Jämställdhet kräver att vi diskuterar männens roll

Kvinnors möjlighet till prästvigning och rätt att inte utsättas för sexuella trakasserier var ett stort ämne på kvinnornas förmöte till Lutherska världsförbundet generalförsamling i Windhoek, Namibia. Kvinnorna förde med sig diskussionerna till huvudförhandlingarna och här har en längtan efter genusrättvisa och ett slut på genusbaserat våld uttryckts starkt.

image003Även på ungdomsförmötet i Ondangwa var genusrättvisa en prioriterad fråga, inramad av jämställdhet överlag och med betoning på att utbildning för alla, på alla nivåer, är centralt för att kunna nå denna utveckling.

Under första halvan av generalförsamlingens förhandlingar noterade jag antal talare och om de såg ut att vara kvinna eller man. Efter de två första plenumsessionerna hade 19 personer uttalat sig, varav 6 var kvinnor. Kvinnorna började uttala sig först när Dr Denis Mukwege från Kongo dag nummer två hade hållit en av huvudföreläsningarna.

Han talade om genusbaserat våld under temadagen ”Human – not for sale” där männens roll i det genusbaserade våldet var uppenbar. Han betonade att i strävan mot en jämställd kyrka och ett jämställt samhälle med genusrättvisa kan vi inte bara arbeta med kvinnofrågor utan att också diskutera männens roll.

Det är därför av största vikt att arbeta med maskulinitetsfrågor inom de lutherska medlemskyrkorna och att vara aktiva samhällsaktörer för genusrättvisa och mot genusbaserat våld. Min reflektion utifrån detta är att så länge vi inte lever i en jämställd värld är ytterligare en riskfaktor att kvinnor fastnar i kampen för sin egen rättvisa istället för att delta till fullo i andra frågor.

Efter att ha räknat antal kvinnor och män som uttalat sig i plenum är det tydligt att detta är en angelägen fråga för om vi inte uppnår genusrättvisa och jämställdhet, kommer vi att låsa fast förtryckta och undertryckta människor till att kämpa med sina egna rättigheter istället för ett fullständigt deltagande på lika villkor.

/Sofia Strinnholm, delegat för Svenska kyrkan på LVFs ungdomsförmöte 3-9 maj och LVFs generalförsamling 10-16 maj 2017, Namibia.

Se bilder och inlägg från generalförsamlingen på Lutherska världsförbundets Facebooksida >>

”Fredsavtalet” i Colombia

Innan jag kom till Colombia hade jag i höstas fått till mig nyheten om att Colombias regering och den största gerillan Farc hade slutit fred genom ett fredsavtal. Jag fick direkt känslan att det finns hopp om världen och grattis Colombia nu kanske det kan bli en bättring, med betoning på kanske såhär i efterhand.

Måndag morgon den första maj åkte Ageravolontärerna tillsammans med ett filmteam ner till Colombia för att träffa Svenska kyrkans partner på plats. Partnern heter DiPaz och är ett nätverk av kyrkor i Colombia som har gått ihop för att arbeta med fredsavtalet. Filmteamet skulle göra en kort film om Edwin som arbetar för DiPaz.

DiPaz arbetar bland annat med att informera om fredsavtalet och fredsavtalets innebörd, de arbetar också med att finnas på plats ute i lokalsamhällena för att skydda ursprungsbefolkningen och övervaka att punkterna i fredsavtalet implementeras.

Möte i avmobiliseringszon med regeringen, Farc ,FN och Svenska kyrkans partner DiPaz.

Möte i avmobiliseringszon med regeringen, Farc ,FN och Svenska kyrkans partner DiPaz.

I fredsavtalet står det om en trepartsmekanism som består av regeringen, Farcgerillan och FN. Denna mekanism ska övervaka processen kring de avmobiliseringszoner som regeringen uppfört i samarbete med Farc där gerillan lägger ner sina vapen, får utbildning och förbereder sig på ett liv i det civila.

