”Fredsavtalet” i Colombia

Innan jag kom till Colombia hade jag i höstas fått till mig nyheten om att Colombias regering och den största gerillan Farc hade slutit fred genom ett fredsavtal. Jag fick direkt känslan att det finns hopp om världen och grattis Colombia nu kanske det kan bli en bättring, med betoning på kanske såhär i efterhand.

Måndag morgon den första maj åkte Ageravolontärerna tillsammans med ett filmteam ner till Colombia för att träffa Svenska kyrkans partner på plats. Partnern heter DiPaz och är ett nätverk av kyrkor i Colombia som har gått ihop för att arbeta med fredsavtalet. Filmteamet skulle göra en kort film om Edwin som arbetar för DiPaz.

DiPaz arbetar bland annat med att informera om fredsavtalet och fredsavtalets innebörd, de arbetar också med att finnas på plats ute i lokalsamhällena för att skydda ursprungsbefolkningen och övervaka att punkterna i fredsavtalet implementeras.

Möte i avmobiliseringszon med regeringen, Farc ,FN och Svenska kyrkans partner DiPaz.

Möte i avmobiliseringszon med regeringen, Farc ,FN och Svenska kyrkans partner DiPaz.

I fredsavtalet står det om en trepartsmekanism som består av regeringen, Farcgerillan och FN. Denna mekanism ska övervaka processen kring de avmobiliseringszoner som regeringen uppfört i samarbete med Farc där gerillan lägger ner sina vapen, får utbildning och förbereder sig på ett liv i det civila.

Problemet med fredsavtalet är att de områden som tidigare kontrollerats av Farc nu tagits över av paramilitären eller den näst största gerillagruppen ELN. Många människor har blivit tvångsförflyttade från sina områden och paramilitären har begränsat införsel av mat och pengar till områdena. Paramilitären är civila militärer som förut etablerade sig för att skydda sig mot Farc.

Det som gör situationen så komplex i Colombia är att det finns så många olika lager av aktörer som hela tiden vill försvara sina intressen och områden. Regeringen har borgmästare, flottan, polisen, militären, guvernörer och sen alla gerillor och paramilitären.

Farc är redo att lägga ner sina vapen och ge sig ut i de civila men eftersom paramilitären och andra beväpnade grupper skapar osäkerhet i tomrummet efter Farc är man nu orolig för sin säkerhet när man ska återvända till ett civilt liv.

Vi tog oss med båt ut till en liten by som heter Riosucio där vi mötte människor som bott i olika samhällen längs floden men nu blivit tvångsförflyttade till Riosucio i slutet på mars.

Möte med ledare från lokalsamhällen i området.

Möte med ledare från lokalsamhällen i området.

 

Vi fick ett möte med katolska kyrkan i Riosucio och flera ledare för olika lokalsamhällen i området. Dom berättar för oss att de föddes ett hopp när fredsavtalet infördes, ett hopp om ett liv utan våld. Men trots att gerillan lämnar in sina vapen lever kriget vidare, andra aktörer har kommit in istället.

 

Nu efter fredsavtalet har människor i dessa landsbygdsregioner fått en betydligt värre situation än innan. Innan var det öppna strider två parter emellan, nu drabbar det civilbefolkningen.

Det man pratar och nämner mest på det här mötet är vikten av att synliggöra situationen som har blivit för många människor och uppmärksamma presidenten om nuläget efter fredsavtalet.

”Vi har ingen mat och inget uppehälle här, hela världen har köpt idén om att Farc är problemet men så är det inte” säger en av de personer som blivit tvångsförflyttad. Man pratar om att det är ungefär 2000 personer i området kring Riosucio som blivit tvångsförflyttade. Men staten kommer aldrig att erkänna paramilitären som är på plats.

”Vi är lagligt erkända ägare av territorierna, paramilitären tar över illegalt och regeringen kan inte garantera vår säkerhet”

Presidenten Santos fick nobels fredspris för sitt arbete med fredavtalet och har också en önskan om att Colombia ska bli medlem av OECD länderna. Det jag känner mer och mer efter tiden i Colombia och alla människor jag pratar med är att fredsavtalet gynnar regeringen till största del. Man får sin största fiende att lägga ner sina vapen och lämna sina territorer samtidigt som man har en nära kontakt med paramilitären som istället går in på vissa områden och tar över dessa territorier.

