Den tomma stolen

I Kampala, Uganda

Igår hade vi ett seminarium om rättvisa och alla deltagare fick en uppgift. Tänk dig att du sitter på en stol och bredvid din stol står en tom stol. Vem placerar du i den tomma stolen? Någon från din kontext som du vill bemöta, som du kanske kan hjälpa på något sätt och som du också vill bekänna något inför. Hur kan vi genom detta lära oss om rättvisa? Och vem ska agera?

Jag tänker mig att bredvid mig sitter en utmärglad, hungrig flicka. Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag vill ge henne mat. Jag vill ge henne omsorg och näring, trygghet och kärlek. Ibland kan vår första reaktion att trösta och mätta för stunden vara en bra tanke. Andra gånger är det inte en lika bra idé. Det bästa vore kanske att ge flickan verktyg och kunskap om hur hon kan producera sin egen mat. Utbilda henne och hennes familj för att de ska bli självförsörjande. Då kan de själva förbättra sin situation och inte vara lika beroende av andra.

Varje gång jag slänger mat hemma får jag skuldkänslor. Skuldkänslor över den orättvisa som råder i världen. Jag kan i mitt överflöd välja precis vad jag vill och inte vill äta. Det jag inte gillar kan jag kasta bort. Det jag tycker om kan jag köpa mer av. Jag känner sorg över att alla människor inte har samma möjligheter. Vi kan inte alla göra samma val. Majoriteten av alla människor måste nöja sig med vad de får, vad de kan hitta bland andras sopor. Ofta måste människor nöja sig med ett mål mat om dagen, om ens det, ofta får människor gå och lägga sig hungriga. Vi måste sluta tycka synd om de hungriga! Vi måste ge dem möjlighet att ta sig ur sin situation! Vi måste verka utifrån ett empowerment-perspektiv och inse att del flesta människor vill försörja sig själva och vara självständiga, vi måste bara ge dem den möjligheten.

Jag tror att vi alla måste agera. Världsledare, kyrkor, individer. Jag måste använda mina resurser ansvarsfullt och hållbart. Vi måste dela vår kunskap, lära av varandra och styrka varann i våra utmaningar. Jag måste sluta tänka att andra har det svårt och inse att vi lever i en värld. Lider en del av världen så gör det ont i hela världen. Vi lever i en världsvid gemenskap och är beroende av varandra. Alla är värdefulla och alla behövs!

Sara Johannesson, Ageravolontär i Uganda

Första dagen på det teologiska institutet

I Kampala, Uganda

Efter ett varmt välkomnande och lite mat somnade vi och sov som stockar hela natten. När du flugit tre olika flighter och resan tagit över ett dygn är du ganska mör och den mjuka sängen känns väldigt inbjudande. När vi sovit ut och duschat av oss resdammet väntade en spännande frukost bestående av banan i olika former och formbröds-sockerkaka med lite smör. Vi är tre tjejer och en bebis som åker från Svenska kyrkan för att delta på det teologiska institutet som äger rum i Kampala, Uganda. Institutet är riktat mot unga teologer främst från den afrikanska kontinenten med ett fåtal inbjudna gäster från övriga världen. De flesta är nyvigda präster i olika riktningar av kyrkan eller så är man precis som jag i slutet av sina teologiska studier.

När vi ätit färdigt firade vi morgonbön i kapellet. Vi sjöng upp med en svängig sång och bad för dagen och de två veckor som ligger framför oss. Vi fick också höra en bra predikan om hur livet tillhör Gud och vad det innebär. Ingenting är omöjligt för Gud!

Dagen har bestått av olika seminarier som mestadels har fokuserat på ekumenik i Afrika och kyrkorna i Uganda och Afrika. En föreläsare berättade att det finns över 6000 registrerade kyrkor i Uganda, ganska många tycker jag! En god tanke som kom fram under seminariet var att för att nå enhet och gott ekumeniskt utbyte så måste vi respektera och förstå varandra. Vi måste kunna se längre än våra skillnader och en grund till detta är kärleken.

Vår främsta källa till hjälp här har varit Christmas, en mycket vänlig ung man som har hjälpt oss med allt vi har behövt. Han visade oss våra rum och fixar allt vi frågar efter. Vi fick precis ett helt fat med färska vindruvor som var väldigt goda. Imorgon kommer en bild på honom!

 

Allt för nu,

Sara Johannesson, Ageravolontär i Uganda

Fairphone

I snart fyra månader har min mobil krånglat. Det senaste problemet är att ljudet har helt försvunnit och enda chansen för mig att höra när någon ringer är att lägga mobilen på en hård yta så att vibrationen förstärks. Många i min närhet säger till mig att det kanske börjar bli dags att köpa en ny mobil, kanske till och med köpa en smartphone. Detta är bra tips, men vad är det så som hindrar mig?

Svaret är: bristen på valmöjligheter. När jag köper något nytt (för det mesta försöker jag med second hand, min mobil är i själva verket min brors gamla), så vill ser jag gärna att jag kan köpa något som är ansvarsfullt och miljövänligt producerat. Detta har blivit enklare när det kommer till en del matprodukter till exempel kaffe, choklad och bananer. Detta är tack vare Fairtrade. Det går även att få tag på kläder som är gjorda i Fairtrade-bomull och till och med skor som är schysst producerade. Rena Kläder, eller Clean Clothes Campaign som kampanjen heter på engelska, jobbar för att människor som arbetar i klädindustrin ska få det bättre. Det finns med andra ord alternativ när det kommer till mat och kläder, men hur ser det ut med teknik?

MakeITFair är ett projekt som jobbar med att påverka produktionen och hanteringen av teknik, från det att mineraler som används för att bygga mobiler och datorer utvinns i gruvor, till dess att trasiga it-produkter slängs och ska återvinnas. Projektet hjälper oss konsumenter att påverka företagen som producerar våra telefoner och ger oss en chans att göra livet bättre för de människor som tillverkar dem i fabrikerna. De gör ett fantastiskt jobb, men ännu har det inte kommit ut en mobiltelefon på marknaden som är producerad med social ansvar i fokus.

Men detta kan vara på väg att förändras. Fairphone är ett holländskt initiativ som jobbar med att ta fram en smartphone som ska ha sociala värderingar i fokus. På deras hemsida kan man registrera sig för att få uppdaterad information om hur det går för dem.Enligt deras senaste statusuppdatering på Facebook så verkar det hända en hel del…

Så detta är vad jag väntar på. Jag hoppas att min väntan snart ska vara över och att du som läser detta kommer ihåg Fairphone när det är dags för dig att köpa en ny smartphone.

/Karolina Göranzon, dumbphone-ägare