Berättelsen om Marikana

Efter att ha spenderat flera dagar, först på Alternative Mining Indaba (AMI) i Kapstaden och sedan en dag på vårt kontor i Pretoria som vi delar med Norwegian Church Aid och Christian Aid var det äntligen dags att åka till Marikana, platsen där 34 strejkande gruvarbetare sköts till döds av polisen den 16 augusti 2012.Vi åkte tillsammans med representanter från Bench Marks Foundation, Norwegian Church Aid och människor från Marikana som hade varit på AMI. Under resan som tog ca två timmar berättade Chris, Alebogeng och Soliza om historien bakom Marikana och andra gruvsamhällen i Sydafrika, samt hur situationen ser ut idag.

Under apartheid beslagtogs befolkningens land och gavs till vita jordbrukare. Under 70 och 80-talen började dessa att upplåta sin mark till de gruvföretag som ville etablera dig för att utvinna de värdefulla mineralerna i marken. Speciellt Platina är en extremt värdefull metall som nästan bara finns i Sydafrika. Men med gruvföretagen kom också en hel del problem. Som vi har skrivit i ett tidigare inlägg leder gruvdriften till föroreningar, hälsoproblem och arbetslöshet. Dessutom så har de utländska arbetarna ingenstans att bo i närheten av där de jobbar, utan sätter upp plåtskjul i sk ”informal settlements” på tidigare jordbruksmark. Den inströmning av människor som använder de redan hårt ansträngda skolorna, sjukhusen och vägarna skapar stora problem för invånarna. Detta är inget som gruvbolagen anser sig skyldiga till, utan de tycker att detta ska betalas och underhållas med hjälp av skattemedel (vilket de själva såklart inte  bidrar till).

Rustenberg, där Marikana ligger, är ett av de gruvtätaste områden i Sydafrika. I bilen på väg till Marikana så pekade Chris med jämna mellanrum ut olika gruvor längs med vägen, och vi slogs av hur den sydafrikanska landsbygden helt tagits över av gruvindustrin. Han berättade även hur mannen till Susan Shabangu, ministern för mineralresurser och gruvindustri, äger en av gruvorna vi passerade. Det var även många fler tidigare och nuvarande politiker som ägde stora andelar av de gruvor vi såg. Vid ett tillfälle åkte vi förbi en konstgjord sjö där det växt fram ett samhälle för högt uppsatta politiker och gruvbolagsdirektörer. Samtidigt som vi såg hur de stora segelbåtarna gled fram över vattnet berättade Chris om hur regeringen använt 18 miljoner rand ( ca 12,5 miljoner SEK) av skattebetalarnas pengar till att rena vattnet för att det skulle gå att simma i. Några kilometer därifrån har inte människorna vatten att dricka på grund av föroreningar från gruvorna.

När vi rullade in i Marikana pekar Alebogeng ut ett flera hus som var spruckna från marken hela vägen upp till taket. Hon berättade att sprickorna är så stora att man kan stå utanför och prata med personerna inne i huset. Allteftersom vi fortsatte blev det mindre och mindre riktiga hus och mer och mer plåtskjul. Vi fick berättat för oss att gruvbolagen ger en liten summa pengar till varje arbetare för att de ska kunna skaffa sig ett boende. Alternativen blir att antingen hyra en sovplats i ett rum där man bor tillsammans med upp till tjugo andra arbetare eller att köpa plattor av korrigerad plåt och bygga sig ett litet skjul på ockuperad mark. Längs med vägarna stod kvinnor med små ihopfällbara bord och sålde diverse olika saker. Då vi anlände runt lunchtid så kryllade gatorna av barn som precis hade slutat skolan. Chris berättar att i och med de nya familjerna som hela tiden anländer så kan det vara upp till 45 barn i en klass, vilka skolorna inte är byggda för. Plåtskjulen som omgav skolan låg extremt tätt ihop, och Alebogeng berättar suckande om hur farligt det skulle vara ifall en brand bröt ut någonstans i området eftersom som den skulle spridas så snabbt.

