Vad händer i Doha?

För ett år sedan hade jag fullt upp med att packa inför resan till Durban – och FN:s klimatmöte 2011, COP17. Ett år senare sitter jag i min soffa och läser kurslitteratur. Men i stället för att skriva PM, så tänkte jag att det var dags att dra uppmärksamheten till årets klimatmöte – COP18 i Doha, Qatar. Det är mycket som pågår nu, men klimatet är alltid en fokusfråga. Nyligen så kunde vi i en rapport från Världsbanken – Turn Down The Heat – läsa att jordens medeltemperatur befaras öka med fyra grader, inte två och en halv som det har varit förut. En sådan ökning skulle vara förödande för allt levande här på jorden, växter, djur, människor.

Jag kommer tyvärr inte att åka på klimatmötet i år, men jag hoppas kunna följa förhandlingarna hemifrån istället. Det har, precis som de senaste åren, visat sig vara svårt, men jag har hittat några sidor här på nätet där alla som vill veta mer kan följa händelseförloppet:

Fria Tidningen: Denna artikel är en bra introduktion till vad som är på gång och Sveriges roll.

DN: Jag är inte säker, men jag hoppas att detta kan bli en sida där fler artiklar om vad som händer under de närmast två veckorna läggs upp.

Climate Action Network International (CAN): Icke-statlig organisation som delar ut priset ”Fossil of the Day” som går till den aktör som hindrat förhanldingarna mest.

Gulf Times: Engelskspråkig dagstidning från Qatar, kan nog presentera en del intressanta perspektiv från värdlandets sida.

Det finns mycket mer där ute, håll koll här på bloggen för fler länkar! Dela gärna med er av information som ni hittar, och om ni tycker att det är dåligt med rapportering i era lokaltidningar – tipsa dem om att skriva en artikelserie! Det är oerhört vikigt att vi i civilsamhället visar att vi är intresserade av vad som händer och att vi är villiga att göra någonting åt situationen.

/Karolina Göranzon, miljökämpe och ageravolontär

Pilgrimsvandring och storebror

Domsöndag och det är grått på den skånska landsbygden. En vind blåser rakt in på kroppen och det duggregnar lite sporadiskt. En perfekt förutsättning för en pilgrimsvandring! Ja det kändes faktiskt symboliskt rätt när vi klockan nio står samlade på S:t Lars kyrkogård en bit utanför Lund. För att göra en lång och mörk historia kort så begravdes här individer som av samhället placerats på S:t Lars sjukhus för ”sinnessjuka”. På de vanliga kyrkogårdarna var de inte välkomna så kusken körde kropparna hit ut för att gräva ner dem på en planka. Ibland med en präst närvarande, ibland inte. Senast detta hände var år 1951. Människorna och platsen, som idag ägs av ett privat företag, behöver upprättelse och vi var därför ett tjugotal personer som idag pilgrimsvandrade härifrån till domkyrkan för att där fira högmässa.

 

Egentligen skulle jag vilja lyfta flera av de tankar och böner som dök upp före, under och efter vandringen. För strukturen och din skull ska jag dock försöka begränsa mig.

 

Att på institutionell nivå exkludera en grupp ur samhället känns nog för de flest av oss helt oacceptabelt. Att det händer i andra delar av världen har vi läst. Det är förstås fruktansvärt och helt oförståeligt hur det kan utföras förtryck från så höga instanser.

 

Under den gångna veckan har det fokuserats på migration och flyktingskap genom Kyrkornas globala vecka. Med det i åtanke ser jag ett provocerande samband mellan sinnessjukhuset och invandrargruppen i Sverige. En grupp invånare som inte är som alla andra, som kanske inte tänker och lever precis likadant. Visst är de en del av samhället men de har något gemensamt som inte vi andra har så vi sätter dem tillsammans. Visst får de bo i staden, i utkanten där det finns mest plats. Det blir det bästa för dem likväl som för oss.

 

Då blir det bäst för dem. Ja ofta är det nog med välvilja som vi genom historien och idag gör sådana här separationer. Med en övertygelse om att de mår bäst av det, även ifall de kanske inte för tillfället förstår det själva.