Det absolut viktigaste som många människor jag mött skickar med oss är att synliggöra problematiken med fredsavtalet. Att det är långt ifrån fred i Colombia och att många människor upplever en mycket sämre vardag nu än innan fredsavtalet tecknades. Att hela världen fått till sig nyheten och tänker att nu kommer de bli fred och bättring är inget annat än ett skämt som de ser ut idag. Man kan absolut se fredsavtalet som en bit på vägen men regeringen måste se till alla parter i problemet inkluderas. Fredsavtalet är enbart mellan Farc och regeringen vilket är en stor miss som lett till stora problem för många människor.

Fredsavtalet är ju självklart i grund och botten något väldigt positivt för Colombia men vägen till en riktig fred och att alla människor ska kunna leva ett liv utan våld och väpnade konflikter kräver mycket arbete från alla aktörer i landet. Känner mig väldigt stolt över Svenska kyrkans internationella arbete och dess partner DiPaz i Colombia som alltid gör sitt bästa för de mest utsatta människorna.

Christian Bonde Ageravolontär, Apartadó, Colombia 

christian

 

En banan från Costa Rica

Jag tänkte dela med mig av en berättelse, eller insikt kanske jag ska säga, efter ett besök jag gjorde i våras under min tid i den Lutherska kyrkan i Costa Rica. Först ska det sägas att Costa Rica är ett helt fantastiskt land, med otrolig natur och varmhjärtade människor. Men det finns stora problem med klyftor även här, och en större del av marken används till ananas- och bananodlingar. Och det är precis det jag ska prata om, ett besök till ett område fullt av bananodlingar.

”I veckan fick vi möjlighet att åka med en av prästerna i kyrkan till den sydöstliga delen av landet, den karibiska kusten som gränsar mot Panama. Väl där åkte vi med honom till fackmöten på de bananplantager som sträcker sig så långt ögat når där borta och fick sedan åka ut till ett boendekomplex för att ha en stund med bibelstudier och samtal. Jag kan väl säga med att det är tre stora amerikanskägda företag det handlar om i detta fallet…

Jag kan börja med att säga att det enligt lag är en rättighet att få ha fackföreningar, men i praktiken ser det helt annorlunda ut. Folk åker i fängelse för sitt engagemang, polisen kommer, företagen tillåter dem inte och man kan bli av med jobbet om man går med. Börjar man kräva sina rättigheter hotar företagen med att stänga ner plantagerna. Därför möter man en uppförsbacke redan där. Diskrimineringen på plantagerna fortsätter dock mycket längre. För det första är den största andelen arbetare immigrerande indianer från Panama, och för det andra är kvinnornas situation väldigt svår. För att få jobb som kvinna måste man vara costarican, indiankvinnorna står utan arbete.  Indianerna har också fått lida mycket, tvingats prata spanska och förbjudits undervisning av sitt språk i skolan. Detta är dock något som börjar förändras nu.

Utöver diskrimineringen och svårigheterna för facket är arbetsvillkoren för arbetarna väldigt svåra. Några av männen som arbetade med bananerna berättade tagande historier för oss, som jag ska försöka sammanfatta:

Möte med facket

Möte med facket

  • Arbetet börjar så fort man blir myndig. Som en man sa: ”Jag började jobba när jag var 18 år och lämnade min ungdom.”
  • Kemikalierna sprids med hjälp av lågtgående flygplan, vilket innebär att de som går på fälten titt som tätt blir duschade av kemikalier. En man förklarade ”Vi är sjuka av gifterna, vi har dem i våra kroppar.”
  • Arbetet kan pågå 10-12 timmar varje dag, åtminstone sex dagar i veckan. Och mer arbete kan det bli, allt beror av hur mycket bananer det finns. Ingen får gå innan alla bananer är färdigförpackade.
  • Kroppen tar stryk av det tunga arbetet och när man börjar närma sig 50 ses man som långsam och ”förbrukad”, vilket innebär att företaget hellre anställer en pigg 18-åring och den äldre mannen får sparken.
  • Företagen hotar arbetarna med att man inte längre vill köpa bananer. En kille frågade mig om man fortfarande äter bananer i Europa, eftersom han hade fått höra att vi inte ville ha mer bananer.
  • Bananerna besprutas flitigt. Och när man valt ut de bananer som ska skeppas till andra delar av världen badar man den extra mycket i gifter för att de ska klara resan.
  • Tempot på arbetet är högt, och skulle man av någon anledning vara sen (även om det är för att man har haft mer arbete) tillbaka från fältet får man lida för det.
  • Plantagerna skapar monokulturer som förstår den naturliga floran och faunan. Men inte bara det. Monokulturer gör det även lättare för skadedjur att slå ut hela fält, vilket gör att man tvingas bespruta växterna ännu mer…
Några av husen arbetarna bor i. Men dessa var riktigt fina jämfört med många andra.

