Lantbruk under ockupation

Disclaimer

Samuel Skånberg befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. www.foljeslagarprogrammet.se

Samuel är också ageravolontär i Svenska kyrkan.

(Originaltexten är publicerad på www.foljeslagarprogrammet.se)

I Palestina har jag träffat jag många människor som berättat om sina liv, historier om orättvisa och ofta hopplöshet. Men jag har också träffat människor som fortsätter kämpa för en bättre tillvaro. En av dem är min nyfunne vän Abu Azzam.

Bild över Abu Azzams (och flera andras) mark i sömzonen. Gröna linjen, som är den internationellt erkända gränsen för Israel, börjar inte förrän vid horisonten. Foto: Samuel Skånberg

Bild över Abu Azzams (och flera andras) mark i sömzonen. Gröna linjen, som är den internationellt erkända gränsen för Israel, börjar inte förrän vid horisonten. Foto: Samuel Skånberg

Att vara lantbrukare är en tuff sysselsättning. Det lärde jag mig när jag jobbade på spannmålsterminalen i Ystad på Lantmännen. När det väl var dags att skörda för lantbrukaren så fanns det inte en minut att förlora. Då skulle spannmålet skördas och köras till spannmålsterminalen direkt för att senare kunna åka ut och skörda igen. Jag kommer ihåg en lantbrukare som satt i sin bil och grät efter att han fått reda på att hans spannmål var för fuktigt och bara skulle duga till djurfoder och därmed säljas till ett lågt pris.

Sedan tre veckor tillbaka har jag bott i byn Jayyous. En nyfunnen vän som jag brukar träffa är Abu Azzam. Liksom många andra i byn så är han lantbrukare. Och liksom många andra i byn så känner han tydligt av effekterna av ockupationen. Lantbrukare här blir av med land som används till att bygga israeliska bosättningar på och de har en mur mellan sina hem och sin mark.

På kullen någon kilometer bort från Jayyous, på andra sidan muren, kan man se bosättningen Zufin. 2002 beslöt den israeliska regeringen att man skulle bygga en mur som skiljer Israel från Västbanken [1]. Men det fanns redan många israeliska bosättningar på Västbanken, så därför byggde man muren en bit in på palestinsk mark så att bosättningarna kom på den västra sidan av muren.

Igår så var vi i teamet och besökte Abu Azzams land. Vi såg fina träd av fikon, mango, avokado, lime och oliver. ”Jag har förberett mark här för att odla timjan. Det ger bra med pengar” berättar Abu Azzam. Hans land ligger någon kilometer från Jayyous men det tog oss väldigt lång tid att ta oss dit på grund av muren.

Abu Azzam berättar att problemen för honom och hans mark började 1988, långt innan muren byggdes. En militärorder hade utförts för att konfiskera mer än 1000 dunums (en dunum är 1000 kvadradmeter) från byn, varav en del var Abu Azzams land.

”De sa att marken var för stenig. De använde en gammal ottomansk lag innan det brittiska mandatet för att konfiskera det och göra det till statlig mark” berättar Abu Azzam. Hans fru gav honom sina smycken så han kunde sälja dem för att ha råd att hyra bulldozers och göra marken mindre stenig och plantera 500 olivträd och därmed kunna ogiltigförklara konfiskeringen. ”Men jag fortsätter att ge henne mer smycken så att hon ska bli återbetald”, säger han och skrattar.

I och med muren som byggdes 2003 vid Jayyous så är det svårt för Abu Azzam att ta sig till sitt land. Jordbruksgrinden som han använder nu har öppet tre gånger per dag, en halvtimme varje gång. Många gånger är de israeliska soldaterna som ska öppna grindarna försenade, kommer inte alls eller stänger tidigt. Det är något som jag också bevittnat när jag övervakat jordbruksgrindarna, vilket är en del av mitt arbete här.

Varje person som vill passera grinden behöver ett tillstånd att visa upp. Men det är svårt att få tillstånd för att bruka mark på andra sidan muren. Mindre än hälften av lantbrukarna i Jayyous har fått tillstånd. [2] Under skördetid behöver ofta lantbrukaren hjälp av familjemedlemmar med arbetet men det är ofta de inte får tillstånden för att passera jordbruksgrinden. När man blir nekad tillstånd får man ibland bara veta att det är på grund av ”säkerhetsanledningar” men inte mer detaljerat än så.

