Almedalen agerade för klimaträttvisa

En vecka senare är jag helt slutkörd. Vi har under Almedalen kampanjat, rest tält, fått in folk i tältet, haft riktigt bra samtal och fått över tusen personer att skriva under kampanjen. Många kändisar, politiker (miljöpartiet vann vår utmaning genom att få flest politiker att skriva under) och andra, har skrivit under, men framför allt har vi fått hjälpa vanliga svenssons och alis att agera för klimatet.

Det har varit dåliga reaktioner. Som vanligt när en representerar kyrkan kommer glåpord och påhopp. Några vägrade skriva under, någon ville inte samarbeta med kyrkan eftersom hon ”inte är vidskeplig”, någon tror att klimatförändringarna är en konspiration, och någon tycker det är för hopplöst för att ens försöka förändra. Kunskaperna om klimatfrågan är väldigt varierande – vilket förstås gör uppdraget utmanande. Många känner inte till att kyrkan arbetar med klimatet, vissa att kyrkan inte borde.

Men det har också varit bra reaktioner. De allra flesta tycker att initiativet är bra, och att kampanjen var kul. Jag vågar säga att våra samtal har varit givande för människor, inte bara oss själva, och att vi till och med har åstadkommit något för klimatet. Om alla tar ett steg, kan det leda ända till Paris.

Något jag kommer bära med mig är sista kvällen, då vi var inbjudna till miljöaktuellts mingel. Kön visade sig vara över en timme lång, så vi beslöt att inte gå in. Sedan slog det oss: Här står människor som har ett intresse för klimatet, och dessutom tid att ta död på. Så vi tog fram våra listor och diskuterade oss igenom kön – vi fick åtminstone ett hundratal underskrifter, och framför allt många givande samtal.

Tack Gud för Almedalsveckan, tack för nya vänner, goda utbyten, så många underskrifter och hopp inför framtiden.

Få Almedalen att agera för klimaträttvisa

Äntligen Almedalen 2015. Det är ett jippo för de insatta, visst. De flesta vi vill påverka kommer aldrig dit, visst. Det finns betänkligheter ur både klimatmässiga och andra skäl. Visst är det så. Men det är dags för kampanjen Act Now for Climate Justice att synas.

Almedalsveckan i Visby samlas politiker och media för att diskutera politik och träffa såväl näringsliv och forskare som frivilligorganisationer och privatpersoner. Människor med alla möjliga viktiga och oviktiga budskap försöker höras i massan, men mitt i det är det vårt uppdrag att få fram ett globalt meddelande. Act Now for Climate Justice är en global kampanj, i Sverige driven av Svenska kyrkan och Diakonia, som vill åstadkomma en klimatomställning. Vi vill att klimatsatsningarna ska göras på allvar, och inte finansieras med biståndspengar, tidigare utlovade löften ska hållas. Globalt måste vi se till att hålla temperaturökningen under 2 grader, Sverige ska hålla sig till finansieringsplanen och minska våra egna utsläpp. För detta ska vi inför COP21 samla in 20 000 namn i Sverige, 1 000 000 globalt.

Så nu lagom till semestern, fråga inte vad klimatet kan göra för dig utan vad du kan göra för klimatet. Är det att sluta äta kött, åka kollektivt till jobbet eller få skolan klimatmärkt? Eller är det att sortera soporna rätt, plocka upp skräp efter någon annan eller ställa till med en klimataktion för att påverka andra? Först av allt, skriv under för klimatet. Agera och dela med dig – dags att ta ett steg för klimatet.

IMG_20150628_220824

 

Under veckan kommer fler volontärer från kampanjen att göra sina röster hörda, så håll utkik! I morgon sätter vi igång, här är en bild från våra förberedelser ikväll.

Mikael Risenfors
Ageravolontärerna och Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp

Var snäll mot alla och allt så blir du en del av lösningen

Almedalsveckan är slut och ännu en upplaga av detta spektakel till vecka med seminarier, debatter och utfrågningar från tidig morgon till sen kväll är slut. Politikerna har tagit sommarlov innan det är dags för slutspurt i valrörelsen. Något som inte kan och får ta semester är engagemanget för klimatfrågan. Vi har inte råd att vänta mer. Det är dags att öka tempot och se till att finna lösningen och jobba för den.

För jag är helt säker på att lösningen finns. Att viljan finns och att det är möjligt att göra det. Det som saknas är prioriteringen och insikten att det måste ske NU!!! Inte imorgon, inte nästa vecka eller nästa mandatperiod. NU!!!