 

Under sista etappen i vandringen ombeds vi bära med oss människornas röster in genom kyrkportarna, som bokstavligen står öppna. Vi går in och högmässa i domkyrkan börjar snart. Plötsligt blir strukturerna väldigt påtagliga. Allt vi gör och sjunger, vart jag än tittar ser jag bara makt. Den där makten som genom historien gett kyrkan legitimitet att agera storebror. Att dela upp, styra över och döma människor. Det är inte förrän under evangelietexten som jag påminns att se bortom strukturerna. Genom Matt 31-46 kan det knappt bli tydligare: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Nu är jag hemma igen.

 

Ja visst är det svårt att se samhället utifrån. Att ta in, eller i alla fall försöka ta in, smärtan av utanförskap och tvivlet på att man duger. Särskilt när det är storebrodern i form av kyrkan eller staten som kanske stått bakom. Men bakom institution finns alltid människor. Människor som kanske handlar av välvilja och/eller i rent oförstånd. I vilket fall så är vi många som känner att exkludering är helt oacceptabelt. Att alla har ett lika värde samt att man kan komma hur långt som helst med barmhärtighet och kärlek. För då finns gud där och då kan det hända underverk.

Elin, ageravolontär i Åhus församling.

Tips: Imorgon –måndag- kan man läsa om vandringen i Sydsvenskan.

Why Poverty? – Varför Fattigdom?

Without history, we have no future.

Without the night, we couldn’t have such beautiful sun.

And Without poverty, we wouldn’t have such wealth”.

 

~Jouvens Latour “Why Poverty – Colour in the dust” on Youtube

Vad är det första du tänker på när du hör ordet fattigdom? Kanske är det att människor svälter, de inte får tillräckligt med mat och vatten? Kanske till och med inte har något på kroppen eller någonstans att sova? Ja, svaren dem kan många. Enligt nationalencyklopedin så är fattigdom en levnadsstandard som anses vara oacceptabelt låg, som också kan definieras i tillgång till materiella resurser och formuleras i absoluta tal som överlevnad och grundläggande behov. (http://www.ne.se/fattigdom). Det är likt de svar som man oftast får på ovanstående fråga. Det finns mycket som bidrar till fattigdom, men det är vi ”dem rika” som ligger bakom det, det mesta. Svaren som svält och brist på vatten och så vidare är konsekvenser av det vi i västvärlden gör, i våra hemländer men även vad vi gör i DERAS länder. Konsekvenser är lättare att se än själva akten bakom. Men om du ställer den frågan till mig så kan svaret bli helt annorlunda. Självklart så finns dessa svar också i åtanke, men det är inte det första jag tänker på längre. De senaste åren har jag blivit mer engagerad i det som sker runt om i världen och börjat undersöka VARFÖR är det så?  Allt kommer tillbaka till oss ”Västvärlden”.

De rika länderna kan aldrig vara nöjda med det dem har utan måste alltid ha mer och mer. Varför? Istället med att nöja sig med det dem har går dem in i andra länder och tar upp deras mark, köper upp deras mark. Främst där det finns olja och rika tillgångar. Och vad händer då? Ända sedan vi började leta och borra efter olja så har det blivit värre i för dessa länder, självklart kan det även leda till oanade konsekvenser i västvärldens och rika länder också, men knappast på samma skala. Även om USA eller något annat rikt land inte går alltid in ett land som har olja eller andra värdefulla tillgångar så har vi ändå monopol på det via den internationella marknaden. I en annan film som gjorts av Why Poverty – The Barrel, så lever en pojke vid namn Luis i en flytande by i Venezuela, Maracaibo Lake. Denna by är en av de viktigaste oljereserverna i landet och en tunna med olja drar in 100 US dollar åt den internationella marknaden. Varje dag hämtas det 2,6 miljarder tunnor med olja från Maracaibo. Låter väl bra, eller? Bor du här i västvärlden kan det vara väldigt bra, men hur är det för den som bor i landet. Hur är det för Luis och hans familj? Dem lever bara på 150 US dollar i månaden. Det är inte rättvist och hur många krig idag har inte startats på grund av olja, hur många konflikter? Kanske dags att ställa oss frågan om oljan ens är värt allt detta. Frågan är ens om något är värt det?

