Rättvisa och solidaritet – bara för dem som inte flytt?

 

Den senaste tiden har både social media och gammel-media översvämmats av skriverier om den svenska asylprocessen och framförallt om det uppmärksammade REVA- projektet. Att REVA är långt ifrån humant eller ens lagligt är nog de flesta överens om. Men vad händer när politikerna tar sitt förnuft till fånga och skrotar projektet? Är vi nöjda då? Är det då okej att vi skickar tillbaka människor till konfliktdrabbade områden där de riskerar bli utsatta för hot och tortyr? Är det då okej att vi utvisar gamla och sjuka eller olika familjemedlemmar till olika länder? Är det då okej att vi ställer högre krav på de som flytt från allt de känner till än vad vi gör på Migrationsverket?

 

Jag firade som vanligt mässa i min hemförsamling idag och vi lyssnade där, som i alla andra kyrkor idag, till den gammaltestamentliga texten om Elia som fruktade sitt liv och flydde ut i öknen och sedan till evangelietexten som idag handlade om den utstötta kvinnan som tvättade Jesu fötter med sina tårar. På så många ställen i skriften finns texter som talar till oss om människor i lidande och nöd. När vi sedan sjöng sv psalm 738 som med sin första vers påminner om att Jesus själv var en flykting, en fredlös, då går det inte längre att värja sig. Jesus blev under sin tid på jorden förföljd, hotad, torterad och slutligen dödad. Det borde vara självklart, för oss som kristna, att stå upp för människor som drabbas av våld och förtryck. I våra församlingar runt om i landet är det många som arbetar med rättvisefrågor, ibland är det fredsbevarande projekt i konfliktdrabbade områden som engagerar, andra gånger kvinnors utsatthet, eller hiv och aids. Men vart finns engagemanget för människorna som flytt till Sverige? Jag säger inte att det vi gör i våra församlingar inte är viktigt, jag säger inte heller att det inte finns människor som engagerar sig för de flyktingar som kommit till Sverige. Men jag eftersöker ett tydligare och mer organiserat engagemang från medlemmarna i våra kyrkor! Just nu blöder Sverige, vår självbild av oss själva som ett fredligt och demokratiskt folk som öppet välkomnar människor är sårat och trasigt. Och det med all rätt, för den bilden kunde inte vara mer fel. Men att slopa REVA är inte tillräckligt! För att vi ska kunna göra vårt land till något vi kan vara stolta över, ett land där rättvisa och solidaritet råder, behöver vi aktivt och medvetet arbeta för en humanare flyktingpolitik. Större delen av arbetet med flyktingar som bedrivs i våra kyrkor idag är att hjälpa människor i nöd – precis som vi ska göra. Men vi kan inte fortsätta mata munnar och gömma flyktingar om vi inte samtidigt arbetar med politiskt påverkans arbete för att förändra asylprocessen.

 

Under en tid har arbetet med en kampanj vid namn asylrätt 2014 arbetats fram och nu sätter kampanjen igång på allvar. Kampanjen är initierad av nätverket Ingen Människa är Illegal i Göteborg men fler och fler organisationer ansluter sig. Kampanjen vill skapa en humanare flyktingpolitik och ställer fyra krav för att åstadkomma det. Tanken är att med hjälp av ett brett samarbete, olika organisationer emellan, göra migrationspolitiken till en valfråga inför valet 2014.

Kraven som ställs är:

1. Sverige ska vara bunden att följa FN:s riktlinjer och aldrig mer utvisa människor till tortyr och förföljelse!

2. Synnerligen ömmande omständigheter ska ersättas med särskilt ömmande omständigheter.

3. Sverige ska omedelbart upphöra med alla överföringar enligt Dublinförordningen och arbeta för dess avvecklande.

4. Bevisbördan ska flyttas från den asylsökande till Migrationsverket.

 

Jag efterlyser församlingar och samfund som aktivt vill ställa sig bakom kampanjen och på allvar arbeta för en humanare asylprocess i Sverige. Det räcker inte med att stoppa REVA, vi behöver göra mycket mer än så!

Dagens kollekt, som var en rikskollekt, gick till Sveriges Kristna Råd och deras arbete mot rasism och främlingsfientlighet. I deras kollektcirkulär nämner de även arbetet med opinionsbildning för en humanare flyktingpolitik. Ett mycket gott ändamål! Kanske kommer Sveriges Kristna Råd, Svenska Kyrkan och andra kristna organisationer sluta sig till kampanjen? Det är i allafall min förhoppning!