Ett bevis på att jag tror att detta är möjligt är vårt tält där vi uppmärksammade klimaträttvisa. För frågan om klimatet handlar inte bara om att ta hand om vår skapelse och ge den vidare i ett gott skick till nästkommande generationer. Det handlar också om rättvisa för de människor som alla delar på denna planet. Vi i den ”rika” delen av världen har stått och står för den största delen av världens utsläpp som bidrar till klimatförändringarna men det är världens fattiga som har fått utstå mest av konsekvenserna i form av förstörda skördar, extrema väder som förstört deras hem m.m. Därför behöver vi skärpa oss och agera för klimaträttvisa. Och det NU!!!

IMG_3162

Idéträd fullt med kloka tankar på hur vi tillsammans kan agera för klimatet. hur vi alla kan bli en del av lösningen.


I vårt tält fick vi ihop många påverkansvykort som vi kommer sända vidare till våra partier och då får de det svart på vitt, folk vill se klimaträttvisa. Men det är ju inte bara politikerna som ska agera för klimaträttvisa. Alla kan göra det i sin vardag och det visade vårt idéträd på ett alldeles förträffligt sätt. För varje dag kom det bara mer och mer idéer och när veckan närmade sig sitt slut hade det förvuxet sig och var enormt stort och fullt av idéer, stora som små. Och ska jag lyfta fram min personliga favorit så är det: man ska vara snäll mot alla och allt.

IMG_3160

Min absoluta favoritidé från idéträdet. 

 

Det behöver inte vara så mycket svårare än så. Har vi inställningen att vi ska vara snälla mot allt och alla när vi handlar i affären, gör andra val i vardagen och möter nya människor kommer världen bli bättre och vi kan uppnå klimaträttvisa. Och när vi fått klimaträttvisa så kommer även annan utveckling att följa med.

Så bli en del av lösningen. Agera för klimaträttvisa!!!

/ Veronica Pålsson Ageravolontär Skövde församling

IMG_3145

Jag och Mikael med ett av alla påverkansvykort för klimaträttvisa.

One people

   Show your hands, everything is fine  ♪

   I can’t see they are different from mine

   Do you open your eyes to see?    

   Then I can’t see you are different from me 

   One people – Sofie Halvarsson

onepeople

Sommarkvällen infinner sig stilla i kyrkolokalen. Den här gången står jag vid ingången för att kunna möta allas ögon och ge ett personligt välkommen. En dam berättar att hon var på en konsert med mig för något år sedan och har kommit för att höra mig igen. En annan är en ung kille jag känner som kommit hit som flykting från Afghanistan och som möter mig med ett varmt leende. En medelålderskvinna har precis slagits sig ned i kyrkbänken, hon sjunger väldigt fint i psalmen sen. En kille som endast skulle komma om det inte regnade för att han skulle behöva cykla en mil. Till min glädje var det sol just den här kvällen. Och sen hela min familj med respektive förstås, som lätt fyller några kyrkvänkar. Tillslut får kyrkvaktmästaren komma ut och hämta mig i den vackra sommaren för att det är dags att börja.

Det är en salig blandning med människor som har kommit den här kvällen, men ändå är på vi på något vis så lika allihop. För vi är en enda mänsklighet, vi är som namnet på välgörenhetskonserten den här kvällen för svenska kyrkans internationella arbete – one people.

Den här sommarkvällen blev det så tydligt varför mina låtar handlar om just samhället och värderingar. När jag får tillgång till så många människors uppmärksamhet en timme, egentligen om än så bara en låt – det är mitt sätt att bedriva påverkansarbete. Att få låna andras tid och uppmärksamhet är någonting jag inte bara kan kasta bort. Jag måste ha något viktigt att berätta, ett budskap och någonting som jag verkligen vill säga. Eftersom jag även är politiskt engagerad har jag upplevt vilket fantastiskt känsla man får av att hålla tal. Det kändes oerhört rätt, så jag avslutade med några ord, ett medskick till hur jag tror vi kämpar för en bättre värld.

Avslutningstal

One people – välgörenhetskonsert för svenska kyrkans internationella arbete.

Jag tänkte sammanfatta den här konserten med några sista ord. I juni i år tillbringade jag en vecka på Gotland under Almedalsveckan, där jag tillsammans med 10 andra fantastiska och engagerade ungdomar från hela Sverige utbildade mig till Ageravolontär i Svenska Kyrkan. Att vara Ageravolontär är att vara ung vuxen som agerar lokalt för global rättvisa – genom aktion, information och livsstilsarbete bedriver vi politisk påverkan. Jag insåg verkligen under den här veckan hur viktigt det är att inte bara göra insamlingsarbete för internationellt arbete, utan också påverkans arbete. Den här konserten och mina ord här ikväll, är mitt försök till att påverka er.