Till slut är vi framme, framme vid platsen där 3000 strejkande gruvarbetare och lika många poliser drabbade samman. Berättelserna om vad som hände går isär men bilden av händelseförloppet börjar klarna allt mer allteftersom utredningen pågår och information offentliggörs. Våra vänner från Marikana som själva var på plats har dock en tydlig bild av vad som hände. Konflikten uppstod först mellan två olika fackförbund, tidigare har endast ett förbund funnits (NUM) men många har varit missnöjda med dem då de var hårt knytna till regeringen och ett alternativt fack startades (AMCU). Då arbetarna sedan gick ut i strejk och fackförbunden började jobba emot varandra blev konflikten så aggressiv att polis tillkallades. Några dagar innan den stora massakern hade tio människor dött i sammandrabbning var mellan gruvarbetare och polis, två av dem var poliser och två säkerhetsvakter, resterande gruvarbetare. Oron låg i luften och polisen hade förstärkt sin styrka och gick till anfall mot gruvarbetarna som då försökte fly, vilket inte var så lätt då polisen använde både helikoptrar och vattenkanoner för att kontrollera strejkarna.

Polisen öppnar eld och sammanlagt dör 34 människor och 80 skadas. Chris och Soliza som själva var på plats visar oss platsen där de dödade människorna senare hittades. Många flydde bakom stora klippblock för att söka skydd men sköts i ryggen av polisen. Andra motades från andra hållet med vattenkanoner och hade inte längre någonstans att ta vägen. Chris visar oss märken efter maskingevären i klipporna och säger att de är stora och tunga att bära och att enda anledningen för polisen att ens bära med sig dem måste ha varit i syfte att döda.

Han visar platser mellan stenarna där kulhålen är så nära marken att det är uppenbart att den som dött där antingen har legat ner eller hukat sig för att undkomma våldet. Klippblocken, buskarna och träden gjorde det omöjligt för dem att ta sig därifrån när de beväpnade poliserna närmade sig.

Olibogeng som jobbar för Bench Marks Foundation och själv kommer från ett gruvsamhälle i Rustenbergsområdet berättar att de döda hittades liggande på ett ’konstigt, akrobatiskt sätt’ och med vapen hårt hållna i handen. Hon är övertygad om att de är ditplacerade i efterhand då det både är ett onaturligt sätt att falla och att eventuell vapen borde ha tappats i fallet. Även Chris berättar om ett liknande scenario lite längre bort där det finns bilder tagna i dagsljus på de dödade strejkarna, utan vapen och sedan finns det också bilder tagna på kvällen där de döda inte längre ligger på mage utan på rygg och dessutom håller vapen i sina händer. En del av strejkarna bar visserligen på machetes, men detta var på grund av att de hotats av sina egna fackföreträdare och inte i syfte att gå till attack mot polisen. I vilket fall som helst är det orimligt att polisen med maskingevär och helikoptrar beskjuter människor hållande machetes och som dessutom flyr för sitt liv. Soliza berättar hur de försökte springa under de många kraftledningar som korsar området för att inte helikoptrarna skulle kunna komma tillräckligt nära för att skjuta dom. Om de inte hade funnits hade de varit ett lätt byte på den öppna marken.

Nyligen släpptes en video av händelseförloppet som satte det hela i ett nytt ljus, filmen kan ni se här.

Konflikt i P1 tar idag upp situationen med gruvindustrin i södra Afrika. bland annat är det en intervju med Chris. Programmet finns att lyssna på här.

Vi lämnar sedan Marikana, full av bilder av ett område i sorg och maktlöshet. Idag kommer vi också lämna Sydafrika, med oss hem bär vi våra nya vänners berättelser, erfarenheter och kämparanda!

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling
Cissi Hage, Ageroavolontär i Sollentuna församling