Ett annat stort problem för lantbrukarna är vattnet. Abu Azzam berättar att vid pumpen lantbrukarna har tillsammans så kommer israeliska myndighetspersoner varje månad och ser hur mycket vatten som använts. Brunnen ligger på palestinsk mark men ändå får inte bönderna använda så mycket vatten de behöver. Men bosättarna en bit bort får använda mer. På Västbanken använder genomsnittliga bosättaren mer än fyra gånger så mycket vatten än den genomsnittliga palestiniern. [3]

”Bosättare har kommit till min mark och sagt att den tillhör dem. Men jag har ägarbevis och kartor som bevisar att marken är min”, berättar Abu Azzam.

Att vara lantbrukare är en tuff sysselsättning men under ockupation är det värre. Jag blir upprörd och ledsen över att höra det som Abu Azzam berättar om. Men, liksom många andra jag pratat med, säger han att han inte hatar israelerna. Han vill leva i fred, men ockupationen måste upphöra, säger han.

Abu Azzam visar oss ett träd som växer i en klippa. ”Jag såg det som ett tecken, om den kan växa där så kan jag fortsätta”. Foto: Samuel Skånberg

Abu Azzam visar oss ett träd som växer i en klippa. ”Jag såg det som ett tecken, om den kan växa där så kan jag fortsätta”. Foto: Samuel Skånberg

Källor

1. Land expropriation methods & planning. Diakonia. Hämtad 2014-08-27.

2. West Bank wall and settlements an affront to Palestinian rights. Amnesty. Hämtad 2014-08-27.

3. The Separation Barrier. B’Tselem. Hämtad 2014-08-27.

 

 

Våga tro på fred i Israel och Palestina

Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem. (kristendomen)

Det du inte vill att människor skall göra mot dig, det skall du inte heller göra mot dem. (judendomen)

Ingen av er är troende förrän han önskar för sin broder det han önskar för sig själv. (islam)

Skada inte andra med sådant som skulle skada dig själv. (buddismen)

Om man ser sig själv i alla och alla i en själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv. (hinduismen)

Denna vecka är det Världsveckan för fred i Palestina och Israel. För fyra veckor sedan var jag med på ett projekt som heter Walking to Emmaus. Ett ungdomsprojekt som samlar ungdomar från Sverige, Tyskland, Sydafrika och Palestina. Under en vecka vandrade vi i Skara stift och delade tankar om livet och vår tro. Vi hade många roliga stunder med leenden och skatt men också många djupa samtal om mer allvarliga saker. Och mycket berörde mig och sitter kvar än.

När du hör ett tåg åka förbi en bit bort, vad tänker du på då? Jag som bor utmed en järnväg och har tåg som passerar en gång i kvarten brukar inte tänka så mycket. Det svischande och dånande ljudet av något stort och snabbt som flyger förbi har blivit en del av min vardag.

En av dagarna då vi var ute och vandrade och hade vår fikapaus på några stora varma stenar i augustisolen var det ett tåg som åkte förbi en bit bort. Vi såg det inte men vi hörde det. Jag tänkte inte så mycket på det men när ljudet tystnat och det bara var fåglarnas kvitter, löven som blåste i vinden och vårt småprat som hördes så sa Hannah, en av de palestinska deltagarna en grej. Om detta hade varit i Palestina så hade jag vetat att det varit ett israeliskt plan som var på väg mot Gaza för att bomba.

Dessa ord har sedan dess suttit kvar i mitt huvud. Det som i mitt huvud var ljudet av ett fredligt tåg som flyttar människor från ett ställe till ett annat på ett smidigt och bekvämt sätt var för henne förknippat med krig, förstörelse och rädsla.

Kyrkornas världsråd uppmanar kristna i hela världen att be för fred i Israel och Palestina under denna vecka. Världsveckan för fred handlar också om att påverka för fred och att sprida kunskap om konflikten. Och det var just detta som min vän Marwan, också från Palestina, sa till mig. Vi vill inte ha pengar. Vi vill att ni sprider ordet och påverkar era politiker. Vi är inte terrorister. Vi vill bara ha fred och leva tillsammans i fred.

För det vi får se och det vi får höra på nyheter och i tidningar, vems berättelser är det? Vem styr vilken bild vi har av denna konflikt som har hållit på i generationer efter generationer.

Under denna vecka hade jag också förmånen att få lyssna till biskopen för den lutherska kyrkan i Palestina, biskop Munib. Han pratade om att det inte handlar om att vara för Israel eller för Palestina. För oss handlar det om att vara för fred, för rättvisa, för tro och för uppståndelsen.

