Idealister, stoppklossar och de lagom ljumma – en reflektion om engagemang

Hur uppfattas vi, som på vår fritid är engagerade för de frågor som vi tycker är viktiga, av människor som befinner sig runt omkring? Ofta och på många sätt lovprisas det ideella engagemanget högt och ljudligt i olika sammanhang vilket är fantastiskt och lämpligt. Vi som ställer upp med vår tid och kraft för att vi ser ett behov som behöver fyllas utför ett arbete som är grundläggande för ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle oavsett om det handlar om insamling, läxläsning, bakning, träning eller informationsspridning.

Jag är precis hemkommen från Mötesplats engagemang (#mplengagemang) som arrangerades av Sensus studieförbund och Sigtunastiftelsen. Där samtalade och workshoppade ett glatt gäng om engagemang i samtiden och framtiden i underbar miljö.

En tanke om engagemang som slog mig är att det är uppskattat att vara engagerad för olika frågor, men det är viktigt att vara det på ett sätt som inte sticker ut för mycket. I ett samtal kring femrättersmiddagsbordet fick jag klart för mig att ”idealist” inte är en särskilt föredömlig personlighetstyp i just den kretsen av idéburna organisationer. Anledningen till det verkar vara att sådana personer lätt ger upphov till skuldkänslor hos andra. Att vilja och göra mer än det som av många andra anses bekvämt är för utmanade och därmed inte lika välkommet som det mer ljumma engagemanget.

En annan personlighetstyp som inte heller är att föredra i de aktivas mötesrum är de som har varit med en, vad vissa anser, alldeles för lång tid. De som har lagt ner många år av sitt liv i en organisation kan ses som en stoppkloss och ett hinder för de nya fräscha krafter som är önskvärda för att organisationen ska kunna lyftas med i de blåsande förändringsvindarna.

Visst är skuldkänslor och så-har-vi-alltid-gjort-och-du-är-ung-ny-och-oerfaren-så-därför-lyssnar-jag-inte-på-dig-attityd stora hinder för att sprida lust och vilja att möta samhälleliga behov. Samtidigt har jag svårt att se det nyttiga i att klaga på dem som vill mest, som är lojala och som strävar efter att inte enbart snacka utan också leva förändringen, konkret i handling, i det vardagliga livet.

Mitt tips till dig som vill engagera andra är att uppmuntra, stödja och ge konstruktiv återkoppling till oss som vill något. Jag tänker skriva en debattartikel om köttkonsumtion och klimatkris.

 

Ellen Skånberg

@ellenskanberg

En vecka av kommunitetsliv

Förra veckan besökte jag den ekumeniska kommuniteten Taizé i Frankrike. Där lever ett gäng bröder och systrar under löften av fattigdom, kyskhet och trohet mot gemenskapen. Varje år tar de emot tusentals ungdomar från hela världen som vill komma och dela livet på kommuniteten.

Jag åkte dit som ledare för en ungdomsgrupp från Partille församling. Vi åkte tillsammans med flera församlingar från västra Sverige och sammanlagt fyllde vi två stora bussar. Ungdomarna får komma och vara i Taizé en vecka och beroende på hur gammal du är får du göra olika saker. Ungdomar som är 15 och 16 år gamla delas in i små samtalsgrupper som också utför arbetsuppgifter tillsammans. Allt genomsyras av solidaritet och tillit till ungdomarnas förmåga att själva ta ansvar.

En speciell sak som utvecklats i Taizé är musiken under bönerna. De enkla korta sångerna sjungs flera gånger om och det finns sånger på ett flertal språk – vissa sånger har också olika varianter på texten, så att de kan sjungas på flera språk samtidigt. Det är spännande att så många människor kan samlas tillsammans för att be och sjunga och även om jag inte alltid förstod vad jag själv sjöng spred sig en känsla av gemenskap.

För mig gav min första vistelse i Taizé en längtan att återvända och en önskan om att fler ska få uppleva livet där. Det är underbart att det finns goda exempel på att människor kan samlas på en liten plats och leva under enkla förhållanden i fred med varandra. I sitt brev från förra året Mot en ny solidaritet skriver broder Alois om pilgrimsfärden mot tillit på jorden. I år vill han att vi ska uppmuntra varandra till att leva i tillit till de människor vi har omkring oss och också att leva i tillit till människor som är långt borta.

Hur kan vi leva i tillit till varandra?

Du kan läsa mer om kommuniteten i Taizé här.

Sara Johannesson, Ageravolontär i Fässbergs församling