 

Eftersom jag redan nämnt den gammaltestamentliga texten från idag, och även evangelietexten, så kan jag ju avsluta med episteln. Där står det att Gud prövar oss, men inte utan att erbjuda en utväg. Jag tänker att REVA är prövningen och Asylrätt2014 är utvägen!

 

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergsförsamling

 

läs mer om kampanjen på www.asylratt2014.se

Om sköldpaddor och ankor

För ett par veckor sedan var Biskop Thomas på besök i Sverige. Biskop Thomas är biskop i koptiska kyrkan som är en orientalisk-ortodox kyrka med sina rötter i Egypten. Det är även där som deras påve finns, Theodoros II. Trots att kopterna utgör en minoritet i Egypten så är den koptiska kyrkan en utav de största kyrkorna i mellanöstern. De har länge varit en utsatt kyrka – till exempel så är det extremt svårt att få byggandslov till att bygga nya kyrkor i Egypten. Biskop Thomas berättade om kopternas situation idag och hur de ser på framtiden i ett land som genomgår stora förändringar. Han berättade följande historia:

Det var en gång en sköldpadda. Sköldpaddan hade två kompisar som var ankor. En dag så föll sköldpaddan ner i en brunn och kunde inte komma upp. Sköldpaddans två ank-kompisar kom förbi och flög runt, runt brunnen.
”Vad kan vi göra?” undrade den ena av dem.
”Om du ändå hade vingar, så kunde du flyga upp ur brunnen!” sa den andra.
”Försöka att ta tag i mig och dra upp mig!” föreslog sköldpaddan.
Men hur ankorna än försökte så fick de inget grepp om sköldpaddans hårda skal och de kunde inte hjälpa sin vän. Efter ett tag så simmade sköldpaddan på en gren och då fick han en idé.
”Om jag biter tag i grenen så kan ni greppa tag i andra hållet och flyga iväg med mig!”
”Men tänk om du tappar greppet och trillar? Du kan inte flyga.” sa en av ankorna.
”Nej,” svarade sköldpaddan, ”men jag är villig att ta den risken.”
Så sköldpaddans idé genomfördes och ankorna hjälpte sin vän. När de landade på fast mark igen så sa sköldpaddan:
”Se, jag kanske inte har några vingar, men med er hjälp så kunde jag flyga ändå!”

Sköldpaddan, sa biskop Thomas, är den koptiska kyrkan. Just nu så är de kristna i Egypten inte fria att utöva sin religion – de kan inte flyga. Ankorna är kyrkor i andra länder, där det finns religionsfrihet. Vi kan hjälpa kopterna att flyga, men en viktig del som biskop Thomas pålyste var att idén som möjliggjorde att sköldpaddan i historien kunde flyga var sköldpaddans egen. Sköldpaddan var också villig att ta risken att falla. Biskop Thomas sa rätt ut att:

”Vi möter många svårigheter och faror just nu, men vi är villiga att betala priset för vår tro.”

För mig, som bor i Sverige, är det nästan helt ofattbar att utövningen av ens tro kan innebära så stora risker. Men man hörde på biskop Thomas röst och såg i hans ögon att han menade varje ord. Han uppmanade oss att inte glömma kopternas kamp, utan visa solidaritet.

En glädjande nyhet som biskop Thomas kunde berätta var att ett Egyptiskt kristet råd håller på att bildas, för att de olika kyrkorna i Egypten ska kunna stödja varandra.

Slutligen kommer ett sista citat från biskop Thomas:

”Democracy is the responsibility of the majority to enable the minorities to express their identities.”

Solidaritet, fred och kärlek.
/Karolina Göranzon, ageravolontär i Helga Trefaldighets församling, Uppsala

Berättelsen om Marikana

Efter att ha spenderat flera dagar, först på Alternative Mining Indaba (AMI) i Kapstaden och sedan en dag på vårt kontor i Pretoria som vi delar med Norwegian Church Aid och Christian Aid var det äntligen dags att åka till Marikana, platsen där 34 strejkande gruvarbetare sköts till döds av polisen den 16 augusti 2012.Vi åkte tillsammans med representanter från Bench Marks Foundation, Norwegian Church Aid och människor från Marikana som hade varit på AMI. Under resan som tog ca två timmar berättade Chris, Alebogeng och Soliza om historien bakom Marikana och andra gruvsamhällen i Sydafrika, samt hur situationen ser ut idag.

Under apartheid beslagtogs befolkningens land och gavs till vita jordbrukare. Under 70 och 80-talen började dessa att upplåta sin mark till de gruvföretag som ville etablera dig för att utvinna de värdefulla mineralerna i marken. Speciellt Platina är en extremt värdefull metall som nästan bara finns i Sydafrika. Men med gruvföretagen kom också en hel del problem. Som vi har skrivit i ett tidigare inlägg leder gruvdriften till föroreningar, hälsoproblem och arbetslöshet. Dessutom så har de utländska arbetarna ingenstans att bo i närheten av där de jobbar, utan sätter upp plåtskjul i sk ”informal settlements” på tidigare jordbruksmark. Den inströmning av människor som använder de redan hårt ansträngda skolorna, sjukhusen och vägarna skapar stora problem för invånarna. Detta är inget som gruvbolagen anser sig skyldiga till, utan de tycker att detta ska betalas och underhållas med hjälp av skattemedel (vilket de själva såklart inte  bidrar till).

Rustenberg, där Marikana ligger, är ett av de gruvtätaste områden i Sydafrika. I bilen på väg till Marikana så pekade Chris med jämna mellanrum ut olika gruvor längs med vägen, och vi slogs av hur den sydafrikanska landsbygden helt tagits över av gruvindustrin. Han berättade även hur mannen till Susan Shabangu, ministern för mineralresurser och gruvindustri, äger en av gruvorna vi passerade. Det var även många fler tidigare och nuvarande politiker som ägde stora andelar av de gruvor vi såg. Vid ett tillfälle åkte vi förbi en konstgjord sjö där det växt fram ett samhälle för högt uppsatta politiker och gruvbolagsdirektörer. Samtidigt som vi såg hur de stora segelbåtarna gled fram över vattnet berättade Chris om hur regeringen använt 18 miljoner rand ( ca 12,5 miljoner SEK) av skattebetalarnas pengar till att rena vattnet för att det skulle gå att simma i. Några kilometer därifrån har inte människorna vatten att dricka på grund av föroreningar från gruvorna.

När vi rullade in i Marikana pekar Alebogeng ut ett flera hus som var spruckna från marken hela vägen upp till taket. Hon berättade att sprickorna är så stora att man kan stå utanför och prata med personerna inne i huset. Allteftersom vi fortsatte blev det mindre och mindre riktiga hus och mer och mer plåtskjul. Vi fick berättat för oss att gruvbolagen ger en liten summa pengar till varje arbetare för att de ska kunna skaffa sig ett boende. Alternativen blir att antingen hyra en sovplats i ett rum där man bor tillsammans med upp till tjugo andra arbetare eller att köpa plattor av korrigerad plåt och bygga sig ett litet skjul på ockuperad mark. Längs med vägarna stod kvinnor med små ihopfällbara bord och sålde diverse olika saker. Då vi anlände runt lunchtid så kryllade gatorna av barn som precis hade slutat skolan. Chris berättar att i och med de nya familjerna som hela tiden anländer så kan det vara upp till 45 barn i en klass, vilka skolorna inte är byggda för. Plåtskjulen som omgav skolan låg extremt tätt ihop, och Alebogeng berättar suckande om hur farligt det skulle vara ifall en brand bröt ut någonstans i området eftersom som den skulle spridas så snabbt.

Till slut är vi framme, framme vid platsen där 3000 strejkande gruvarbetare och lika många poliser drabbade samman. Berättelserna om vad som hände går isär men bilden av händelseförloppet börjar klarna allt mer allteftersom utredningen pågår och information offentliggörs. Våra vänner från Marikana som själva var på plats har dock en tydlig bild av vad som hände. Konflikten uppstod först mellan två olika fackförbund, tidigare har endast ett förbund funnits (NUM) men många har varit missnöjda med dem då de var hårt knytna till regeringen och ett alternativt fack startades (AMCU). Då arbetarna sedan gick ut i strejk och fackförbunden började jobba emot varandra blev konflikten så aggressiv att polis tillkallades. Några dagar innan den stora massakern hade tio människor dött i sammandrabbning var mellan gruvarbetare och polis, två av dem var poliser och två säkerhetsvakter, resterande gruvarbetare. Oron låg i luften och polisen hade förstärkt sin styrka och gick till anfall mot gruvarbetarna som då försökte fly, vilket inte var så lätt då polisen använde både helikoptrar och vattenkanoner för att kontrollera strejkarna.

