Nya ord när bibeln får vara mitt i världen

I helgen gick Bibeln mitt i allt av stapeln i Göteborg, en bibelkonferens som är en del av Svenska kyrkans projekt Dela tro, dela liv som kommer pågå fram till 2018. Från landets alla hörn kom nyfikna deltagare och under två dagar fick vi inspiration, spännande idéer och utmanande frågor kring bibeln och dess berättelser. I storsamlingar, strömmar och mässa i domkyrkan fick vi ta del av bibeln på olika sätt.

En av strömmarna under Bibeln mitt i allt var Bibeln mitt i världen. Under denna ström la vi bibeln mitt på världskartan och frågade oss vilken roll bibeln har när vi ser på vår omvärld och våra medmänniskor. Det blev samtal om vad vi grundar vår identitet som världsvid kyrka på, hur vi ser på våra medmänniskor, vad som kan motivera oss att leva i Jesu efterföljd och vad vi kan lära oss av våra systerkyrkor ute i världen. Så många intressanta tankar som vi fick dela och inspireras av och som alltid är det vissa saker som fäster sig lite extra hos oss.

Det som fastnade lite extra hos mig var ett specifikt ord; känsliggöra sig. Göra sig öppen för att ta in känslor. Smaka på ordet. Vad innebär det att göra sig öppen för att ta in känslor? Hur skulle det påverka mig?

Mycket händer i vår värld och mycket av det vi möter varje dag kan vara jobbigt att ta in. Svält, krig, flyktingströmmar, mänskliga rättigheter som bryts, odemokratiska val, postkoloniala strukturer, miljöförstöring och mycket annat. Listan kan tyvärr göras lång. Att bygga upp mentala skal som ”skyddar” mot detta har blivit en försvarsmekanism för oss människor. Vi orkar inte ta in allt elände i världen. Fast måste vi inte orka det?

Efter att ha hört berättelserna från Costa Rica om den lilla lutherska kyrkan ILCO som speciellt är en kyrka för de marginaliserade inser jag hur mycket vi har att lära av dem. Vi måste kunna känsliggöra oss. Att våga beröras av det som händer i världen. Ta bort de där skalen som gör att nyheten om ytterligare en svältkatastrof enbart blir något som jag scrollar förbi i nyhetsflödet eller att jag tittar bort när personen utanför matbutiken sträcker fram sin pappmugg. Annars kommer vi aldrig kunna göra som Jesus, se de allra minsta.

Om vi vågar känna med världen och människorna i den kommer vi inse att vi inte är något skiljt utan hör samman. Det som händer dem rör oss och tvärt om. Vi är alla ett och om vi öppnar upp oss, vågar känna de känslor som finns där men som idag reflexmässigt stängs av, kommer vi förhoppningsvis bli mer öppna för att göra något åt de känslor vi låter oss känna.

Skala av skalet och låt känslorna få kännas! I slutänden är det det som kommer kännas bäst, både för oss och världen.

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Wageni ni baraka = Gäster är välsignelser

Gäster var precis vad vi var när vi, 18 internationellt engagerade människor från Stockholms stift, besökte det norra stiftet i Lutherska kyrkan i Tanzania i januari i år. Vid Kilimanjaros sluttning bodde vi och syftet med denna resa var att fördjupa de mångåriga samarbete som redan finns mellan båda våra kyrkor samt att besöka olika projekt som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete.

.

Kilimanjaro

Berget Kilimanjaro såg vi varje dag när vi vaknade. Foto: Staffan Törnqvist

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

 .
Jag fick se exempel på en kyrka som arbetade holistiskt, och tog hänsyn till hela människan. Förutom gudstjänst och sådana traditionella kyrkliga aktiviteter, så drev kyrkan både sjukhus, skolor, hade odlingar av olika grödor och livsmedel samt vattenpumpar. Nedan kan du se en bild från Chekereni församling, hit kunde människor komma och få rent vatten. För mindre än en svensk krona fick de fylla 60 liter vatten.
.
Vattenpump vid Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

Godwin Chonjo, engagerad volontär vid vattenpumpen i Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Ett konkret arbete som utförs med stöd från Svenska kyrkan är Ko & Kalv-projektet. Kortfattat går det ut på att en familj får en dräktig ko av kyrkan (eller en get). Kalven ges (efter lämplig tid) tillbaks till kyrkan för att på så sätt kunna ges vidare, medan ursprungsfamiljen får behålla sin ko. Familjen får utbildning i mejeriproduktion och djurhållning, och kan sälja mjölken och få en inkomst. Djurens avföring kan användas till biogasproduktion och även som gödsel på grödor som odlas. Vi besökte 2 gårdar, och båda dessa gårdarna hade verkligen ett kretsloppstänk integrerat i hela gården.
.
Getter

Getter kunde också ingå i Ko & Kalv-projektet. Foto Staffan Törnqvist

 .
Att vi människor föds i olika delar av världen med olika förutsättningar är jag medveten om, detta blev dock ännu mer påtagligt under resans gång. Det var inte självklart att alla invånare i Tanzania hade elektricitet eller rinnande vatten, men på vårt hotell fanns det möjlighet att duscha varje dag, vilket en gärna gjorde eftersom det var runt 30 grader dagligen. Jag vet att jag är priviligerad (Bortskämd? Van vid min livsstil?). Detta gäller både materiellt, när jag tänker på hur många saker jag har hemma, men även tillgången till rent vatten och livsmedel. Det faktum att jag kan gå till affären och handla i princip vad som helst utan att behöva ta hänsyn till om det är säsong eller vilket land varan kommer ifrån… är det inte rätt konstigt egentligen?
.
Mat

Ris och kyckling: standard på tallriken. Foto Staffan Törnqvist

Mat 2

En kan äta det mesta med sked. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Jag är tacksam för allt jag fick vara med om. Jag är tacksam för att vi blev så vänligt emottagna på alla ställen där vi gjorde besök. Det var flera människor vi träffade som uttryckte att wageni ni baraka = gäster är väsignelser. Gäster för alltid något gott med sig. Det tar jag med mig hem!
 .
Avslutningsvis kommer här lite nyheter! Dels fick vi äran att vara med på ärkebiskopsinstallationen av den numera ”presiding bishop” Fredrick Shoo. Dessutom var Eva Brunne, Stockholms stifts biskop nere i Tanzania samtidigt med oss för att signera ett vänstiftsavtal med det norra stiftet i lutherska kyrkan i Tanzania. De två stiften (och länderna med för den delen) har haft ett samarbete länge men nu finns det på print och undertecknat. Förhoppningsvis kan detta leda till ännu fler intressanta utbyten i framtiden. Vänstiftsavtalet tar upp 3 huvudområden:
.
  • Att be för varandra, särskilt med tanke på vårt gemensamma ansvar för klimatet.
  • Att utveckla lärande i kristen tro och kristet liv.
  • Att främja kvinnors möjligheter att utöva ledarskap på olika positioner i kyrka och samhälle.
Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

 

 

 

Ta hand om er där ute!
Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholms stift