Och som kyrka är det väl självklart att vi ska verka för fred. Det är något som alla religioner har gemensamt, att vi vill kunna leva i harmoni i en enda stor världslig familj. Det är bara att vi uttrycker det på olika sätt.  Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Skada inte andra med sådant som skulle skada dig själv. Om man ser sig själv i alla och alla i en själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv.  Alla säger oss samma sak. Ta hand om dina medmänniskor och lev tillsammans i fred.

Hur ska vi kunna tro på dessa ord när det är religioner som krigar mot varandra? Men konflikten i Israel och Palestina handlar inte om religion. Det är politik. Makt och rätt att styra. Inte om icke acceptans över vilken Gud dina grannar väljer att tillbe.

Och jag tror att det finns hopp för Israel och Palestina. Det kanske känns långt borta efter det som hände i somras men hur många i Berlin trodde på ett enat Tyskland under 70-talet och hur många av de som förtrycktes under Apartheid i Sydafrika kunde drömma om att vita och svarta skulle kunna behandlas lika idag? Och kan mina vänner i Palestina tro på fred, då måste även jag och vi tillsammans kunna göra det. Men inget kommer att lösa sig självt. Vi kan inte bara stå här och se på och låta kriget fortgå. Vi måste alla agera och kämpa för fred. För vad hade vi velat att våra systrar och bröder ute i världen gjort om det var vi som befunnit oss i denna situation. Bara stått neutrala och titta på? Nej! Det är därför Jesus ord till oss är lika viktiga idag som de var då han sa dem och kommer även vara i framtiden. Allt vad ni vill att människor skall göra för er skall ni också göra för dem. Eller som fredspristagaren och ärkebiskopen i Sydafrika, Desmond Tutu sagt: Om du inte tar ställning mot en orättvisa, har du valt förtryckarens sida. Om elefanten har sin fot på musens svans och du säger att du är neutral, kommer musen inte att uppskatta din neutralitet.

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Skövde församling

 

Ekerö är långt från Stockholm!

Disclaimer

Samuel Skånberg befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. www.foljeslagarprogrammet.se

Samuel är också ageravolontär i Svenska kyrkan.

(Originaltexten är publicerad på www.foljeslagarprogrammet.se)

Jag har nu kommit fram till min placering i byn Jayyous på Västbanken i Palestina. Dagligen påminns jag om hur mycket det dagliga livet hos lokalbefolkningen påverkas på så många olika sätt av ockupationen. I dagarna så besökte vi byn Azzun Atma som påverkas på ett speciellt sätt.

Innan jag flyttade till Brandbergen utanför Stockholm så bodde min fru och jag i barnbyn Skå i Ekerö kommun utanför Stockholm. Resan från Brandbergen tar nu 30-40 minuter in till stan vilket är ett okej avstånd om man bor i Storstockholm. När vi bodde i Skå tog det cirka en timme och 15 minuter (inklusive 2 byten) för mig att ta mig till jobbet.

Det var svårt att få vänner att ofta hälsa på ute i Skå trots att vi bodde i ett fint hus alldeles intill skogen och ett stenkast bort från Mälaren. När de hade tid att komma sov de ofta över för att inte behöva spendera tre timmars restid för några timmars umgänge. Det var helt enkelt för tidskrävande och omständigt att ta sig till Skå. Det är sådana här saker jag tänker på nu när jag är följeslagare på Västbanken i Palestina.

Igår var jag i byn Azzun Atma på Västbanken. På båda sidor om byn har det växt upp två israeliska bosättningar väldigt nära inpå. De israeliska bosättningarna på palestinsk mark är olagliga enligt internationell rätt [1]. Muren som separerar Israel från Västbanken går runt hela byn. [2] Muren som Israel har byggt går till 85 % på palestinsk mark och är enligt Internationella domstolen i Haag också illegal [3]. Det går att komma från Västbanken till byn genom en militär vägspärr i norra delen av byn. Mellan muren och 1967-års gräns (gröna linjen) finns ett område som kallas ”sömzonen”. Det finns också en militär vägspärr i södra delen av byn som går ut till sömzonen.

Vi träffade Abed al-Karim Ayoub Ahmed som jobbar för kommunen i Azzun Atma och som bor alldeles utanför muren i sömzonen. Han berättade för oss att det tidigare fanns en marknad i Azzum Atma som det kom folk till från palestinska byar i närheten och folk från Israel. Många i byn jobbar som jordbrukare och odlar marken i byn och runt omkring. Men nu behöver man tillstånd för att passera från Västbanken till byn. Han berättade att det är svårt att anställa folk att jobba på lantbrukarnas mark för att det är svårt att få tillstånd för dem. Av samma anledning så är det väldigt få som kommer till byn för att handla.