Jag anser att vi som en del av svenska kyrkan och som kristna bör tycka till och påverka. Jag skulle verkligen vilja poängtera att svenska kyrkan ska inte vara partipolitiska – men vi ska och BÖR vara politiska. Just för att vi har en tro som förenar oss, en värdegrund som förenar oss. För att vi tror på alla människors lika värde. Och jag tycker just att ordet ALLA är så fint. För det innefattar just ALLA. Inte många, eller nästan allihopa, eller några undantag, utan just ALLA. Oavsett din bakgrund, etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller vem du älskar. För tron på alla människors like värde betyder en tro på att vi alla behövs, mångfald behövs. Främlingsfientlighet och rasism gör inte hemma i Svenska Kyrkan eller för den delen i Sverige eller i världen. Det ska inte finnas något ”vi och dom” utan endast VI. För jag har en tro på att vi är ett enda folk – One people – för att vi är en enda mänsklighet. För ALLA människor är lika mycket värda och det kan ingen någonsin ta ifrån oss.

I ett samhälle som idag präglas av individualism så ska kyrkan vara en stark röst för solidaritet och medmänsklgihet. Vi ska stå upp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde och rätt. I en värld där vi år 2013 väljer att blunda för konflikter, krig och våld. Där vi i Sverige idag är den största exportören per invånare när det kommer till vapen. Vapen som dödar. Det anser inte jag är någonting att vara stolt över. Låt Svenska Kyrkan var en stark politisk röst för internationellt arbete, för mångfald och en värld där alla behövs. Vi ska vara rösten för fred, för rätten till mat, för rätten till våra barn att andas ren luft. Vi ska inte älska med tomma ord, utan med handling och sanning.

Tack.

 Sofie Halvarsson, Ageravolontär

Varför fasta och Agera?

Svenska kyrkans Fastekampanj är nu över!

I lördags befann jag mig i Sundbybergs församling för att peppa deras konfirmander vilka skulle ut och skramla bössa till förmån för Fastekampanjen! Under hela fastan har jag tänkt väldigt mycket på vad den här tiden egentligen handlar om. När jag ska (försöka) förklara för mina vänner och liknande brukar jag säga att det är en tid på året då man ska tänka mindre på sig själv, och mer på andra, särskilt dom som inte har det så överflödigt. Det handlar även om att lägga mindre tid på till synes inte så viktiga saker, (har vänner som valt att fasta från Facebook exempelvis, tro mig, lättare sagt än gjort!) och fokusera den tiden på någonting mer värdefullt i stället. För Svenska kyrkans räkning handlar det inte heller bara om att samla in pengar, utan även att få människor att tänka till, att börja fundera på vad det egentligen är som är viktigt här i livet.

Jag har varit Agera-volontär i strax ett år. Det är bland annat genom Agera-nätverket som jag har fått sätta mina tankar här ovan till handling i vardagen.  Jag har träffat otroligt härliga människor och fått åka till olika platser både i Sverige och utomlands, och på dessa ställen har jag alltid känt att jag har kunnat göra något viktigt för andra personer än mig själv. Den här tiden har öppnat mina ögon allt mer och jag har insett hur allt hänger ihop här i världen, att det jag gör lokalt påverkar någon som lever på andra sidan jorden. Var det någonting som Agera-utbildningen ledde till var det känslan att jag kunde inte bara sitta inne och likea saker på Facebook längre, jag var tvungen att ge mig ut och förändra, ut och påverka…

Är du mellan 18-30 och vill göra något annorlunda? Är du intresserad av internationella frågor? Vill du få kunskap om ALLT vad Svenska kyrkans internationella arbete handlar om? Och mest av allt, vill du ut och AGERA?

Sök till att bli Ageravolontär HÄR!

Som avslutning kommer här några bilder på hur en Agera-volontär kan se ut:

Ageravolontärer i en demonstration för klimaträttvisa.

 

 

Man kan marschera för klimatet i värmen…

 

 

 

 

 

 

 

 

Man kan bjuda på julstämning och kaffe i kylan…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man kan sprida ljus när man är på fest (Världens Fest)…

 

 

 

 

 

 Frågan är, vad vill du göra?

 

Lena Johansson, Ageravolontär i Farsta församling

Mer ickevåld och mindre vapenhandel!

Under veckan har jag varit på två panelsamtal om den svenska vapenexporten. Det första i domkyrkan med titeln ”Etik och ekonomi i svensk vapenexport” och den andra med titeln ”S och Saudivapen”.

