En vecka till

Det är tisdag morgon. Jag slår på vattenkokaren, gör i ordning mitt te och sätter mig i soffan. Jag slår på nyheterna och spånar igenom flödet på facebook och twitter. Hårda stridigheter i Syrien, homosexuella i Ryssland torteras och klimathotet nämns inte idag heller. En annons om välbefinnande och personlig utveckling fladdrar förbi. Jag ställer mig vid diskbänken och plockar in gårdagens muggar och tallrikar i diskmaskinen.

Om jag skulle bli samtalsterapeut istället, eller personlig tränare… Jag skulle nog vara bättre på det egentligen. Tänk att få se människors utveckling mitt framför näsan och få glädjas med dem när deras liv går från hopplöshet till glädje. Då skulle jag ju faktiskt göra skillnad på riktigt. Är inte det egentligen det enda man kan göra, ta hand om det som är närmast? Jag hör människoskrik och skottlossning från vardagsrummet. Man borde väl göra något som har betydelse här och nu. Är inte etisk egoism trots allt svaret på gåtan om livets mening? Spelar det andra egentligen någon roll?

Så står jag där igen med en smutsig tallrik i handen och funderar på vad mitt nästa steg i livet borde vara. Men tanken om att jag skulle vara bättre som personlig tränare handlar egentligen inte om förmåga (uppenbarligen, då jag själv är lika otränad som Tomas Brolin), den handlar om tvivel. Den handlar om känslan av hopplöshet, känslan av att jag inte kan göra någon skillnad. Att mitt engagemang är falskt och ofruktbart.

Jag går tillbaka till datorn och går in på Agerabloggen. Någon har gjort ett nytt inlägg och jag läser. Det som står där andas hopp och ärligt engagemang. En tro på människan och en tilltro till Gud. Jag läser även nästa inlägg och sedan ett till. De kommunicerar alla i grunden samma sak. Jag lyfter blicken och tittar upp på tv-skärmen som fortfarande visar nyheter och bilder av människor i ett demonstrationståg.  Bredvid mig på soffbordet ligger bibeln. Jag slår upp en sida på måfå och läser det första som når mina ögon:

”Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.”

Jag delar några av dagens nyheter på facebook i hopp om att de når någon som annars inte hade fått veta och så gör jag mig klar för att börja min dag. Jag slår på diskmaskinen och känner tacksamhet. Jag är tacksam för att jag aldrig behöver bära evangeliet ensam, tacksam för att det alltid finns människor runt om mig som bär hoppet när jag glömmer. Jag ber en kort bön för världen och tackar för att mina agerakollegor aldrig är längre bort än ett knapptryck…. och så orkar jag en vecka till!

61654_10151159891968358_332929488_n 970075_10153057146185438_1115245_n

Tinde Carlbrand, Ageravolontär Uppsala domkyrkoförsamling

Som frön för vinden

Vi sitter i en bullrig turistbuss på väg från Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. Utanför öser regnet ner. Det är mars och för några dagar sedan snöade det i Jerusalem. Det är kallt. Från bussfönstret ser jag ut över ett grådaskigt och ganska anonymt landskap. Jag känner mig besviken. Det här skulle kunna vara vilket land som helst. Det skulle kunna vara syd-Tyskland. Bussen rusar på längs med motorvägen. Mödosamt stiger den uppför en kulle kantad av tjocka buskage och talliknande träd. Det skulle kunna vara Värmland, tänker jag. Men så når vi krönet. Framför oss öppnar sig de mest spektakulära dalgångar med sina gröna terasser. Jag tappar andan.

I februari och mars 2012 fick jag, tillsammans med 19 andra internationellt engagerade i Skara stift, möjlighet att resa till Egypten och Israel/ Palestina. Det var två otroligt omvälvande veckor. Som teologistuderande är det väl ganska naturligt att vara intresserad av Israel. Redan innan jag fick möjlighet att besöka landet, var jag dessutom mycket intresserad av den konflikt som lett till en israelisk ockupation av palestinska områden. På ett teologiskt plan såg jag fram emot att besöka de bibliska platserna och på ett politiskt plan längtade jag efter att fördjupa mig i konflikten. Mitt intresse var visserligen engagerat men låg mest på det distanserade akademiska planet. Därför var själva upplevelsen av att besöka landet så brutalt annorlunda mot allt jag någonsin kunnat föreställa mig. Det låter kanske banalt, men det var på ett obeskrivligt sätt en djupt känslomässig upplevelse.

