En hälsning från Sofie i Filippinerna

Något som kännetecknar oss internationellt intresserade människor är att vi aldrig kan få nog av att se världen. Det är som ett sug inombords, en kittlande känsla som aldrig ger med sig förrän vi packat väskan med det nödvändigaste och kastas oss ut i ett nytt äventyr. Så är det också för mig, och sedan jag tog studenten 2012 har jag varit utomlands minst två månader varje år. Jag kom häromdagen på att senaste kalenderåret jag inte var utomlands över huvud taget var 2010, och innan det minns jag inte ens. Vare sig det är kortare resor till Tyskland eller utlandsstudier i Thailand, jag vill se och förstå hur världen hänger ihop. Det är min drivkraft och mitt intresse.

Just nu befinner jag mig utomlands igen, på praktik i Filippinerna genom mitt kandidatprogram i utvecklingsstudier vid Lunds universitet. Jag befinner mig på en organisation som arbetar med katastrofriskhantering i lokala samhällen, för att förebygga och mildra katastrofer. Det är ett arbete som tagit mig upp i bergen, till människor som lever på sin jord och sina småbutiker. Bergsväggarna är branta, grönskan tät men vattentillgången ändå fattig. Naturkatastrofer slår hårt mot sådana bygder, men med träning och organisation kan människorna skapa en röst mot kommun och regering. Att vara här hjälper mig förstå teorin vi får lära oss i utbildningen, men ger mig också inblick hur komplex vår värld är. Miljöproblem finns överallt; jorden är en enhet som inte kan delas upp och vi kan alla vara med och engagera oss för den, var vi än bor i världen. Lokalt engagemang är något jag brinner mycket för och som jag anser vara otroligt viktigt för att förbättra världen. Att förmedla kunskap är det första steget till ökad medvetenhet, som är det första steget till förändring.

Under de 10 veckor jag kommer befinna mig i Filippinerna hoppas jag på många insikter och samtal med människor. Jag fylls redan nu av en otrolig tacksamhet, både för det jag får uppleva och se här, och det jag har i Sverige. Jag uppskattar aldrig mitt liv hemma så mycket som jag gör när jag åkt därifrån, lustigt nog. Resandet hjälper mig att se det fantastiska i rent kranvatten, myrfria kök, lusfria hundar samt en madrass att sova på. Vi har det generellt sett väldigt bra i Sverige, samtidigt som det alltid finns områden att jobba vidare på. Därför är civilt engagemang otroligt viktigt, båda i Sverige och utomlands.

rätt1 rätt2 rätt3 rätt4

 

 

 

 

Sofie Mumm,

Ageravolontär i Lund

 

Så mycket bättre

För några veckor sedan innan jag åkte till Kenya och deltog i cykelkaravanen för kampanjen ’We have faith, act now for climate justice” satt jag liksom många andra svenskar bekvämt i TV-soffan och tittade på det populära programmet ”Så mycket bättre”. Genom TV-rutan kunde jag se och höra Lisa Nilsson sjunga sin version av Evert Taubes sång ”Änglamark” som går såhär:

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
låt dem få leva, de är ju så sköna.

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar.
Låt fåglar flyga och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma bland bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Texten får en att tänka på att vi har en jord att ta hand om. Men hur går det egentligen med det? Jordens klimat har förvisso skiftat mellan extremer under årmiljoner och livsformerna har varierat men nu påverkar vi människor i hög grad dessa storskaliga skeenden. Den globala uppvärmningen orsakas enligt FN:s klimatpanel IPCC av mänsklig aktivitet; genom utsläpp av växthusgaser, nedhuggning av skogar, utarmning av mark och andra typer av naturlig vegetation. Det är industriländerna som årligen står för drygt hälften av utsläppen av växthusgaser. Dock är det inte industriländerna som drabbas värst av klimatförändringarnas effekter utan det är de mest fattiga och utsatta samhällena som gör det.