Lite fun facts:

  • I nuläget finns det fler som är för ett totalförbud av vapenexport än de som är emot
  • Hela 48 procent av kvinnorna är för ett totalförbud men bara 24 procent av männen. Det finns (så vitt Marie Demker, forskaren i statsvetenskap som presenterade siffrorna) ingen annan fråga där det är så stor skillnad mellan könen
  • 2011 hände ett trendbrott, då började vi exportera till många fler ickedemokratiska länder

Från att säkerhetspolitiska argument har varit det rådande i debatten så har jobb börjat användas för att rättfärdiga vapenexporten.

Statsministern använde just jobben som argument när han skulle försvara vapenhandeln efter skandalen med vapenfabriken i Saudi-Arabien. Det var första gången någon angett det som ett argument utåt. Inom diskussionerna i partierna (t.ex. i Socialdemokraterna) har argumentet kommit upp i interna diskussioner.

Diskussionen har innan handlat om huruvida de säkerhetspolitiska argumenten kan väga tyngre än de moraliska argumenten. Det framgår av diskussionen att det i högsta grad är en moraliskt laddad fråga, inte minst när det gäller Saudiaffären. Under Boforsaffären dominerades diskussionen av den moraliska aspekten. Men under Saudiaffären har jobbaspekten diskuterats mer, den moraliska aspekten har knappt diskuterats alls trots att grunden för vapenexporten sviktar. Vapenexporten har i Sverige motiverats av säkerhetspolitiska skäl. Man har en slags argumentationskedja som lyder:

  • Sverige ska vara ett alliansfritt och neutralt land i händelse av krig
  • Därför behöver Sverige ett starkt försvar i händelse av krig
  • För att ha ett starkt försvar behöver vi krigsmateriell och för att vara neutrala och inte beroende av andra länder behöver vi tillverka det själv
  • Sverige kan inte bära kostnaden för produktionen av krigsmateriell till svenskt försvar. Därför behöver vi exportera för att sprida kostnaderna
  • Sverige ska bara exportera vapen till länder bara i undantag, om ett visst antal principer gäller: landet ska inte vara i krig och stå i strid med PGU (politik för global utveckling)

De flesta punkterna är satta ur spel:

  • Sverige är inte ett neutralt land, vi har samarbete med NATO och har trupper i Afghanistan tillsammans med andra
  • Sverige har inte ett starkt försvar
  • Vi importerar krigsmateriell, så vi köper inte bara från svensk vapenindustri. Svensk vapenindustri (som är privatägt, inte statligt ägt) har en del utländska ägare
  • Sverige exporterar vapen till flera länder som är i krig och som kränker mänskliga rättigheter. Under irakkriget sålde Sverige vapen till USA t.ex. och vi säljer vapen till många länder som kränker mänskliga rättigheter: Saudi-Arabien, Thailand och Bahrain för att nämna några.

Så det argumentet som kan tänkas gällande nu är: vi är duktiga på det. Vi gör vapen av bra kvalitet och bidrar till välfärd och jobb i vårt land.

Under seminariet ”S och Saudivapen” så framkom en del saker:

  • På lång sikt ska vi inte exportera vapen
  • Man ska inte exportera till diktaturer
  • Det ska införas ett demokratikriterie i vapenexporten
  • Det ska vara transparens i exporten så individer, organisationer och media kan granska processen och vilka länder som det exporats vapen till
  • I den mån militärindustrin minskar så måste vi kunna erbjuda jobb för de som förlorar sina jobb i militärindustrin

Dock så talades det väldigt lite om att faktiskt verka för ett totalförbud, något som Sofia Walan från Kristna Fredsrörelsen efterfrågade.

Något som togs upp på seminarierna var att även om vapenexporten inbringar mycket pengar så är det bara 1.4 procent av sveriges totala export. Det är snarare problem för ett antal städer där många är anställda av militärindustrin. Vi har överlevt en textilkris och ändå överlevde textilindustrins städer, vi har överlevt en varvskris och ändå överlevde varvsindustrins städer (som t.ex. Malmö). Vi bör kunna få militärindustrins städer att överleva utan militärindustrin.

Det verkar som att man är tvungen att göra en rejäl jobbsatsning på någon annan industri om de stora partierna i riksdagen börjar överväga att succesivt avveckla vapenindustrin i Sverige. Flera gånger under de olika seminarierna kom klimatsatsningar upp som exempel på vad man kan investera i istället.

Sofia Walan lyfte också att det finns andra sätt att jobba för fred som är mycket effektivare att få slut på konflikter än att använda väpnat våld. Hon tog exempel från Kristna Fredsrörelsens arbete där de jobbar proaktivt, med preventiv närvara och stödja ickevåldsrörelser. Läs gärna mer om andra exempel på hur man kan jobba för fred med ickevåldsmetoder. Det är tydligt att det civila samhället behövs för att visa vägen för politiken.