Jag skulle kunna tala i timmar om själva konflikten och kommer förmodligen skriva fler inlägg om den. Kortfattat kan vi med säkerhet fastslå är att det sker ett systematisk förtryck av den palestinska befolkningen i landet. Med hjälp av sanktionerat våld och illegala bosättningar inskränks palestiniers fri- och rättigheter. Samtidigt sker våldshandlingar från palestinska grupper som hotar den israeliska civilbefolkningen. Det är komplicerat att försöka nyansera bilden utan att framstå som antisemit eller zionist eller något annat onödigt polariserande. Därför vill jag istället nå en annan poäng med det här inlägget. Nämligen vårt ansvar.

Som jag nämnde är mitt engagemang för palestinafrågan numera mycket känslomässigt grundat. Det kan verkligen ifrågasättas varför jag väljer att lägga så mycket tid i den här frågan och inte i t.ex. konflikten i Syrien eller Iran eller Egypten. Jag är medveten om att det till stor del handlar om identifikation. Men det gör inte engagemanget mindre viktigt. Mitt intresse för Israel/ Palestina har öppnat mina ögon för andra liknande konflikter som t.ex. den i Pakistan. Mina känslor och min förståelse för läget i det heliga landet har ökat min förståelse för det ansvar jag har även i andra orättvisefrågor. Som Jesu lärjungar har vi ett radikalt uppdrag att verka mot orättvisor. Det särskiljer oss egentligen inte från någon annan människa. Alla människor har ansvar för att skapa en rättvis värld. Det som särskiljer oss är istället den styrka vi får av att veta att någon har gått före oss i det svåra arbetet. Jesus ger oss vägledning. Jag tror att våra känslor är en viktig del i vårt engagemang. Vi bör bejaka dem och göra dem till en drivkraft att se mer av världens orättvisa och försöka så gott vi kan att göra något åt den.

Jag har sedan den första resan besökt landet två gånger till. Förutom det enastående landskapet har jag mött fantastiska människor, förtvivlan och hopp, en enorm andlig rikedom och himmelsk falafel. Jag har bevittnat övergrepp, uppgivenhet och frustration. Men mest av allt har jag mött människor med ett så brinnande engagemang att inte ens de största vatten kan utsläcka det. Ett engagemang som inspirerar, motiverar och sprider sig som frön för vinden. Israel har stulit mitt hjärta men inte mitt hopp. Och jag är inte längre besviken.

Karin Larsson

Svenska kyrkan, del av den världsvida kyrkan?

Snart är det kyrkoval och på sociala medier och Svenska kyrkans hemsida flaggas det för att det är hög tid att bli medlem, om en inte redan är det, för att en ska kunna få rösta.

Frågan som kommer till mig är om papperslösa nysvenskar också kan bli medlemmar och rösta för sin kyrkas framtid. Många är de människor som kommer till Sverige och finner sin andliga hemvist i vår kyrka, flertalet får avslag och måste lämna, vissa stannar kvar i hemlighet.

Enligt kyrkoordningen får den som är svensk medborgare, alternativt utländsk medborgare bosatt i Sverige, bli medlem i svenska kyrkan. Men för att få rösta krävs det att en är folkbokförd i Sverige, något en papperslös per definition inte kan vara. Hur kan byråkrati få stå i vägen för demokrati? Vad är det för kyrka som säger; Du får vara med, du får till och med bli medlem, men inte på samma villkor som oss andra.

Har vi andra klassens medlemmar i våra kyrkor, de som inte är riktigt lika mycket värda, de som inte får vara med på samma villkor som oss andra? Ja uppenbarligen är det så, och på grund av vad? Jo, för att vi fortfarande är så nära sammankopplade till den svenska staten och dess medborgarskap. För att få vara fullvärdig medlem i Svenska kyrkan måste den svenska staten ha godkänt dig. Den svenska staten som bryter mot de mänskliga rättigheterna och skickar människor till tortyr och död, där måste du vara medlem för att få rösta hos oss. Det hade väl gått an om staten Sverige delade Svenska Kyrkans värderingar, det hade väl gått an om den som vill bli svensk medborgare får lov att bli det, men nu är det inte så. Nu är det så att för att få bli svensk medborgare så måste du vända ut och in på dig själv och ditt liv inför främmande människor, berätta om allt du varit med om, gjort, vem du är, dina sexuella preferenser, könsidentitet, tro och politisk tillhörighet, vilka i din familj du sett bli mördade, hur många gånger du blivit utsatt för attentat, hor eller tortyr, och av vem, hur och när? Du kanske måste stå ut med handläggarens frågor om din och din partners sexliv, eller hur du vet att de du hade sex med i ditt hemland verkligen var homosexuella. Du måste stå ut med att inte bli trodd, med att bli ifrågasatt, du måste stå ut med att bli bemött som en kriminell, och trots allt detta är det långt ifrån säkert att du får lov att stanna, får lov att bli medborgare i Sverige och därmed fullvärdig medlem i Svenska kyrkan.

