Tyst retreat och engagemang

Jag har haft förmånen att tillbringa de senaste dagarna på tyst retreat på Breidagård utanför Uppsala. Jag stängde av mobilen, avstod kurslitteratur, Facebook och nyhetsflöden, ljud och reklam, artiklar och bloggar för att istället tillsammans med andra i tysthet ge tid åt stillhet, bön och meditation. Jag upplever det som fantastiskt att bara få koncentrera sig på att vara till. Jag känner hur tacksamheten över allt jag fått växer och jag anar mer av glädjen och Nåden i livet.

Men kravmänniskan i mig viskar då och då lite syrligt: ”Ja här sitter du framför en varm brasa, serveras lagad mat, vänder dig inåt och har det bra medan konflikter och miljöförstöring härjar i världen. Du borde göra nåt istället”. Stress och borden smyger sig på och förvandlar min tacksamhet och glädje till en tacksamhetsskuld. Som om jag inte var värd någon vila.

Men då vill jag för min inre kravmänniska citera Cecilia Wadenstein där hon i sin bok Själavård, helt enkelt skriver:

”Kraften till förnyelse och samhällsförändring kommer inte ur jäkt utan ur stillheten inför Guds ansikte. Mod att leva och göra motstånd kommer ur stillhet och förtröstan”

och

”Att öva sig i att bli stilla handlar inte om att fly undan det ansvar jag har som människa. Genom att då och då dra oss undan världen kan vi också möta den på ett djupare plan”

Jag tror att alla vi som på olika sätt och på olika nivåer är engagerade, jobbar för och längtar efter en fredligare, mer hållbar och rättvis värld behöver ta till oss detta. Det är inte genom att försöka hinna och prestera så mycket som möjligt som vi kommer att ”fixa världen”. Istället kan det vara genom att oftare bli stilla och lyssna inåt som vi kan finna den glädje och tacksamhet och ana den Nåd vi behöver för att orka ta oss an de uppgifter och utmaningar som är våra.

 

Ta hand om er!

/Maria Lund, Ageravolontär

 

Citat ur Wadenstein, Cecilia Själavård helt enkelt, Verbum förlag 2009 s. 87

Jag fastar för klimatet #fastfortheclimate

Jag, Matilda, är på plats i Warszawa som representant för Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, på FN:s klimattoppmöte. De hade beslutat att de liksom förra året skulle skicka en ung delegation till konferensen. Så en person från varje region inom LVF blev utvald till att bli en del av delegationen. Så det är jag från Sverige, Martin från Frankrike, Piotr från Polen, Rose från Nordamerika, Elijah från Liberia, Raquel från Brasilien och Pranita från Indien.

Under ett par månader har vi haft kontakt med varandra över internet där vi delat kunskaper om det ena och det andra och nu i torsdags träffades vi här i Polen, några dagar innan konferensens början, för att lära känna varandra. Under de här dagarna har vi förenat nytta med nöje på ett väldigt härligt sätt men i måndags började konferensen och allvaret.

Under COP19:s första dag här i Warzawa hände något otroligt spännande och gripande. Filippinernas chefsförhandlare sade det här: ”I speak for my delegation. But more than that, I speak for the countless people who will no longer be able to speak for themselves after perishing from the storm.” – ”Jag talar för min delegation. Men mest av allt talar jag för alla de otaliga människor som har gått förlorade i stormen och inte längre kan tala för sig själva”

Yeb Saño, som han heter, lovar att fasta under COP19 tills ett meningsfullt resultat har förhandlats fram. Detta gör han för att sympatisera med sina landsmän som är kvar i Filippinerna och kämpar för att få mat och för sin överlevnad efter tyfonen Hayian som beräknas ha dödat minst 10 000 personer och drabbat miljontals.

För ungefär en månad sedan hände något liknande i Indien. Regeringen hann evakuera invånarna i det utsatta området i tid och dödssiffran ligger på fyra personer (vilket är fyra personer för mycket) och tusentals personers hem och tillhörigheter blev förstörda.

