Tack, tredje världen!

Efter att ha stått i Brunnsparken, i kylan, under lördagen i hopp om att sprida en tanke om vad julen egentligen handlar om, i ett försök att sprida en känsla av frid och fred i adventstid. Efter det, på söndag förmiddag, så firade jag högmässa i Mössebergs kyrka. Jag var kyrkvärd och var där tidigt och ringde i klockorna och ställde fram nattvardskalk och oblater. Vår kyrkoherde Jonas skulle hålla gudstjänsten och lovsångskören skulle sjunga. Det var som upplagt för en härlig andra adventsgudstjänst, och det blev det verkligen!

Här nedan får ni, i skrift, ta del av den predikan vi fick höra. En predikan som lyfte fram så många delar av det som vi försökt förmedla under dagen vid Brunnsparken. Så många saker som vi skrivit om här på bloggen, om vårt ansvar, om vår värld.

 

TACK, TREDJE VÄRLDEN!

Predikan 2 sönd i Advent 2012 – Mössebergs kyrka

Himmelriket är som ett senapskorn, säger Jesus till oss idag. Med andra ord har senapskornet en oerhörd inre potential. Möjligheternas korn, som bara med sin existens påminner oss om att det är möjligt att göra något stort av väldigt små resurser. Överflöd och storhet kommer ur det lilla och oansenliga. Detta är en bra bild av Guds rike, och av våra möjligheter att låta det växa här på jorden. Men överflödet består idag inte främst i framvällande kärlek, godhet och omsorg som det borde, utan snarare av ett helt annat slag.

Tecknaren Martin Kellerman gjorde för någon vecka sedan en bild som publicerades i DN. På bilden ser vi några vänner vid ett fantastiskt julbord, och personen som sitter i mittenutbrister:  ”Låt oss, mitt i allt detta härliga överflöd, skänka en tanke till dem i tredje världen som gjort detta möjligt!”

Var på er vakt, säger Jesus i förra årets evangelium på andra söndagen i adventså att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmerVi vet att sinnet fördunklas av starka drycker. Det är ingen nyhet, och ibland är det nog själva sinnenas fördunkling som är avsikten mer drickandet. Att för barns och familjers skull önska hela vårt land en vit jul, utan supande, kanske är att önska för mycket.

Erfarenheten säger oss att julen är en svår tid för de barn som har föräldrar som sitter fast i missbruk. Men även om man inte har bekymmer på detta område finns enligt Jesus risken att får sitt sinne fördunklat. Omåttlig konsumtion är också den skadlig för oss, och det är svårt att veta var dess gränser går.

Medeltidens klosterordnar hade enkelheten och anspråkslösheten som ideal, och att fasta ett par gånger om året var en del av deras livsstil. När man går tillbaka och läser hur de själva tänkte kring detta finner man mycket vishet och förnuft. De är senapskornets människor. Vi tänker ju lätt att klostrens ideal var hårda och omänskliga. En extrem livsstil som vi idag avvisar. ”Ingen kan väl utsätta sig frivilligt för sådana umbäranden tänker vi”. Barockt!  Mörk medeltid!

Samtidigt växer trenden av långdistanslopp. Många tränar just nu för 90 km Vasalopp. Fler än någonsin springer maraton, och många, många vandrar villigt de 80 milen överPyreneerna till Santiago de Compostella och apostels Jakobs grav. Hälsotidningarna följer dem i spåren med spännande reportage och tips för den som själv vill försöka sig på någon extremprestation. Ingen ropar att det vare sig barockt, medeltida eller ens olämpligt. En stor applåd och mycket beröm får den som cyklar till Himalaya och bestiger Mount Everest.

Johannes Cassianus, en klosterbroder som levde på 400-talet säger så här om vårt förhållande till mat och dryck: ”All eftertraktad mat kan väcka begär. Men om anden tyngs ner av en fylld buk, kan den inte längre hålla fast vid omdömets roder. Den som äter sig övermätt och förslavas under omåttlig förtäring av kött och vin, äter inte inte pga sina behov utan för att han är övermannad av sina begär.” Människonaturensbehov hindrar dock inte hjärtats renhet, menar Johannes.

Det är med andra ord en stor skillnad på begär och behov.  Det förstod bröderna och systrarna i klosterordnarna, samtidigt som de var medvetna om hur svårt det är att dra tydliga ochbra gränser. Johannes skriver: ”Det finns ingen allmängiltig regel för återhållsamhet, varken vad gäller tiden för måltiderna eller deras kvalitet. Samvetet måste avgöra.”

Har då Kellerman rätt, när han i sin skämtteckning ger en välriktad spark åt vår överflöds-konsumtion? Ja, ur ett kristet perspektiv så måste vi ta honom på allvar. Det är tredje världen som betalar kalaset, och vad vi kan göra är att betala tillbaks vad det kostar. Utan en tanke på bröderna och systrarna i fattiga länder går det inte att fira jul. Då firar vi bara en ihålig, ekande tomtefest, utan hopp och djupare glädje. Slå i glasen och låt oss lustiga vara.  