Polisen öppnar eld och sammanlagt dör 34 människor och 80 skadas. Chris och Soliza som själva var på plats visar oss platsen där de dödade människorna senare hittades. Många flydde bakom stora klippblock för att söka skydd men sköts i ryggen av polisen. Andra motades från andra hållet med vattenkanoner och hade inte längre någonstans att ta vägen. Chris visar oss märken efter maskingevären i klipporna och säger att de är stora och tunga att bära och att enda anledningen för polisen att ens bära med sig dem måste ha varit i syfte att döda.

Han visar platser mellan stenarna där kulhålen är så nära marken att det är uppenbart att den som dött där antingen har legat ner eller hukat sig för att undkomma våldet. Klippblocken, buskarna och träden gjorde det omöjligt för dem att ta sig därifrån när de beväpnade poliserna närmade sig.

 

 

 

Olibogeng som jobbar för Bench Marks Foundation och själv kommer från ett gruvsamhälle i Rustenbergsområdet berättar att de döda hittades liggande på ett ‘konstigt, akrobatiskt sätt’ och med vapen hårt hållna i handen. Hon är övertygad om att de är ditplacerade i efterhand då det både är ett onaturligt sätt att falla och att eventuell vapen borde ha tappats i fallet. Även Chris berättar om ett liknande scenario lite längre bort där det finns bilder tagna i dagsljus på de dödade strejkarna, utan vapen och sedan finns det också bilder tagna på kvällen där de döda inte längre ligger på mage utan på rygg och dessutom håller vapen i sina händer. En del av strejkarna bar visserligen på machetes, men detta var på grund av att de hotats av sina egna fackföreträdare och inte i syfte att gå till attack mot polisen. I vilket fall som helst är det orimligt att polisen med maskingevär och helikoptrar beskjuter människor hållande machetes och som dessutom flyr för sitt liv. Soliza berättar hur de försökte springa under de många kraftledningar som korsar området för att inte helikoptrarna skulle kunna komma tillräckligt nära för att skjuta dom. Om de inte hade funnits hade de varit ett lätt byte på den öppna marken.

Nyligen släpptes en video av händelseförloppet som satte det hela i ett nytt ljus, filmen kan ni se här.

Konflikt i P1 tar idag upp situationen med gruvindustrin i södra Afrika. bland annat är det en intervju med Chris. Programmet finns att lyssna på här.

Vi lämnar sedan Marikana, full av bilder av ett område i sorg och maktlöshet. Idag kommer vi också lämna Sydafrika, med oss hem bär vi våra nya vänners berättelser, erfarenheter och kämparanda!

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling
Cissi Hage, Ageroavolontär i Sollentuna församling

Community Monitoring Schools

I onsdags höll Bench Marks Foundation en minivariant av deras ‘community monitoring school’ i Kapstaden som vi deltog i.
Bench Marks Fondation är en icke vinstdrivande organisation ägd av de kristna samfunden i Sydafrika. De erbjuder ledarskap och befrämjande av kvalitetsmätningar av företagande gällande etiskt och socialt ansvarsvarsfulla investeringar samt att sammankoppla människor och organisationer som står bakom detta. Bench Marks Foundation är en sydafrikansk organisation men de har ett samarbete med andra länder i södra Afrika.

En del av det är deras monitoring schools som de erbjuder unga människor (18-30år) som lever i gruvsamhällen. På monitoring schools får de lära sig olika metoder för att identifiera problemområden, dokumentera och samla information samt olika påverkansmetoder såsom att skriva rapporter.
Här kommer vi presentera några av de metoder som de lär ut.

Social mapping

Social mapping innebär att man målar upp olika problem kopplat till exempelvis en familj i gruvsamhället. Detta görs för att lättare kunna identifiera vilka problem som finns och hur de eventuellt påverkas av gruvindustrin.

 

 

 

 

Problem mapping

Problem mapping innebär att man väljer ett problem som man identifierat och sedan försöker komma underfund med vad de bakomliggande orsakerna är. Detta för att veta vad man ska fokusera på i det fortsatta arbetet.