Under cykelresan genom Kenya träffade jag människor som berättade om hur kännbara klimateffekterna är för dem. En kvinna från Uganda som jag går med sida vid sida under klimatmarschen i Nairobi berättar om hur hennes by nyligen drabbas av översvämningar som resulterat i att flera hus sjunkit ihop och spolats bort. Hadoju, en av cyklisterna i den kenyanska cykelkaravanen och även medlem i ’Kenya youth climate network’ berättar om när han i april-maj besökte sin hembygd i västra Kenya och såg hur vattentillgången hade minskat drastiskt i området. Alla floder utom två var uttorkade. På mornarna när människorna i byn hämtade dricksvatten uppstod konflikt. Det tog lång tid att få upp något av den lilla mängd vatten som fanns vilket skapade irritation och konflikt i köerna. Detta hade Hadoju aldrig tidigare skådat i sin hemby som ligger i den sydvästra delen av Kenya och som enligt honom inte vanligtvis brukar drabbas av svåra torkperioder utan är ett frodigt och grönt område. Berättelser likt dessa är främmande för mig och många andra i Sverige att relatera till. Vi har inte alls på samma konkreta sätt drabbats av klimatförändringarnas konsekvenser, än iallafall…

Jo, det är sannerligen olika hur pass kännbara klimatförändringarnas effekter är för människor runt om i världen. Dock har alla vi människor ett klimatansvar. Speciellt har vi i de rika länderna som har ’så mycket bättre’ förutsättningar att möta klimatförändringarna, ett stort ansvar att hjälpa de länder som inte har lika bra förutsättningar att tackla ett förändrat klimat. Att världens länder, trots olika förutsättningar, kan komma överens och arbeta tillsammans är jätteviktigt för att kunna bevara jorden vi ärvde och lunden den gröna. Det handlar också om att vi måste reflektera över det ekologiska fotavtryck som vi genom vårat sätt att leva på här i Sverige påverkar människor, djur och natur i andra delar av världen. Många gånger är det lättare att reagera än att agera. Men agera gjorde faktiskt över 27 000 människor i Sverige och över 750 000 människor från de nio afrikanska länderna där cykelkaravanen gick fram genom att de skrev på namninsamlingen för ’Act now for climate justice’. Dessa människor har fattat tag i pennan och därigenom visat sina vilja att påverka för att få en överenskommelse som ger klimaträttvisa och möjliggör en hållbar utveckling för ALLA!

 

IMG_5147  IMG_5284

IMG_5138IMG_5441

Allt gott,

Ellen Eriksson, Klimatambassadör i Uppsala

Run for your life

Spring, spring, spring för livet. Run for your life drar igenom Göteborg med målet inställt på Paris. Att visa gemenskap och sammanhållning är nu viktigare än någonsin. Vi ska visa COP21 att vägen framåt stavas TILLSAMMANS. När det drar kallt i världen är det viktigt att vi ställer oss närmre varandra och att vi rör på oss för att hålla värmen. Klimatfrågan är en fråga om generationssolidaritet. Vår generation tog emot en trasig stafettpinne men låt oss laga den innan vi lämnar över den till nästa generation.

 

Stefanrun-for-your-life (2)

Stefan sprang tidigt på morgonen den 18e november en etapp i loppet Run for your life, ett stafettlopp för klimatet som kommer springa hela vägen till Paris. 

Stefan Evenseth, klimatambassadör i Göteborg

Tankar om klimaträttvisa ifrån cykelkaravanen i Kenya

Att höra berättelser från någon som drabbats, att reagera och att hoppas en kan bedriva någon sorts förändring är tungt. Det är som att väcka en inneboende skuld och samtidigt känna en maktlöshet inför att göra skillnad. Klimatfrågan är skoningslös på det viset, på egen hand kan en inte rädda planeten. Men tillsammans, genom att väcka varandra, genom att väcka opinion och genom att visa en global solidaritet kan vi se en skillnad.  

Kampanjen “Act Now for Climate Justice/We Have Faith” visar på kraften av att göra något tillsammans, vad som händer när nio nationers gränser korsas av en cykelkaravan för att ge plats åt klimaträttvisa. Det blev något så mycket mer än insamlade namn och planterade träd. Samhörigheten visar ett kraftigt budskap till COP21. “Vi TILLSAMMANS accepterar inte annat än klimaträttvisa”. Där har varje personen gjort en skillnad, då har den tysta majoriteten vaknat. Maktlösheten och den inneboende skulden har förvandlats till brinnande motivation att göra mer.  

Vi tog del i cykelkaravanen under de sista dagarna från Tanzanias gräns upp mot Nairobi, trots att det bara är en mindre sträcka i det stora hela så lämnade den starka spår av insikter och erfarenheter genom möten med människor. Realisationen om klimatpåverkans slående verklighet. Där såg och hörde vi om hur miljökonsekvenserna ledde till ett försvårat liv. Här på hemmaplan gestaltas klimatpåverkan främst genom omställningsprocessen och genom alarmerande rapporter. Det säger något om vikten av ett klimaträttvist avtal.

