Ljuset måste vara starkare än mörkret

Det gör ont. Riktigt ont. Åter igen försöker det där mörkret tränga in i vår värld, just den dag då vi firar att ljuset vunnit över mörkret, livet över döden, det onda över det goda. Dagen då vi firar uppståndelsen och livet blev dagen då många människor fick möta döden. Av dem flera barn. Alla oskyldiga. Det gör ont. Riktigt ont. Mitt hjärta känner med offren för attentatet i Lahore i Pakistan. Mitt hjärta gör ont.

Hösten 2014 hade jag förmånen att få åka till Pakistan och just Lahore för att representera Svenska Kyrkans Unga på en ungdomskonferens för kristna ungdomar. Det blev en vecka full av intressanta möten, givande samtal och berörande berättelser. Möjligheten att få möta människor världen över är en fantastisk förmån och det är inget annat jag lärt mig så mycket av som att dela tankar, liv och tro med medmänniskor runt om i världen. Det är i dessa möten en förstår hur mycket gemensamt vi har, hur lika vi är varandra.

Denna känsla av gemenskap med medmänniskor gör tragedier som den vi såg igår, och många andra dagar, svåra att förstå och ta in. Familjer och vänner hade samlats i en av stadens parker för att fira påskens glada budskap tillsammans. Barn lekte på lekplatsen, vänner satt och pratade, familjer som inte setts på ett tag var åter tillsammans. Allt var fest, frid och fröjd. Tills det som inte får hända händer. I ett enda ögonblick förändras allt. I barnens del av parken, vid lekplatsen, sker attentatet. Liv byts mot död. Glädje byts mot sorg. De senaste siffrorna säger minst 72 döda. Av dem 29 barn. 29 oskyldiga barn.

Kristna lever som en minoritet i Pakistan. Under mitt besök i Lahore fick jag höra historier från unga som gamla om vilken utsatthet detta kan innebära. Kyrkor som bränns ner, diskriminering, hot och en ständig rädsla. En kan försöka att förstå men det går inte. På ett sätt har vi som kristna så mycket gemensamt. Vi tror på samma Gud, delar samma skrift, sjunger sånger med samma budskap och är en del av samma världsvida kyrka och familj. Och samtidigt lever vi i så olika verkligheter. Min tro som jag tar för givet, kan för någon annan innebära rädsla, besvär och lidande. Igår betydde den död för några.

Vad jag hört än så länge är det ingen av dem jag lärde känna bra under mitt besök som är bland attentatets offer. Men kanske är det någon av flickorna som jag satt och pratade med om flickors rättigheter och möjligheter till utbildning. Kanske någon i församlingen där vi firande mässa. Kanske något av barnen på Church of Pakistans skola som vi besökte. Med största sannolikhet har jag åkt förbi parken där det hände och troligt är att jag då tänkte ”åh vilken trevlig plats att vara på med familj och vänner”.

Även om Pakistan ligger på andra sidan jorden, långt bort från mitt trygga och glädjefyllda påskfirande här i Sverige, kom gårdagens attack väldigt nära. Band mellan människor är strakare än geografiska avstånd och igår gjorde sig mina band till mina systrar och bröder i Pakistan sig påminda.

Påsken ska vara en glädjens högtid. Runt om i värden har vi gemensamt firat att Jesus Kristus har uppstått. Kristna har förenats i glädjen över att livet än en gång visat sig vara starkare än döden. Jag har gjort det och det gjorde människorna i parken i Pakistan också. När mörkret nu ändå försöker sig tränga sig in i våra liv är det just hoppet om ljus och liv som vi måste bevara. Vi måste låta påskens glada budskap vara det som visar riktningen i vår vardag. Världen kan verka mörk, det kan göra ont i hjärtat och hopplösheten vara stor. Men vi måste låta den där gnistan lysa, den som aldrig kommer att slockna hur eländigt det än kan verka, uppståndelsens låga. Av många små lågor hos var och en av oss kan vi bilda ett stort ljus, ett ljus som ska lysa starkt och tillsammans med det sanna ljuset kommer vi att övervinna mörkret.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.(Joh 1:5)

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. (Ps 23:4)

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund