Archive for Engagemang

Tyst retreat och engagemang

Feb 9

Jag har haft förmånen att tillbringa de senaste dagarna på tyst retreat på Breidagård utanför Uppsala. Jag stängde av mobilen, avstod kurslitteratur, Facebook och nyhetsflöden, ljud och reklam, artiklar och bloggar för att istället tillsammans med andra i tysthet ge tid åt stillhet, bön och meditation. Jag upplever det som fantastiskt att bara få koncentrera sig på att vara till. Jag känner hur tacksamheten över allt jag fått växer och jag anar mer av glädjen och Nåden i livet.

Men kravmänniskan i mig viskar då och då lite syrligt: ”Ja här sitter du framför en varm brasa, serveras lagad mat, vänder dig inåt och har det bra medan konflikter och miljöförstöring härjar i världen. Du borde göra nåt istället”. Stress och borden smyger sig på och förvandlar min tacksamhet och glädje till en tacksamhetsskuld. Som om jag inte var värd någon vila.

Men då vill jag för min inre kravmänniska citera Cecilia Wadenstein där hon i sin bok Själavård, helt enkelt skriver:

”Kraften till förnyelse och samhällsförändring kommer inte ur jäkt utan ur stillheten inför Guds ansikte. Mod att leva och göra motstånd kommer ur stillhet och förtröstan”

och

”Att öva sig i att bli stilla handlar inte om att fly undan det ansvar jag har som människa. Genom att då och då dra oss undan världen kan vi också möta den på ett djupare plan”

Jag tror att alla vi som på olika sätt och på olika nivåer är engagerade, jobbar för och längtar efter en fredligare, mer hållbar och rättvis värld behöver ta till oss detta. Det är inte genom att försöka hinna och prestera så mycket som möjligt som vi kommer att ”fixa världen”. Istället kan det vara genom att oftare bli stilla och lyssna inåt som vi kan finna den glädje och tacksamhet och ana den Nåd vi behöver för att orka ta oss an de uppgifter och utmaningar som är våra.

 

Ta hand om er!

/Maria Lund, Ageravolontär

 

Citat ur Wadenstein, Cecilia Själavård helt enkelt, Verbum förlag 2009 s. 87

Julkampanjen i backspegeln

Jan 9

Julkampanjen är över för den här gången och trots att delar av den inte fick det genomslag vi önskade väckte Agera mot ockupationen mycket debatt. Ageravolontärerna och Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp förklarar kampanjen såhär:

I jul kan dadlar vara ett trevligt bidrag till stämningen. För oss. Men inte för den palestinier som blivit bortkörd från sitt land av bosättare som lever på att producera just dadlar. För oss som konsumenter finns ingen möjlighet att se vilka produkter som är tillverkade på ockuperad palestinsk mark, eftersom de märks som israeliska. Att se vilket land varorna kommer ifrån på riktigt ska vara en rättighet för oss konsumenter och när det så hårt drabbar människor som ockupationen av Palestina gör är det förstås ännu viktigare.

I Jordandalen på Västbanken driver palestiniern Zuhair Al-Manasreh företaget Nakheel Palestine som odlar dadlar. Jordandalen är ett passande ställe att driva jordbruk på med ett bra klimat och goda vattentillgångar. Det skulle kunna försörja Palestina med mat både för inhemsk konsumtion och för export. Men så är det inte idag. Istället kontrollerar israeliska bosättningar 86 procent av området – olagliga bosättningar som hindrar palestinier att odla sin mark. För palestinier i Jordandalen finns det strikta restriktioner för användningen av mark, vatten och utfärdande av bygglov. För Nakheel Palestine försvåras arbetet ytterligare av israeliska checkpoints och andra hinder när de vill få ut sina produkter på marknaden. Flera av deras byggnader har belagts med rivningsorder och företaget har redan drivit tre fall av rivningsorder till den israeliska högsta domstolen.

