Om att ge bort en teckning i julklapp

 

Och helt plötsligt är det jul igen. Jag är nog inte den enda som i början av december tänker ”Vad skönt att jag har hela december på mig att fixa julklappar”, för att varje år misslyckas katastrofalt med min planering. På senare tid, nu när jag faktikst börjat bli vuxen ”på riktigt” och har flyttat hemifrån, har jag börjat tänka på hur lätt det där med jul var när man var liten. Man hade inget som helst ansvar under hela julfirandet, utan allt skedde på något magiskt sätt av sig själv utan att man behövde fundera så mycket (”julklappsångest” var ett ord man ännu var lyckligt omedveten om).

Min mamma berättade idag då vi stod och klädde granen att en jul när jag var några år gammal hade jag, med största möjliga allvar, ritat tiotals bilder på varierande huvudfotingar och oidentifierbara tingestar som jag sedan krävde skulle hängas i granen. Varenda en. Resultatet blev en gran där inget grönt syntes, och som mest såg ut som en fjällig hög med olikfärgat papper med en stjärna på toppen.

Ja, det var verkligen enklare när man var liten. Då slapp man ju desutom det där med att trängas med hundratals andra ute i affärerna dagarna innan julafton, stressa runt i jakt på en bra present till föräldrar/partner/syskon/kusiner, för att sedan ändå behöva nöja sig med något ogenomtänkt för att allt annat var slut eller omöjligt att ta sig fram till i folkmassorna. Man slapp all ångest, för man kunde rita en teckning. En teckning. Det tog fem minuter, det var kul att göra och alla vuxna som fick din omsorgsfullt färglagda kreation betedde sig om att det var ett ovärdeligt konstverk. Här är en teckning som jag själv ritade någon gång i lågstadiet och gav bort till någon lycklig medlem av min familj.

 1524972_10153632908065177_1630373478_n

Även om resultaten nog skulle bli ungefär likadana om jag försökte rita detta idag så skulle antagligen min familj inte tycka att det var lika vackert som de gjorde för tjugo år sen. Det är inte lika charmigt med vuxna som ger bort en teckning i julklapp. Trots detta så har ju mina föräldrar, mor- och far-föräldrar och äldre släktingar generellt precis allt dom behöver, och de kan aldrig säga något vettigt som de önskar sig heller.

Men förra året lyckades jag ändå hitta den vuxna motsvarigheten till att ge bort en teckning till mina familjemedlemmar. Jag skänte pengar till olika välgörenhetsorganisationer, skrev ut ett litet gåvobevis, satte ett band runt och lade under granen. Det tog fem minuter, jag slapp all ångest av att komma på ”den perfekta presenten” och jag fick lägga pengarna på något som verkligen är viktigt istället för något som annars bara skulle stå och samla damm i ett hörn. Det är dessutom de mest uppskattade presenter jag någonsin gett bort.

I jul finns det så många som behöver din hjälp. I Filipinerna lider människor fortfarande av sviterna från tyfonen de drabbades av för några veckor sedan, och syrianska flyktingar i olika läger runt om i regionen behöver både mat, kläder och sjukvård under den kalla vintern. Svenska Kyrkans internationella arbete jobbar runt om i hela världen för att hjälpa de mest utsatta. Här kan du ge ett bidrag till denna livsviktiga verksamhet!

Så strunta i råsaftscentrifugen och ge bort den perfekta julklappen, en gnutta hopp och omsorg till de som verkligen behöver det i jul. Det är faktiskt både finare och enklare än en teckning. 

Cecilia Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

 

Vad är fattigdom?

Om jag har en stol, är jag fattig då? Eller måste jag ha en fin stol som är gjord i ett ädelt träslag och med speciellt utskurna mönster? Om den enda stol jag äger består av några metallpinnar och halmbalssnören, är jag fattig då?

Vad är det egentligen som bestämmer om någon är fattig eller rik? Efter snart två månader i Nicaragua är detta en av de frågor jag funderat mest kring. Jag bor hos en familj på landet i ett av Nicaraguas kaffedistrikt. Vi bor i ett enkelt trähus med plåttak och vi har ingen elektricitet. Maten lagas över öppen eld i det lilla köket som finns i ett litet trähus precis bredvid. Behoven uträttas på dass.

Är min familj fattig? Och om de skulle vara fattiga, vad är det som gör dem fattiga? Är det att de inte har någon elektricitet? Fast alla tre i familjen äger ju varsin mobiltelefon. Är det att de inte äter så mycket kött som är en dyr vara att köpa? Fast de äter ju alltid tre mål mat om dagen till skillnad från andra familjer här som bara kan äta två eller till och med en gång om dagen. Är det att de varken har en moped eller en bil? Fast de har ju pengar till att åka buss.

Att säga vem som är fattig eller rik är svårt. Jämför jag med Sverige är min familj här absolut fattiga. Jämför jag med andra familjer i Nicaragua så skulle jag väl i de flesta fall säga att de är fattiga. Men det finns ju de som har det värre.

DSCN7558Men handlar fattigdom enbart om det vi äger och hur många och dyra saker vi har. Finns det inget värde i att ha en familj där en kan få kärlek och omtanke, vänner, utbildning eller ett intresse som en brinner och vill kämpa för? Handlar rikedom enbart om pengar.

Min nicaraguanska familj kanske är fattig på det ekonomiska planet. Men vad gäller värme, gemenskap och omtanke är de stenrika. De delar med sig av det de har och tar hand om mig som om jag vore en i familjen. Jag uppskattar denna kärlek tusen gånger mer än om jag bott i ett stort hus och fått maten serverad på silverfat. Det finns vissa saker som inte kan köpas för pengar och inte går att sätta ett värde på. Att ha dessa är en rikedom i sig. Så vem är egentligen rik? Den som har tolv trästolar i finast ek men inga vänner att sitta på stolarna med. Eller den som har en metallstol med halmbalsnören och vänner att bjuda in för att sitta ner och dela skratt och tankar om livet med?

Veronica Pålsson, ageravolontär Skövde församling