Att orka vara lite jobbig

Tänk om livet var så bra att allt vi inte ville ha kunde vi slänga ner i ett svart hål och sen var det ur världen. Inte behöva tänka på det mer och inte fundera över var det tar vägen. Bara kunna fortsätta med våra liv så som vi vill. Och när något är i vägen eller tynger oss, bara ta fram livets sopsäck för att städa upp vår tillvaro.

Men nu är ju vår värld inte sådan. Det vi stoppar i vår sopsäck försvinner inte bara hux flux utan finns kvar och påminner oss om vad det är, vad det varit och kanske vad det skulle kunnat bli. För allt vi slänger i vår sopsäck är inte oanvändbart.

I tre dagar har jag varit på läger med ett gäng härliga tjejer och killar på kusten. Läger innebär en massa mat som först ska handlas och sedan ätas. Att veta hur mycket som går åt är inte det lättaste och för att ingen ska gå hungrig köper man alltid lite extra. Och då är det ju inte så konstigt att maten inte är slut när lägret är det.

Dagens svenskar slänger otroliga mängder mat. Ungefär var fjärde eller femte matkasse hamnar i soptunnan. Matkassar med fullt ätbar mat. Anledningen är ofta så enkel att vi bara är lata. Vi orkar inte ta tillvara på den där portionen pasta som blev över på kvällen, det går snabbare att läsa att datumet passerat med en dag än att faktiskt smaka och känna att det fortfarande gå att äta eller att be om en matlåda när vi inte orkar äta upp dagens lunch på restaurangen. Vi orkar inte göra det där som tar lite extra tid eller kräver lite energi. Fast om vi skulle slänga mindre och bli bättre på att ta vara på maten så skulle besöken i mataffären inte behöva ske lika ofta så det borde ju gå plus minus noll?

Så varför var det då inte självklart för en av ledarna på lägret att ta med all ätbar mat hem? Självklart kan jag förstå att vi inte kunde ta med allt så som t.ex. en halv majsburk. Men att slänga ett helt kilo grillad kyckling som knappt hunnit svalna från grillen är ju galet. Fullt ätbar mat som vi både lagt tid och pengar på. Men det är ju lättare att slänga det i den där svarta sopsäcken än att lägga i en plastpåse, stoppa i frysen, sedan packa ner när det är dags för hemfärd, ta med hem och lägga det i frysen igen på hemmaplan. En svart plump i klimatkampen eller ett litet steg för ett samhälle med smartare konsumtion?

Varför tänkte jag ”vågar jag säga något” när jag sa att jag personligen kunde ta med mig grönsakerna som var kvar hem till mitt eget kylskåp. Varför var det inte en självklarhet utan jag tänkte igenom det både en och två gånger innan jag med flera förberedda argument sa det. Det visar på att något är fel.  Att se fullt ätbar mat slängas skär i hjärtat. För så jobbigt är det ju inte. Så mycket extra energi krävs inte för att ta vara på flera portioner mat som är fullt ätlig. Men tydligen behövs det något extra för att vi ska kunna ändra det slöserisamhälle vi lever i. Vi måste orka göra det där som många ser som lite jobbigt. För fortsätter vi vara så lata som vi är nu och stoppar allt vi inte vill ha just nu eller bära med oss några extra meter i vår svarta sopsäck kommer framtiden för miljön och klimatet att vara lika mörk som bottnen på sopsäcken.

Veronica Pålsson, Ageravolontär i Skövde församling

One people

   Show your hands, everything is fine  ♪

   I can’t see they are different from mine

   Do you open your eyes to see?    

   Then I can’t see you are different from me 

   One people – Sofie Halvarsson

onepeople

Sommarkvällen infinner sig stilla i kyrkolokalen. Den här gången står jag vid ingången för att kunna möta allas ögon och ge ett personligt välkommen. En dam berättar att hon var på en konsert med mig för något år sedan och har kommit för att höra mig igen. En annan är en ung kille jag känner som kommit hit som flykting från Afghanistan och som möter mig med ett varmt leende. En medelålderskvinna har precis slagits sig ned i kyrkbänken, hon sjunger väldigt fint i psalmen sen. En kille som endast skulle komma om det inte regnade för att han skulle behöva cykla en mil. Till min glädje var det sol just den här kvällen. Och sen hela min familj med respektive förstås, som lätt fyller några kyrkvänkar. Tillslut får kyrkvaktmästaren komma ut och hämta mig i den vackra sommaren för att det är dags att börja.

Det är en salig blandning med människor som har kommit den här kvällen, men ändå är på vi på något vis så lika allihop. För vi är en enda mänsklighet, vi är som namnet på välgörenhetskonserten den här kvällen för svenska kyrkans internationella arbete – one people.

Den här sommarkvällen blev det så tydligt varför mina låtar handlar om just samhället och värderingar. När jag får tillgång till så många människors uppmärksamhet en timme, egentligen om än så bara en låt – det är mitt sätt att bedriva påverkansarbete. Att få låna andras tid och uppmärksamhet är någonting jag inte bara kan kasta bort. Jag måste ha något viktigt att berätta, ett budskap och någonting som jag verkligen vill säga. Eftersom jag även är politiskt engagerad har jag upplevt vilket fantastiskt känsla man får av att hålla tal. Det kändes oerhört rätt, så jag avslutade med några ord, ett medskick till hur jag tror vi kämpar för en bättre värld.