Sedan 2002 har Sveriges Kristna Råd skickat följeslagare till Israel och Palestina för att med sin närvaro dämpa våldet och dokumentera övergrepp. På deras hemsida går det att läsa om vad följeslagarna bevittnat. En berättelse (länk till http://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/skordetid-fest-eller-oro/) handlar om Abu Hosni, en palestinsk bonde från byn Deir Sharaf på Västbanken som känner av närvaron av bosättarna. En dag när han kom till sin mark var flera av hans olivträd nedhuggna. En annan jordbrukare kom till sin mark och fann flera av sina träd nedhuggna, delar av skörden stulen och ett cementhus byggt på marken. Andra palestinier råkar ut för våldsamma bosättare som går till attack. I en by utanför Hebron på Västbanken (länk till http://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/vi-dricker-ockupationen-varje-dag/) går en följeslagare med en herdefamilj som vittnar om att de får undvika att komma för nära bosättningen i närheten, trots att marken tillhör familjen, för annars kan bosättarna gå till attack.

Enligt den fjärde Genèvekonventionen är de israeliska bosättningar olagliga. Ett land får inte överföra sin befolkning till ockuperat område. Ändå byggs bosättningarna ut, till och med under fredsförhandlingar. I handeln mellan Israel och EU görs ingen skillnad på om produkter är tillverkade på israelisk mark eller ockuperad mark. Etiketten blir oavsett ”Israel”. Det finns ingen möjlighet för konsumenten att göra ett medvetet val kring att exempelvis inte stödja de olagliga bosättningarna.

Enligt EU-direktiv får en butik inte marknadsföra eller märka produkter på ett sådant sätt att en konsument riskerar att köpa en produkt som konsumenten annars hade velat avstå från att köpa. Detta är idag inte verklighet när det gäller varor som marknadsför som israeliska. Storbritannien har infört riktlinjer för ursprungsmärkning gällande varor från bosättningar. Naturligtvis vill vi se ett förbud av varor från illegala bosättningar på marknaden men tills den dagen har kommit behöver vi konsumeter en märkning. Om vi som konsumenter idag vill vara säkra på att de varor som är märkta ”Israel” verkligen inte kommer från illegala bosättningar, är det enda alternativ att inte köpa varor som är märkta ”Israel”. Det alternativet tycker vi inte konsumenter ska behöva välja. Vi står bakom Svenska kyrkans positionsdokument som motsäger sig en bojkott av Israel inom internationellt erkända gränser. Men vi kommer fortsätta ställa frågan om varifrån våra produkter kommer från, och tills vi får säkra besked i våra butiker kan vi inte köpa dem.

Karin Larsson – Ageravolontär i Svenska kyrkan

Mikael Risenfors – Ageravolontär i Svenska kyrkan

Samuel Skånberg – Medlem i Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp

 

Fakta

Trading away peace – Svenska kyrkan och ett tjugotal andra organisationer har skrivit om EU:s handeln med Israel och Palestina. EU importerar 15 gånger mer från israeliska bosättningar på ockuperat område än från palestinierna -http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=936691

Följeslagarprogrammet – Efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem till Kyrkornas Världsråd skapades EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) för att skicka ut följeslagare från hela världen som med sin ickevåldsliga närvaro förhindrar våld.

Ageravolontärerna är unga vuxna i Svenska kyrkan som agerar för global rättvisa - http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=933487

Svenska Kyrkans Unga är en öppen gemenskap av unga människor som vill upptäcka och dela kristen tro - http://www.svenskakyrkansunga.se/

Gå du och gör som han!

Nov 20

Martin Kopp, foto av Caroline Richter

I söndags var vi till en mässa i en kyrka här i Warszawa och Martin Kopp som är delegaten från Frankrike hade fått äran att skriva predikan. Han valde att predika om Lukas 10:29-37

Matins ord:

Texten jag har valt för den här söndagen är historien om den barmhärtige samariern. Det är en väldigt känd historia och ändå hoppas jag att vi tillsammans kommer att upptäcka och lära oss något oväntat. Den är berättad av Jesus för att svara på en advokats fråga: ”vem är min nästa?” Svaret på den här frågan är viktigt, eftersom att älska din nästa, enligt Jesus, är det viktigaste budet om mänskliga relationer.

Traditionellt sätt ser kristna det som att den nästa är personen som är i nöd. Att älska min nästa betyder att man blir rörd av hens tillstånd och handlar för att hjälpa till.

Alltså, i historien om den barmhärtige samariern, identifierar vi spontant mannen som blev avklädd, slagen och lämnad halvdöd som vår nästa. Den barmhärtige samariern var verkligen fylld av medlidande (v.33) och därför förband han hans sår, lyfte upp honom på sin åsna, förde honom till ett världshus ocn skötte honom.

