så att länderna kan finansiera systemen själva. Biståndet kan vara med och göra pilotprojekt för att se vad som fungerar och vad som inte fungerar i den kontexten de ska råda i. Man kan också hjälpa till med ID-kort och annat administrativt.

Liksom i mikrokreditprojekt har det visat sig att det ofta ger större effekt när kontantstöden går till kvinnorna. Erfarenheterna har också visat att det är viktigt att se genuseffekten av projekten om man vill att de ska fungera bra.

Något som ändrat sig trendmässigt är att Världsbanken har börjat diskutera det här rejält, speciellt sen efter finanskrisen. Det som Världsbanken kan göra är att bygga upp system som är lättadministrerade. När Världsbanken hade möte nyligen var sociala trygghetssystem och kontantstöd en huvudfråga. Även efter jordbävningen i Haiti kom de här frågorna upp då det visade sig ofta vara mer effektivt att ge pengar direkt till människor så att de fick köpa vad de behövde, snarare än att ge mat direkt.

Läs gärna mer på Svenska kyrkans hemsida.

Summa summarum kan man säga enkelt sätt att det som visade sig fungera för Sveriges utveckling fungerar nu i stor grad i andra länder.

Det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig!

/ Samuel Skånberg – Agera-volontär

 

 

Med vapen i hand

Solen fortsätter lika strålande som tidigare och man blir brunare för varje dag. Men allt är inte lika strålande på Arms Trade Treaty-konferensen (ATT) i New York.  För två dagar sedan startade en konferens som ska fortsätta tjugo dagar framåt med mål att skapa ett universellt, bindande vapenavtal. Det är första gången i FNs historia som man lyckats samla världens ledare för att enas om lösningar på den allt mer växande legala (och illegala) vapenhandeln.

Man brukar säga att i nuläget finns det mer regler över handel med bananer än vad det finns för vapen (i alla fall internationellt sätt). Paul Bejer som är chefsförhandlade för den Svenska delegationen var med över Skype på säkerhetspolitiska sommartorget och formulerade problematiken med att: ”Det som gjort det så svårt är att det handlar om staters säkerhetspolitiska intressen och det gör att länder väljer att bortse ifrån de problem som vapenhandeln skapar.”

Efter kalla kriget såg människor en möjlighet till att den upprustning som varit mellan Sovjetblocket och Västvärlden skulle minska men knappt ett årtionde senare chockades världen av 1 September-attackerna och åter började länder att förbereda sig militärt, speciellt bevakningsutrustning började exporteras allt mer. Krigen i Irak och Afghanistan skapade incitament för att bevara vapenhandeln för de länder som införlivades i kriget mot terrorismen.  Kina är ett annat exempel som växt enormt ekonomiskt de senaste åren och med det även deras militär för att kunna mäta sig med de andra stormakterna.

Men som Paul Bejer belyste, den legala handeln är inte det som skapar mest problem utan den illegala. Många länder känner till vapensmugglingen och tullar träffar ofta på dem men i dagens läge saknas de lagar som krävs för att kunna ingripa och stoppa dessa transporter av olagliga vapen, speciellt de som skickas vidare till konfliktdrabbade områden.

På skypelänken fanns även Helena Kuomi med från Kristna fredsrörelsen och representant för civilsamhället. Man märkte snabbt att även om de båda höll med varandra i mycket så är den Svenska delegationen mycket mer försiktiga i sitt krav än andra nordiska länder och NGOs. Ett exempel är på att Norge har drivit ganska hårt med hjälp och stöd till människor som blivit drabbade av vapenkonflikter ska stå med i avtalet.

Vad som kommer hända är inte helt säkert. Koumi berättade att det värsta scenariot som skulle kunna hända är om ett svagt avtal skulle skapas, värre än till och med om inget avtal skapades alls just på grund av att ett svagt avtal skulle innebära att man internationellt skulle se på avtalet som lätt och inte så viktigt. En passivitet skulle skapas för den allvarliga situation som vapenhandel skapar idag. Dessutom om avtalet skulle skrivas så kommer de även vara fast och mycket svårare att ändra och senare till ett starkare. Något man känner igen allt för väl ifrån klimatavtalen.

På mötet lämnade även panelen över en namnlista med ytterligare 1600 namnunderskrifter på, däribland alla Sveriges biskopar, ärkebiskop och före detta ärkebiskop. Men även religiösa ledare från andra länder såsom Desmond Tutu. Listan kommer senare lämnas över till FNs generalsekreterare Ban Ki Moon som två dagar tidigare fick ta emot en namnlista med över 600 000 underskrifter.