Några av husen arbetarna bor i. Men dessa var riktigt fina jämfört med många andra.

3

 

Detta är verkligheten för alla dem som arbetar med att förse oss med frukt. Det är såhär den frukt vi köper produceras. Stora företag som utnyttjar människor, miljön, för att tjäna mer pengar. Små producenter som säljer till företag men som inte får i närheten så mycket betalt som de borde. Och tusentals människor som kämpar varje dag för sina familjers överlevnad, för att vi ska kunna köpa billig frukt. Tänk på det nästa gång ni står i affären och väljer mellan en vanlig banan och en Fairtrade (som är det bästa alternativet som finns idag). Fairtrade har dock inte riktigt nått någon utbredning i Costa Rica än, men ökar efterfrågan ökar produktionen. Det är så det fungerar. Och vi är en del av allt det här. Alla valen vi gör när vi står i affären kommer direkt påverka människor på andra sidan jorden som har det betydligt svårare än vi.”

Och till slut, kom ihåg att detta bara är bananernas historia. (till exempel ananasen besprutas ännu hårdare, innebär tuffare villkor för arbetarna som till skillnad från bananplantagerna arbetar dygnet runt) Alla varor, alla produkter bär på en egen historia, men det vi vet är att vi kan påverka hur den historian ska se ut i framtiden.

4

 

Amanda Björksell, Ageravolontär

Ännu ett år har gått!

Nu har ännu ett år gått och nu går vi in i 2017 med alla lärdomar vi fått från 2016. Mycket har hänt både nationellt och internationellt och vårt uppdrag som Svenska Kyrkans Ageravolontärer blir allt mer tydligare och viktigare.

Donald Trump har mot alla odds valts till USAs President och hela världen går ovetandes om vad som kommer hända när han tillträder, det är en människa som har uttalat sig rasistiskt, sexistiskt och kränkande, han har till och med sagt att han vill riva upp klimatavtalet i Paris som hela världen kom överens om. Flyktingar dör på sin flykt till Europa över medelhavet och vi får hela tiden läsa om vilken fruktansvärd tillvaro människor befinner sig i och hur problematiskt det är att ta sig till Europa.

Situationen i Syrien och Aleppo är fruktansvärd och vi ser bilder på hur en hel stad som en gång var full av kultur, glädje och liv bara blivit till ruiner. I Etiopien har vi den värsta torkan på över 30 år där totalt 18,4 miljoner människor är i behov av matbistånd, vatten, sanitets och hälsoinsatser.

Samtidigt i Europa ser vi mörka moln som drar in, vi kan se att många länder som England, Grekland, Tyskland, Danmark och även Sverige har främlingsfientliga politiska partier i sin regering och riksdag. Vi har sett efter valet i Storbritanniens att en majoritet vill lämna EU. I dessa tider är inte lösningen att backa ur, i dessa tider är lösningen att stå starka tillsammans och kämpa för mänskliga rättigheter.

Vi får inte glömma vilka mål vi kom överens om på klimatmötet i Paris, vi får inte glömma att i September 2015 kom 193 ledare för världen överens om 17 mål som vi ska ha klarat av till 2030.global-goals-sapir-2-1920x1280

Om vi ska klara av dessa mål så får vi inte sluta tro på att en bättre värld faktiskt är möjlig.

När jag läser om allt detta på nyheterna eller i tidningarna så ser jag kampen mellan de onda och de goda och jag är Ageravolontär för jag tror på att de goda alltid kommer att övervinna de onda, men vi kan inte bara luta oss tillbaka, vi måste agera!

Svenska Kyrkans Ageravolontärer agerar lokalt för global rättvisa och kommer alltid att kampanja, sprida, dela och leverera budskapet om vad vi som medmänniskor behöver göra för att nå dessa mål. Mycket har hänt 2016 i både positiv och negativ bemärkelse men låt oss säga såhär:

2016: Thanks for the Lesson

2017: Let’s do this!

 

Christian Bonde – Ageravolontär

 

Ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus…

det kan bara växa och sprida ljuset vidare. Ute är det just nu mörkt och ser vi till hur vår värld ter sig är det ofta mörka och dystra bilder vi möter då vi tar del av vad som händer i vår omvärld, men även här hemma i vår egen tillvaro. Krig och orättvisor, uppgivenhet och hopplöshet. Mörkret kan finnas både inom oss och i tillvaron runt omkring oss. Det kan vara större eller mindre. I detta mörker är det lätt att tappa tron på framtiden, att ge upp sina drömmar och fastna i det som bara gör tillvaron än mörkare. Vi behöver ljus. Vi behöver de som vågar och orkar hålla hoppets låga brinnande. Vi behöver sprida ljuset till varandra.