Avslutningstal

One people – välgörenhetskonsert för svenska kyrkans internationella arbete.

Jag tänkte sammanfatta den här konserten med några sista ord. I juni i år tillbringade jag en vecka på Gotland under Almedalsveckan, där jag tillsammans med 10 andra fantastiska och engagerade ungdomar från hela Sverige utbildade mig till Ageravolontär i Svenska Kyrkan. Att vara Ageravolontär är att vara ung vuxen som agerar lokalt för global rättvisa – genom aktion, information och livsstilsarbete bedriver vi politisk påverkan. Jag insåg verkligen under den här veckan hur viktigt det är att inte bara göra insamlingsarbete för internationellt arbete, utan också påverkans arbete. Den här konserten och mina ord här ikväll, är mitt försök till att påverka er.

Jag anser att vi som en del av svenska kyrkan och som kristna bör tycka till och påverka. Jag skulle verkligen vilja poängtera att svenska kyrkan ska inte vara partipolitiska – men vi ska och BÖR vara politiska. Just för att vi har en tro som förenar oss, en värdegrund som förenar oss. För att vi tror på alla människors lika värde. Och jag tycker just att ordet ALLA är så fint. För det innefattar just ALLA. Inte många, eller nästan allihopa, eller några undantag, utan just ALLA. Oavsett din bakgrund, etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller vem du älskar. För tron på alla människors like värde betyder en tro på att vi alla behövs, mångfald behövs. Främlingsfientlighet och rasism gör inte hemma i Svenska Kyrkan eller för den delen i Sverige eller i världen. Det ska inte finnas något ”vi och dom” utan endast VI. För jag har en tro på att vi är ett enda folk – One people – för att vi är en enda mänsklighet. För ALLA människor är lika mycket värda och det kan ingen någonsin ta ifrån oss.

I ett samhälle som idag präglas av individualism så ska kyrkan vara en stark röst för solidaritet och medmänsklgihet. Vi ska stå upp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde och rätt. I en värld där vi år 2013 väljer att blunda för konflikter, krig och våld. Där vi i Sverige idag är den största exportören per invånare när det kommer till vapen. Vapen som dödar. Det anser inte jag är någonting att vara stolt över. Låt Svenska Kyrkan var en stark politisk röst för internationellt arbete, för mångfald och en värld där alla behövs. Vi ska vara rösten för fred, för rätten till mat, för rätten till våra barn att andas ren luft. Vi ska inte älska med tomma ord, utan med handling och sanning.

Tack.

 Sofie Halvarsson, Ageravolontär

Att gå 73 mil i någon annans skor

Nu i sommar vandrar Asylstafetten 2013 genom Sverige, de går från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik. Stafetten är en marsch för att uppmärksamma svensk flyktingpolitik och hur människor som flytt hit lever i Sverige.

Stafett

 

Förra helgen åkte vi, Lisa och Sara ner till Småland för att vandra med dem en bit på deras väg. Vi gick mellan Skillingaryd och Månsarp, på två dagar gick vi drygt tre mil. Det var ett glatt gäng vi mötte upp i Skillingaryd en varm sommardag. Solen gassade och vi kunde riktigt känna peppen som gruppen utstrålade. Vi blev varmt välkomnade och första dagen vandrade vi under glada rop i strålande solsken till Vaggeryd där vi fick övernatta i ett församlingshem. Församlingen hade också ordnat med kvällsmat och frukost, riktigt fint!

 

Andra dagen gick vi mellan Vaggeryd och Månsarp. I typiskt svensk växlande sommarväder, lite regn, lite solsken, lite mulet. Väl framme i Månsarp var vi med på helgmålsbönen i kyrkan. Vi fick höra en genomtänkt predikan om asyl och hur imponerad prästen var av oss som vandrade. Efter gudstjänsten kom Ali fram och berättade sin historia. Det är han som dragit igång Asylstafetten 2013. Han berättade hur han hade flytt och nu var asylsökande i Sverige. Han berättade om Sveriges dubbelsidighet, vi är det landet i världen som exporterar mest vapen per capita, och som en konsekvens av vår vapenexport far människor illa i konflikter världen över.

 

Samtidigt lever papperslösa i Sverige, ibland under hemska förhållanden. Människor som fått avslag på sin asylansökan, en, två eller flera gånger väljer hellre att gömma sig än att åka tillbaka till de fruktansvärda omständigheter de flytt från. Sverige får bestämma vilka som ska få stanna, trots att de är våra vapen som kanske är orsaken till att människor flyr hit.

 

Det var en spännande upplevelse att få vandra en bit längs asylstafettens väg. Vi fick lära känna glada och kämpande människor, höra livshistorier vi kommer bära med oss länge. Framförallt är det en upplyftande erfarenhet; det finns människor som engagerar sig för andras livsöden, det finns människor som bryr sig, det finns människor som aldrig ger upp och vi får vara en del av kampen, vi får gå några mil i någon annans skor.

 

Lisa och Sara

Sara Johannesson och Lisa Gerenmark, Ageravolontärer.