Abed al-Karim visar på kartan var vägspärren in till byn är. Foto: Samuel Skånberg

Abed al-Karim visar på kartan var vägspärren in till byn är. Foto: Samuel Skånberg

 

Jag tänker tillbaka på min tid i Skå, som jag tyckte var svårtillgänglig. Abed al-Karim berättar att folk som besöker byn måste ha tillstånd vilket gör att väldigt få kommer för att hälsa på. För honom är det extra svårt för han bor i sömzonen och det är näst intill omöjligt att få tillstånd för att besöka.

Flera personer jag träffat berättar att innan muren byggdes så fanns det mötesplatser för israeler och palestinier. De jobbade tillsammans och blev vänner. Sedan muren byggdes försvåras de mötena mellan människor oerhört. Det finns fortfarande palestinier som har tillstånd för att jobba i Israel men de blir färre och färre. Abed al-Karim berättade att han hade flera israeliska vänner som kom till Azzun Atma som han nu aldrig träffar. Vissa ringer ibland för att höra hur det är med honom. En god israelisk vän kom förbi och önskade familjen glad Eid (festen efter ramadan) men annars så är kontakten med hans andra israeliska vänner inte så stor.

Barnen som bor strax utanför Azzum Attma, men går i skolan i byn, träffar inte israeler så som Abed al-Karim gjorde innan muren. Nu träffar de israeler som är klädda i uniform och bär maskingevär, som söker igenom deras väskor på väg genom vägspärren (checkpointen) in i byn. Hur påverkar det deras syn på Israel och dess befolkning?

Samtidigt så finns det modiga israeler som utmanar ockupationen och kämpar för palestiniernas mänskliga rättigheter. Människor som är engagerade t.ex. i Machsom Watch [4], en israelisk organisation som övervakar militära vägspärrar. De möter stort motstånd i Israel och behöver vårt stöd och vår uppmuntran. Jag hoppas och ber att barnen i Azzun Attma får se fler israeler som kämpar tillsammans med palestinier, för att få till stånd en rättvis fred.

Bild från Azzun Attma över byn med vy över muren och närmaste bosättningen. Foto: Samuel Skånberg.

Bild från Azzun Attma över byn med vy över muren och närmaste bosättningen. Foto: Samuel Skånberg.

Källor

1. The humanitarian impact of Israeli settlements policy – update December 2012. FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, UNOCHA. Hämtad 2014-08-22.

2. OCHA map over Qalqiliya area, including Azzun Attma (C10 position in map). FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp. Hämtad 2014-08-22.

3. Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory. Internationella domstolen. 9 juli, 2004. Hämtad 2014-08-22.

4. Machsom Watch – Women against the Occupation and for Human Rights. Visad 2014-08-22.

 

Fairtrade på Matfestivalen

Den 30 augusti gick matfestivalen i Skövde av stapeln, en form av minifestival med fokus på att provsmaka smårätter från de lokala restaurangerna som ställer upp tält i kyrkparken. Mitt i kyrkparken ligger förstås också S:ta Helena kyrka som hade öppet under hela festivalen.

Vi ville vara en motvikt till den stress och jäkt som kan finnas mitt i festivalens centrum. Vi ville även ge ett annat perspektiv på hur man kan tänka kring mat genom att uppmärksamma Fairtrade lite extra, och passade på att ha en utförsäljning av vårt Fairtrade-lager.

bild 2

bild 1

Till försäljning fanns även vattenflaskor för vilka intäkterna gick oavkortat till ett av svenska kyrkans internationella arbetes projekt i Burma, vars mål bland annat är invånarna ska ha tillgång till rent vatten. Intäkterna och kollekten från helgen blev sammanlagt 12 120 kr, och vi sålde Fairtrade-varor för 5383 kr, det tycker vi i Skövde var ett minst sagt lyckat resultat.

Men något som nog var minst lika viktigt var att vi fanns där som kyrka mitt i vardagen med öppna dörrar, många besökare kom bara in för att ta en kopp kaffe, sitta ner och prata en stund. Det fanns en soffa längst fram i kyrkan och någon kommenterade att det var lite som ett vardagsrum. Detta är något som jag tror är livsviktig för kyrkan idag, öppenhet och att finnas där som oas mitt i vardagen.

Sanna Ellesjö
Ageravolontär i Skövde Församling