Det är just detta ljus och hopp som vi möter i julevangeliet om Jesu födelse. Gud kommer till oss i världen för att ge oss hopp och ljus i våra liv. För vår skull, för att vi ska förstå den kärlek som Gud är och vill sprida i den värld han skapt och älskar, blir han människa precis som oss. Men när Gud väljer att bli människa är det inte genom en storslagen entré som kejsare eller konung. Det är inte prakt, ära och rikedom. Nej, när Gud blir människa så är det i form av ett litet barn som föds i ett stall omgiven av djur och de enklaste av människor. I det maktlösa lilla barnet som är helt utlämnat till sin omgivning, det är så Gud kommer till oss.

Men att Gud kommer som ett barn och inte som en praktfull kejsare, är inte det lite märkligt? Hade inte alla människor då kunnat förstå att Jesus var Gud om han gjort ett mer storslaget intåg än att födas i ett stall, en mörk natt i en bortglömd del av det romerska riket? Fast att Jesus föds till världen som ett barn tror jag visar mer på vem Gud verkligen är. Att Gud finns i det kärleksfulla, innerliga och berörande. Allt det som ett barn är.

Mötet med ett litet barn är något som är svårt att inte beröras av. Det kärleksfulla leendet som gör att hela vårt hjärta fylls av denna värme. Den fördomsfria nyfikenheten att upptäcka sin omgivning och vad denna kan ge. Viljan av att vara nära och den fulla tilliten till en annan människa. Barn visar på hur vi borde vara mot varandra. Att öppenhet, värme och omtanke är det som skapar och bygger upp relationer och medmänsklighet. Inte fördomar, murar och skuldbeläggande, det som många av världens ledare idag tycks ha som främsta metod för att förverkliga sina mål men som också bygger upp det mörker som släcker människors drömmar och önskningar. Vad världen behöver är barnens värme, närhet och kärlek. Det som sprider ljus i vår tillvaro.

Gud kommer till oss i julnatten som ljusets barn och ljuset är från och med nu föralltid närvarande i världen. Jesus vill vara ljuset i våra liv och vilken större gåva än denna skulle en människa kunna önska sig? Livets ljus som kommer för att omvandla vårt mörker, både inom oss och utom oss i världen, till glädje, hopp och framtidstro. Jesus kommer med löftet om att alltid vandra vid vår sida och vara hoppets låga då allt annat tycks vara mörker. Även om mörkret finns där kommer Jesus vara ljuset som lyser i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det. Det är inget litet uppdrag det lilla barnet fått på sina axlar, att vara en hoppets låga både för hela mänskligheten och inom var och en av oss. Men det är ju inte heller vilket barn som helst som vilar i krubban. Det är Gud själv och för Gud är allt möjligt. Guds kärlek är större än vi kan förstå, Guds omsorg om oss går utanför vår horisont.

Vad kan då hända inom oss då vi låter Jesusbarnet få ta plats i våra hjärtan och sprida sitt ljus och sin kärlek inom oss? Det kan öppna livet på nytt. Med Guds kärlek som leder oss på livets väg kan vi både se på oss själv och våra medmänniskor på ett nytt sätt. Att var och en av oss är värdefulla, välsignade och värda att älska. Att vi aldrig är övergivna utan att livets ljus alltid kommer att lysa inom oss och vara en hoppets låga då allt annat tycks vara mörker. Att Gud lovat att mörkret inte ska bestå, utan att det finns något som är större och som vi ska sätta vår tro och vårt hopp till. Och det är Jesus Kristus.

Men det är inte bara ett ljus som lyser för mig och dig och för vår egen skull. Det lyser för och inom alla och då vi söker ljuset inom oss öppnar det också upp för att se vår medmänniska. Kanske den som sitter här bredvid dig just nu eller någon långt borta som du aldrig träffat. Gud kommer som ett ljus i våra liv men vill också att vi ska sprida detta ljus vidare. Vi ska reflektera den kärlek som Gud ger oss. Vi är alla kallade till att vara ljusets barn, att sprida värme, närhet och kärlek till den värld där mörkret försöker tränga in men där ljuset lyser och aldrig kommer att kunna övervinnas.