Visionerna för fred bland de flesta politikerna verkar vara i samma gamla hjulspår. Det behövs nytänk och det behövs fredligare metoder för fred! Där fyller kyrkan en viktig roll. För att avsluta med ett citat av Martin Luther King:

Jag sörjer förlusten av tusentals värdefulla liv, men gläds inte åt att någon dör, inte ens en fiende. Att återgälda hat med hat multiplicerar hatet, och lägger mörker till en natt som redan saknar stjärnor. Mörker kan inte driva ut mörker: det kan bara ljus göra. Hat kan inte driva ut hat: det kan bara kärlek göra.

/ Samuel Skånberg, Ageravolontär

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt går igenom skogen ..

 ”Anders Borg och Fredrik Reinfeldt går igenom skogen De ska ta tillbaka pengar ifrån företag. Skatteflykt till Lichtenstein och Jersey är så vanligt Hoodeeladee hoodeelade hoppsan vilken dag”

Diakonia har just nu en kampanj om skatteflykt från fattiga länder. Skatteflykten är idag ett enormt problem för utvecklingsländer och uppgår idag till mer än vad det totala biståndet är. Uppemot 1000 miljarder dollar per år försvinner från utvecklingsländerna och hamnar ofta i skatteparadis såsom Lichtenstein som annars hade kunnat gå till att bygga upp allt från infrastruktur till sjukvård och skola i de respektive länderna. Det blir i jämförelse för varje krona som kommer till länderna att 10 kronor försvinner ut.

Varför man väljer dessa skatteparadis är självklart, man erbjuder både sekretess och nästan en obefintlig skatt. Många frågar om problematiken kring korruption som visserligen också är ett problem men upptar endast 5 procent av kapitalflykten som förövrigt också oftast placeras i västerländska banker i den rikare delen av världen.

Så för att påvisa problemet och i sann sago-entusiasm ordnade Diakonia en aktion i konferenshuset Wisby Strand där Anders Borg skulle hålla en presskonferens. Iklädda Robin Hood dräkter (där vi till och med hade med vår alldeles egna Broder Tuck!) och med plakatet ”Anders Borg – Bli vår Robin Hood!” försökte vi få tag i vår finansminister och sjunga en sång för honom, för vem har den största möjligheten att ta från de rika och ge till de fattiga i sann Robin Hood anda om inte vår finansminister?

Men hur ska det ske rent praktiskt? Jo, under 2012 kommer EU att rösta igenom en lag som kommer innebära att företag kommer bli tvungna att redovisa vart deras pengar tar vägen och genom detta ska man kunna kartlägga vart pengarna tar vägen och kanske viktigaste av allt, hur mycket pengar de faktiskt rör sig om. Detta kommer inte automatiskt lösa problemet men det är absolut ett steg i rätt riktning. Även i USA har man börjat diskutera denna problematik.

Så sagt och gjort! Vi väntade tålmodigt på Anders Borg som valde att ta bakvägen ut med sina säkerhetsvakter (utan vetskap om vår fina lilla överraskning..) och det slutade med att vi stod utanför Wisby Strand och sjöng vår mycket superba sång för förbigående som blev mycket glada över att höra den. De hade inget emot att ta emot våra 160-miljarderssedlar heller (som på baksidan påvisade problemet med skatteflykt).

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Kort efter att vi hade lämnat Diakonia träffade de på Anders Borg på ett seminarium med humanisterna där de kort därefter fick framföra sången för Anders Borg som tackade hjärtligt för sången och skakade hand med våra hjältar. Att det gav ett intryck var det inget snack om och kanske får vi se Anders Borg iförd en Robin Hood hatt på nästa EU-möte där han som originalet delar ut pengarna till de som behöver dem som mest.

Som Anders själv sa ”Det är häftigt att betala skatt”

” Anders Borg och Fredrik Reinfeldt går igenom skogen, De vill ge tillbaka skatten som har blivit snodd. Dessa pengar skulle kunna gå till vård och skola, Kom igen nu Anders Borg och bli vår Robin Hood… !”

/Kenth Sanfridsson, Ageravolontär

Stora Kils församling

 

Pengar i handen

Idag var det samtal i domkyrkan om sociala trygghetssystem i biståndet. Sociala trygghetssystem är sådant som vi började införa i Sverige i och med folkpensionen 1913. Vi utökade sedan med barnbidrag, socialbidrag, föräldraledighet och annat sådant som vi ser som självklart i en välfärdsstat. Trots att detta är något som lyft Sverige och lett till en rejäl utveckling är det konstigt nog inte något som har diskuterats så flitigt i biståndsdebatten. Tills nu.

När finanskrisen och andra kriser slår till så får utvecklingsländerna känna av hårt hur mycket de drabbas. Det är fattiga människor som lever på små marginaler som känner av det mest då de ofta får sälja det de har för att kunna överleva. Eftersom många i utvecklingsländerna livnär sig på jordbruk så har jordbruksfrågor varit viktiga inom biståndet för om jordbruket försämras, inte utvecklas och förändrat klimat leder till sämre möjligheter att bruka jorden så drabbas människor i fattiga länder. Därför är det viktigt att jobba med jordbruksfrågor men eftersom ojämnlikheterna inom länder ökar också så finns det fattiga människor överallt i världen som lever på små tillgångar, inte bara i de fattigaste utvecklingsländerna. Därför behövs de andra åtgärder så man kan hjälpa de allra fattigaster människorna, oavsett vilket land de bor i.

Tanken med kontantstöd är enkel: om man ger pengar i handen så gör det stor skillnad. Det är kontantstöd i form av pensioner, barnbidrag eller direktstöd till utsatta människor.

I flera länder har man börjat införa detta: Brasilien, Mexiko, Chile, Peru och Indien bland annat. I de här länderna kan man se ett tydligt resultat. I Mexiko finns exempelvis Oportunidades, ett system som ger kontantstöd till fattiga hushåll. De är villkorade, dvs det krävs en motprestation. I det här fallet är motprestationen att barnen ska gå i skolan samt hälsokontroll. Det finns andra länder som har testat helt generella stöd utan krav på motprestation. I flera afrikanska länder finns pensionssystem som täcker majoriteten av de äldre.

Sociala trygghetssystem har funnits i utvecklingsländer innan, som utbildning och vård. Men då var kravet att man behövde en formell anställning om man skulle ta del av de systemen. Eftersom de allra fattigaste inte har formell anställning så fick de inte ta del av dem systemen.

I ett pilotprojekt i Namibia testade man ett helt generellt ovillkorat kontant stöd. Alla i byn fick 100 kronor i månaden. Det var inte tillräckligt för att leva på men la ändå en grundinkomst som skapade trygghet. Resultatet var häpnadsväckande: antalet undernärda barn gick från 42 procent till 10 procent! Arbetslösheten minskade också eftersom folk vågade ta risker. Hälsan hos invånarna i byn blev bättre och föräldrarna fick råd att betala skolavgifter.

Det finns många exempel och de talar alla sitt tydliga språk: att satsa på att bygga upp sociala trygghetssystem som också kommer de allra fattigaste till del ger bra resultat för samhället. Det har ställts mer krav på biståndet, att det ska vara effektivt och kunna visa på resultat. Ändå så går bara 0.3 procent av det svenska biståndet till sociala trygghetssystem.

Vad kan då biståndet spela för roll i det här? Det verkar ju som att länderna själva kan klara av att bygga upp de här systemen. Alla i samtalet var överens om att biståndet ska vara med i en initial fas för att hjälpa till med uppbyggnaden av systemen. Man vill inte göra länderna beroende på bistånd för att finansiera systemen. Tanken är i takt med att utvecklingen går framåt – hälsan blir bättre, fler utbildar sig, arbetslösheten minskar – så kan man öka skattenivåerna så att länderna kan finansiera systemen själva. Biståndet kan vara med och göra pilotprojekt för att se vad som fungerar och vad som inte fungerar i den kontexten de ska råda i. Man kan också hjälpa till med ID-kort och annat administrativt.

Liksom i mikrokreditprojekt har det visat sig att det ofta ger större effekt när kontantstöden går till kvinnorna. Erfarenheterna har också visat att det är viktigt att se genuseffekten av projekten om man vill att de ska fungera bra.

Något som ändrat sig trendmässigt är att Världsbanken har börjat diskutera det här rejält, speciellt sen efter finanskrisen. Det som Världsbanken kan göra är att bygga upp system som är lättadministrerade. När Världsbanken hade möte nyligen var sociala trygghetssystem och kontantstöd en huvudfråga. Även efter jordbävningen i Haiti kom de här frågorna upp då det visade sig ofta vara mer effektivt att ge pengar direkt till människor så att de fick köpa vad de behövde, snarare än att ge mat direkt.

Läs gärna mer på Svenska kyrkans hemsida.

Summa summarum kan man säga enkelt sätt att det som visade sig fungera för Sveriges utveckling fungerar nu i stor grad i andra länder.

Det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig!