Det jag menar är att i u-länderna, på de platser där fattiga måste slavarbeta för att få tillgång till föda är det vi i väst som har monopol.

En av konsekvenserna är till exempel maten, maten som slängs i Europa och Nordamerika skulle räcka till att föda hela världen tre gånger om. En sak är att vi slänger ofantligt mycket mat här i väst. En tredjedel av all mat kastas och världen över slängs det 1,3 miljarder ton mat varje år. Vad är problemet? Why can’t we feed the world?  – Waste av Why Poverty på Youtube. Ställer mig själv den frågan hela tiden. Varje gång jag sätter mig vid tv och ser all den reklam om svält och fattigdom av olika slag, eller när jag eller någon annan slänger mat om det så bara är en liten kant på ett bröd, får jag en klump i magen. ”Jag ser en värld som är orättvist uppdelad och som är uppdelad på de rikas villkor. Jag ser en värld som blir orättvis behandlad för att vi ska ha det bra. VI vill ha det så bra som möjligt och struntar i konsekvenserna”.

 

Det vi gör här drabbar dem där…

 

I filmen Sea Gypsies av Why Poverty så berättar en tjej, Indanina, om hur de en gång hade det väldigt bra, de fångade fisk i vattnet o.s.v. men en dag gick inte det längre då fisk restriktioner kom. De fick inte längre fisk i vattnet, vilket ledde till att de inte fick någon mat och var tvungna att bege sig in till staden, där de levde i extrem fattigdom. SÅ varför var dessa människor tvungna att flytta på sig? En del av Indaninas familj stannade kvar på ön, Coral Island, men blev tvungna att flytta då deras hem blev nerbrända. Husen brändes ner på grund av att ön ska bli en ”Diving resort”. Och vilka kommer åka dit? Jo, vi! Vad hade du gjort om du var tvungen att fly eller flytta från dit hem på grund av att människor på andra sidan jorden ska kunna ha det ännu bättre? En bättre fråga är nog: Hur skulle du känna dig?

Personligen skulle jag känna mig kränkt för att jag inte respekteras. Min värld, mitt hem och mitt liv respekteras inte av andra. Varför ska andra människor ge upp sitt liv så att vi kan ”må” bättre? Men mår vi verkligen bättre av att ha mer och mer. Det tror inte jag. När jag köper nya saker, speciellt saker jag egentligen INTE behöver, så får jag dåligt samvete. Vi har våra nya saker t.ex. nya mobil, i en månad, kanske ett år, sen är det dags att köpa en ny. Jag är inne på min 4: e mobil sedan jag fick min första när jag börja högstadiet. Många jag känner är inte på sin 50: e telefon och många av dem är yngre än mig. Och varför ska sjuåringar ha mobil för?

 

Vilka gör dessa saker, mobil, kläder och mat?

 

Jo, människor i länder som vi tar ifrån dem. När vi skapar nya platser som vi kan åka till att ha det bra, hur länge är det en plats som vi besöker innan vi MÅSTE ha en ny plats? Jag kan säga att jag är en av dem som inte åker på semester för att ligga på stranden för att bli uppassad av den inhemska befolkningen som måste arbeta för mini-lön för att kunna överleva. Oftast är det dessa människor, de fattigaste, som börjar arbeta för den vita, rika, befolkningen i landet. Inte bara för vita utan för de som har det bättre ställt än dem. När man läser, hör eller ser detta så kan jag personligen säga: Ibland skäms jag över att vara vit, då många vita behandlar andra, sina medmänniskor som boskap, som ingenting värda. Många som arbetar för vita berättar hur de blir slagna eller sparkade för att de gjort ett litet misstag eller dem helt enkelt inte är nöjda, Voices av Why Poverty. Vita, rika, människor kan vara väldigt egotrippade och elaka när det kommer till deras ägodelar. Även de saker, eller platser, som inte tillhör dem.