Där världen är som mörkast är också barnen de mest utsatta. Jesus föddes också han in i en tillvaro av oro och osäkerhet och tvingades på flykt under sina första år. Samma sak ser vi idag, barn som får lämna det som varit ett tryggt hem och istället bege sig mot ett ovisst mål. Barnen är det viktigaste vi har, det är både vår framtid och vår nutid. Vad kommer hända med dessa barn om inte deras låga av hopp kan få fortsätta brinna? Vad händer om vi fortsätter att bara se på när deras mörker bara blir mer och mer kompakt? Det är här vi måste se Guds kallelse till var och en av oss att vara ljus i varandras liv och reflektera Guds kärlek till hela världen. Jesus föds i världen för att ge hela mänskligheten hopp och tro om en värld där Guds fred och frid ska få råda.

Ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus, det kan bara växa och sprida ljuset vidare. Att dela med sig av hoppets låga och kärlekens ljus gör inte att vårt egna ljus blir mindre, tvärtom kommer det istället att växa. Evangeliet om julens glada budskap är ljus. Änglarna som strålar när de möter herdarna på ängen och berättar om det fantastiska som hänt inne i Betlehem. Stjärnan som tänds på himlen och leder besökarna till stallet. Och inte minst Jesusbarnet själv som kommer med ljuset till alla människor i alla tider.

Till var och en av oss kommer det lilla barnet med hoppets låga och ljusets löfte. Gud blir människa för vår skulle för att vi ska förstå vem Gud är och hur mycket Gud älskar oss. Det är vad julens glada budskap handlar om och som vi ska ledas av och dela vidare. Så låt oss sprida hoppets och kärlekens ljus, för ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus, det kan bara växa och sprida ljuset vidare.

Veronica Pålsson, Ageravolontär Lund

latflerfafyllafem_1

En redogörelse om en intressant helg i ett kylslaget Oslo

Förra helgen var jag en av Ageravolontärernas representanter på Globaliseringskonferensen i Oslo. Globaliseringskonferensen arrangeras vartannat år av Norges Sociala Forum, och är som namnet avslöjar en konferens med många spännande, och ibland omskakande, seminarier om jorden, världen och människan i ett internationellt perspektiv.

Det försbild-1-2ta som slog mig när vi kom till Oslo var den ovanliga uppbyggnaden av konferensområdet. Mitt på Youngstorget stod det en enorm Lavvu, som är ett slags samiskt tält. Det ingav en känsla av lokal förankring, en påminnelse om att Norden inte är förskonad från sociala och miljömässiga konflikter, även om en lite mer praktisk konsekvens var att det blev väldigt kyligt inne då den var svår att värma upp. Det fick dock mina tankar att konstant vandra till de människor som varje dag sitter på våra gator och trotsar alla väder för att skaffa sig en bättre framtid. Det är lätt, men samtidigt farligt, att se förbi de problemen som ligger precis framför våra ögon, och istället blicka bort mot problemen på andra sidan jorden.

 

Ett av de givande mötena första dagen var när vi gick på studiebesök hos Changemakers, som är Norges ungefärliga motsvarighet till Ageravolontärerna, men ändå arbetar på ett annat sätt. De är organiserade efter medlemskap och jobbar mycket med kampanjer, en för varje kalenderår. Detta år arbetar de med en mycket intressant kampanj som de också höll ett seminarium om, på temat landgränser och mediciner. Kärnbudskapet var att beroende på var du är född i världen har du väldigt olika förutsättningar, inte bara till att få vård, utan över huvud taget få tillgång till mediciner och medicinsk forskning. Läkemedelsföretagen är just det, företag, och arbetar efter lönsamhet, både vid försäljning och vid forskning. Det resulterar i att många sjukdomar i fattigare länder är för lite undersökta, och befolkningen får inte den hjälp de behöver. Det fick mig att tänka på hur lyckligt lottade vi är som är födda i Sverige och har tillgång till en bra och stabil sjukvård. Även om man, som jag, sällan är sjuk, finns alltid möjligheten till hjälp om olyckan skulle vara framme.

bild-2-2

Ett annat seminarium som påverkade mig mycket var en föreläsning och diskussion om våldtäkter i konfliktzoner. Det är ett tungt ämne som jag tror att vi alla är medvetna om, men det blir ändå speciellt att lyssna till människor som jobbat inom ämnet i flera år och kan ge en bakgrund till den. Tyvärr är det så att våldtäkterna fortsätter för att det är ett otroligt effektivt sätt att bli förgöra en befolkning. Vill till exempel ett företag bryta mineraler, som ofta är fallet i Demokratiska Republiken Kongo, eller en rebellgrupp inta ett område, är det bästa verktyget för att få bort lokalbefolkningen att våldta och döda, långt ned i åldrarna. Det är inga unika händelser, utan sker varje dag, världen över. Ofta sker det på ett sådant sätt att internationella organisationer inte kan stoppa detta, eller till och med är aktivt passiva, för att inte blanda sig i och stoppa. Precis som med läkemedelsföretagen, finns här ett stort intresse av många olika parter för att detta beteende ska fortsätta, även om det är svårt för oss lekmän att ta in. Det här satte igång många tankar hos mig, som också studerar utvecklingsstudier på universitetet, angående hur och om en förändring ens är möjlig. Det är tunga frågor, men det gäller att fortsätta i det lilla och uppmärksamma om vad som pågår, även om de stora mediekanalerna i många fall är ovilliga att dela bilden om verkligheten.

