Samtidens Sverige – apartheid eller fristad?

Samtidens Sverige är ett land som skiljer människa från människa och vissa av oss får besked att vi inte får lov att vistas här medans andra får stanna. Vi som får stanna delas i vissa fall upp i grupper utefter hudfärg, namn och härkomst. I andra fall kollas vi på id om vi ser misstänkt icke-svenska ut. Hur en nu kan se det på en människa?

Samtidens Sverige är en apartheid. Här får inte vem som helst vistas och vi som gör det skiljs åt genom lagar och förordningar, strukturell rasism är ordet som präglar Sveriges politik idag.

I Jesus samtid skedde samma sak. Människor skiljdes från människor baserat på namn och härkomst. När Jesus pratade med vissa människor, så upprördes folken runt omkring och han ifrågasattes för att han inte såg till människors status utan delade bröd med människor, oavsett folkslag.

Som kristna ska vi följa i Jesu fotspår. Hur kan vi då göra det i samtidens apartheid- Sverige? Den ekumeniska motståndskommuniteten Fikonträdet har skapat ett verktyg för människor som vill vara med och göra Sverige till ett land där människor kan leva i frihet, oavsett hudfärg och härkomst. På sidan Fristad.nu kan människor som vill göra sitt samhälle och/eller sammanhang till en fristad för människor skriva upp sig i syfte att få kontakt med andra från sitt närområde. Tanken är att kommuner, samhällen, badhus, bibliotek och skolor runt om i Sverige ska bli fristäder för människor som apartheid- Sverige vill sparka ut. Fristad.nu möjliggör nätverkande mellan människor som vill starta fristadsgrupper och tillsammans skapa det samhälle vi vill ha.

Runt om i Sverige, på sociala medier, i fikarum och på middagsbjudningar diskuteras den strukturella rasism som idag präglar Sverige. Många är uppgivna, upprörda och få ser denna utveckling som något positivt.

Fristad.nu vill uppmana människor till att själva ta ansvar, att ta makten och själva skapa det samhälle vi vill ha. Låt oss skapa utrymme för människor att leva i frihet. Låt oss utmana den dominerande synen på staten Sverige som den som avgör vem som får stanna och vem som får bo kvar. Om vi medborgare inte följer de rasistiska lagarna kommer apartheid- Sverige falla som ett korthus.

Jag uppmanar er alla att ta ansvar. Vi kan inte längre se på medan denna utveckling tar över vårt samhälle helt. Vi kan inte längre ha allt vårt fokus på att stötta människor i icke-demokratier på andra sidan jorden medan vårt eget samhälle i demokratins namn bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Låt oss göra Sverige till en fristad för människor!

Lisa Gerenmark
Ageravolontär i Mössebergs församling

 

 

Amandla! Awethu!

Tidigt imorse samlades alla deltagare på Alternative Mining Indaba för att sammanställa ett dokument med vårt statement från konferensen samt en lista på olika krav riktade till både gruvbolag och politiker på den så kallade ”Officiella” Mining Indaba. Efter att alla hade fått säga sin åsikt och vi försäkrat oss om att allt vi ville ha med stod nedskrivet började vi bege oss till St Georges Cathedral, varifrån vi skulle börja vår marsch.

De första kvarteren gick vi längs med trottoarerna, men efter ett tag skrek en person längst fram i gruppen att ”i Sydafrika protesterar man inte på trottoaren utan på gatan”, och så flyttade vi ut i körfälten. Under tiden som vi gick sjöng vi sånger som vi övat på under vår tid tillsammans, som handlade om hur hårt gruvarbetarna jobbar men att de får småpotatis som betalning, samt hur illa de tycker om presidenten Jacob Zuma. Flera gånger ropade någon: Amandla! Och alla svarade då: Awethu! Det betyder: Power! To the people! och är ett uttryck som uppkom under kampen mot apartheid.

