Wageni ni baraka = Gäster är välsignelser

Gäster var precis vad vi var när vi, 18 internationellt engagerade människor från Stockholms stift, besökte det norra stiftet i Lutherska kyrkan i Tanzania i januari i år. Vid Kilimanjaros sluttning bodde vi och syftet med denna resa var att fördjupa de mångåriga samarbete som redan finns mellan båda våra kyrkor samt att besöka olika projekt som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete.

.

Kilimanjaro

Berget Kilimanjaro såg vi varje dag när vi vaknade. Foto: Staffan Törnqvist

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

 .
Jag fick se exempel på en kyrka som arbetade holistiskt, och tog hänsyn till hela människan. Förutom gudstjänst och sådana traditionella kyrkliga aktiviteter, så drev kyrkan både sjukhus, skolor, hade odlingar av olika grödor och livsmedel samt vattenpumpar. Nedan kan du se en bild från Chekereni församling, hit kunde människor komma och få rent vatten. För mindre än en svensk krona fick de fylla 60 liter vatten.
.
Vattenpump vid Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

Godwin Chonjo, engagerad volontär vid vattenpumpen i Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Ett konkret arbete som utförs med stöd från Svenska kyrkan är Ko & Kalv-projektet. Kortfattat går det ut på att en familj får en dräktig ko av kyrkan (eller en get). Kalven ges (efter lämplig tid) tillbaks till kyrkan för att på så sätt kunna ges vidare, medan ursprungsfamiljen får behålla sin ko. Familjen får utbildning i mejeriproduktion och djurhållning, och kan sälja mjölken och få en inkomst. Djurens avföring kan användas till biogasproduktion och även som gödsel på grödor som odlas. Vi besökte 2 gårdar, och båda dessa gårdarna hade verkligen ett kretsloppstänk integrerat i hela gården.
.
Getter

Getter kunde också ingå i Ko & Kalv-projektet. Foto Staffan Törnqvist

 .
Att vi människor föds i olika delar av världen med olika förutsättningar är jag medveten om, detta blev dock ännu mer påtagligt under resans gång. Det var inte självklart att alla invånare i Tanzania hade elektricitet eller rinnande vatten, men på vårt hotell fanns det möjlighet att duscha varje dag, vilket en gärna gjorde eftersom det var runt 30 grader dagligen. Jag vet att jag är priviligerad (Bortskämd? Van vid min livsstil?). Detta gäller både materiellt, när jag tänker på hur många saker jag har hemma, men även tillgången till rent vatten och livsmedel. Det faktum att jag kan gå till affären och handla i princip vad som helst utan att behöva ta hänsyn till om det är säsong eller vilket land varan kommer ifrån… är det inte rätt konstigt egentligen?
.
Mat

Ris och kyckling: standard på tallriken. Foto Staffan Törnqvist

Mat 2

En kan äta det mesta med sked. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Jag är tacksam för allt jag fick vara med om. Jag är tacksam för att vi blev så vänligt emottagna på alla ställen där vi gjorde besök. Det var flera människor vi träffade som uttryckte att wageni ni baraka = gäster är väsignelser. Gäster för alltid något gott med sig. Det tar jag med mig hem!
 .
Avslutningsvis kommer här lite nyheter! Dels fick vi äran att vara med på ärkebiskopsinstallationen av den numera ”presiding bishop” Fredrick Shoo. Dessutom var Eva Brunne, Stockholms stifts biskop nere i Tanzania samtidigt med oss för att signera ett vänstiftsavtal med det norra stiftet i lutherska kyrkan i Tanzania. De två stiften (och länderna med för den delen) har haft ett samarbete länge men nu finns det på print och undertecknat. Förhoppningsvis kan detta leda till ännu fler intressanta utbyten i framtiden. Vänstiftsavtalet tar upp 3 huvudområden:
.
  • Att be för varandra, särskilt med tanke på vårt gemensamma ansvar för klimatet.
  • Att utveckla lärande i kristen tro och kristet liv.
  • Att främja kvinnors möjligheter att utöva ledarskap på olika positioner i kyrka och samhälle.
Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

 

 

 

Ta hand om er där ute!
Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholms stift

Är Fairtradeodlaren din medmänniska?

Ja vem är egentligen vår medmänniska? Och hur många medmänniskor har du mött idag? Om vi börjar tänka efter så har ni nog redan nu på morgonen varit i kontakt med väldigt många av våra medmänniskor. Vi kanske inte har pratat med dem eller kanske inte ens sett dem. Men ändå har vi redan nu på morgonen varit i kontakt med väldigt många människor.