Ett annat tyngre ämne som diskuterades var skatteflykt och skatteparadis. Det är också ett fenomen som dyker ur möjligheten att fly från skatt. Fram tills att det finns starka internationella regleringar kommer det att fortsätta. Även här, precis som i de andra fallen, finns det dock starka intressen från mäktiga institutioner om att systemet återupphålls. För att förändra, krävs ett system som kringgår dessa intressen och att alla länder kommer överens om gemensamma riktlinjer.

Det var mycket som hände på konferensen, men det är omöjligt att återge allt. Här följer tre bilder: en på ett seminarium om miljöresurshantering, en från en manifestation on en human asylpolitik och en på ett höstfint Oslo.

bild-3-2 bild-4-2 bild-5-3

Läget i världen är hårt, och det kan vara bra att påminna sig själv om det. Samtidigt gäller det att lära sig se det ljusa och positiva för att orka med det jobbiga. Jag ser tillbaka på den här helgen med glädje, då jag bland annat fick gå på en fantastisk konsert med de två samiska artisterna Marja Mortensson och Sofia Jannok, och också med beslutsamhet, då jag vill fortsätta påverka, även om det bara är i det lilla. Att veta är det första steget mot förändring, och det kan vara bra att påminna sig själv om det.

bild-6-2

Sophie Mumm,

Ageravolontär i Lund

En vecka till

Det är tisdag morgon. Jag slår på vattenkokaren, gör i ordning mitt te och sätter mig i soffan. Jag slår på nyheterna och spånar igenom flödet på facebook och twitter. Hårda stridigheter i Syrien, homosexuella i Ryssland torteras och klimathotet nämns inte idag heller. En annons om välbefinnande och personlig utveckling fladdrar förbi. Jag ställer mig vid diskbänken och plockar in gårdagens muggar och tallrikar i diskmaskinen.

Om jag skulle bli samtalsterapeut istället, eller personlig tränare… Jag skulle nog vara bättre på det egentligen. Tänk att få se människors utveckling mitt framför näsan och få glädjas med dem när deras liv går från hopplöshet till glädje. Då skulle jag ju faktiskt göra skillnad på riktigt. Är inte det egentligen det enda man kan göra, ta hand om det som är närmast? Jag hör människoskrik och skottlossning från vardagsrummet. Man borde väl göra något som har betydelse här och nu. Är inte etisk egoism trots allt svaret på gåtan om livets mening? Spelar det andra egentligen någon roll?

Så står jag där igen med en smutsig tallrik i handen och funderar på vad mitt nästa steg i livet borde vara. Men tanken om att jag skulle vara bättre som personlig tränare handlar egentligen inte om förmåga (uppenbarligen, då jag själv är lika otränad som Tomas Brolin), den handlar om tvivel. Den handlar om känslan av hopplöshet, känslan av att jag inte kan göra någon skillnad. Att mitt engagemang är falskt och ofruktbart.

Jag går tillbaka till datorn och går in på Agerabloggen. Någon har gjort ett nytt inlägg och jag läser. Det som står där andas hopp och ärligt engagemang. En tro på människan och en tilltro till Gud. Jag läser även nästa inlägg och sedan ett till. De kommunicerar alla i grunden samma sak. Jag lyfter blicken och tittar upp på tv-skärmen som fortfarande visar nyheter och bilder av människor i ett demonstrationståg.  Bredvid mig på soffbordet ligger bibeln. Jag slår upp en sida på måfå och läser det första som når mina ögon:

”Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.”

Jag delar några av dagens nyheter på facebook i hopp om att de når någon som annars inte hade fått veta och så gör jag mig klar för att börja min dag. Jag slår på diskmaskinen och känner tacksamhet. Jag är tacksam för att jag aldrig behöver bära evangeliet ensam, tacksam för att det alltid finns människor runt om mig som bär hoppet när jag glömmer. Jag ber en kort bön för världen och tackar för att mina agerakollegor aldrig är längre bort än ett knapptryck…. och så orkar jag en vecka till!