Det var mycket god stämning bland alla deltagare trots den svåra situationen som vi protesterade emot. Detta märktes särskilt på sången och dansen som var en väldigt stor del av vår demonstration, och som ibland kunde leda till en stor klump av dansande människor som stannat till mitt i en korsning.


Då vi kom fram till det konferenscenter där Mining Indaba hålls placerade vi oss utanför huvudingången där vi fortsatte vår sång. Efter att ha krävt att få överlämna vår deklaration till den medlem i regeringen som ansvarar för gruvindustrin blev vi lovade att ifall vi ställde oss på andra sidan gatan skulle det komma någon inom fem minuter. Då detta inte hände gick vi tillbaka, och polis började anlända för att mota bort oss. Vi vägrade dock att bli tystade, och fortsatte demonstrationen med sång och dans. Flera av oss ställde oss i vägen för bilar som åkte ut från området för att visa skyltarna med våra budskap för att ingen skulle missa dem. Till slut tröttnade vi alla på att ingen kom för att prata med oss, och biskop Jo Seoka från Pretoria gick själv in för att leta upp en ansvarig, utan att bry sig om polisens hot. Till slut kom en kvinna som hävdade att hon var organisatör för konferensen och lovade att hon skulle överlämna vår deklaration till berörda personer. Trots att många av oss blev missnöjda av att inte bli mött av någon med mer ansvar så valde vi ändå att lämna över dokumentet efter att ha fått hennes kontaktuppgifter för att kunna följa upp var dokumentet hamnat.


Under hela tiden vi befann oss utanför konferensanläggningen fanns det flera journalister och tv-team som bevakade vår demonstration. Många intervjuer gjordes och flera journalister följde dessutom med tillbaka till Alternative Mining Indaba efteråt för att fortsätta bevakningen där, bland annat en svensk journalist från Ny Teknik.

Kraven som framfördes kommer inom kort publiceras på EJNs hemsida.

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Civil olydnad ur ett kristet perspektiv

En betraktelse över söndagens epistel

Gal 2:16-21 Men vi vet att människan blir inte rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Jesus Kristus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristis och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, gast inte längre som mig själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig.

Vi blir inte rättfärdiga genom att lyda lagen, utan vi blir rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus. Till tron på Kristus tillkommer också en tro på solidaritet och ansvar för sin nästa. Jesus uppmanar oss alla till att ställa oss på de svagas sida, upprätta de förtryckta och skapa ett samhälle av rättvisa. För oss kristna är upprätthållandet av människovärdet större än nationalstatens lagar. Om lagen, konsekvenserna av lagen eller implementeringen av lagen bryter ner människovärdet, kan vi som kristna inte följa den.

Jesus botade sjuka på sabbaten, pratade med kvinnor och samarier och delade bröd med lagbrytare. Han bröt mot lagar, förordningar och han skapade nya ordningar. Nya ordningar som upprättade människovärdet. Detta är vad vi som kristna är kallade att göra.

I Sverige idag har vi lagar som reglerar vilka människor som får lov att bo inom våra gränser. Att sådana lagar ens finns kan en ha åsikter om, men om vi för en stund väljer att acceptera behovet av sådana lagar, så kan en ändå kritisera, dels lagarnas snäva omfattning, men framför allt hur lagarna tolkas och används i mötet med människor som flytt. Vårt samhälle översköljs dagligen av människor som vittnar om omänskliga och obarmhärtiga beslut där det till synes finns en ovilja att tro på människors berättelser om den situation de flytt ifrån. Trots uppenbara bevis på situationen i hemlandet eller på människors hälsa, tas beslut som helt strider mot gällande lagar. Orimliga krav ställs på den enskilda människans ansvar att bevisa flyktorsak eller identitet.

I Matt 12:10-13 säger Jesus till oss att det är tillåtet att göra gott på sabbaten, även om det är emot lagen. Detta läser jag som att det är tillåtet att bryta mot lagen om det är för att göra gott. Vi har sådana lagar i Sverige. Det är nämligen tillåtet att gripa in om det är för att förhindra ett större brott. Ett sådant brott kan vara de mot de mänskliga rättigheterna. Att skicka tillbaka människor till en situation som var så grym och ohållbar att de valde att bryta upp från allt de hade för att undkomma det är ett sådant brott. Vad kan vi då göra för att förhindra detta? Det är frågan vi måste ställa oss. Tror vi på Jesus så blir aktion mot dessa upprepade lagbrytelser konsekvensen. Att gömma flyktingar eller tillhanda hålla sjukvård för dem är inte olagligt i Sverige, att blockera utfarter för att rent fysiskt förhindra tvångsutvisningar kan vara ohörsamhet mot ordningsmakten. För mig som kristen är dock lagen inte relevant, människan är relevant. I apostalgärningarna så säger Petrus och apostlarna, då de ställs tillsvars för att de undervisar Jesu lära ‘man måste lyda Gud mer än människor’ Så jag säger: Länge leve ohörsamheten!

Sverige är det land i världen som exporterar flest vapen per capita. Vi är alltså världsbäst på att sälja vapen. Sveriges vapenexport har ökat med 350% sedan 2001 och vi säljer vapen till länder som Saudiarabien, USA och Bahrain. Detta trots att vi har en lag som förbjuder export av vapen till länder i krig, diktaturer eller länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Detta är möjligt med hjälp av kryphål i lagen och så kallade undantag. Undantag som numera görs på rullande band.

Vapen används för att döda, ta liv med. Det är ingen hemlighet eller något som varken vi eller våra politiker är omedvetna om. Enda anledningen för ett vapen att tillverkas är för att döda med, alternativt att hota att döda. Varje dag dör över 2000 människor i väpnat våld runt om i världen. Som kristen kan jag inte låta detta pågå. Jag kan tyvärr heller inte lita på att Sveriges politiker ska göra något åt det, de tjänar ju pengar på dessa konflikten via vapenexporten. Vad kan då jag som kristen göra? Jo jag kan göra som det står i bibeln, närmare bestämt i Mika 4:3, nämligen att smida om svärd till plogbillar. Plogbillsrörelsen startade 1980 i USA och kom till Sverige några år senare. De inspirerades av orden i Mika och Jesaja och började avrusta vapen för att rädda liv, människoliv. Genom att agera öppet och inte fly ifrån böter och fängelse utmanas bilden av straffet som något farligt och något som en vill undvika. Istället inspirerar de till att medvetet och öppet bryta mot lagar som i sin tur bryter mot mänskliga rättigheter för att skapa nya ordningar (precis som Jesus gjorde). Nya ordningar där tron på handlingar som upprätthåller människovärdet är starkare än rädslan för eventuella konsekvenser.

Det finns de som hävdar att allt vi gör grundar sig i en av två grundkänslor. Kärlek eller rädsla. Att vara kristen är för mig att våga leva mitt liv av kärlek.

Därför måste jag agera mot sådana uppenbara och ofattbara kränkningar som pågår i vårt land, i vår värld, även om jag är rädd för konsekvenserna. Det räcker inte med att å ena sidan protestera och å andra sidan fortsätta lyda. Så länge jag lyder är jag en del av upprätthållandet av detta obarmhärtiga samhälle. Jag måste agera, jag måste skapa det samhälle som jag vill ha, jag måste leva mitt liv av kärlek. Eller som Jesus sa, jag måste göra gott, även om det är sabbat.

Bön: Jesus, ge oss styrka, tro, mod och hopp

  • Styrkan att ta striden där den som bäst behövs. Striden för dessa våra minsta som sökt skydd hos oss och nu är i myndigheternas våld.
  • Ge oss tro på att din väg är den sanna och ge oss modet att vandra den. Modet att leva av kärlek och inte av rädsla.
  • Modet att stå upp för det vi tror på, modet att stå upp för dig.
  • Herre ge oss också hopp. Hopp om en framtid där kärlek och solidaritet råder. Hopp om en värld där vi inte behöver kämpa. Hopp om Guds rike på jorden.

Lisa Gerenmark, ageravolontär i Mössebergs församling

Fred, civil olydnad & ickevåld

För två veckor sedan kom äntligen brevet jag väntat på. Ett brev med en film om människor som valt ett livslångt engagemang för fred. Filmen heter Vårt brott heter ansvar och handlar om fem personer som bryter sig in på Bofors vapenfabriker i Eskilstuna och Linköping för att avrusta vapen. De tillhör organisationen Ofog och deras aktion är en del av kampanjen Avrusta.

När jag ser filmen första gången tillsammans med en vän, är vi båda ense om att det är otroligt inspirerande med så engagerande människor. Inte bara att de väljer att stå upp för vad de tror på, de väljer dessutom direkt aktion och civil olydnad som metod och därmed fängelsestraff och skadestånd på flera hundratusen som konsekvens.

Jag läser till diakon på Ersta Sköndal, campus Bräcke i Göteborg och i veckan när det var min tur att leda ett samtal i samtalsmetodiken valde jag att visa en snutt ur Vårt brott heter ansvar för min lilla grupp och sedan leda ett samtal utifrån det vi fick se. Samtalet som följde var fantastiskt positivt och mina klasskamrater blev inspirerade till fortsatta samtal om civil olydnad.

Själv attraheras jag mer och mer av civil olydnad och ickevåld som metod för att åstadkomma förändring i samhället. Jag läser om Jesus och mannen med den förtvinade handen och hur Jesus botar honom trots att det är sabbat. Jesus blir ifrågasatt men svarar lugnt ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd är inte än ett får är inte människan? Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten” (Matt 11:10-11). Jesus budskap till oss är tydligt, det är okej att bryta lagar och regler om syftet och konsekvenserna är goda. Jag vill till och med hävda att det är vår plikt, om en lag inte fungerar, om en lag tillåter Sverige att tillverka vapen och dessutom sälja dem till länder som kränker mänskliga rättigheter, ja då är ju något knasigt. Genom direkt aktion och civil olydnad tar jag inte bara avstånd från det jag tycker är fel, jag tar ansvar för att en förändring skall ske.

Jag har vid ett tillfälle deltagit i en civil olydnadsaktion mot en vapenfabrik, Saab Microwave i Mölndal. Det var på pingst 2012 och vi firade mässa på området och planterade vinbärsbuskar. Även här kommer inspirationen från bibeln, i Mika 4:3-4 kan vi läsa de berömda orden ”Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sntt fikonträd och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.”

Att fira gudstjänst och plantera liv i form av växter istället för att demonstrera och skrika slagord var för mig helt nytt, men jag blev frälst! Innan aktionen övade vi ickevåld tillsammans med Per Herngren. Det var en helt fantastisk känsla att senare i mötet med polis och vakter aktivt möta dem, välkomna dem in i vår mässa och inte dölja våra avsikter eller på något sätt uppvisa ett aggressivt beteende. När jag några månader senare medverkar på en antinazistisk demonstration i Göteborg märker jag hur jag har förändrats. Hur jag inte längre passar in i den nejsägarkulturen. För att skapa förändring krävs direkt aktion, inte bara protester, jag måste våga agera själv.

I vår ska jag gå två ickevåldskurser och i pingst skall jag fira mässa vid Saab Microwave igen, för jag är nyfiken och jag vill lära mig mer!

 

Snart är det advent och Svenska kyrkans julkampanj drar igång, i år är temat barn i krig och konflikt och mitt tips till er är att beställa hem filmen jag såg för några veckor sedan. Titta på den, i ungdomsgruppen, kyrkorådet, kören och samtala om hur ni under årets Julkampanj vill göra skillnad för dessa barn i krig och konflikt. Jag menar inte att alla ska ut och bryta sig in i vapenfabriker, jag menar att det är ett utmärkt tillfälle att låta sig smittas av lite av det engagemang dessa människor förmedlar genom sitt agerande, genom sin film.

 

Lisa Gerenmark Ageravolontär i Falköpings pastorat