För jag tänker att medmänniska är något mer än bara de människor vi faktiskt träffar fysiskt varje dag. Det finns ju så många fler som vi är beroende av i våra liv. Som vi inte skulle klara oss utan. Som är livsviktiga för oss.

I söndags var det tacksägelsedagen och jag tänker att vi alla skulle kunna tänka på hur många människor som vi redan idag skulle kunna säga tack till. Som hjälpt oss. Som vi inte skulle klarat oss utan. Personen som snickrat ihop din säng som du vaknade upp i, bonden som odlat vetet som din morgonsmörgås bakats på, bagaren som bakat brödet, fruktodlaren som plockat apelsinerna till din juice, sömmerskan som sytt kläderna du har på dig och bomullsodlaren som gjort att kläderna ens kunnat sys. Hur skulle din dag sett ut om inte dessa människor funnits som en del av ditt liv? Om de inte varit dina medmänniskor.

Är kanske medmänniskor alla de människor som på något vis, mer eller mindre är med oss genom livet? Har vi några skyldigheter mot våra medmänniskor? Hur kan vi säga tack för allt som de på något vis gör för oss?

Första Johannesbrevet 3:16-24

Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.

Idag är det Fairtrade-fikadagen. Är det något som är centralt och förenar oss i Svenska kyrkan, från församlingen i Haparanda till den i Ystad så är det ju fika. Det finns väl inte en träff i kyrkan utan att det serveras fika.  Men vad innebär då orden att precis som Jesus gav sitt liv för oss är också vi skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling.

Hur skulle våra kyrkfika se ut om det inte vore för våra medmänniskor? Kaffeodlaren, teplockaren, sockerrörsbonden och många många fler. Ett sätt att tacka våra medmänniskor är att älska genom handling. Och i detta fall att se till att deras livsvillkor blir så bra som möjliga. För mig hör verkligen Fairtrade och medmänsklighet ihop. För visst vill vi att de människor som hjälper oss att klara vår vardag också ska ha möjligheten att leva ett gott liv. Schysst handel ger schyssta villkor som ger möjligheten till ett schysst liv. För mig är det medmänsklighet för visst vill vi att alla människor i världen ska kunna leva ett schysst liv. Och det är att hålla Guds bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han befallt oss. Det gäller alla våra medmänniskor, hur långt bort de än är. De är fortfarande en av alla våra medmänniskor. Så låt oss älska med handling och sanning. Låt oss fortsätta fika men låt oss fika på ett schysst sätt där vi med handling säger tack till dem. För hur skulle vi kunna klara oss utan dem? De som är våra medmänniskor!

Veronica Pålsson
Ageravolontär Skövde församling

Var snäll mot alla och allt så blir du en del av lösningen

Almedalsveckan är slut och ännu en upplaga av detta spektakel till vecka med seminarier, debatter och utfrågningar från tidig morgon till sen kväll är slut. Politikerna har tagit sommarlov innan det är dags för slutspurt i valrörelsen. Något som inte kan och får ta semester är engagemanget för klimatfrågan. Vi har inte råd att vänta mer. Det är dags att öka tempot och se till att finna lösningen och jobba för den.

För jag är helt säker på att lösningen finns. Att viljan finns och att det är möjligt att göra det. Det som saknas är prioriteringen och insikten att det måste ske NU!!! Inte imorgon, inte nästa vecka eller nästa mandatperiod. NU!!!

Ett bevis på att jag tror att detta är möjligt är vårt tält där vi uppmärksammade klimaträttvisa. För frågan om klimatet handlar inte bara om att ta hand om vår skapelse och ge den vidare i ett gott skick till nästkommande generationer. Det handlar också om rättvisa för de människor som alla delar på denna planet. Vi i den ”rika” delen av världen har stått och står för den största delen av världens utsläpp som bidrar till klimatförändringarna men det är världens fattiga som har fått utstå mest av konsekvenserna i form av förstörda skördar, extrema väder som förstört deras hem m.m. Därför behöver vi skärpa oss och agera för klimaträttvisa. Och det NU!!!

IMG_3162

Idéträd fullt med kloka tankar på hur vi tillsammans kan agera för klimatet. hur vi alla kan bli en del av lösningen.


I vårt tält fick vi ihop många påverkansvykort som vi kommer sända vidare till våra partier och då får de det svart på vitt, folk vill se klimaträttvisa. Men det är ju inte bara politikerna som ska agera för klimaträttvisa. Alla kan göra det i sin vardag och det visade vårt idéträd på ett alldeles förträffligt sätt. För varje dag kom det bara mer och mer idéer och när veckan närmade sig sitt slut hade det förvuxet sig och var enormt stort och fullt av idéer, stora som små. Och ska jag lyfta fram min personliga favorit så är det: man ska vara snäll mot alla och allt.

IMG_3160

Min absoluta favoritidé från idéträdet. 

 

Det behöver inte vara så mycket svårare än så. Har vi inställningen att vi ska vara snälla mot allt och alla när vi handlar i affären, gör andra val i vardagen och möter nya människor kommer världen bli bättre och vi kan uppnå klimaträttvisa. Och när vi fått klimaträttvisa så kommer även annan utveckling att följa med.

Så bli en del av lösningen. Agera för klimaträttvisa!!!

/ Veronica Pålsson Ageravolontär Skövde församling

IMG_3145

Jag och Mikael med ett av alla påverkansvykort för klimaträttvisa.

Den putsade turistfasaden

Korallblått vatten, vita stränder, hängmattor och paraplydrinkar. Geggiga gårdsplaner, plåttak med hål i där vattnet regnar in, höns som springer omkring och ytterligare ett mål mat med ris och bönor. Två helt olika bilder och verkligheter i ett och samma land. En för den vanliga nicaraguanen och en för oss turister.

Det är inte bara här i Nicaragua som en tillfixad fasad visas upp för turister. Problem och fattigdom göms undan för att ge de som valt att spendera sin lediga tid här den perfekta semester de vill ha. Avkoppling och njutning. Lugn och ro. Men vilket pris har denna lyx när västerlänningar vill bort från sin stressiga och kalla vardag och uppleva exotiska platser runt om i världen?

För hur mycket paradis är det egentligen för den vanliga befolkningen på de semesterorter vi besöker? Hur påverkas deras liv av att vi kommer och slår oss ner en vecka eller två för att sedan åka hem igen med solbränna, souvenirer och kameran full med vackra solnedgångsbilder? Utan att tänka på vad vi lämnar kvar.

För vem tjänar på hotellen vi bor på? Vilken fiskare har fått ge upp sin lilla brygga för att en restaurang ska få en fin uteservering vid vattnet? Hur mycket av pengarna som vi betalar för den färskpressade juicen går faktiskt till den lilla bonden som försöker leva på att odla apelsiner?

Vissa anser att turism är en av vägarna för att hjälpa fattiga länder ur fattigdom. Om det verkligen ska fungera måste vi börja turista mer medvetet. Göra aktiva val. Äta på den lilla restaurangen på hörnet som en kvinna i staden äger istället för att gå till restaurangkedjan där en rik västerlänning, som inte ens vet namnen på sina anställda, är ägare till och där pengarna lämnar semesterorten innan maten tagit slut på tallriken. Skippa den stora hotellkedjan och försök hitta det mysiga och hemtrevliga hostelet med anknytning till den lokala orten.

Att resa medvetet kan vara ansträngande och jobbigt. Men om vi vill se en förändring måste det få vara lite jobbigt. Ta lite mer tid att söka, ringa och fråga. Om den lilla extra kraftansträngningen kan göra skillnad, då är den värd det. Alla gånger. För om vi fortsätter att resa som vi tidigare gjort kommer semesterparadis även i fortsättningen att enbart vara paradis för turister. Och de som bor och har sina hem där får på ytterligare ett sätt offra sin vardag för oss västerlänningar och våra intressen. Rättvisare turism är en väg till en rättvisare värld. Och det är en rättvisare värld vi vill ha!

Veronica Pålsson
Ageravolontär Skövde församling

Vad är fattigdom?

Om jag har en stol, är jag fattig då? Eller måste jag ha en fin stol som är gjord i ett ädelt träslag och med speciellt utskurna mönster? Om den enda stol jag äger består av några metallpinnar och halmbalssnören, är jag fattig då?

Vad är det egentligen som bestämmer om någon är fattig eller rik? Efter snart två månader i Nicaragua är detta en av de frågor jag funderat mest kring. Jag bor hos en familj på landet i ett av Nicaraguas kaffedistrikt. Vi bor i ett enkelt trähus med plåttak och vi har ingen elektricitet. Maten lagas över öppen eld i det lilla köket som finns i ett litet trähus precis bredvid. Behoven uträttas på dass.

Är min familj fattig? Och om de skulle vara fattiga, vad är det som gör dem fattiga? Är det att de inte har någon elektricitet? Fast alla tre i familjen äger ju varsin mobiltelefon. Är det att de inte äter så mycket kött som är en dyr vara att köpa? Fast de äter ju alltid tre mål mat om dagen till skillnad från andra familjer här som bara kan äta två eller till och med en gång om dagen. Är det att de varken har en moped eller en bil? Fast de har ju pengar till att åka buss.

Att säga vem som är fattig eller rik är svårt. Jämför jag med Sverige är min familj här absolut fattiga. Jämför jag med andra familjer i Nicaragua så skulle jag väl i de flesta fall säga att de är fattiga. Men det finns ju de som har det värre.

DSCN7558Men handlar fattigdom enbart om det vi äger och hur många och dyra saker vi har. Finns det inget värde i att ha en familj där en kan få kärlek och omtanke, vänner, utbildning eller ett intresse som en brinner och vill kämpa för? Handlar rikedom enbart om pengar.

Min nicaraguanska familj kanske är fattig på det ekonomiska planet. Men vad gäller värme, gemenskap och omtanke är de stenrika. De delar med sig av det de har och tar hand om mig som om jag vore en i familjen. Jag uppskattar denna kärlek tusen gånger mer än om jag bott i ett stort hus och fått maten serverad på silverfat. Det finns vissa saker som inte kan köpas för pengar och inte går att sätta ett värde på. Att ha dessa är en rikedom i sig. Så vem är egentligen rik? Den som har tolv trästolar i finast ek men inga vänner att sitta på stolarna med. Eller den som har en metallstol med halmbalsnören och vänner att bjuda in för att sitta ner och dela skratt och tankar om livet med?

Veronica Pålsson, ageravolontär Skövde församling

Jag fastar för klimatet #fastfortheclimate

Jag, Matilda, är på plats i Warszawa som representant för Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, på FN:s klimattoppmöte. De hade beslutat att de liksom förra året skulle skicka en ung delegation till konferensen. Så en person från varje region inom LVF blev utvald till att bli en del av delegationen. Så det är jag från Sverige, Martin från Frankrike, Piotr från Polen, Rose från Nordamerika, Elijah från Liberia, Raquel från Brasilien och Pranita från Indien.

Under ett par månader har vi haft kontakt med varandra över internet där vi delat kunskaper om det ena och det andra och nu i torsdags träffades vi här i Polen, några dagar innan konferensens början, för att lära känna varandra. Under de här dagarna har vi förenat nytta med nöje på ett väldigt härligt sätt men i måndags började konferensen och allvaret.

Under COP19:s första dag här i Warzawa hände något otroligt spännande och gripande. Filippinernas chefsförhandlare sade det här: ”I speak for my delegation. But more than that, I speak for the countless people who will no longer be able to speak for themselves after perishing from the storm.” – ”Jag talar för min delegation. Men mest av allt talar jag för alla de otaliga människor som har gått förlorade i stormen och inte längre kan tala för sig själva”

Yeb Saño, som han heter, lovar att fasta under COP19 tills ett meningsfullt resultat har förhandlats fram. Detta gör han för att sympatisera med sina landsmän som är kvar i Filippinerna och kämpar för att få mat och för sin överlevnad efter tyfonen Hayian som beräknas ha dödat minst 10 000 personer och drabbat miljontals.

För ungefär en månad sedan hände något liknande i Indien. Regeringen hann evakuera invånarna i det utsatta området i tid och dödssiffran ligger på fyra personer (vilket är fyra personer för mycket) och tusentals personers hem och tillhörigheter blev förstörda.

Pranita som har många bekanta i området och även var där själv berättade för mig om hur motvilliga folk var mot att evakueras. Deras hus var allt de ägde och utan det kände de att de inte ville leva så hon fick höra saker som: ”Jag dör hellre än lever det liv som jag kommer ha om jag överlever.”

I likhet med Saño har vi beslutat att fasta för att visa solidaritet med de fattiga och utsatta som är fruktansvärt påverkade av extrema väderförhållanden. Dessa extrema väder ökar i både i antal och intensitet i och med klimatförändringarna.
Vi har beslutat oss för att fasta 24 timmar var, och minst en person i vår delegation kommer att fasta hela tiden under dessa två veckor.

Men vi är inte ensamma! Under de kommande dagarna kommer Lutherska världsförbundets president, de vice presidenterna och generalsektreteraren även de att visa sitt stöd genom att vara en del av aktionen och ACT Alliances generalsekreterare kommer också att delta.

Det vi vill uppnå med aktion är att nå ut till beslutsfattare och få dem att förstå att något måste hända. Det måste ske en förändring.
Här kan ni läsa vårat officiella ställningstagande i kampanjen för klimatet.

Och jag bjuder in dig och välkomnar dig till att vara en del av våran aktion för att visa solidaritet. För att visa att vi faktist bryr oss.

Om du väljer att vara en del av detta får du gärna låta oss veta att du är med genom att till exempel:

  • Ändra din profilbild på både facebook och twitter till de som du kan hitta här.
  • Dela ditt deltagande med sociala medier och vänner
  • Använda #fastfortheclimate när du twittrar
  • Tala om för oss att du deltar genom att tweeta @lwfyouth

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Fairtrade Challenge

Fairtrade Challenge var i torsdags, en dag att möla i sig fika utan att känna sig lurad av reklamjinglar och kapitalmaximerande skatteparadisföretag och rädda världen lite grann. Eller tja, åtminstone är det lätt att känna sig lite som en hjälte när en plockar åt sig sina fairtradeprodukter. Fairtrade Challenge är höjdpunkten av Fairtrade Fokus då nära en halv miljon personer rapporteras in fika fairtrademärkta produkter, för att uppmärksamma märkningen. Det är en sorts flashmob, en kombination av Earth Hour och kanelbullens dag. Fairtradeprodukter är toppenbra val, eftersom de tar vara på producenternas omständigheter, de är schyssta mot människa och miljö.

Liksom med Earth Hour kan förstås betydelsen ifrågasättas – räddar vi verkligen världen av en mysig snabbinsats som efter att ha dämpat det dåliga samvetet kompenseras dagen därpå? Earth Hour sparar inte el, kanske hjälps inte kaffeplantagen av att vi dricker rättvist kaffe en dag heller. Kanske tror vi bara att vi gjort en insats och lutar oss nöjda tillbaka. Kanske stjälper Fairtrade Challenge mer än det hjälper.

I torsdags var jag på tre fairtradefikan och arrangerade två själv. Jag betalade extra för ingredienserna, lade timmar på omsorgsfull (oerfaren) bakning och pratade medan jag serverade mina kakor om etisk produktion. Ibland går jag och köper en fairtrademärkt chokladkaka bara av ren välgörenhetskänsla. Men det är inte välgörenhet, det är självklarhet.

Jag gillar varken pessimism eller jante, men jag tror det är viktigt att inte känna sig nöjd eller slå sig för bröstet för att en köper fairtrade. Det räcker inte. Fairtrade Challenge är ett sätt att uppmärksamma en oerhört viktig produktmärkning, det är ett trevligt sätt att informera och engagera. Men när jag köper min chokladkaka, eller kopp kaffe eller banan, bidrar jag till den konsumism som håller på att utarma vår jord och i synnerhet tredje världen. Genom att välja fairtrade minimerar jag min skadliga påverkan, och stimulerar marknaden för produkter där människor inte exploateras.

Teologen Patrik Hagman inspirerade mig, så låt mig ge ett rimligt råd. Stå inte och jämför fairtrade med ickefairtrade, jämför fairtrade med att inte handla alls – priset på fairtrade är priset som gäller, är produkten inte värd det så avstå. Låt inte en ickefairtradevara vara ett alternativ så länge fairtrade finns. Och kom ihåg att du handlar för din egen skull. Rättvis handel är standarden, exploatering det abnormala. Rättvis handel borde vara självklart för oss alla – it’s trade, not aid!

Mikael Risenfors

Ageravolontär i Stensjöns församling

Den tomma stolen

I Kampala, Uganda

Igår hade vi ett seminarium om rättvisa och alla deltagare fick en uppgift. Tänk dig att du sitter på en stol och bredvid din stol står en tom stol. Vem placerar du i den tomma stolen? Någon från din kontext som du vill bemöta, som du kanske kan hjälpa på något sätt och som du också vill bekänna något inför. Hur kan vi genom detta lära oss om rättvisa? Och vem ska agera?

Jag tänker mig att bredvid mig sitter en utmärglad, hungrig flicka. Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag vill ge henne mat. Jag vill ge henne omsorg och näring, trygghet och kärlek. Ibland kan vår första reaktion att trösta och mätta för stunden vara en bra tanke. Andra gånger är det inte en lika bra idé. Det bästa vore kanske att ge flickan verktyg och kunskap om hur hon kan producera sin egen mat. Utbilda henne och hennes familj för att de ska bli självförsörjande. Då kan de själva förbättra sin situation och inte vara lika beroende av andra.

Varje gång jag slänger mat hemma får jag skuldkänslor. Skuldkänslor över den orättvisa som råder i världen. Jag kan i mitt överflöd välja precis vad jag vill och inte vill äta. Det jag inte gillar kan jag kasta bort. Det jag tycker om kan jag köpa mer av. Jag känner sorg över att alla människor inte har samma möjligheter. Vi kan inte alla göra samma val. Majoriteten av alla människor måste nöja sig med vad de får, vad de kan hitta bland andras sopor. Ofta måste människor nöja sig med ett mål mat om dagen, om ens det, ofta får människor gå och lägga sig hungriga. Vi måste sluta tycka synd om de hungriga! Vi måste ge dem möjlighet att ta sig ur sin situation! Vi måste verka utifrån ett empowerment-perspektiv och inse att del flesta människor vill försörja sig själva och vara självständiga, vi måste bara ge dem den möjligheten.

Jag tror att vi alla måste agera. Världsledare, kyrkor, individer. Jag måste använda mina resurser ansvarsfullt och hållbart. Vi måste dela vår kunskap, lära av varandra och styrka varann i våra utmaningar. Jag måste sluta tänka att andra har det svårt och inse att vi lever i en värld. Lider en del av världen så gör det ont i hela världen. Vi lever i en världsvid gemenskap och är beroende av varandra. Alla är värdefulla och alla behövs!

Sara Johannesson, Ageravolontär i Uganda

Ett mejl till en parlamentariker

Lite då och då får den som är registrerad att vara med i e- post aktioner genom Svenska kyrkans internationella arbete utskick om att vara med och AGERA. Det handlar om att skicka ett föreslaget e-mejl till olika politiker där en uppmanar dem till att verka för en hållbar utveckling på olika sätt genom omröstningar i bland annat EU-parlamentet.

Om en vecka, den 12 mars, ska EU-parlamentet rösta om jordbruksreformen som kommittéer för utvecklings- och miljöfrågor har tagit fram. Flera av förslagen är bra och jordbruket är en viktig fråga då den är EU:s tyngsta bugetpost och påverkar möjligheterna till en bättre miljö, en levade landsbygd och tillgången på bra mat inom EU. Men den påverkar också jordbrukare i fattigare delar av världen. Världen är som bekant större än EU.

Exempel på åtgärder som tagits fram är att jordbrukspolitiken måste vara samstämmig med EU:s biståndspolitik, att vi måste avskaffa exportstödet av jordbruksprodukter och minska beroende av proteinimport för djurhållning.

I e-post aktionen uppmanades vi att skicka brev till någon/några av Sveriges EU-parlamentariker. Detta mejl skickade jag till bland annat Carl Schlyter och blev väldigt glad när jag fick svar! Det visar på att uppmaningarna kommer fram och att det är viktigt med påverkningsarbete på alla nivåer.

Bäste Carl Schlyter,

Den 12 mars kommer du i EU-parlamentet att rösta om förändring i den gemensamma jordbrukspolitiken. Eftersom du representerar mig uppmanar jag dig att rösta för en genomgripande reformering av jordbrukspolitiken och att stödja de förslag som parlamentets utvecklingskommitté har lagt fram som bland annat syftar till att

  • Göra jordbrukspolitiken samstämmig med EU:s biståndspolitik
  • Granska jordbrukspolitikens påverkan på produktion i utvecklingsländer
  • Avskaffa exportstöden 2016, och fram till dess bara tillåta exportstöd till länder där lokala producenter inte riskerar att skadas
  • Minska beroendet av proteinimport

Jag ber dig också att arbeta för att övertyga partikamrater från andra länder att göra det samma.

Ett tungt ansvar vilar på dig. Att maximera produktion och export är inte rätt sätt att ta ansvar för den globala livsmedelstryggheten. EU:s jordbrukspolitik måste göras samstämmig med biståndspolitiken för att inte hota andra länders rätt till utveckling.

Med vänliga hälsningar,

Hanna Rappmann, Ageravolontär i Värö- och Stråvallaförsamlingar

Och här kommer svaret:

Tack för ditt brev och tack för att du bryr dig om vår matförsörjnings framtid.

Ja, det är viktigt att göra jordbrukspolitiken samstämmig med EU:s biståndspolitik. Därför arbetar jag mot alla former av exportbidrag och för alternativa certifieringsförfaranden för utvecklingsländer så att de kan exportera till oss. Jag arbetar också för att de i handelsavtal får behålla sina exporttullar för att få mer lokal vidareförädling.

Vårt beroende av proteinimport är ett svårt problem med ständigt ökande köttkonsumtion. Jag arbetar för ett utkastförbud för fisk så att vi inte tömmer haven för foder och att konstgödsel ska beskattas för sina miljöskador. Jag vill också att vi inför krav på att man följer FN-konventioner om miljö samt ILO-regler när det gäller fodergrödor. Det är viktigt med växtföljd för att på ett hållbart sätt skapa proteiner på vår egen mark.

Jag anser att jordbruksstöd bör betalas för ekosystemtjänster så att vi betalar för minskat kväveläckage, biologisk mångfald m.m. men inte för industriproduktion på jordbruksmark där marken utarmas och det behövs mängder av fossil energi. Jag anser att en acceptabel kompromiss är att stöden minskar men att länder som vill ge särskilda (hållbara stöd) utöver EU-stöd ska kunna göra det om syftet är än mer miljöarbete. Jag arbetar också för ökade djurskyddskrav. Tyvärr kommer reformen helt säkert inte nå våra mål, inte ens ett totalförbud mot exportstöd verkar finnas kvar, det kommer finnas kvar ”som nödåtgärd”. Den gröna gruppen delar alla mina åsikter med den skillnaden att de inte vill minska jordbruksbudgeten utan ”bara” göra den grönare.

Mvh,

Carl

Precis som Carl Schlyter påpekar kommer reformen med all säkerhet inte nå upp till målen men det får inte göra att varken EU-parlamentariker, agera-volontärer eller andra samhällsmedborgare ger upp. Vill Du få dessa utskick kan du registrera dig här.

Hanna Rappman,

Ageravolontär i Värö- och Stråvallaförsamlingar

Berättelsen om Marikana

Efter att ha spenderat flera dagar, först på Alternative Mining Indaba (AMI) i Kapstaden och sedan en dag på vårt kontor i Pretoria som vi delar med Norwegian Church Aid och Christian Aid var det äntligen dags att åka till Marikana, platsen där 34 strejkande gruvarbetare sköts till döds av polisen den 16 augusti 2012.Vi åkte tillsammans med representanter från Bench Marks Foundation, Norwegian Church Aid och människor från Marikana som hade varit på AMI. Under resan som tog ca två timmar berättade Chris, Alebogeng och Soliza om historien bakom Marikana och andra gruvsamhällen i Sydafrika, samt hur situationen ser ut idag.

Under apartheid beslagtogs befolkningens land och gavs till vita jordbrukare. Under 70 och 80-talen började dessa att upplåta sin mark till de gruvföretag som ville etablera dig för att utvinna de värdefulla mineralerna i marken. Speciellt Platina är en extremt värdefull metall som nästan bara finns i Sydafrika. Men med gruvföretagen kom också en hel del problem. Som vi har skrivit i ett tidigare inlägg leder gruvdriften till föroreningar, hälsoproblem och arbetslöshet. Dessutom så har de utländska arbetarna ingenstans att bo i närheten av där de jobbar, utan sätter upp plåtskjul i sk ”informal settlements” på tidigare jordbruksmark. Den inströmning av människor som använder de redan hårt ansträngda skolorna, sjukhusen och vägarna skapar stora problem för invånarna. Detta är inget som gruvbolagen anser sig skyldiga till, utan de tycker att detta ska betalas och underhållas med hjälp av skattemedel (vilket de själva såklart inte  bidrar till).

Rustenberg, där Marikana ligger, är ett av de gruvtätaste områden i Sydafrika. I bilen på väg till Marikana så pekade Chris med jämna mellanrum ut olika gruvor längs med vägen, och vi slogs av hur den sydafrikanska landsbygden helt tagits över av gruvindustrin. Han berättade även hur mannen till Susan Shabangu, ministern för mineralresurser och gruvindustri, äger en av gruvorna vi passerade. Det var även många fler tidigare och nuvarande politiker som ägde stora andelar av de gruvor vi såg. Vid ett tillfälle åkte vi förbi en konstgjord sjö där det växt fram ett samhälle för högt uppsatta politiker och gruvbolagsdirektörer. Samtidigt som vi såg hur de stora segelbåtarna gled fram över vattnet berättade Chris om hur regeringen använt 18 miljoner rand ( ca 12,5 miljoner SEK) av skattebetalarnas pengar till att rena vattnet för att det skulle gå att simma i. Några kilometer därifrån har inte människorna vatten att dricka på grund av föroreningar från gruvorna.