61654_10151159891968358_332929488_n 970075_10153057146185438_1115245_n

Tinde Carlbrand, Ageravolontär Uppsala domkyrkoförsamling

Kristen = engagerad!

I söndags var jag inbjuden till ett årsmöte för internationella ombud för att prata om att engagera ungdomar i internationella frågor. Att berätta om ageravolontärerna och andra praktiska sätt att enagegera är givet men jag tror också att det är viktigt att prata om vad vi erbjuder när vi inbjuder folk att engagera sig. Vad innnebär det att vara kristen och internationellt engagerad? Jag tror att vi som kyrka har en viktig uppgift i att visa på alternativa vägar. Jag tror att vi har en viktig roll att fylla i samhällsdebatten kring vilka värden vi ska hålla högt och vad det verkligen  innebär att leva ett gott liv och vad välfärdsamhället egentligen kan erbjuda i 2000-talet.

För ungefär 800 år sedan levde Franciscus av Assisi, en man som valde att avstå sin familjs rikedomar för att leva i fattigdom och gemenskap med Gud och sina bröder. Det finns en bild av hur Franciskus slänger av sig sina kläder på torget i Assisi framför biskopen som en symbol för hans avbrott från den materiella världen och där han istället träder i sin gråa munkkåpa som han sedan bär resten av livet. Exempel som Franciskus finns det många i kyrkans historia och det handlar inte bara om fromhet, det handlar inte bara om att avskärma sig från den värld vi lever i. Det handlar om att ifrågasätta, protestera och provocera men alltid på ett fredligt vis. Idag är det kanske viktigare än någonsin att våga göra just detta. Det gäller inte bara hur vi som människor bör leva utan snarare vår överlevnad och det handlar om vårt uppdrag att vårda skapelsen.

Att som kyrka engagera sig i globala rättvisefrågor och klimaträttvisa är givet. Jesus försökte redan för 2000 år sedan varna oss för ett materiellt överflöd. Men nu har vi chansen som kristna att göra det som Franciskus gjorde, vi har chansen att kasta av oss vår ohållbara livsstil och träda i en ny klädnad av hållbar livsstil. Det finns en annan väg att gå och vi måste tydligare visa på den vägen. Att välja ett liv där man är medveten om sin egen påverkan på omvärlden och skapelsen är inte bara för oss internationellt engagerade, det är ett kristet förhållningssätt! Att vara kristen får konsekvenser för mitt liv och nu precis som då så handlar det om att ifrågasätta, protestera och provocera för så länge Guds rike inte är nått så finns det alltid ett alternativ som är lite bättre än det vi har.

Tinde Carlbrand, ageravolontär i Uppsala domkyrkoförsamling

Att gå för livets skull!

Nu är vi inne i påskveckan och därmed är fastekampanjen över. Fastekampanjen som inte bara innebär insamling utan också engagemang för att informera och skapa medvetenhet om världens orättvisor. I Uppsala lade vi i år fokus på ett stort livslopp! Men inte det klassiska livsloppet som säkert många känner igen med tipspromenad och startkort. Vi bestämde oss istället för att göra en marsch genom staden med plakat, rop, ramsor, bösskramlare och informationsutdelning. Vi planerade också in två stop där det hölls appeller med stora namn som ärkebiskop Anders Wejryd, Erik Lysén internationell chef för Svenska kyrkan och vår alldeles egna Karolina Göranzon som är ageravolontär i Helga trefaldighets församling. Även Domkyrkoförsamlingens ungdomsmusik var med och sjöng under appellerna för att göra vårt budskap tydligare och synligare. Promenaden gick från domkyrkan till Gränby centrum där vi avslutade med mackor och andakt.

Denna dag var ett samarbete mellan Uppsalas samtliga stadsförsamlingar och det var första gången vi provade det här konceptet. Vi som hade varit med och planerat var sålunda lite nervösa inför vandringen då vi inte visste hur detta skulle falla ut. Men som så ofta var denna oro totalt obefogad, för vilken dag det blev! Vi var ca 70 personer som tillsammans vandrade genom Uppsala, hojtande och sjungande. Energin var på topp och jag tror att vi alla kände en enorm glädje i att vara där tillsammans för en gemensam sak.