Det är ovärdigt en kyrka att ställa sådana krav på medlemskap, en kyrka ska vara öppen för alla som vill leva med Gud. Det är ovärdigt en kyrka att begränsas av nationalstaternas gränser, vi är alla skapade av samma Gud, satta att leva på en och samma jord.

Sedan måste vi också komma ihåg att vi i västvärlden har ett ansvar för många av de som flyr, inte enbart för att de är våra systrar och bröder utan för att vi genom vårt sätt att leva bidragit till den situation de flyr ifrån. 20% av världens befolkning lever på 80% av världens tillgångar.  Vi har ett direkt ansvar för människor som flyr från krig och konflikt, svält, sjukdomar och fattigdom. Vi tillhör de 20 procenten.

 

Snart är det val, val till vår kristna och demokratiska kyrka. En kyrka som vilar på Jesu Kristus liv, ord och handlingar, Jesus som stod på de förtrycktas sida och inkludera människor i utanförskap in i sin gemenskap.

Det är hög tid att vi börjar samtala kring hur vi som kyrka kan göra detsamma.

 

Lisa Lottadotter Gerenmark, Ageravolontär

 

Hur kan vi få världen att hungra ännu mer?

På vår jord idag lever miljontals människor under det ständiga hotet av hunger. Att inte kunna äta sig mätta varje dag. Att det inte finns något rent vatten. Att allt du får att äta idag är det du hittar, sådant som andra människor har slängt. Här i Sverige har vi sällan det problemet. Någon dag kanske din favorityoghurt är slut i mataffären, men längre än så kanske det inte går. Visst finns det familjer som behöver vända på slantarna för att få det att gå runt. Ibland kanske jag som student få leva på lite mindre lyxig mat i slutet av månaden, men jag har aldrig behövt uppleva hur det är att gå hungrig en hel dag, en hel vecka eller ett helt liv.

 

Förra veckan var jag uppe i Strömstad och besökte en konfirmandgrupp. Jag skulle berätta om Svenska kyrkans internationella arbete och miljöfrågor. Det var en liten mysig grupp på 11 konfirmander. Vi började med att tillsammans spåna på temat internationellt arbete. Organisationer som Läkare utan gränser, WWF, FN, Unicef och GreenPeace kom på tal. Jag gick igenom hur Svenska kyrkan jobbar i en kort presentation med de tre delarna, Skapelsen – som vi ska förvalta, Människan – Guds avbild som inte får kränkas, Försoningen – vi har försonats genom Kristus. Vi kikade tillsammans på Skapelseberättelsen i Första Mosebok och gick lite närmare in på miljöfrågor. Vad innebär det att Gud har skapat världen och att vi är satta att förvalta Guds skapelse? Hur gör vi det idag?

 

Sedan gjorde vi en övning som är hämtad ur Världens kurs. Tvärtomtankar. Istället för att fundera på hur vi kan hjälpa världen på bästa sätt fick konfirmanderna två och två fundera på frågan ”Hur kan vi få världen att hungra mer?” När de hade fått några minuter på sig att tänka var för sig gick vi igenom tankarna i storgrupp. Exempel på tankar som kom upp:

–          Äta mer kött

–          Förgifta grödor och mat

–          Bränn och skövla regnskog

–          Förgifta och smutsa ner vatten

–          Höja matpriser, sänka löner

–          Slänga och slösa mat

–          Köra mer bil

Det är alltid kul att se vilka tankar som kommer upp och hur vi sedan kan vända på dem för en mer hållbar och mindre svältande värld. Ibland är det svårt att komma på hur vi ska göra något bättre, då kan det var enklare att tänka helt tvärtom. Vad gör vi idag och vad kan vi göra mer för att situationen ska bli ännu värre?

 

Det var ett roligt pass jag fick hålla i Strömstad och jag hoppas att konfirmanderna fick med sig några nya tankar och insikter. Kanske blir du sugen på att lära dig mer? Världens kurs finns i flera olika versioner med studiecirkelmaterial som du kan hålla själv. Eller så har du kanske en Ageravolontär i närheten eller någon annan insatt som kan hjälpa dig att komma igång. Allt för att få vår värld in på en lite bättre kurs.

 

Sara Johannesson, Ageravolontär på sommaruppdrag.