När vi rullade in i Marikana pekar Alebogeng ut ett flera hus som var spruckna från marken hela vägen upp till taket. Hon berättade att sprickorna är så stora att man kan stå utanför och prata med personerna inne i huset. Allteftersom vi fortsatte blev det mindre och mindre riktiga hus och mer och mer plåtskjul. Vi fick berättat för oss att gruvbolagen ger en liten summa pengar till varje arbetare för att de ska kunna skaffa sig ett boende. Alternativen blir att antingen hyra en sovplats i ett rum där man bor tillsammans med upp till tjugo andra arbetare eller att köpa plattor av korrigerad plåt och bygga sig ett litet skjul på ockuperad mark. Längs med vägarna stod kvinnor med små ihopfällbara bord och sålde diverse olika saker. Då vi anlände runt lunchtid så kryllade gatorna av barn som precis hade slutat skolan. Chris berättar att i och med de nya familjerna som hela tiden anländer så kan det vara upp till 45 barn i en klass, vilka skolorna inte är byggda för. Plåtskjulen som omgav skolan låg extremt tätt ihop, och Alebogeng berättar suckande om hur farligt det skulle vara ifall en brand bröt ut någonstans i området eftersom som den skulle spridas så snabbt.

Till slut är vi framme, framme vid platsen där 3000 strejkande gruvarbetare och lika många poliser drabbade samman. Berättelserna om vad som hände går isär men bilden av händelseförloppet börjar klarna allt mer allteftersom utredningen pågår och information offentliggörs. Våra vänner från Marikana som själva var på plats har dock en tydlig bild av vad som hände. Konflikten uppstod först mellan två olika fackförbund, tidigare har endast ett förbund funnits (NUM) men många har varit missnöjda med dem då de var hårt knytna till regeringen och ett alternativt fack startades (AMCU). Då arbetarna sedan gick ut i strejk och fackförbunden började jobba emot varandra blev konflikten så aggressiv att polis tillkallades. Några dagar innan den stora massakern hade tio människor dött i sammandrabbning var mellan gruvarbetare och polis, två av dem var poliser och två säkerhetsvakter, resterande gruvarbetare. Oron låg i luften och polisen hade förstärkt sin styrka och gick till anfall mot gruvarbetarna som då försökte fly, vilket inte var så lätt då polisen använde både helikoptrar och vattenkanoner för att kontrollera strejkarna.

Polisen öppnar eld och sammanlagt dör 34 människor och 80 skadas. Chris och Soliza som själva var på plats visar oss platsen där de dödade människorna senare hittades. Många flydde bakom stora klippblock för att söka skydd men sköts i ryggen av polisen. Andra motades från andra hållet med vattenkanoner och hade inte längre någonstans att ta vägen. Chris visar oss märken efter maskingevären i klipporna och säger att de är stora och tunga att bära och att enda anledningen för polisen att ens bära med sig dem måste ha varit i syfte att döda.

Han visar platser mellan stenarna där kulhålen är så nära marken att det är uppenbart att den som dött där antingen har legat ner eller hukat sig för att undkomma våldet. Klippblocken, buskarna och träden gjorde det omöjligt för dem att ta sig därifrån när de beväpnade poliserna närmade sig.

 

 

 

Olibogeng som jobbar för Bench Marks Foundation och själv kommer från ett gruvsamhälle i Rustenbergsområdet berättar att de döda hittades liggande på ett ‘konstigt, akrobatiskt sätt’ och med vapen hårt hållna i handen. Hon är övertygad om att de är ditplacerade i efterhand då det både är ett onaturligt sätt att falla och att eventuell vapen borde ha tappats i fallet. Även Chris berättar om ett liknande scenario lite längre bort där det finns bilder tagna i dagsljus på de dödade strejkarna, utan vapen och sedan finns det också bilder tagna på kvällen där de döda inte längre ligger på mage utan på rygg och dessutom håller vapen i sina händer. En del av strejkarna bar visserligen på machetes, men detta var på grund av att de hotats av sina egna fackföreträdare och inte i syfte att gå till attack mot polisen. I vilket fall som helst är det orimligt att polisen med maskingevär och helikoptrar beskjuter människor hållande machetes och som dessutom flyr för sitt liv. Soliza berättar hur de försökte springa under de många kraftledningar som korsar området för att inte helikoptrarna skulle kunna komma tillräckligt nära för att skjuta dom. Om de inte hade funnits hade de varit ett lätt byte på den öppna marken.

Nyligen släpptes en video av händelseförloppet som satte det hela i ett nytt ljus, filmen kan ni se här.

Konflikt i P1 tar idag upp situationen med gruvindustrin i södra Afrika. bland annat är det en intervju med Chris. Programmet finns att lyssna på här.

Vi lämnar sedan Marikana, full av bilder av ett område i sorg och maktlöshet. Idag kommer vi också lämna Sydafrika, med oss hem bär vi våra nya vänners berättelser, erfarenheter och kämparanda!

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling
Cissi Hage, Ageroavolontär i Sollentuna församling