Förhoppningsvis tar delegaterna till sig detta och förstår allvaret i situationen. Förstår hur många människor och organisationer det är som jobbar för att skapa en säkrare värld ifrån vapen. Världen blir inte säkrare med vapen, bara osäkrare. Inte minst Sverige som idag är världens största vapenexportör räknat per person och som 2011 exporterade hela 56% av sina vapen till icke-demokratier. Vapenhandeln skapar en nedåtspiral där man för varje gång någon annan köper ett större vapen måste man köpa ett också, för att aldrig hamna i underläge.  Under kalla kriget blev resultatet man till slut hade förmågan att förstöra jorden flera, flera gånger om och nästan alla levde i rädsla för ett sånt framtidscenario. 

Än så länge är det mycket kvar av konferensen och förväntningarna är stora. Inte minst från Latinamerika och Afrika som gått i framkant för att ett internationellt vapenavtal ska skapas. Än så länge har diskussionerna stannat av då diskussionerna är centrerade till om Palestina ska räknas som ett medlemsland i förhandlingarna eller inte. Kanske inte det bästa forumet att diskutera Palestinas vara eller icke-vara som land då tiden rinner ut för förhandlingarna.

Men med förhoppningarna om ett bindande starkt vapenavtal som kan leda oss att ta ett stod steg mot en mindre våldsam värld där vapnet i handen byts ut mot ett handslag. För om du vill övertyga någon, är med vapen i hand det absolut värsta.

/Kenth Sanfridsson, Ageravolontär

Stora Kils församling

Världen efter Rio+20

Då har första förmiddagen i Visby flutit förbi. Ett frukostmöte tillsammans med Svenska kyrkans unga och Fair Trade blev det första på listan. Att njuta av en frukost utomhus mitt i sommaren på Visby är helt fantastiskt! Jag kan förstå varför så många väljer att åka till den medeltida staden, speciellt på sommaren. Det första seminariet för dagen blev ett anordnat av Sverigeinstitutet på ämnet; ”Världen efter Rio+20 – Hur skapar vi en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling?”. Som ni tidigare läst har två av ageravolontärerna varit med på mötet under de senaste veckorna. Det fanns representanter från flera olika håll, bland annat SIDA, Regeringens framtidskomission, UNDP och Naturskyddsföreningen.

Det fantastiska med Almedalen är att se hur så otroligt många olika åsikter får möjlighet att träda fram och möta varandra. En plattform där man kan utbyta tankar och idéer och testa sina egna förutfattade meningar. Inte minst i Svenska kyrkans tält.

Under mötets gång fick jag flera nya perspektiv på miljöfrågan och FNs roll i den. Olav Kjorven, Assisterande generalsekreterare för FN var med och kommenterade hur han såg på resultatet av konferensen. Även om han ansåg att slutdokumentet var allt för svagt så såg man ett flertal positiva effekter av konferensen. Bland annat lyfte han fram att för första gången någonsin har ett flertal olika parter, bland annat företag och organisationer valt att gå med på frivilliga förpliktelser. Under hela konferensen skapades inget mindre än 700 nya förpliktelser för en mer hållbar utveckling (ska även nämnas att de tillsammans utgör en summa av 500 miljarder dollar!).

Han poängterade även att flera NGOs ansåg att konferensen var mycket svagare i jämförelse med det första Rio-mötet 1992 men att Rio+20 aldrig var menat att vara samma möte som det som var 1992 utan ett sätt att mötas och diskutera för att kunna skapa en agenda för framtida mål. Att man inte sätta upp stora drömmande teorier och mål gör inte mötet sämre för det, Brasilien, förklarade Kjorven har under de senaste åren minskat sin fattigdom samtidigt som de inte släppt ut mer utsläpp under samma tidsperiod. Det är kanske inte enormt i jämförelse med andra åtaganden men ett kliv i rätt riktning.

Mikael Karlsson, Ordförande för Naturskyddsföreningen delade dock inte Kjorvens optimism över mötet. Konferensen i sig var bra, men resultatet, var ett misslyckande. 50 länder hade valt att göra åtaganden under Rio+20 medan man 92 var över 190 stycken. Att konferensen 1992 inte gjorde jättestora kliv legitimerar inte det ännu sämre resultatet i år, förklarade han. Men det är viktigt att inte glömma att även om de går trögt i FN ska man inte förkasta en plattform som trots allt kan förändra vilket det finns flera exempel på. Trots att företag och städer gjorde flera bra åtaganden måste man kunna se på det misslyckande som det var för att kunna gå vidare och inte intala sig själv att det inte var så illa ändå.

En annan viktigt diskussion som lyftes fram var hur man ser på tillväxt och ekonomin. BNP används ofta som en måttstock över hur väl ett land utvecklas, men är den nog? Eller måste man hitta andra sätt att mäta ett lands utveckling och välstånd?