I kristen tradition har man dock ibland gått till den felaktiga och skadliga överdriften att betrakta glädjeyttringar och skratt som något opassande. Det är det inte, och det var det inte i de tidiga klostren heller. Dans, sång, mat och dryck, skratt, skämt, högt i tak får det gärna vara bland kristna människor – så länge det inte får oss att glömma de fattiga. Att fira jul på riktigt är att låta dem vara med, och det enklaste sättet är med en gåva till dem genom någon bra välgörenhetsorganisation. Ett annat sätt är vårt enkla miljöarbete: Att sopsortera och välja cykel istället för bil. Att välja miljövänligt och klimatsmart. Eftersom klimatförändringarna i vår värld drabbar de fattigaste hårdast är det mot dem vi gör det vi gör, om det så är gott eller ont. Översvämningar pga höjda havsnivåer och ökenutbredning med uteblivna skördar som följd slår hårt mot fattiga människor i tex. Bangladesh, Nigeria, Etiopien och Burkina Faso.

När Gud ville visa sin kärlek gjorde han det på ett överflödande sätt. Senapskornet växer till ett träd som ger skugga och livsförutsättningar. Överflöd är med andra ord något gott, när det handlar om rätt slags överflöd. Det är i kärlek och godhet vi kan slösa och försöka överträffa varann. Det fördunklar inga sinnen, som Jesus varnar oss för, utan ger klara och förnuftiga tankar.

Det är märkligt, men Guds överflödande kärlek kom till oss just i den tredje världen – i ett fattigt, ockuperat och förtryckt land, bland det allra fattigaste människorna. Det är tredje värden som gjort vårt överflöd möjligt, precis som Kellerman i sin skämtteckning noterarDet är där senapskornet är planterad, och det är tredje världen har även gjort nådens överflöd möjligt, genom den fattiga lilla Maria som sade sitt ja till den uppgift Gud gav åt henne.Säg nu iadvent och ditt ja till att vara Guds senapskorn i just din omvärld, med fred, försoning och medmänsklighet som julgåvor till din omgivning. Så blir din jul fylld med innehåll och välsignelse.

Jonas Hagström

Kyrkoherde

 

Tack Jonas, för att du, genom din predikan påminner oss om varför årets julinsamling ‘ge alla barn en framtid utan våld’ är allas vår angelägenhet!

 

Lisa Gerenmark, Ageravolontär  i Mössebergs församling 

 

Frid & Fred i Julruschen

Vad är julstämning för dig?!

Jag håller rätt hårt på SVT:s julkalender (tycker för övrigt att de har lyckats göra en fantastisk härlig uppföljare till Mysteriet på Greveholm) lussebullar är givet (det är liksom inte meningen att de ska ätas annars på året), ett fint snölandskap hör till (dock kan jag klara mig utan Klass 2 varningar som SMHI utfärdar och kaoset som det orsakar i kollektivtrafiken i Sthlm där jag bor). Men det här är bara några av de saker jag personligen föredrar för att få till den där omtalade julstämningen!

Vad jag inte gillar är dock att saker och ting har förändrats på senare tid. Jag blir ledsen när jag inser att julen för mig har förändrats och att den har kommit att kretsa mycket kring andra saker. Denna stress är det som först kommer till mig, julklappar måste inhandlas, all släkt måste komma överens med varandra denna högtid, allt måste vara perfekt! Ingenting får gå fel…Det känns som att det ligger en väldig press på julen nu för tiden vilken jag aldrig har känt förut. Som ung vuxen idag kan jag faktiskt ta till den gamla klyschan och känna att det var bättre förr, när jag var barn.

Men! Det hjälper ju inte att sitta och vara bitter. Vi var ett gäng Ageravolontärer som spånade på att vi ville göra någonting i jultider, något som skulle få folk att tänka till en extra gång, tänka till på vad julen faktiskt innebär... Vi ville helt enkelt bjuda på lite…

…och kaffe såklart! Foto: Ulrica Hansson

Vila i Brunnsparken. Foto: Lisa Lottadotter Gerenmark

m

Lördagen den 8 dec ställde vi oss i Brunnsparken i Göteborg och började vårt freds-uppdrag. Det tog nog ett tag innan folk förstod att vi faktiskt inte försökte ”tvinga på dem något” eller sälja saker, utan bara ge. För de som kom fram blev det rätt trevliga samtal och de flesta verkade tycka att det var ett bra budskap med ”Frid & Fred i Julruschen”. Det var härligt att se att folk blev så glada bara genom att få en värmande kopp kaffe på en väldigt kall dag.