Pranita som har många bekanta i området och även var där själv berättade för mig om hur motvilliga folk var mot att evakueras. Deras hus var allt de ägde och utan det kände de att de inte ville leva så hon fick höra saker som: ”Jag dör hellre än lever det liv som jag kommer ha om jag överlever.”

I likhet med Saño har vi beslutat att fasta för att visa solidaritet med de fattiga och utsatta som är fruktansvärt påverkade av extrema väderförhållanden. Dessa extrema väder ökar i både i antal och intensitet i och med klimatförändringarna.
Vi har beslutat oss för att fasta 24 timmar var, och minst en person i vår delegation kommer att fasta hela tiden under dessa två veckor.

Men vi är inte ensamma! Under de kommande dagarna kommer Lutherska världsförbundets president, de vice presidenterna och generalsektreteraren även de att visa sitt stöd genom att vara en del av aktionen och ACT Alliances generalsekreterare kommer också att delta.

Det vi vill uppnå med aktion är att nå ut till beslutsfattare och få dem att förstå att något måste hända. Det måste ske en förändring.
Här kan ni läsa vårat officiella ställningstagande i kampanjen för klimatet.

Och jag bjuder in dig och välkomnar dig till att vara en del av våran aktion för att visa solidaritet. För att visa att vi faktist bryr oss.

Om du väljer att vara en del av detta får du gärna låta oss veta att du är med genom att till exempel:

  • Ändra din profilbild på både facebook och twitter till de som du kan hitta här.
  • Dela ditt deltagande med sociala medier och vänner
  • Använda #fastfortheclimate när du twittrar
  • Tala om för oss att du deltar genom att tweeta @lwfyouth

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Community Monitoring Schools

I onsdags höll Bench Marks Foundation en minivariant av deras ‘community monitoring school’ i Kapstaden som vi deltog i.
Bench Marks Fondation är en icke vinstdrivande organisation ägd av de kristna samfunden i Sydafrika. De erbjuder ledarskap och befrämjande av kvalitetsmätningar av företagande gällande etiskt och socialt ansvarsvarsfulla investeringar samt att sammankoppla människor och organisationer som står bakom detta. Bench Marks Foundation är en sydafrikansk organisation men de har ett samarbete med andra länder i södra Afrika.

En del av det är deras monitoring schools som de erbjuder unga människor (18-30år) som lever i gruvsamhällen. På monitoring schools får de lära sig olika metoder för att identifiera problemområden, dokumentera och samla information samt olika påverkansmetoder såsom att skriva rapporter.
Här kommer vi presentera några av de metoder som de lär ut.

Social mapping

Social mapping innebär att man målar upp olika problem kopplat till exempelvis en familj i gruvsamhället. Detta görs för att lättare kunna identifiera vilka problem som finns och hur de eventuellt påverkas av gruvindustrin.

 

 

 

 

Problem mapping

Problem mapping innebär att man väljer ett problem som man identifierat och sedan försöker komma underfund med vad de bakomliggande orsakerna är. Detta för att veta vad man ska fokusera på i det fortsatta arbetet.

 

 

 

Physical mapping

Physical mapping innebär att man målar en karta över samhället, detta för att få en övergripande vy och upptäcka samband mellan gruvindustrin och olika problemområden som man annars skulle missa. Orsak och verkan.

 

 

Free writing

Free writing är en övning som består i att under 5-10 minuter skriva ner allt man kommer på. Utan att tveka, bara fortsätta skriva. Man ska inte stanna för att fundera över formuleringar eller stavning utan bara fortsätta skriva. Även om man blir helt blank i huvudet så fortsätter man och skriver kanske då ‘jag är helt blank i huvudet’. Denna övning är till för att dels bli bekväm med att skriva, dels för att komma åt tankar som kanske sitter långt inne. Dessa anteckningar kan sedan användas som underlag till en artikel eller rapport. Bench Marks Fundation uppmanar ungdomarna att skriva minst fem minuter varje dag.
Förutom detta tränas de även i social media och i att organisera och strukturerar upp sitt arbete. De får även lära sig att göra hälsoenkäter och billiga och enkla metoder för att ta prover på vatten. Detta är dessutom bara en liten del av alla metoder de får lära sig.
Vi blev väldigt imponerade av dessa metoder och kommer ta med oss detta hem till Sverige. Vi tänker att det dels är något vi kan använda som ageravolontärer när det kommer till att strukturera upp vårt politiska påverkans arbete men även att sprida till organisationer och resursfattiga områden i Sverige där det finns ett behov av att ‘empower’ unga människor till att själva göra skillnad!

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

How to rob Africa

Alternative Mining Indaba  är nu inne på sin andra dag. Vi har fått träffa massa intressanta människor som jobbar med frågor som rör gruvindustrin i Afrika. Vi har också fått lyssna till vittnesmål från lokalbefolkningen i olika gruvsamhällen som berättat om de stora utmaningar de står inför.

Här kommer vi försöka sammanfatta det vi tagit till oss under dessa två första dagar.

När ett företag vill etablera en gruva så brukar dem antingen förhandla över huvudet på lokalbefolkningen eller så försöker de övertyga lokalbefolkningen att det kommer bidra till en positiv utveckling i deras by. Oavsett vilken strategi de använder (och detta beror på vilket land de befinner sig i) så finns det än idag inte ett gruvsamhälle som kan säga att de har det bättre idag än innan gruvan kom. Oftast är det precis tvärtom.

Då mineraltillgångarna finns där lokalbefolkningen bor innebär det att de måste flytta på sig. I vissa fall bygger gruvbolagen nya hus åt dem, men dessa är dåligt byggda och efter bara några år börjar de falla sönder. I de fall de bor kvar i sina hus är risken stor att deras hus börjar spricka av sprängningarna. Gruvarbetarna får ibland bidrag för att skaffa sig en bostad då de kommer för att jobba. Oftast är dessa bidrag dock alldeles för knappa, och de fattiga svarta arbetarna köper korrigerad plåt att bygga skjul av (medan de vita som jobbar med gruvorna har råd att köpa riktiga hus). I områdena kring t.ex. Johannesburg, där många gruvor ligger, kan det bli allt mellan -1 och 35 grader. Dessutom är åskväder och hagelstormar vanliga.

Arbetet i gruvorna gör att vattnet blir förorenat vilket ökar risken för sjukdomar, både för människa och djur. De som tidigare levde på att föda upp boskap kan inte längre försörja sig på det och de som var bönder och odlade får allt sämre skörd. I Rustenberg (ett område med många platinumgruvor) har över 60% av befolkningen sökt hjälp för andningsproblem som uppstår i och med gruvdriften. Många kvinnor tvingas till prostition då de förlorat andra försörjningsmöjligheter och hiv/aids sprider sig som en löpeld.

De jobb som gruvbolagen utlovade då de ville etablera sig i byn uteblir. Vanligtvis går dessa till gästarbetare från andra länder eller större städer i landet. Dessa tar ibland med sig sina familjer, vilket skapar press på de sjukhus och skolor som finns, vilket inte gruvbolagen tar något ansvar för. De lämpar över de här externa kostnaderna på lokalsamhället.

På grund av de höga avgifterna som följer av att stänga en gruva och sanera marken överges de flesta gruvor då tillgångarna är förbrukade. Miljöproblemen kan alltså kvarstå i över hundra år efter att gruvan inte längre är produktiv. Dessutom kan schakt som är uppemot tusen meter djupa lämnas kvar mitt i vägar där barn måste gå till skolan varje dag.

 

Afrika är den mest mineralrika kontinenten i världen, och trots det har de den fattigaste befolkningen. Gruvbolagen sluter avtal med regeringen utan någon som helst transparens. Det är få som vet vad som står i dessa avtal, dock är det klart att det inte kommer lokalbefolkningen till godo.
Idag fick vi se en väldigt bra dokumentär som beskriver problemet med korruption i flera afrikanska länder. Den heter ”How to rob Africa” och kan ses här

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Kristi kropp har hiv

Förra helgen deltog jag i en dag om Hiv som Sveriges Kristna råd  och Svenska Kyrkan anordnade på Sigtuna Folkhögskola. Under dagen deltog människor från olika religiösa samfund och från organsiationer som Hiv Sverige och Noaks Ark. Själv var jag där i egenskap av RUTbildare för Svenska kyrkans unga.

Dagen inleddes med orden ‘vi är alla en del av Kristi kropp, och Kristi kropp har hiv – vad innebär det för oss?’

Dessa ord blev oerhört starka för mig och har följt mig sedan dess.
Alla är vi en del av Guds skapelse och alla är vi systrar och bröder. Hiv är inte en sjukdom som drabbar andra, den drabbar oss allihopa.

När Hiv kom till Sverige var det tre grupper av människor som drabbades hårdast, narkomaner, prostituerade och homosexuella män. Detta gjorde att hiv blev en fråga om moral och det sågs som en sjukdom som var självförvållad. Först när ‘vanliga’ människor insjuknade började man ta den på allvar.

Även idag har vi denna synen, hiv är idag en sjukdom som främst drabbar människor i andra delar av världen, det drabbar ‘dom andra’. I biskopsbrevet om ‘hiv i ett globalt perspektiv’ som kom ut 2007 skriver Svenska Kyrkans biskopar om kyrkans ansvar att lyfta frågan om hiv utifrån parollen ‘Kristi kropp har hiv’ alltså är det inte något som drabbar ‘dom andra’, det drabbar oss.

Hiv är en sjukdom som generellt drabbar människor som redan lever i utsatthet. Antalet hivsmittade kvinnor ökar i jämförelse med hivsmittade män, vilket delvis beror på att kvinnor i många länder inte har makt över sin sexualitet. Idag finns det bromsmediciner som är såpass utvecklade att man kan leva ett friskt och normalt liv. Men av ekonomiska och infrastrukturella skäl saknar människor i många länder tillgång till dessa mediciner. I biskopsbrevet från 2007 menar biskoparna att det är omöjligt att bekämpa fattigdomen utan att samtidigt jobba med hivfrågan, det är heller inte möjligt att bekämpa hivepedemin utan att samtidigt angripa fattigdomsproblematiken.

Fattigdomen i världen kan heller inte bekämpas utan de rika ländernas medverkan. Inte för att ‘vi’ är så mycket bättre än ‘dom’ utan för att kampen mot snefördelningen av världens resurser som påverkar länders möjlighet till utveckling ligger i våra händer.

Våra biskopar tar även upp sin egen skuld i hivfrågan genom att ifrågasätta och utmana kyrkans oförmåga att tala om sexualetiska frågor. Äntligen, säger jag! Hiv har inget med moral att göra och sexualiteten, som är en av Guds största gåvor, måste sluta skambeläggas.

Under den här dagen i Sigtuna blev det än mer tydligt för mig att sjukdomens mest påtagliga biverkning är ensamheten och skammen. Bromsmedicinerna gör att du, om du är född i rätt del av världen, kan leva ett normalt liv utan att någonsin behöva bli sjuk. Trots det är det få som vågar berätta om sin sjukdom, och bland dem som gör det är det många som fortfarande möts av avståndstagande. När Jesus levde fanns inte hiv, däremot spetälska, och vi vet ju alla att Jesus aldrig lät sådan stigmatisering gå obemärkt förbi, så låt oss gå ut och göra som han, för det är ju som Jesus själv sa ‘Sannerligen, det ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig‘ Matt 25:40.

Idag är det världsaidsdagen och runt om i våra kyrkor firas idag mässa med minnesstund för alla de människor som dött i aids. Själv kommer jag att fira mässa i Göteborgs Domkyrka tillsammans med familj och vänner.

Hur kommer du att uppmärksamma denna dag och dessa människor?

Lisa Gerenmark, Ageravolontär och RUTbildare

Söker man på hiv på svenska kyrkans hemsida får man 4170 träffar, om du mot förmodan inte orkar läsa igenom allt rekommenderar jag att läsa mer om Svenska Kyrkans arbete med hiv här.

Källor:
Biskopsbrev om hiv i ett globalt perspektiv
Den tysta sjukdomen
Svenska kyrkans internationella arbete