Många frågor med många intressanta och olika svar. Att slutdokumentet som regeringarna levererade var ganska tunt är som Mikael Karlsson beskriver det som, ett misslyckande. Att man fortsätter att reservera sig trots att man vet hur brådskande miljöproblem är kan inte jag beskriva som något annat än ett misslyckande. Men det var intressant att höra om de frivilliga förpliktelserna.

500 miljarder är väldigt mycket pengar och om de verkligen kommer att implementeras återstår att se. Tyvärr finns det redan otaligt många exempel där man erbjudit sig att hjälpa till, så länge som man kan finna något lönsamt i det men så fort möjligheten att få vinst på det försvinner så vänder man ryggen till men alla försök är bra försök och jag ska inte gå händelserna förbi, kanske är det här ett sätt att sätta press på regeringarna till att börja leverera. Men en sak i taget, Almedalsäventyret har bara nyss börjat och jag väntar spänt på fortsättningen. Exakt vad som kommer hända kan bara tiden utvisa men jag känner på mig att när jag åker hem igen på söndag, kommer mitt engagemang fått sig en riktig vitamininjektion, och det är precis vad som behövs för att fortsätta kämpa för en hållbar, rättvis och friare värld.

/Kenth Sanfridsson, Ageravolontärer
Stora Kils församling

I Almedalen and we’re on!

Nu är vi här! I #Almedalen i #Visby på #Gotland alltså :) (alla hashtaggar på twitter går en till huvet).

Utrustade med fräsiga Svenska kyrkan-västar (så att de ser ut som vi jobbar i fält i Kongo eller liknande varmt land) går vi på seminarier, pratar med gamla vänner och bekanta (och hittar nya), förbereder inför nästa sak som händer och står i Svenska kyrkans tält och pratar om vapenexport, tro och allt möjligt! Det är Kenth och jag (Samuel) som är är i gasen, coachade av allas vår eminenta Ulrica på Internationella avdelningen som tipsar om intressanta seminarier, håller i många trådar och är en fantastisk person att jobba tillsammans med.

Vi anlände igår till Visby och det här är några axplock av vad vi ska göra (och har gjort):

  • Stå i Svenska kyrkans tält och bland annat informera om vapenexport. Visste du att Sverige är det land i världen som säljer mest vapen per capita t.ex.?
  • Hjälpa Fairtrade med deras kampanj att uppmuntra folk att fråga mer om Fairtrade-varor. Vi har fina pratbubblor vi ska hålla över folk och fota dem :)
  • Gå på seminarie om vad som händer efter Rio+20. (Detta kommer Kenth informera mer om i annat blogginlägg)
  • Ulrica, jag och Jon Bergeå från Kristna Fredsrörelsen ska ha samtal om fred: hur läget ser ut i världen, vad kyrkan kan göra och hur den personliga livsstilen kan spela roll
  • Visa upp oss i alla möjliga sammanhang där folk pratar om bistånd, vapenhandel, sociala trygghetssystem och klimat och visa att Svenska kyrkan är aktiva i de här frågorna
  • Äta glass!

I morgon ska vi hjälpa Fairtrade med att kolla upp de caféer man kan hitta med Fairtrade’s mobilapp och belöna dem med t-shirtar och material så de kan locka rättviseälskande kaffedrickare :) I år igen ska de ha Fairtrade-mingel där vi ska hjälpa till. (Som förra året blev utnämnt till det bästa minglet).

Det här med att jobba med andra organisationer är ju också hejdundrandes kul! Vi jobbar såklart massor med Svenska Kyrkans Unga som är iväg på deras festivalturné. De har rätten som mat som tema och med fokus på köttkonsumtion. Samma jordplätt som kan ge mat åt en person som äter kött kan ge mat åt tio personer om de äter veganskt! Kristna Fredsrörelsen har vi också seminarier tillsammans med (ett om vapenexport bland annat) och vi ska hjälpa dem med deras blixtaktion för människorättsförsvarare i Sydamerika. Diakoniaaktivisterna kommer också och kommer att ha aktioner för att lyfta frågan om skatteflykt. Detta gör de bäst genom att sjunga sånger om Anders Borg som Robin Hood och informera om hur skatteflykt borde diskuteras mer. Visste du att mycket mer pengar försvinner från ett lands utveckling genom skatteflykt än vad det gör genom korruption? Ändå är det korruption man fokuserar på! Vi hoppas också ha aktioner med IKFF för att uppmärksamma det absurda med att Sverige exporterar vapen till länder som Saudi-Arabien och Thailand där mänskliga rättigheter kränks i hemsk skala.

Det är fantastiskt att vara här och att leva ut min tro tillsammans med andra fredskämpande kristna!