/ Samuel Skånberg – Agera-volontär

 

 

Med vapen i hand

Solen fortsätter lika strålande som tidigare och man blir brunare för varje dag. Men allt är inte lika strålande på Arms Trade Treaty-konferensen (ATT) i New York.  För två dagar sedan startade en konferens som ska fortsätta tjugo dagar framåt med mål att skapa ett universellt, bindande vapenavtal. Det är första gången i FNs historia som man lyckats samla världens ledare för att enas om lösningar på den allt mer växande legala (och illegala) vapenhandeln.

Man brukar säga att i nuläget finns det mer regler över handel med bananer än vad det finns för vapen (i alla fall internationellt sätt). Paul Bejer som är chefsförhandlade för den Svenska delegationen var med över Skype på säkerhetspolitiska sommartorget och formulerade problematiken med att: ”Det som gjort det så svårt är att det handlar om staters säkerhetspolitiska intressen och det gör att länder väljer att bortse ifrån de problem som vapenhandeln skapar.”

Efter kalla kriget såg människor en möjlighet till att den upprustning som varit mellan Sovjetblocket och Västvärlden skulle minska men knappt ett årtionde senare chockades världen av 1 September-attackerna och åter började länder att förbereda sig militärt, speciellt bevakningsutrustning började exporteras allt mer. Krigen i Irak och Afghanistan skapade incitament för att bevara vapenhandeln för de länder som införlivades i kriget mot terrorismen.  Kina är ett annat exempel som växt enormt ekonomiskt de senaste åren och med det även deras militär för att kunna mäta sig med de andra stormakterna.

Men som Paul Bejer belyste, den legala handeln är inte det som skapar mest problem utan den illegala. Många länder känner till vapensmugglingen och tullar träffar ofta på dem men i dagens läge saknas de lagar som krävs för att kunna ingripa och stoppa dessa transporter av olagliga vapen, speciellt de som skickas vidare till konfliktdrabbade områden.

På skypelänken fanns även Helena Kuomi med från Kristna fredsrörelsen och representant för civilsamhället. Man märkte snabbt att även om de båda höll med varandra i mycket så är den Svenska delegationen mycket mer försiktiga i sitt krav än andra nordiska länder och NGOs. Ett exempel är på att Norge har drivit ganska hårt med hjälp och stöd till människor som blivit drabbade av vapenkonflikter ska stå med i avtalet.

Vad som kommer hända är inte helt säkert. Koumi berättade att det värsta scenariot som skulle kunna hända är om ett svagt avtal skulle skapas, värre än till och med om inget avtal skapades alls just på grund av att ett svagt avtal skulle innebära att man internationellt skulle se på avtalet som lätt och inte så viktigt. En passivitet skulle skapas för den allvarliga situation som vapenhandel skapar idag. Dessutom om avtalet skulle skrivas så kommer de även vara fast och mycket svårare att ändra och senare till ett starkare. Något man känner igen allt för väl ifrån klimatavtalen.

På mötet lämnade även panelen över en namnlista med ytterligare 1600 namnunderskrifter på, däribland alla Sveriges biskopar, ärkebiskop och före detta ärkebiskop. Men även religiösa ledare från andra länder såsom Desmond Tutu. Listan kommer senare lämnas över till FNs generalsekreterare Ban Ki Moon som två dagar tidigare fick ta emot en namnlista med över 600 000 underskrifter.

Förhoppningsvis tar delegaterna till sig detta och förstår allvaret i situationen. Förstår hur många människor och organisationer det är som jobbar för att skapa en säkrare värld ifrån vapen. Världen blir inte säkrare med vapen, bara osäkrare. Inte minst Sverige som idag är världens största vapenexportör räknat per person och som 2011 exporterade hela 56% av sina vapen till icke-demokratier. Vapenhandeln skapar en nedåtspiral där man för varje gång någon annan köper ett större vapen måste man köpa ett också, för att aldrig hamna i underläge.  Under kalla kriget blev resultatet man till slut hade förmågan att förstöra jorden flera, flera gånger om och nästan alla levde i rädsla för ett sånt framtidscenario. 

Än så länge är det mycket kvar av konferensen och förväntningarna är stora. Inte minst från Latinamerika och Afrika som gått i framkant för att ett internationellt vapenavtal ska skapas. Än så länge har diskussionerna stannat av då diskussionerna är centrerade till om Palestina ska räknas som ett medlemsland i förhandlingarna eller inte. Kanske inte det bästa forumet att diskutera Palestinas vara eller icke-vara som land då tiden rinner ut för förhandlingarna.

Men med förhoppningarna om ett bindande starkt vapenavtal som kan leda oss att ta ett stod steg mot en mindre våldsam värld där vapnet i handen byts ut mot ett handslag. För om du vill övertyga någon, är med vapen i hand det absolut värsta.

/Kenth Sanfridsson, Ageravolontär

Stora Kils församling

Världen efter Rio+20

Då har första förmiddagen i Visby flutit förbi. Ett frukostmöte tillsammans med Svenska kyrkans unga och Fair Trade blev det första på listan. Att njuta av en frukost utomhus mitt i sommaren på Visby är helt fantastiskt! Jag kan förstå varför så många väljer att åka till den medeltida staden, speciellt på sommaren. Det första seminariet för dagen blev ett anordnat av Sverigeinstitutet på ämnet; ”Världen efter Rio+20 – Hur skapar vi en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling?”. Som ni tidigare läst har två av ageravolontärerna varit med på mötet under de senaste veckorna. Det fanns representanter från flera olika håll, bland annat SIDA, Regeringens framtidskomission, UNDP och Naturskyddsföreningen.

Det fantastiska med Almedalen är att se hur så otroligt många olika åsikter får möjlighet att träda fram och möta varandra. En plattform där man kan utbyta tankar och idéer och testa sina egna förutfattade meningar. Inte minst i Svenska kyrkans tält.

Under mötets gång fick jag flera nya perspektiv på miljöfrågan och FNs roll i den. Olav Kjorven, Assisterande generalsekreterare för FN var med och kommenterade hur han såg på resultatet av konferensen. Även om han ansåg att slutdokumentet var allt för svagt så såg man ett flertal positiva effekter av konferensen. Bland annat lyfte han fram att för första gången någonsin har ett flertal olika parter, bland annat företag och organisationer valt att gå med på frivilliga förpliktelser. Under hela konferensen skapades inget mindre än 700 nya förpliktelser för en mer hållbar utveckling (ska även nämnas att de tillsammans utgör en summa av 500 miljarder dollar!).

Han poängterade även att flera NGOs ansåg att konferensen var mycket svagare i jämförelse med det första Rio-mötet 1992 men att Rio+20 aldrig var menat att vara samma möte som det som var 1992 utan ett sätt att mötas och diskutera för att kunna skapa en agenda för framtida mål. Att man inte sätta upp stora drömmande teorier och mål gör inte mötet sämre för det, Brasilien, förklarade Kjorven har under de senaste åren minskat sin fattigdom samtidigt som de inte släppt ut mer utsläpp under samma tidsperiod. Det är kanske inte enormt i jämförelse med andra åtaganden men ett kliv i rätt riktning.

Mikael Karlsson, Ordförande för Naturskyddsföreningen delade dock inte Kjorvens optimism över mötet. Konferensen i sig var bra, men resultatet, var ett misslyckande. 50 länder hade valt att göra åtaganden under Rio+20 medan man 92 var över 190 stycken. Att konferensen 1992 inte gjorde jättestora kliv legitimerar inte det ännu sämre resultatet i år, förklarade han. Men det är viktigt att inte glömma att även om de går trögt i FN ska man inte förkasta en plattform som trots allt kan förändra vilket det finns flera exempel på. Trots att företag och städer gjorde flera bra åtaganden måste man kunna se på det misslyckande som det var för att kunna gå vidare och inte intala sig själv att det inte var så illa ändå.

En annan viktigt diskussion som lyftes fram var hur man ser på tillväxt och ekonomin. BNP används ofta som en måttstock över hur väl ett land utvecklas, men är den nog? Eller måste man hitta andra sätt att mäta ett lands utveckling och välstånd?

Många frågor med många intressanta och olika svar. Att slutdokumentet som regeringarna levererade var ganska tunt är som Mikael Karlsson beskriver det som, ett misslyckande. Att man fortsätter att reservera sig trots att man vet hur brådskande miljöproblem är kan inte jag beskriva som något annat än ett misslyckande. Men det var intressant att höra om de frivilliga förpliktelserna.

500 miljarder är väldigt mycket pengar och om de verkligen kommer att implementeras återstår att se. Tyvärr finns det redan otaligt många exempel där man erbjudit sig att hjälpa till, så länge som man kan finna något lönsamt i det men så fort möjligheten att få vinst på det försvinner så vänder man ryggen till men alla försök är bra försök och jag ska inte gå händelserna förbi, kanske är det här ett sätt att sätta press på regeringarna till att börja leverera. Men en sak i taget, Almedalsäventyret har bara nyss börjat och jag väntar spänt på fortsättningen. Exakt vad som kommer hända kan bara tiden utvisa men jag känner på mig att när jag åker hem igen på söndag, kommer mitt engagemang fått sig en riktig vitamininjektion, och det är precis vad som behövs för att fortsätta kämpa för en hållbar, rättvis och friare värld.

/Kenth Sanfridsson, Ageravolontärer
Stora Kils församling