Problemet med fredsavtalet är att de områden som tidigare kontrollerats av Farc nu tagits över av paramilitären eller den näst största gerillagruppen ELN. Många människor har blivit tvångsförflyttade från sina områden och paramilitären har begränsat införsel av mat och pengar till områdena. Paramilitären är civila militärer som förut etablerade sig för att skydda sig mot Farc.

Det som gör situationen så komplex i Colombia är att det finns så många olika lager av aktörer som hela tiden vill försvara sina intressen och områden. Regeringen har borgmästare, flottan, polisen, militären, guvernörer och sen alla gerillor och paramilitären.

Farc är redo att lägga ner sina vapen och ge sig ut i de civila men eftersom paramilitären och andra beväpnade grupper skapar osäkerhet i tomrummet efter Farc är man nu orolig för sin säkerhet när man ska återvända till ett civilt liv.

Vi tog oss med båt ut till en liten by som heter Riosucio där vi mötte människor som bott i olika samhällen längs floden men nu blivit tvångsförflyttade till Riosucio i slutet på mars.

Möte med ledare från lokalsamhällen i området.

Möte med ledare från lokalsamhällen i området.

 

Vi fick ett möte med katolska kyrkan i Riosucio och flera ledare för olika lokalsamhällen i området. Dom berättar för oss att de föddes ett hopp när fredsavtalet infördes, ett hopp om ett liv utan våld. Men trots att gerillan lämnar in sina vapen lever kriget vidare, andra aktörer har kommit in istället.

 

Nu efter fredsavtalet har människor i dessa landsbygdsregioner fått en betydligt värre situation än innan. Innan var det öppna strider två parter emellan, nu drabbar det civilbefolkningen.

Det man pratar och nämner mest på det här mötet är vikten av att synliggöra situationen som har blivit för många människor och uppmärksamma presidenten om nuläget efter fredsavtalet.

”Vi har ingen mat och inget uppehälle här, hela världen har köpt idén om att Farc är problemet men så är det inte” säger en av de personer som blivit tvångsförflyttad. Man pratar om att det är ungefär 2000 personer i området kring Riosucio som blivit tvångsförflyttade. Men staten kommer aldrig att erkänna paramilitären som är på plats.

”Vi är lagligt erkända ägare av territorierna, paramilitären tar över illegalt och regeringen kan inte garantera vår säkerhet”

Presidenten Santos fick nobels fredspris för sitt arbete med fredavtalet och har också en önskan om att Colombia ska bli medlem av OECD länderna. Det jag känner mer och mer efter tiden i Colombia och alla människor jag pratar med är att fredsavtalet gynnar regeringen till största del. Man får sin största fiende att lägga ner sina vapen och lämna sina territorer samtidigt som man har en nära kontakt med paramilitären som istället går in på vissa områden och tar över dessa territorier.

Det absolut viktigaste som många människor jag mött skickar med oss är att synliggöra problematiken med fredsavtalet. Att det är långt ifrån fred i Colombia och att många människor upplever en mycket sämre vardag nu än innan fredsavtalet tecknades. Att hela världen fått till sig nyheten och tänker att nu kommer de bli fred och bättring är inget annat än ett skämt som de ser ut idag. Man kan absolut se fredsavtalet som en bit på vägen men regeringen måste se till alla parter i problemet inkluderas. Fredsavtalet är enbart mellan Farc och regeringen vilket är en stor miss som lett till stora problem för många människor.

Fredsavtalet är ju självklart i grund och botten något väldigt positivt för Colombia men vägen till en riktig fred och att alla människor ska kunna leva ett liv utan våld och väpnade konflikter kräver mycket arbete från alla aktörer i landet. Känner mig väldigt stolt över Svenska kyrkans internationella arbete och dess partner DiPaz i Colombia som alltid gör sitt bästa för de mest utsatta människorna.

Christian Bonde Ageravolontär, Apartadó, Colombia 

christian