Tyvärr så är den här tolkningen av den nästa både fel och ohjälpsam när vi möter klimatförändringarna som kristen. Jag kommer att återkomma till varför den här förklaringen är fel. Låt mig först förklara varför den är ohjälpsam.

För er, människor som bor i norr och för LVF:S delegater som kommer från utvecklade länder. Kan det vara svårt att bli gripen av offren för klimatförändringarna.  Den första anledningen är att de flesta offren.. inte är födda än! De kommer att leva om 40, 50, 60 år från nu. Och det är väldigt svårt att verkligen relatera till någon som ännu inte är född. Den andra anledningen är att de flesta av offren.. inte lever i våra länder! Och fast vi har radio, TV och internet kan inget ersättas med det direkta mötet med en blödande man som ligger  på marken – och jag talar efter erfarenhet. Jag tror ärligt talat att det var enklare för samariern i Jesus historia att bli rörd än vad det är för oss idag då vi möter konsekvenserna som klimatförändringarna har på människor. Jag tycker att vi inte ska känna oss skyldiga eftersom det är ett faktum att vi är separerade från klimatförändringarnas offer av både tid och rum.

Som tur är, enligt texten, så är inte den nästa personen som ligger på marken. Låt oss kolla väldigt noga på texten. Efter att ha berättat historien frågar Jesus sina åhörare ”Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Om du lyssnar uppmärksamt på den här frågan märker du att hans nästa är någon av de tre som kom till platsen – inte mannen som ligger på marken. Och det är uppenbart för advokaten att hans nästa var samariern. Han var mannens nästa eftersom han vägrade att ignorera den sårade. Han var mannens nästa eftersom accepterade att skjuta upp sin resa och ta hand om den sårade. Han var mannens nästa eftersom han satte sin finansiella säkerthet på spel genom att säga till värdshusägaren att han skulle betala för alla omkostader. Han var mannens nästa eftersom han ”visade honom barmhärtighet.”

Med andra ord så är den nästa inte den som behöver hjälp utan den som ger hjälp. Han är inte den som inspirerar till barmhärtighet utan den som visar barmhärtighet. Vår nästa är den aktiva personen, inte patienten. Det här är en starkt beskrivning av förståelsen av vem den nästa är. Så Jesus vände egentligen upp och ner på våran bild av vem som är våran nästa! Och det kan vara väldigt störande. Betyder det alltså att Jesus i sin befallning ber oss att endast älska de som visar oss barmhärtighet? Detta skulle motsäga en kristens syn på kärlek, att kärleken är villkorslös.

Var så säker, det här är inte vad Jesus menar. Faktum är att vi inte får glömma den sista meningen av texten: ”Då sade Jesus: ’Gå du och gör som han!’” När han säger ”gör som han” hänvisar Jesus till hur samariern uppträdde. Så enligt den här texten är Jesus befallning till slut inte ”älska din nästa som dig själv” utan ”var alla andras nästa”. Var alla andras nästa.

Att fasta skulle vara en bra start på din resa till att bli en klimatets nästa.
Genom att känna den verkliga känslan av hunger när vi fastar så kan vi känna fysisk solidaritet med offren för extrema klimat. Det raserar de omfattande avstånden i tid och rum som nu separerar oss ifrån de flesta offren av klimatförändringarna.

Det gör att deras verklighet sprängs in i vår verklighet.
Tack vare våra kroppar så säger vi inte bara att vi visar solidiaritet med dem utan vi är i solidaritet med dem.

Idag kan du, genom att fasta, komma närmare de som är drabbade.
Idag kan du, genom att fasta, börja din resa till att bli en klimatets nästa.

Martin, Pranita och Elijah efter gudstjänsten, foto av Caroline Richter

Martin, Pranita och Elijah efter gudstjänsten, foto av Caroline Richter

Idag kan du, genom att fasta, börja svara på Jesus kallelse: ”Gå du och gör som han.”
Amen.

Varför bry sig om klimatet?

Nov 18
/Sean Hawkey

Ett gruppfoto från ett religionsöverskridande möte tidigare i veckan /Sean Hawkey

Jag, Matilda, är som sagt i Warzawa, Polen, som delegat för Lutherska
världsförbundet på Förenta Nationernas klimattoppmöte COP19.

 

Vissa kanske undrar varför jag bryr mig om klimatförändringarna. Varför bryr jag mig om vad som händer på andra siden jorden när jag själv lever i ett land som är tryggt i jämförelse med andra länder? Mitt liv är bekvämt. Jag behöver inte oroa mig för ett krig som pågår precis utanför min dörr eller att en gigantisk storm ska komma och svepa bort hela mitt hus.

Så, varför bryr jag mig? Varför bry mig när jag själv inte påverkas?

Det här är svåra frågor men för mig är svaret enkelt.
För mig är det självklart att vi ska göra allt vi kan för att förhindra klimatförändringarna och för att hjälpa de sårbara som är utsatta för extrema väderförhållanden. Det är inte mindre verkligt eller viktigt bara för att det händer någon annanstans. Vi är alla lika, vi är alla tillsammans på den här planeten och Jesus lärde oss att behandla våran nästa som vi själva vill bli behandlade.

Så, vem är då våran nästa? Enligt mig så är varenda en på den här jorden min nästa och jag ska förklara varför.

Vi det här under nattvarden: “Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Jag vet att vi inte delar nattvarden med hela världen MEN jag vet att vi delar på den här jorden. Vi delar på den här planetens resurser och jag känner mig kallad att dela livets bröd med alla de som är min nästa, världen över, för jorden är Guds skapelse. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” (1 Kor 12:26)

Jag har svårt att tro att någon kan låta bli att bli rörd när de hör talas om de senaste händelserna i Indien och Filippinerna.
Därför tycker jag att vi borde göra allt vi kan för att hålla jorden i ett gott skick. I framtiden är det inte bara människorna som befinner sig på andra sidan jorden som kommer att bli påverkade. Vi kommer inte att kunna gömma oss undan förändringarna längre för våra barn och barfftc2-7nbarn kommer få lov att ta konsekvenserna av de misstagen som vi har gjort nu.

Det är anledningen till varför jag fastar under den här konferensen. För mina nästa och för framtiden.

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Jag fastar för klimatet #fastfortheclimate

Nov 13

Jag, Matilda, är på plats i Warszawa som representant för Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, på FN:s klimattoppmöte. De hade beslutat att de liksom förra året skulle skicka en ung delegation till konferensen. Så en person från varje region inom LVF blev utvald till att bli en del av delegationen. Så det är jag från Sverige, Martin från Frankrike, Piotr från Polen, Rose från Nordamerika, Elijah från Liberia, Raquel från Brasilien och Pranita från Indien.

Under ett par månader har vi haft kontakt med varandra över internet där vi delat kunskaper om det ena och det andra och nu i torsdags träffades vi här i Polen, några dagar innan konferensens början, för att lära känna varandra. Under de här dagarna har vi förenat nytta med nöje på ett väldigt härligt sätt men i måndags började konferensen och allvaret.

Under COP19:s första dag här i Warzawa hände något otroligt spännande och gripande. Filippinernas chefsförhandlare sade det här: ”I speak for my delegation. But more than that, I speak for the countless people who will no longer be able to speak for themselves after perishing from the storm.” – ”Jag talar för min delegation. Men mest av allt talar jag för alla de otaliga människor som har gått förlorade i stormen och inte längre kan tala för sig själva”

Yeb Saño, som han heter, lovar att fasta under COP19 tills ett meningsfullt resultat har förhandlats fram. Detta gör han för att sympatisera med sina landsmän som är kvar i Filippinerna och kämpar för att få mat och för sin överlevnad efter tyfonen Hayian som beräknas ha dödat minst 10 000 personer och drabbat miljontals.

För ungefär en månad sedan hände något liknande i Indien. Regeringen hann evakuera invånarna i det utsatta området i tid och dödssiffran ligger på fyra personer (vilket är fyra personer för mycket) och tusentals personers hem och tillhörigheter blev förstörda.

Pranita som har många bekanta i området och även var där själv berättade för mig om hur motvilliga folk var mot att evakueras. Deras hus var allt de ägde och utan det kände de att de inte ville leva så hon fick höra saker som: ”Jag dör hellre än lever det liv som jag kommer ha om jag överlever.”

I likhet med Saño har vi beslutat att fasta för att visa solidaritet med de fattiga och utsatta som är fruktansvärt påverkade av extrema väderförhållanden. Dessa extrema väder ökar i både i antal och intensitet i och med klimatförändringarna.
Vi har beslutat oss för att fasta 24 timmar var, och minst en person i vår delegation kommer att fasta hela tiden under dessa två veckor.

Men vi är inte ensamma! Under de kommande dagarna kommer Lutherska världsförbundets president, de vice presidenterna och generalsektreteraren även de att visa sitt stöd genom att vara en del av aktionen och ACT Alliances generalsekreterare kommer också att delta.

Det vi vill uppnå med aktion är att nå ut till beslutsfattare och få dem att förstå att något måste hända. Det måste ske en förändring.
Här kan ni läsa vårat officiella ställningstagande i kampanjen för klimatet.

Och jag bjuder in dig och välkomnar dig till att vara en del av våran aktion för att visa solidaritet. För att visa att vi faktist bryr oss.

Om du väljer att vara en del av detta får du gärna låta oss veta att du är med genom att till exempel:

  • Ändra din profilbild på både facebook och twitter till de som du kan hitta här.
  • Dela ditt deltagande med sociala medier och vänner
  • Använda #fastfortheclimate när du twittrar
  • Tala om för oss att du deltar genom att tweeta @lwfyouth

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Ett levande exempel

Okt 5

Det är lördag morgon och klockan står på kvart över fem. Alla andra ligger skönt och sover när mitt alarm i form av kyrkklockor börjar spela och meddela att nu är det dags att lämna den varma sköna sängen. Jobbigt läge? Verkligen inte! Vet en vad som väntar under dagen är det inga problem att hoppa upp ur sängen och påbörja denna dag. Ännu en dag då jag ska göra en insats för att rädda världen. En dag då jag ska vara ett levande exempel på internationellt engagemang som jag så fint valt att kalla det.

Som ageravolontär i Svenska kyrkan vet en aldrig vad en får vara med om och uppleva. En bilfärd mellan Uppsala och Rättvik kan bli väldigt spännande för hur många har åkt vilse på en motorväg mellan Gävle och Ockelbo med svenska kyrkans internationella chef som chaufför i bilen? Men genom fredligt samarbete i bilen kom vi tillbaka på rätt väg och kom i tid till Rättviks stiftgård.IMG_0215

På denna mycket trevlig stiftgård hade Västerås stift idag en dag för internationellt engagerade i stiftet. Efter en förmiddag där Erik Lysén inspirerade oss med sitt pass om Svenska kyrkans internationella arbete och sedan lunch på det var det så dags för mig att göra min insats. Tillsammans med Eva, policyhandläggare för fred och mänskliga rättigheter, höll jag i en workshop om tron som fredsskapare. Och det var här jag kom in som levande exempel och inspiratör. Ett exempel på att en kan engagera sig på lokal nivå för global rättvisa. Ett exempel på att alla kan gör skillnad på något vis. Ett exempel på att det finns internationellt engagerade ungdomar och inte bara äldre damer på 60+ vilket en kan få intrycket av efter en sådan här dag. Workshopen gick galant och förhoppningsvis fick de med sig idéer både kring Fairtarde, Kyrkornas globala vecka och julkampanjen. Nu gäller det bara att de tar med sig detta till sina församlingar och låter idéer bli verklighet och i slutänden en hjälp till någon ute i den vida världen.

Att få inspirera andra att gör något för en annan människa, kan en ha ett bättre uppdrag en regnig lördag i oktober? Ne det kan en inte, även om det innebär att en måste gå upp i ottan och lämna den varma och goa sängen. När det dessutom ingår att åka förbi Hakke Gård i Ockelbo blir dagen fulländad. Livet som ageravolontär är bra det!

Veronica Pålsson
Ageravolontär Skövde församling

One people

Aug 7

   Show your hands, everything is fine  ♪

   I can’t see they are different from mine

   Do you open your eyes to see?    

   Then I can’t see you are different from me 

   One people – Sofie Halvarsson

onepeople

Sommarkvällen infinner sig stilla i kyrkolokalen. Den här gången står jag vid ingången för att kunna möta allas ögon och ge ett personligt välkommen. En dam berättar att hon var på en konsert med mig för något år sedan och har kommit för att höra mig igen. En annan är en ung kille jag känner som kommit hit som flykting från Afghanistan och som möter mig med ett varmt leende. En medelålderskvinna har precis slagits sig ned i kyrkbänken, hon sjunger väldigt fint i psalmen sen. En kille som endast skulle komma om det inte regnade för att han skulle behöva cykla en mil. Till min glädje var det sol just den här kvällen. Och sen hela min familj med respektive förstås, som lätt fyller några kyrkvänkar. Tillslut får kyrkvaktmästaren komma ut och hämta mig i den vackra sommaren för att det är dags att börja.

Det är en salig blandning med människor som har kommit den här kvällen, men ändå är på vi på något vis så lika allihop. För vi är en enda mänsklighet, vi är som namnet på välgörenhetskonserten den här kvällen för svenska kyrkans internationella arbete – one people.

Den här sommarkvällen blev det så tydligt varför mina låtar handlar om just samhället och värderingar. När jag får tillgång till så många människors uppmärksamhet en timme, egentligen om än så bara en låt – det är mitt sätt att bedriva påverkansarbete. Att få låna andras tid och uppmärksamhet är någonting jag inte bara kan kasta bort. Jag måste ha något viktigt att berätta, ett budskap och någonting som jag verkligen vill säga. Eftersom jag även är politiskt engagerad har jag upplevt vilket fantastiskt känsla man får av att hålla tal. Det kändes oerhört rätt, så jag avslutade med några ord, ett medskick till hur jag tror vi kämpar för en bättre värld.

Avslutningstal

One people – välgörenhetskonsert för svenska kyrkans internationella arbete.

Jag tänkte sammanfatta den här konserten med några sista ord. I juni i år tillbringade jag en vecka på Gotland under Almedalsveckan, där jag tillsammans med 10 andra fantastiska och engagerade ungdomar från hela Sverige utbildade mig till Ageravolontär i Svenska Kyrkan. Att vara Ageravolontär är att vara ung vuxen som agerar lokalt för global rättvisa – genom aktion, information och livsstilsarbete bedriver vi politisk påverkan. Jag insåg verkligen under den här veckan hur viktigt det är att inte bara göra insamlingsarbete för internationellt arbete, utan också påverkans arbete. Den här konserten och mina ord här ikväll, är mitt försök till att påverka er.

Jag anser att vi som en del av svenska kyrkan och som kristna bör tycka till och påverka. Jag skulle verkligen vilja poängtera att svenska kyrkan ska inte vara partipolitiska – men vi ska och BÖR vara politiska. Just för att vi har en tro som förenar oss, en värdegrund som förenar oss. För att vi tror på alla människors lika värde. Och jag tycker just att ordet ALLA är så fint. För det innefattar just ALLA. Inte många, eller nästan allihopa, eller några undantag, utan just ALLA. Oavsett din bakgrund, etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller vem du älskar. För tron på alla människors like värde betyder en tro på att vi alla behövs, mångfald behövs. Främlingsfientlighet och rasism gör inte hemma i Svenska Kyrkan eller för den delen i Sverige eller i världen. Det ska inte finnas något ”vi och dom” utan endast VI. För jag har en tro på att vi är ett enda folk – One people – för att vi är en enda mänsklighet. För ALLA människor är lika mycket värda och det kan ingen någonsin ta ifrån oss.

I ett samhälle som idag präglas av individualism så ska kyrkan vara en stark röst för solidaritet och medmänsklgihet. Vi ska stå upp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde och rätt. I en värld där vi år 2013 väljer att blunda för konflikter, krig och våld. Där vi i Sverige idag är den största exportören per invånare när det kommer till vapen. Vapen som dödar. Det anser inte jag är någonting att vara stolt över. Låt Svenska Kyrkan var en stark politisk röst för internationellt arbete, för mångfald och en värld där alla behövs. Vi ska vara rösten för fred, för rätten till mat, för rätten till våra barn att andas ren luft. Vi ska inte älska med tomma ord, utan med handling och sanning.

Tack.

 Sofie Halvarsson, Ageravolontär

Att gå 73 mil i någon annans skor

Aug 5

Nu i sommar vandrar Asylstafetten 2013 genom Sverige, de går från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik. Stafetten är en marsch för att uppmärksamma svensk flyktingpolitik och hur människor som flytt hit lever i Sverige.

Stafett

 

Förra helgen åkte vi, Lisa och Sara ner till Småland för att vandra med dem en bit på deras väg. Vi gick mellan Skillingaryd och Månsarp, på två dagar gick vi drygt tre mil. Det var ett glatt gäng vi mötte upp i Skillingaryd en varm sommardag. Solen gassade och vi kunde riktigt känna peppen som gruppen utstrålade. Vi blev varmt välkomnade och första dagen vandrade vi under glada rop i strålande solsken till Vaggeryd där vi fick övernatta i ett församlingshem. Församlingen hade också ordnat med kvällsmat och frukost, riktigt fint!

 

Andra dagen gick vi mellan Vaggeryd och Månsarp. I typiskt svensk växlande sommarväder, lite regn, lite solsken, lite mulet. Väl framme i Månsarp var vi med på helgmålsbönen i kyrkan. Vi fick höra en genomtänkt predikan om asyl och hur imponerad prästen var av oss som vandrade. Efter gudstjänsten kom Ali fram och berättade sin historia. Det är han som dragit igång Asylstafetten 2013. Han berättade hur han hade flytt och nu var asylsökande i Sverige. Han berättade om Sveriges dubbelsidighet, vi är det landet i världen som exporterar mest vapen per capita, och som en konsekvens av vår vapenexport far människor illa i konflikter världen över.

 

Samtidigt lever papperslösa i Sverige, ibland under hemska förhållanden. Människor som fått avslag på sin asylansökan, en, två eller flera gånger väljer hellre att gömma sig än att åka tillbaka till de fruktansvärda omständigheter de flytt från. Sverige får bestämma vilka som ska få stanna, trots att de är våra vapen som kanske är orsaken till att människor flyr hit.

 

Det var en spännande upplevelse att få vandra en bit längs asylstafettens väg. Vi fick lära känna glada och kämpande människor, höra livshistorier vi kommer bära med oss länge. Framförallt är det en upplyftande erfarenhet; det finns människor som engagerar sig för andras livsöden, det finns människor som bryr sig, det finns människor som aldrig ger upp och vi får vara en del av kampen, vi får gå några mil i någon annans skor.

 

Lisa och Sara

Sara Johannesson och Lisa Gerenmark, Ageravolontärer.

En vecka till

Jul 30

Det är tisdag morgon. Jag slår på vattenkokaren, gör i ordning mitt te och sätter mig i soffan. Jag slår på nyheterna och spånar igenom flödet på facebook och twitter. Hårda stridigheter i Syrien, homosexuella i Ryssland torteras och klimathotet nämns inte idag heller. En annons om välbefinnande och personlig utveckling fladdrar förbi. Jag ställer mig vid diskbänken och plockar in gårdagens muggar och tallrikar i diskmaskinen.

Om jag skulle bli samtalsterapeut istället, eller personlig tränare… Jag skulle nog vara bättre på det egentligen. Tänk att få se människors utveckling mitt framför näsan och få glädjas med dem när deras liv går från hopplöshet till glädje. Då skulle jag ju faktiskt göra skillnad på riktigt. Är inte det egentligen det enda man kan göra, ta hand om det som är närmast? Jag hör människoskrik och skottlossning från vardagsrummet. Man borde väl göra något som har betydelse här och nu. Är inte etisk egoism trots allt svaret på gåtan om livets mening? Spelar det andra egentligen någon roll?

Så står jag där igen med en smutsig tallrik i handen och funderar på vad mitt nästa steg i livet borde vara. Men tanken om att jag skulle vara bättre som personlig tränare handlar egentligen inte om förmåga (uppenbarligen, då jag själv är lika otränad som Tomas Brolin), den handlar om tvivel. Den handlar om känslan av hopplöshet, känslan av att jag inte kan göra någon skillnad. Att mitt engagemang är falskt och ofruktbart.

Jag går tillbaka till datorn och går in på Agerabloggen. Någon har gjort ett nytt inlägg och jag läser. Det som står där andas hopp och ärligt engagemang. En tro på människan och en tilltro till Gud. Jag läser även nästa inlägg och sedan ett till. De kommunicerar alla i grunden samma sak. Jag lyfter blicken och tittar upp på tv-skärmen som fortfarande visar nyheter och bilder av människor i ett demonstrationståg.  Bredvid mig på soffbordet ligger bibeln. Jag slår upp en sida på måfå och läser det första som når mina ögon:

”Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.”

Jag delar några av dagens nyheter på facebook i hopp om att de når någon som annars inte hade fått veta och så gör jag mig klar för att börja min dag. Jag slår på diskmaskinen och känner tacksamhet. Jag är tacksam för att jag aldrig behöver bära evangeliet ensam, tacksam för att det alltid finns människor runt om mig som bär hoppet när jag glömmer. Jag ber en kort bön för världen och tackar för att mina agerakollegor aldrig är längre bort än ett knapptryck…. och så orkar jag en vecka till!