 

Kommentera gärna,
vad är julstämning för dig?

God Jul och God Frid!

Lena Johansson, Ageravolontär i Farsta församling

Foto: Ulrica Hansson

Så går ett möte ur vår tid och kommer aldrig mer

FN:s klimatförhandlingar i Doha, Qatar är inne på tionde, och näst sista dagen. Dock är det mycket som talar för att förhandlingarna kommer att dra ut på tiden. Ett rykte jag hörde tidigare idag var att de busschaufförer som fraktar oss tusentals deltagare mellan hotell och konferensanläggning blivit ombedda att jobba till måndag morgon (snarare än fredag kväll då mötet är planerat att sluta).

Hur går det då? Sådär. Vissa saker går framåt, andra står still. Av allt att döma ser det ut att bli en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet. Det är bra men långt ifrån tillräckligt – protokollet täcker bara 15% av de globala utsläppen och ambitionsnivån är alltför låg. Här ryms även en av förhandlingarnas stora knäckfrågor – hur man ska hantera det överskott av ”utsläppsrätter” som uppstått under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod.

Även finansiering är en knäckfråga. Världens rika länder har tidigare lovat att stärka klimatfinansiering till utvecklingsländer med pengar som ska vara ”nya” – dvs. inte tas från redan befintligt bistånd. Idag, förhandlingarnas näst sista dag och inte ens en månad från årsskiftet, är det fortfarande bara ett fåtal länder som lagt 2013 års pengar på bordet. Det här och mycket annat som skett under veckorna i Doha har fördjupat, snarare än överbryggat, förtroendeklyftan mellan rika länder och utvecklingsländer.

Ett fiktivt bröllop mellan vetenskap och politik arrangerat av ACT Alliansen vid COP18.

Trots den uppgivenhet (för att inte tala om trötthet!) som nu börjar anas i allt fler ansikten går det ändå att se positiva tecken och tendenser här och var. Men allt som glimmar är inte guld och intentioner (hur goda de än är) är inte mycket värda om man inte sedan också handlar utifrån dem. Lena Ek och hennes kollegor i EU och andra rika länder måste nu lägga färska pengar och ambitiösa åtaganden på bordet och sedan börja leverera. För att citera Filippinernas huvudförhandlare när han tidigare i idag talade i plenum:

”If not you then who, if not now then when, if not here then where?”. 

 

Vill du veta mer om vad som förhandlas? Min kollega Jacob Risberg bloggar om förhandlingarnas knäckfrågor på opinionsbloggen.

 

Alexander Sjöberg

 

 

 

GE ALLA BARN en framtid utan våld!

Kommer ni ihåg Rädda Barnens kampanj Livslotteriet? Det uppmärksammade att chansen att födas i Sverige bara är 0,08 % och att livet med stor chans hade sett väldigt annorlunda ut om man var född någon annanstans. Jag brukar fundera på hur livet hade varit då. Om jag inte hade fötts i Göteborg för nästan 20 år sedan. Så jag snurrade på hjulet och hamnade i Indonesien. Ett land där tio procent av befolkningen är analfabeter, där det pågår en utbredd sexhandel med barn och en väpnad konflikt. Jag hade med all säkerhet inte ägnat den här dagen åt att läsa om svensk välfärdspolitiks uppkomst i alla fall.

När Fredrik Reinfeldt var på besök i Indonesien för någon vecka sedan var Svenska Gripenproducenten Saab med. Saab själva säger att de inte följde med Reinfeldt till Indonesien för att marknadsföra JAS Gripen utan för att ”lyssna och lära”. Att ett svenskt företag som säljer stridsflygplan följer med den svenska stadsministern till Indonesien får man tycka vad man vill om. Personligen är jag övertygad om att den här världen inte behöver några stridsflygplan alls och att Saab följde med dit var fullständigt onödigt.

Idag, första advent, drar årets julkampanj igång, GE ALLA BARN en framtid utan våld. Det är tragiskt att kampanjen ska behövas finnas. Att det inte är en självklarhet runt om i världen. För många barn är krig vardag. UNICEF räknar med att de finns ungefär 300 000 barnsoldater. Och ännu fler barn befinner sig i väpnade konflikter. Soldater med gevär. Rädslan för att mamma eller pappa ska dö. Kanske ett syskon eller kusinen. Någon man älskar. Hade jag varit född i Indonesien kanske jag hade varit ett av dessa barn.

Väpnade konflikter leder inte bara till traumatiska minnen utan begränsar också barns utveckling. Världens utveckling – för barnen är framtiden! Skolor tvingas ofta stänga och många barn dör inte på grund av det direkta våldet utan på grund av smutsigt vatten och matbrist i överbelamrade flyktingläger.

Därför behövs denna julkampanj och du får gärna vara med och bidra men det är också viktigt att vi visar regeringen att vi inte tycker det är okej att Sverige är bäst i världen på att sälja vapen. Av den anledningen uppmärksammade vi uppsalaborna på den korta vägen mellan svensk vapenexport och mord på civila för några månader sedan. Det är viktigt att vi alla agerar och lägger press på regeringen att sluta sälja vapen. Mejla gärna stadsministern (registrator@primeminister.ministry.se) och säg vad du tycker!

Hanna Rappmann,

Ageravolontär i Värö- och Stråvalla församlingar

Kristi kropp har hiv

Förra helgen deltog jag i en dag om Hiv som Sveriges Kristna råd  och Svenska Kyrkan anordnade på Sigtuna Folkhögskola. Under dagen deltog människor från olika religiösa samfund och från organsiationer som Hiv Sverige och Noaks Ark. Själv var jag där i egenskap av RUTbildare för Svenska kyrkans unga.

Dagen inleddes med orden ‘vi är alla en del av Kristi kropp, och Kristi kropp har hiv – vad innebär det för oss?’

Dessa ord blev oerhört starka för mig och har följt mig sedan dess.
Alla är vi en del av Guds skapelse och alla är vi systrar och bröder. Hiv är inte en sjukdom som drabbar andra, den drabbar oss allihopa.

När Hiv kom till Sverige var det tre grupper av människor som drabbades hårdast, narkomaner, prostituerade och homosexuella män. Detta gjorde att hiv blev en fråga om moral och det sågs som en sjukdom som var självförvållad. Först när ‘vanliga’ människor insjuknade började man ta den på allvar.

Även idag har vi denna synen, hiv är idag en sjukdom som främst drabbar människor i andra delar av världen, det drabbar ‘dom andra’. I biskopsbrevet om ‘hiv i ett globalt perspektiv’ som kom ut 2007 skriver Svenska Kyrkans biskopar om kyrkans ansvar att lyfta frågan om hiv utifrån parollen ‘Kristi kropp har hiv’ alltså är det inte något som drabbar ‘dom andra’, det drabbar oss.

Hiv är en sjukdom som generellt drabbar människor som redan lever i utsatthet. Antalet hivsmittade kvinnor ökar i jämförelse med hivsmittade män, vilket delvis beror på att kvinnor i många länder inte har makt över sin sexualitet. Idag finns det bromsmediciner som är såpass utvecklade att man kan leva ett friskt och normalt liv. Men av ekonomiska och infrastrukturella skäl saknar människor i många länder tillgång till dessa mediciner. I biskopsbrevet från 2007 menar biskoparna att det är omöjligt att bekämpa fattigdomen utan att samtidigt jobba med hivfrågan, det är heller inte möjligt att bekämpa hivepedemin utan att samtidigt angripa fattigdomsproblematiken.

Fattigdomen i världen kan heller inte bekämpas utan de rika ländernas medverkan. Inte för att ‘vi’ är så mycket bättre än ‘dom’ utan för att kampen mot snefördelningen av världens resurser som påverkar länders möjlighet till utveckling ligger i våra händer.

Våra biskopar tar även upp sin egen skuld i hivfrågan genom att ifrågasätta och utmana kyrkans oförmåga att tala om sexualetiska frågor. Äntligen, säger jag! Hiv har inget med moral att göra och sexualiteten, som är en av Guds största gåvor, måste sluta skambeläggas.

Under den här dagen i Sigtuna blev det än mer tydligt för mig att sjukdomens mest påtagliga biverkning är ensamheten och skammen. Bromsmedicinerna gör att du, om du är född i rätt del av världen, kan leva ett normalt liv utan att någonsin behöva bli sjuk. Trots det är det få som vågar berätta om sin sjukdom, och bland dem som gör det är det många som fortfarande möts av avståndstagande. När Jesus levde fanns inte hiv, däremot spetälska, och vi vet ju alla att Jesus aldrig lät sådan stigmatisering gå obemärkt förbi, så låt oss gå ut och göra som han, för det är ju som Jesus själv sa ‘Sannerligen, det ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig‘ Matt 25:40.

Idag är det världsaidsdagen och runt om i våra kyrkor firas idag mässa med minnesstund för alla de människor som dött i aids. Själv kommer jag att fira mässa i Göteborgs Domkyrka tillsammans med familj och vänner.

Hur kommer du att uppmärksamma denna dag och dessa människor?

Lisa Gerenmark, Ageravolontär och RUTbildare

Söker man på hiv på svenska kyrkans hemsida får man 4170 träffar, om du mot förmodan inte orkar läsa igenom allt rekommenderar jag att läsa mer om Svenska Kyrkans arbete med hiv här.

Källor:
Biskopsbrev om hiv i ett globalt perspektiv
Den tysta sjukdomen
Svenska kyrkans internationella arbete