Avsked är svårt och det blir inte precis lättare med tiden. Alla de man mött och berörts av, som man inspirerats och stöttats utav under tuffa etapper. Alla dessa som man ärligt talat aldrig kommer att få se igen. Det river i hjärtat. Men jag tänker att det är känslan av klistret som dras av flera livsöden då den skiljs åt efter att ha mötts. Lite klister fastnar ändå alltid kvar. Klister i form av känslor, erfarenheter och lärdomar. Det gör ondare varje gång, kanske för att klistret kommer allt närmre kärnan. Jag känner en enorm tacksamhet för att få vara med om denna resa. Alla lärdomar om livet och om andras verkligheter. Jag är övertygad om att det leder till att vi kommer uppfylla ansvaret att jämna ut välståndsprivilegiet som livets lotteri givit oss.

IMG_5183

 

Ellen och Stefan, klimatambassadörer för Act now for Climate Justice, reste i början av november till Kenya för att delta i den afrikanska cykelkaravanen som är på väg mot Paris. 

 

 

Stefan Evenseth, Klimatambassadör i Gösteborg

 

Mänsklighetens viktigaste möte

”Mänsklighetens viktigaste möte” säger Rockström i sitt sommarprat, ”mänsklighetens historias viktigaste möte”.  Kan det vara så, vad är det egentligen som är så viktigt? Ännu ett klimattoppmöte, möte nummer 21. Det som skiljer nu från då är tiden. Globalt ropar klimatforskare om att det är nu det globala samfundet måste agera och ställa om, nu. Det är just den chansen vi får i på mötet i Paris, kanske den sista om vi ska hoppas på att komma under en klimatförändring på 2 grader. Just därför är vad vi gör inför detta möte så viktigt. Vi bäddar inför mötet där några få ska välja framtid åt alla oss andra. Det gör inte att vi saknar ansvar, tvärtom detta kräver att vi går samman för att visa att den enda framtid vi accepterar är hållbar och till för alla. Det är i längden precis vad klimatfrågan handlar om, rättvisa.

Det finns så mycket att göra innan mötet, nu krävs den extra miljöinsatsen som sträcker sig vidare än soppsortering och att cykla till jobbet. Nu ska vi nå beslutsfattare med det tydliga budskapet att vi kräver klimaträttvisa.

 

KlimatambassadörerSöndagen den tjugonde september utbildades 55 Klimatambassadörer för att sprida kampanjen Act Now for Climate Justice, med ambitionen att få igenom ett klimaträttvist avtal på toppmötet COP21 i Paris i december.

Stefan Evenseth,

Klimatambassadör i Göteborg

 

 

Om att ge bort en teckning i julklapp

 

Och helt plötsligt är det jul igen. Jag är nog inte den enda som i början av december tänker ”Vad skönt att jag har hela december på mig att fixa julklappar”, för att varje år misslyckas katastrofalt med min planering. På senare tid, nu när jag faktikst börjat bli vuxen ”på riktigt” och har flyttat hemifrån, har jag börjat tänka på hur lätt det där med jul var när man var liten. Man hade inget som helst ansvar under hela julfirandet, utan allt skedde på något magiskt sätt av sig själv utan att man behövde fundera så mycket (”julklappsångest” var ett ord man ännu var lyckligt omedveten om).

Min mamma berättade idag då vi stod och klädde granen att en jul när jag var några år gammal hade jag, med största möjliga allvar, ritat tiotals bilder på varierande huvudfotingar och oidentifierbara tingestar som jag sedan krävde skulle hängas i granen. Varenda en. Resultatet blev en gran där inget grönt syntes, och som mest såg ut som en fjällig hög med olikfärgat papper med en stjärna på toppen.

Ja, det var verkligen enklare när man var liten. Då slapp man ju desutom det där med att trängas med hundratals andra ute i affärerna dagarna innan julafton, stressa runt i jakt på en bra present till föräldrar/partner/syskon/kusiner, för att sedan ändå behöva nöja sig med något ogenomtänkt för att allt annat var slut eller omöjligt att ta sig fram till i folkmassorna. Man slapp all ångest, för man kunde rita en teckning. En teckning. Det tog fem minuter, det var kul att göra och alla vuxna som fick din omsorgsfullt färglagda kreation betedde sig om att det var ett ovärdeligt konstverk. Här är en teckning som jag själv ritade någon gång i lågstadiet och gav bort till någon lycklig medlem av min familj.