 

 

 

Physical mapping

Physical mapping innebär att man målar en karta över samhället, detta för att få en övergripande vy och upptäcka samband mellan gruvindustrin och olika problemområden som man annars skulle missa. Orsak och verkan.

 

 

Free writing

Free writing är en övning som består i att under 5-10 minuter skriva ner allt man kommer på. Utan att tveka, bara fortsätta skriva. Man ska inte stanna för att fundera över formuleringar eller stavning utan bara fortsätta skriva. Även om man blir helt blank i huvudet så fortsätter man och skriver kanske då ‘jag är helt blank i huvudet’. Denna övning är till för att dels bli bekväm med att skriva, dels för att komma åt tankar som kanske sitter långt inne. Dessa anteckningar kan sedan användas som underlag till en artikel eller rapport. Bench Marks Fundation uppmanar ungdomarna att skriva minst fem minuter varje dag.
Förutom detta tränas de även i social media och i att organisera och strukturerar upp sitt arbete. De får även lära sig att göra hälsoenkäter och billiga och enkla metoder för att ta prover på vatten. Detta är dessutom bara en liten del av alla metoder de får lära sig.
Vi blev väldigt imponerade av dessa metoder och kommer ta med oss detta hem till Sverige. Vi tänker att det dels är något vi kan använda som ageravolontärer när det kommer till att strukturera upp vårt politiska påverkans arbete men även att sprida till organisationer och resursfattiga områden i Sverige där det finns ett behov av att ‘empower’ unga människor till att själva göra skillnad!

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Amandla! Awethu!

Tidigt imorse samlades alla deltagare på Alternative Mining Indaba för att sammanställa ett dokument med vårt statement från konferensen samt en lista på olika krav riktade till både gruvbolag och politiker på den så kallade ”Officiella” Mining Indaba. Efter att alla hade fått säga sin åsikt och vi försäkrat oss om att allt vi ville ha med stod nedskrivet började vi bege oss till St Georges Cathedral, varifrån vi skulle börja vår marsch.

De första kvarteren gick vi längs med trottoarerna, men efter ett tag skrek en person längst fram i gruppen att ”i Sydafrika protesterar man inte på trottoaren utan på gatan”, och så flyttade vi ut i körfälten. Under tiden som vi gick sjöng vi sånger som vi övat på under vår tid tillsammans, som handlade om hur hårt gruvarbetarna jobbar men att de får småpotatis som betalning, samt hur illa de tycker om presidenten Jacob Zuma. Flera gånger ropade någon: Amandla! Och alla svarade då: Awethu! Det betyder: Power! To the people! och är ett uttryck som uppkom under kampen mot apartheid.

Det var mycket god stämning bland alla deltagare trots den svåra situationen som vi protesterade emot. Detta märktes särskilt på sången och dansen som var en väldigt stor del av vår demonstration, och som ibland kunde leda till en stor klump av dansande människor som stannat till mitt i en korsning.


Då vi kom fram till det konferenscenter där Mining Indaba hålls placerade vi oss utanför huvudingången där vi fortsatte vår sång. Efter att ha krävt att få överlämna vår deklaration till den medlem i regeringen som ansvarar för gruvindustrin blev vi lovade att ifall vi ställde oss på andra sidan gatan skulle det komma någon inom fem minuter. Då detta inte hände gick vi tillbaka, och polis började anlända för att mota bort oss. Vi vägrade dock att bli tystade, och fortsatte demonstrationen med sång och dans. Flera av oss ställde oss i vägen för bilar som åkte ut från området för att visa skyltarna med våra budskap för att ingen skulle missa dem. Till slut tröttnade vi alla på att ingen kom för att prata med oss, och biskop Jo Seoka från Pretoria gick själv in för att leta upp en ansvarig, utan att bry sig om polisens hot. Till slut kom en kvinna som hävdade att hon var organisatör för konferensen och lovade att hon skulle överlämna vår deklaration till berörda personer. Trots att många av oss blev missnöjda av att inte bli mött av någon med mer ansvar så valde vi ändå att lämna över dokumentet efter att ha fått hennes kontaktuppgifter för att kunna följa upp var dokumentet hamnat.


Under hela tiden vi befann oss utanför konferensanläggningen fanns det flera journalister och tv-team som bevakade vår demonstration. Många intervjuer gjordes och flera journalister följde dessutom med tillbaka till Alternative Mining Indaba efteråt för att fortsätta bevakningen där, bland annat en svensk journalist från Ny Teknik.

Kraven som framfördes kommer inom kort publiceras på EJNs hemsida.

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

How to rob Africa

Alternative Mining Indaba  är nu inne på sin andra dag. Vi har fått träffa massa intressanta människor som jobbar med frågor som rör gruvindustrin i Afrika. Vi har också fått lyssna till vittnesmål från lokalbefolkningen i olika gruvsamhällen som berättat om de stora utmaningar de står inför.

Här kommer vi försöka sammanfatta det vi tagit till oss under dessa två första dagar.

När ett företag vill etablera en gruva så brukar dem antingen förhandla över huvudet på lokalbefolkningen eller så försöker de övertyga lokalbefolkningen att det kommer bidra till en positiv utveckling i deras by. Oavsett vilken strategi de använder (och detta beror på vilket land de befinner sig i) så finns det än idag inte ett gruvsamhälle som kan säga att de har det bättre idag än innan gruvan kom. Oftast är det precis tvärtom.

Då mineraltillgångarna finns där lokalbefolkningen bor innebär det att de måste flytta på sig. I vissa fall bygger gruvbolagen nya hus åt dem, men dessa är dåligt byggda och efter bara några år börjar de falla sönder. I de fall de bor kvar i sina hus är risken stor att deras hus börjar spricka av sprängningarna. Gruvarbetarna får ibland bidrag för att skaffa sig en bostad då de kommer för att jobba. Oftast är dessa bidrag dock alldeles för knappa, och de fattiga svarta arbetarna köper korrigerad plåt att bygga skjul av (medan de vita som jobbar med gruvorna har råd att köpa riktiga hus). I områdena kring t.ex. Johannesburg, där många gruvor ligger, kan det bli allt mellan -1 och 35 grader. Dessutom är åskväder och hagelstormar vanliga.

Arbetet i gruvorna gör att vattnet blir förorenat vilket ökar risken för sjukdomar, både för människa och djur. De som tidigare levde på att föda upp boskap kan inte längre försörja sig på det och de som var bönder och odlade får allt sämre skörd. I Rustenberg (ett område med många platinumgruvor) har över 60% av befolkningen sökt hjälp för andningsproblem som uppstår i och med gruvdriften. Många kvinnor tvingas till prostition då de förlorat andra försörjningsmöjligheter och hiv/aids sprider sig som en löpeld.

De jobb som gruvbolagen utlovade då de ville etablera sig i byn uteblir. Vanligtvis går dessa till gästarbetare från andra länder eller större städer i landet. Dessa tar ibland med sig sina familjer, vilket skapar press på de sjukhus och skolor som finns, vilket inte gruvbolagen tar något ansvar för. De lämpar över de här externa kostnaderna på lokalsamhället.

På grund av de höga avgifterna som följer av att stänga en gruva och sanera marken överges de flesta gruvor då tillgångarna är förbrukade. Miljöproblemen kan alltså kvarstå i över hundra år efter att gruvan inte längre är produktiv. Dessutom kan schakt som är uppemot tusen meter djupa lämnas kvar mitt i vägar där barn måste gå till skolan varje dag.

 

Afrika är den mest mineralrika kontinenten i världen, och trots det har de den fattigaste befolkningen. Gruvbolagen sluter avtal med regeringen utan någon som helst transparens. Det är få som vet vad som står i dessa avtal, dock är det klart att det inte kommer lokalbefolkningen till godo.
Idag fick vi se en väldigt bra dokumentär som beskriver problemet med korruption i flera afrikanska länder. Den heter ”How to rob Africa” och kan ses här

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Our Mineral Resources, Our Future – Who Benefits?

Klockan nio imorse landade vi äntligen, efter tretton timmars flygresa, i Kapstaden. I februari varje år, i Kapstaden, hålls African Mining Indaba, en konferens som handlar om den afrikanska gruvindustrin. Den samlar olika företag, investerare, politiker och organisationer med intressen i industrin. För att delta på konferensen måste man betala 12000 rand (ca 10000 svenska kronor). Konsekvensen av detta innebär att lokalbefolkningen och deras intresseorganisationer utesluts från konferensen då de inte har de ekonomiska medlen som krävs för att delta. Detta är ett effektivt sätt för gruvföretagen att tysta folkets röster. Men de låter sig inte tystat så lätt!
För fjärde året i rad anordnar nämligen Economic Justice Network (EJN) m.fl Alternative Mining Indaba (AMI), parallellt med African Mining Indaba. AMI är folkets egen mötesplats för frågor som rör gruvindustrin. Här diskuteras ekonomisk rättvisa, skaffeflykt, miljömässiga och sociala konsekvenser samt mänskliga rättigheter, allt det som kommer i skymundan på den stora konferensen. Årets AMI har som tema ”Our mineral resources, our future”.