Jag åker hellre till platser i landet som är av kulturellt värde och som kan lära mig om hur dem lever och har levt. Dem kan lära oss mycket. Det är en upplevelse att se allt det som man ser i kulturella sammanhang, man får ökad förståelse för deras livsstil och deras kamp. Min familj och jag var på Cypern och där åkte vi upp i Trodosbergen och besökte en by som var totalt fallfärdig och jag mådde illa av att gå igen dem. Detta existerar dock även i västvärlden, så egentligen, hur ska vi hjälpa andra i länder långt bort när vi inte kan ta hand om vår egen befolkning? Hm, tuff fråga kanske? Men den känslan jag fick när vi besökte ”sopstäderna” i Kairo med skolan. Dess platser är de ställen där de fattiga lever och det är fruktansvärt. De som bor där är främst kristna som sedan innan inte har det så bra ställt i landet. Jag vet inte hur många tårar som kom och tärde igenom mitt hjärta.

 

När jag var liten, även nu i vuxen ålder, brukar/de jag drömma mig bort till en bättre plats än här. En plats som var/är bättre än Oskarström och Halmstad i sydvästra Sverige. Tror att det finns fler som haft dessa tankar. Jag vet helt garanterat att det finns andra som drömmer sig bort till en bättre värld och det är en ung pojke i Jaintia Hills i nordöstra Indien. Han arbetar i en kolgruva för att kunna försörja sin familj. Och här klagar vi på att vi måste gå till jobbet?

Jag tror att vi borde sluta klaga på våra liv och omfamna det vi har. Jag klagar inte längre för att jag har börjat inse att jag har haft tur. Den pojken eller flickan kunde ha varit jag eller min bästa kompis. Vi har tur som får gå i skolan och utbilda oss och får en chans till att få ett bra arbete. Men alla har inte den chansen.

 

Vad var din dröm när du var liten? Vad ville du bli?

När jag var liten ville jag bli marinbiolog, geolog eller polis/kriminaltekniker. Nu vet jag att jag vill arbeta med barn och ungdomar. Vi har en möjlighet att ändra oss hundra gånger om innan vi hittar det som är rätt för oss. Men om vi leker med tanken att vi, du och jag, är födda i Afghanistan då har vi, speciellt alla flickor, inte möjlighet att gå i skolan. Du kanske inte vill gå i skolan för att det är tråkigt, som brukar vara den största orsaken till skolk, men flickan i Why Povertys film Afghan girl hon vill det. Hon vill bli lärare eller ingenjör och inte vara fåraherde. Hon får inte gå i skolan för att hennes pappa säger att någon måste vakta fåren.

När jag såg den kortfilmen gick mina tankar i gång och började tänka på min skolgång. Det fanns de tider då jag hatade skolan, tyckte att den var tråkig och jobbig. Varför gå i skolan när man kan ha roligt? Nu är jag glad över att jag kämpat igenom den tuffa biten. Men denna tjej kommer inte att gå i skolan om ingen gör något.

 

Ur ett kristet perspektiv tycker jag att det är svårt att förhålla sig till en värld där mina medmänniskor lider för att jag ska ha det bra och bättre. Men det är fel. Det tär på min själ otroligt mycket, hos andra också kan jag tänka mig. Många ställer sig frågan: Hur kan vi bekämpa något som är så katastrofalt och globalt?

 

I det citat som jag skrev i början säger mycket om den värld vi lever i och hur allt hänger samman. Fattigdom är något globalt och stort och kommer alltid att finnas, men kanske vi kan reducera den lite genom att få den insikt om att allt hänger samman. ”Without poverty, we wouldn’t have such wealth”.

 

Klimat > konflikt och krig > svält och fattigdom.

 

Det är svårt att debattera om vad man kan göra och inte göra, men jag kommer att agera utifrån det som känns bra inombords även om folk tror att jag är helt galen.

Börja med att göra lite… kanske inte slänga det som kan bli rester, skänk en slant, ge en slant till den som tigger vid gatan, hjälp den som ramlar, sitt hos den som är ensam. Våga gå emot strömmen.

 

Om du inte vet hur du ska gå tillväga, Läs nedanstående, och se om du får något tips.