Jag tror att det finns en längtan hos oss i kyrkan att få synas och höras. Vi vill finnas med på stadens gator och torg och säga vad vi tycker. Vi vill berätta vad vi står för och att vi tillsammans jobbar hårt för att uppnå det vi tror på. Jesus var inte en passiv person som satt hemma och behöll sin relation med fadern för sig själv. Han gick ut bland människorna och vandrade från plats till plats för livets skull! För vår skull! Och med den förebilden så blir det även vår längtan. Så visst går det att gå för livets skull! Det har Jesus visat och vi försöker göra det samma. Och när vi följer den drivkraften så känns det rätt, jag tror att vi alla frågade oss varför vi inte gör detta oftare. För är det inte ute i samhället som vi behöver synas och höras, är det inte den trotsiga rösten på gator och torg som vi bör vara? Om Jesus får svara så tror jag att svaret skulle bli: JAA!

 

Tinde Carlbrand, ageravolontär i Uppsala domkyrkoförsamling

Internationellt engagemang för alla åldrar!

I helgen möttes internationellt engagerade i Uppsala stift för att inspireras, dela tankar och erfarenheter och fundera på framtiden. Det var ett samarbete mellan Svenska kyrkans unga, Rådet för Svenska kyrkan i utlandet och Rådet för internationell mission/diakoni, alla i Uppsala stift. För första gången var vi tillsammans både unga och gamla för att dela. Och det var kanske det som var mest givande under helgen, delandet. Delandet under middagar, luncher, i frukostkön och under samtalsgrupperna. Det var där man fick upp ögonen båda för den mångfald som finns inom det internationella engagemanget och det faktum att vi alla strävar mot samma mål. För många kommer dit med sitt specialintresse och sitt speciella engagemang om det så är i påverkansfrågor, en vänförsamling eller utlandskyrkan och det är viktigt att dela dessa och kanske hitta broar emellan dessa olika projekt för att känna att vi är en kyrka som strävar mot samma mål. För kokar vi ner projekten till sin kärna så syftar de alla till att uppfylla samma sak, nämligen att närma oss Guds rike på jorden.

Det blev väldigt tydligt under helgen att det finns en önskan och en dröm hos både unga och äldre att sträva mot en enad kyrka för alla åldrar. När Svenska kyrkans unga satt ner sista dagen för att utvärdera så var rösterna enstämmiga, att blanda åldrar är positivt! Vi vill lära av varandra, känna att vi sitter i samma båt och vi vill vara en kyrka, oavsett ålder eller engagemang. Svenska kyrkans unga konstaterade att det de är riktigt bra på är att skapa relationer, att knyta vänskapsband över världen och det vill man fortsätta göra. Men som en kille sa ”… tänk så mycket erfarenhet och relationer det finns hos de äldre, tänk så många vänskapsband som redan finns där, som vi kan få del av om vi bara samarbetar och utbyter erfarenheter.”

Vi får aldrig glömma att vi arbetar för samma sak och att när vi lyssnar så leder Jesus oss mot samma mål även om våra vägar dit går lite olika. Men viljan att se detta finns, även om vi ibland kanske tappar den vetskapen i vårt dagliga församlingsliv. Därför blir sådana här helger så otroligt viktiga, där vi får påminna varandra om att Guds rike är nära och det är dit vi alla är på väg.

 

 

Tinde Carlbrand, Ageravolontär i Uppsala domkyrkoförsamling

Var med och sprid hoppets ljus!

Lugnet har nu lagt sig lite efter COP 17, besvikelsen över resultatet (eller bristen på sådant) går sakta över i energi att jobba vidare. Men innan vi riktar blickarna mot COP 18 så får vi stanna upp en stund inför julens budskap. Jesus födelse som påminner oss om så mycket; kärlek, givmildhet, gemenskap och Guds vilja att dela allt detta med oss. Ett budskap som Svenska kyrkan vill förmedla till alla, ett budskap om att ingen är bortglömd oavsett var i världen man befinner sig. Julkampanjen ger oss möjlighet att sprida vår givmildhet över landgränserna och nå fram till dem som behöver det mest. I år vänder vi oss till männen. Det behövs goda förebilder i samhället, förebilder som väljer bort våldet och visar på en positiv mansroll som bygger samhällen med kärlek tillsammans med kvinnor i gemenskap. Att vara man i krigsdrabbade områden kan ofta innebära att du redan som liten pojke tvingats ut i krig. När man redan som ung pojke blir tränad i att döda så är det svårt att hitta tillbaka till en våldsfri och trygg samhällsroll. Målet är att inget barn ska behöva vara soldat. Men där skadan redan är skedd behövs hjälp att hitta tillbaka till livet. Var med och sprid hoppets ljus du också och skänk en slant till kampen för en mänskligare värld!

Tinde Carlbrand, ageravolontär Uppsala domkyrkoförsamling