 

Under veckan kommer vi (Lisa & Cissi) delta i och rapportera från konferensen via twitter och agerabloggen. Vi åker sedan vidare till Johannesburg och Pretoria för att träffa Svenska Kyrkans samarbetspartners BenchMarks Foundation och Norwegian Church Aid, samt besöka gruvan i Marikana, där strejkande gruvarbetare sköts till döds av polisen i augusti förra året.
Efter tretton timmar flyg och x antal timmar på ett svettigt kontor med att sortera papper inför konferensen är det nu dags för oss att sova. Glöm inte att följa oss på twitter via @lottadotter @ceciliahage91 @svkint

 

Ovan: Vi deltar i förberedelserna för konferensen på EJN’s kontor i Kapstaden.

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Fler vill ha vegomat i kyrkan!

Jag blev kontaktad av en informatör i en församling i Stockholm där de kommer servera mer vegetarisk mat. Mitt namn fanns visst på någon receptlapp eftersom jag hållt en studiecirkel i Världens kurs-materialet som Sensus och Svenska kyrkan tagit fram, matlag för klimaträttvisa. (Läs gärna den här artikeln om ni är peppa på att hålla en sån kurs själv!)

Informatören hade hört att det var bättre ur miljö – och klimatsynpunkt men ville ha lite mer på fötterna för att peppa församlingsmedlemmarna inför den här goda förändringen. Så jag skrev ihop ett dokument till henom och tänkte att jag kunde delge innehållet här :)

 

Varför bör man äta mindre kött?

Om man vill ha en förklaring varför vegansk mat är bättre ur flera perspektiv kan man kolla på sammanfattningen: http://vegania.net. Kort och gott: man bidrar mindre till klimatförändringen, man kan mätta fler munnar och man bidrar inte till förtryck av kännande varelser.

Alla tre anledningarna är viktiga men det svåraste att få in kan vara djurrätten. Så även om jag tycker man ska reflektera över det (de flesta människor känner en viss splittring mellan att äta djur och samtidigt ha djur som husdjur man älskar) så kan det vara bra att ha klimatet och världshungern som ingång i frågan om kött och djurprodukter.

Mina viktigaste argument

  • Globalt bidrar köttproduktionen till mer växthusgaser än transportsektorn [1]. Står för 18 % av världens totala utsläpp [2] (En nyare rapport av ”World watch institute” menar att det är lågt räknat, de kommer fram till 51 % [4])
  • Nötkött har högst klimatpåverkan. (Gris har mindre klimatpåverkan men bidrar ingenting till biologisk mångfald. Naturbetande nötboskap bidrar till biologisk mångfald i alla fall).
  • Vi äter 50% mer kött i Sverige idag än vi gjorde 1990 [2]
  • Livsmedelverket rekommenderar att vi borde minska vår köttproduktion med 40 procent [2]
  • Skippa köttet är det absolut viktigaste man kan göra för att äta miljösmart [3]
  • Världscancerfonden rekommenderar mindre rött kött och chark (korv, etc) [5]
  • I Sverige odlas djurfoder på 70% av åkermarken [2] (80% enligt [6]).
  • Det går åt mycket mindre resurser (mat, mark och vatten) att äta maten direkt istället för att ge åt djuren. Det går åt ca 13 kg foder för 1 kg nötkött och 6 kg foder för 1 kg griskött [7]. Antingen hade vi kunnat äta maten direkt eller odla annan gröda på den åkermarken som vi sedan ätit.
  • Mycket av fodret vi importerar odlas på skövlad regnskogsmark. Samma sak gäller kött som betat på skövlad regnskogsmark. Det drabbar ursprungsfolk och småbrukare i Sydamerika [8]

Sen måste jag bara passa på att bemöta ett argument som ofta kommer upp: ”då är det ju dåligt att köpa sojaprodukter som veganer och vegetarianer gör”. Nej, är svaret på det. Det går åt väldigt mycket mindre soja för att föda en vegan än vad det går åt för att föda en köttätare (eftersom mycket av fodret är soja). Som jag skrev innan, 13 kg foder går det åt för att ge 1 kg nötkött.

Men med det sagt så finns det möjlighet även för veganer att äta mer klimatsmart. Det är bättre att äta potatis än ris (dels pga transport av riset men också pga utsläpp av växthusgaser vid risodling). Men även en vegan som äter mycket ris har väldigt mycket mindre klimatpåverkan än en person som äter kött. Och det är klart det är bättre att äta bönor som är odlade nära än långt bort.

En bild säger mer än 1000 ord, ett diagram är rätt bra också

 

Följande diagram (och liknande jag sett) var en stor anledning till att jag slutade äta ost och blev vegan [2]. För mig har människors lidande varit en drivkraft att sluta äta djurprodukter. Det är först på senare tid som jag har börjat intressera mig för djurrätt.

 

 

Tips

Den allra viktigaste personen att få med ombord är den som är ansvarig för matinköp och matlagning. (I vår församling är det ”husmor”). Prata med hen och få med henom på tåget så är det bra mycket lättare. Det är inte lätt att släpa någon efter sig, då kommer det inte bli långvarigt eller speciellt bra.

Se till att få med den internationella gruppen! Att den internationella gruppen får upp ögonen att minskad köttkonsumtion har med rättvisa och solidaritet med våra medmänniskor kan vara en riktigt väckarklocka som föder engagemang. Ofta kan folk som hållit på med samma sak i en församling länge bli glada över att hitta andra ingångar till att bygga Guds rike. Vad finurligt, att äta mer veganskt och därmed hjälpa människor på andra sidan jorden! :)

Peppa någon att hålla en studiecirkel med hjälp av Världens kursmaterialet! I vår församling har vi haft ”Tron som drivkraft” (om varför man som kristen bör engagera sig i rättvisa och solidaritet) och ”Matlag för klimaträttvisa” (som jag höll). Det är lätt och roligt att hålla en studiecirkel och det finns folk som törstar efter ett sånt forum där de får prata om deras önskan att bygga Guds rike här och nu men vet inte hur. I sådana sammanhang kan man peppa varandra till att göra mer och stödja varandra när det är kämpigt.

Byt inte bara ut allt kött mot ägg och mejeriprodukter. Hitta andra roliga saker som tofu, linsröror, bönpastejer, sojakorv och annat ”fejkkött”. Det är bättre att äta ost än kött men varför stanna bara där? När man vill ta bort skinkan från kyrkkaffet så ställ fram både ostsmörgåsar och smörgåsar med tartex (örtpastej) eller hommos i början. Sen efter ett tag kan man ju se hur det går med att ta bort osten :)

Källor

[1] – Livestock´s long shadow — Rapport från FN:s jordbruksorgan FAO. Hänvisas väldigt ofta till. Står mer på http://www.fria.nu/artikel/18812. Rapporten finns på http://www.fao.org/docrep/010/a0701e/a0701e00.htm

[2] – ”Matlag för klimaträttvisa” – http://www.sensus.se/Documents/medlemsorganisationer/svenska%20kyrkan/Studiematerial/Globala%20fr%c3%a5gor/V%c3%a4rldens%20kurs%20Matlag%20f%c3%b6r%20klimatr%c3%a4ttvisa.pdf

[3] – http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/5-satt-att-ata-dig-miljosmart

[4] – http://www.worldwatch.org/ww/livestoc. Direktlänk till rapport: http://www.worldwatch.org/files/pdf/Livestock%20and%20Climate%20Change.pdf

[5] – http://www.dietandcancerreport.org/expert_report/recommendations/recommendation_animal_foods.php

[6] – Svensk mat -och miljöinformation http://smmi.nu/las-mer/artiklar/kottets-resursforbrukning/

[7] – Fria tidningen – http://www.fria.nu/artikel/19577

[8] – Latinamerikagrupperna – http://latinamerikagrupperna.se/notis/regnskog-skovlas-for-att-ge-billigt-kott-i-sverige

 

Andra bra sidor

Filmer

  • Food inc – Dokumentär om köttindustrin
  • Forks over knives – Om fördelarna med att äta en ”plant based diet”
  • Meat the truth – Dokumentär om köttindustrin