 

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad

Älska din nästa som dig själv

Fortsättning kommer i nästa vecka….

Av Madeleine Nilsson — Agera-Volontär i Oskarströms Församling

Fred, civil olydnad & ickevåld

För två veckor sedan kom äntligen brevet jag väntat på. Ett brev med en film om människor som valt ett livslångt engagemang för fred. Filmen heter Vårt brott heter ansvar och handlar om fem personer som bryter sig in på Bofors vapenfabriker i Eskilstuna och Linköping för att avrusta vapen. De tillhör organisationen Ofog och deras aktion är en del av kampanjen Avrusta.

När jag ser filmen första gången tillsammans med en vän, är vi båda ense om att det är otroligt inspirerande med så engagerande människor. Inte bara att de väljer att stå upp för vad de tror på, de väljer dessutom direkt aktion och civil olydnad som metod och därmed fängelsestraff och skadestånd på flera hundratusen som konsekvens.

Jag läser till diakon på Ersta Sköndal, campus Bräcke i Göteborg och i veckan när det var min tur att leda ett samtal i samtalsmetodiken valde jag att visa en snutt ur Vårt brott heter ansvar för min lilla grupp och sedan leda ett samtal utifrån det vi fick se. Samtalet som följde var fantastiskt positivt och mina klasskamrater blev inspirerade till fortsatta samtal om civil olydnad.

Själv attraheras jag mer och mer av civil olydnad och ickevåld som metod för att åstadkomma förändring i samhället. Jag läser om Jesus och mannen med den förtvinade handen och hur Jesus botar honom trots att det är sabbat. Jesus blir ifrågasatt men svarar lugnt ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd är inte än ett får är inte människan? Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten” (Matt 11:10-11). Jesus budskap till oss är tydligt, det är okej att bryta lagar och regler om syftet och konsekvenserna är goda. Jag vill till och med hävda att det är vår plikt, om en lag inte fungerar, om en lag tillåter Sverige att tillverka vapen och dessutom sälja dem till länder som kränker mänskliga rättigheter, ja då är ju något knasigt. Genom direkt aktion och civil olydnad tar jag inte bara avstånd från det jag tycker är fel, jag tar ansvar för att en förändring skall ske.

Jag har vid ett tillfälle deltagit i en civil olydnadsaktion mot en vapenfabrik, Saab Microwave i Mölndal. Det var på pingst 2012 och vi firade mässa på området och planterade vinbärsbuskar. Även här kommer inspirationen från bibeln, i Mika 4:3-4 kan vi läsa de berömda orden ”Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sntt fikonträd och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.”

Att fira gudstjänst och plantera liv i form av växter istället för att demonstrera och skrika slagord var för mig helt nytt, men jag blev frälst! Innan aktionen övade vi ickevåld tillsammans med Per Herngren. Det var en helt fantastisk känsla att senare i mötet med polis och vakter aktivt möta dem, välkomna dem in i vår mässa och inte dölja våra avsikter eller på något sätt uppvisa ett aggressivt beteende. När jag några månader senare medverkar på en antinazistisk demonstration i Göteborg märker jag hur jag har förändrats. Hur jag inte längre passar in i den nejsägarkulturen. För att skapa förändring krävs direkt aktion, inte bara protester, jag måste våga agera själv.

I vår ska jag gå två ickevåldskurser och i pingst skall jag fira mässa vid Saab Microwave igen, för jag är nyfiken och jag vill lära mig mer!

 

Snart är det advent och Svenska kyrkans julkampanj drar igång, i år är temat barn i krig och konflikt och mitt tips till er är att beställa hem filmen jag såg för några veckor sedan. Titta på den, i ungdomsgruppen, kyrkorådet, kören och samtala om hur ni under årets Julkampanj vill göra skillnad för dessa barn i krig och konflikt. Jag menar inte att alla ska ut och bryta sig in i vapenfabriker, jag menar att det är ett utmärkt tillfälle att låta sig smittas av lite av det engagemang dessa människor förmedlar genom sitt agerande, genom sin film.

 

Lisa Gerenmark Ageravolontär i Falköpings pastorat