61654_10151159891968358_332929488_n 970075_10153057146185438_1115245_n

Tinde Carlbrand, Ageravolontär Uppsala domkyrkoförsamling

Som frön för vinden

Jul 27

Vi sitter i en bullrig turistbuss på väg från Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. Utanför öser regnet ner. Det är mars och för några dagar sedan snöade det i Jerusalem. Det är kallt. Från bussfönstret ser jag ut över ett grådaskigt och ganska anonymt landskap. Jag känner mig besviken. Det här skulle kunna vara vilket land som helst. Det skulle kunna vara syd-Tyskland. Bussen rusar på längs med motorvägen. Mödosamt stiger den uppför en kulle kantad av tjocka buskage och talliknande träd. Det skulle kunna vara Värmland, tänker jag. Men så når vi krönet. Framför oss öppnar sig de mest spektakulära dalgångar med sina gröna terasser. Jag tappar andan.

I februari och mars 2012 fick jag, tillsammans med 19 andra internationellt engagerade i Skara stift, möjlighet att resa till Egypten och Israel/ Palestina. Det var två otroligt omvälvande veckor. Som teologistuderande är det väl ganska naturligt att vara intresserad av Israel. Redan innan jag fick möjlighet att besöka landet, var jag dessutom mycket intresserad av den konflikt som lett till en israelisk ockupation av palestinska områden. På ett teologiskt plan såg jag fram emot att besöka de bibliska platserna och på ett politiskt plan längtade jag efter att fördjupa mig i konflikten. Mitt intresse var visserligen engagerat men låg mest på det distanserade akademiska planet. Därför var själva upplevelsen av att besöka landet så brutalt annorlunda mot allt jag någonsin kunnat föreställa mig. Det låter kanske banalt, men det var på ett obeskrivligt sätt en djupt känslomässig upplevelse.

Jag skulle kunna tala i timmar om själva konflikten och kommer förmodligen skriva fler inlägg om den. Kortfattat kan vi med säkerhet fastslå är att det sker ett systematisk förtryck av den palestinska befolkningen i landet. Med hjälp av sanktionerat våld och illegala bosättningar inskränks palestiniers fri- och rättigheter. Samtidigt sker våldshandlingar från palestinska grupper som hotar den israeliska civilbefolkningen. Det är komplicerat att försöka nyansera bilden utan att framstå som antisemit eller zionist eller något annat onödigt polariserande. Därför vill jag istället nå en annan poäng med det här inlägget. Nämligen vårt ansvar.

Som jag nämnde är mitt engagemang för palestinafrågan numera mycket känslomässigt grundat. Det kan verkligen ifrågasättas varför jag väljer att lägga så mycket tid i den här frågan och inte i t.ex. konflikten i Syrien eller Iran eller Egypten. Jag är medveten om att det till stor del handlar om identifikation. Men det gör inte engagemanget mindre viktigt. Mitt intresse för Israel/ Palestina har öppnat mina ögon för andra liknande konflikter som t.ex. den i Pakistan. Mina känslor och min förståelse för läget i det heliga landet har ökat min förståelse för det ansvar jag har även i andra orättvisefrågor. Som Jesu lärjungar har vi ett radikalt uppdrag att verka mot orättvisor. Det särskiljer oss egentligen inte från någon annan människa. Alla människor har ansvar för att skapa en rättvis värld. Det som särskiljer oss är istället den styrka vi får av att veta att någon har gått före oss i det svåra arbetet. Jesus ger oss vägledning. Jag tror att våra känslor är en viktig del i vårt engagemang. Vi bör bejaka dem och göra dem till en drivkraft att se mer av världens orättvisa och försöka så gott vi kan att göra något åt den.

Jag har sedan den första resan besökt landet två gånger till. Förutom det enastående landskapet har jag mött fantastiska människor, förtvivlan och hopp, en enorm andlig rikedom och himmelsk falafel. Jag har bevittnat övergrepp, uppgivenhet och frustration. Men mest av allt har jag mött människor med ett så brinnande engagemang att inte ens de största vatten kan utsläcka det. Ett engagemang som inspirerar, motiverar och sprider sig som frön för vinden. Israel har stulit mitt hjärta men inte mitt hopp. Och jag är inte längre besviken.

Karin Larsson