 1524972_10153632908065177_1630373478_n

Även om resultaten nog skulle bli ungefär likadana om jag försökte rita detta idag så skulle antagligen min familj inte tycka att det var lika vackert som de gjorde för tjugo år sen. Det är inte lika charmigt med vuxna som ger bort en teckning i julklapp. Trots detta så har ju mina föräldrar, mor- och far-föräldrar och äldre släktingar generellt precis allt dom behöver, och de kan aldrig säga något vettigt som de önskar sig heller.

Men förra året lyckades jag ändå hitta den vuxna motsvarigheten till att ge bort en teckning till mina familjemedlemmar. Jag skänte pengar till olika välgörenhetsorganisationer, skrev ut ett litet gåvobevis, satte ett band runt och lade under granen. Det tog fem minuter, jag slapp all ångest av att komma på ”den perfekta presenten” och jag fick lägga pengarna på något som verkligen är viktigt istället för något som annars bara skulle stå och samla damm i ett hörn. Det är dessutom de mest uppskattade presenter jag någonsin gett bort.

I jul finns det så många som behöver din hjälp. I Filipinerna lider människor fortfarande av sviterna från tyfonen de drabbades av för några veckor sedan, och syrianska flyktingar i olika läger runt om i regionen behöver både mat, kläder och sjukvård under den kalla vintern. Svenska Kyrkans internationella arbete jobbar runt om i hela världen för att hjälpa de mest utsatta. Här kan du ge ett bidrag till denna livsviktiga verksamhet!

Så strunta i råsaftscentrifugen och ge bort den perfekta julklappen, en gnutta hopp och omsorg till de som verkligen behöver det i jul. Det är faktiskt både finare och enklare än en teckning. 

Cecilia Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

 

Mänskliga Rättigheter-dagarna

Mellan torsdag den 14e och lördag den 16e november pågår MR-dagarna på kulturhuset i Stockholm. Olika myndigheter och organisationer deltar med montrar, seminarier och diskussioner om ämnen relaterade till mänskliga rättigheter. På plats finns även Ageravolontärerna Lena Johansson, Sara Johannesson och jag, Cecilia Hage.

När jag sprungit runt under dagen har jag lärt mig en hel mängd olika saker. Visste ni till exempel att Israel säljer varor som odlats på ockuperad Palestinsk mark som om de vore Israeliska? Eller att Andra AP-fonden gör skumraskaffärer med amerikanska fonder för att kunna roffa åt sig land och vattenresurser i Brasilien? Att FN har en Kvinnokonvention som är lika viktig som Barnkonventionen? Ni vet säkert att även romer mördades runt om i Europa under Förintelsen, men visste ni att det var en större del av deras population (procent av den totala befolkningen i Europa) som dödades, än i det judiska folket?

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 har mänskliga rättigheter mer och mer hamnat i skymundan. Kriget mot terrorismen har skapat många problem, däribland användandet av tortyr för att få fram erkännanden, godtyckliga inspärrningar och militära operationer. Det kommer krävas mycket arbete för att stärka rättigheterna internationellt, men vi får inte glömma att vi i Sverige också har ett stort ansvar. Förutom att se till att vi använder våra pengar på ett etiskt sätt så måste vi tänka på att inte genom vad vi gör och säger återskapa maktstrukturer som patriarkat och rasism, vilka kränker rättigheterna för stora delar av vår befolkning.

Mänskliga rättigheter är inte filosofiska, abstrakta eller flummiga. De är ytterst konkreta verktyg som är nedtecknade i, av nästan alla länder, ratificerade dokument. Det enda vi behöver är att hjälpas åt att implementera dem.

Vi fortsätter att rapportera ifrån MR-dagarna, och hoppas att ni kommer på lördag när konferensen är öppen för alla. Då kan man bland annat få se Hans Rosling, en av världens kanske bästa föreläsare, Jonas Gardell och även Paul Rusesabagina, mannen som filmen ”Hotel Rwanda” är baserad på. Missa inte! Helt gratis och superspännande!

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling