Rör inte min moské!

Igår hölls solidaritetsmanifestationer för de moskéer som blivit utsatta för attacker under årets gång i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag var med och deltog på den som hölls på Mynttorget, utanför riksdagshuset, i Stockholm. Det var en lång rad talare, bl.a. Demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Talen handlade om hur vi måste stå upp tillsammans, hur viktigt det är att fördöma det som har hänt och arbeta för ett kommande antirasistiskt 2015!

 

#Rörinteminmoské

 

nu får det fan vara nog!!!Varför är då det här en sådan viktig fråga? Igår var en moské som attackerades, idag sker det kanske mot en kyrka, i morgon mot en ideell föreningslokal. Saken är den att ingen av oss går säker om vi tillåter detta ske, om vi inte höjer rösten och protesterar mot dessa gärningar! Jag vill inte behöva känna mig rädd nästa gång jag går till kyrkan för att träffa mina vänner och fira gudstjänst.

 

Skylt i folkmassan.

Några exempel från media: Anlagd brand mot moské i EskilstunaBrand i moské i EslövBrandbomb kastad mot moské i Uppsala

Avslutningsvis lästes följande dikt upp under manifestationen:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Av Martin Niemöller.

Från oss alla Ageravolontärer, till er alla läsare, ett gott nytt antirasistiskt, kärleksfullt och tryggt 2015!

Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholm.

Ord mot våld

Nu har det gått några veckor sedan MR-dagarna i Umeå och man har haft tid att landa i alla tankar och funderingar som dessa fantastiska dagar gav upphov till. När jag blickar tillbaka så fastnade jag framförallt för ett seminarium som handlade om den internationella poesi festivalen som hålls i staden Medellín i Colombia varje år. Svenska Kyrkan hade här varit med och sponsrat för att få dit Poeten Jairo Guzman som kom för att berätta om hans arbete med festivalen och framförallt om hur poesin fungerar som ett verktyg för att styra ungdomar bort från våldet, kriminaliteten och ”de snabba pengarna”. Seminariet kallades för ”ord mot våld”, Jairo förklarade att Colombias kultur och språk var sårat utav alla års våld och oroligheter i landet. Konflikter mellan staten, FARC gerillan och paramilitära grupper har satt sina tydliga spår i den Colombianska vardagen och därmed vardagsspråket. Poesin, berättade han, ger ungdomar ett alternativt sätt att uttrycka sig på som inte är befläckat utav våld och kriminalitet och visar dem att det finns en alternativ väg att ta. Poesin ger samtidigt möjlighet att bearbeta det jobbiga och mörka som varit samtidigt som det ger hopp om förändring.

The smile in the photo

The smile in the photo

of that politician 

that voted in congress

in favor of the war

is the same smile

of the skulls

in the unmarked mass grave.

(Jairo Guzman)

Under samtalet citerade Jairo också Wittgenstein som ska ha sagt ”Mitt språks gränser är min världs gränser” och jag tyckte det illustrerade vikten utav den här typen utav projekt på ett bra sätt. Är man som ungdom låst i ett samhälle som blivit djupt influerat utav oroligheter och konflikt så har man nog svårt att tänka sig att det kan finnas något bortom allt det svåra man upplever och hör. Därför tänker jag att det är viktigt med projekt som dessa som kan fungera som ett forum för att öppna upp för andra intryck och idéer. Ord och hur man använder sig utav dem kan ju tyckas trivialt men hur vi pratar om saker och ting formar ju i slutändan hur vi uppfattar det som finns runt omkring oss och har därför också en väldig kraft att förändra.

 Jag tror framförallt att förändringar börjar i vardagsspråket, ser man till exempel till den svenska kontexten så har det ju diskuterats vilt om tidigare kränkande ord som varit normaliserade, många vill få bort dem för att kunna rensa samhället på de stereotyper och fördomar som finns gentemot vissa grupper, dessa idéer är ju ofta djupt förankrade just i orden. Tanken är att får vi fler att välja bort dessa kränkande ord så är vi också ett steg närmare en förändring mot ett mer öppet och jämställt samhälle för alla. I Colombias fall så handlar det nog många gånger om att öppna upp språket för annat än just kriminalitet och våld och att styra ungdomar mot en annan typ utav kultur för att de också ska kunna känna hopp och att de finns möjligheter och kraft att förändra den situation som råder. Ett vardagsspråk som ger mycket utrymme för negativa ord har stor makt att egga på negativa tankar och där med också negativa handlingar, därför är det viktigt med alternativ.  Oavsett vilken kontext man befinner så kan jag känna att det är viktigt att erkänna den kraft som ord har att påverka, förändra och skapa…”let there be light”.

Susanna Dobrota
Ageravolontär
Stockholms Stift

Samtidens Sverige – apartheid eller fristad?

Samtidens Sverige är ett land som skiljer människa från människa och vissa av oss får besked att vi inte får lov att vistas här medans andra får stanna. Vi som får stanna delas i vissa fall upp i grupper utefter hudfärg, namn och härkomst. I andra fall kollas vi på id om vi ser misstänkt icke-svenska ut. Hur en nu kan se det på en människa?

Samtidens Sverige är en apartheid. Här får inte vem som helst vistas och vi som gör det skiljs åt genom lagar och förordningar, strukturell rasism är ordet som präglar Sveriges politik idag.

I Jesus samtid skedde samma sak. Människor skiljdes från människor baserat på namn och härkomst. När Jesus pratade med vissa människor, så upprördes folken runt omkring och han ifrågasattes för att han inte såg till människors status utan delade bröd med människor, oavsett folkslag.

Som kristna ska vi följa i Jesu fotspår. Hur kan vi då göra det i samtidens apartheid- Sverige? Den ekumeniska motståndskommuniteten Fikonträdet har skapat ett verktyg för människor som vill vara med och göra Sverige till ett land där människor kan leva i frihet, oavsett hudfärg och härkomst. På sidan Fristad.nu kan människor som vill göra sitt samhälle och/eller sammanhang till en fristad för människor skriva upp sig i syfte att få kontakt med andra från sitt närområde. Tanken är att kommuner, samhällen, badhus, bibliotek och skolor runt om i Sverige ska bli fristäder för människor som apartheid- Sverige vill sparka ut. Fristad.nu möjliggör nätverkande mellan människor som vill starta fristadsgrupper och tillsammans skapa det samhälle vi vill ha.

Runt om i Sverige, på sociala medier, i fikarum och på middagsbjudningar diskuteras den strukturella rasism som idag präglar Sverige. Många är uppgivna, upprörda och få ser denna utveckling som något positivt.

Fristad.nu vill uppmana människor till att själva ta ansvar, att ta makten och själva skapa det samhälle vi vill ha. Låt oss skapa utrymme för människor att leva i frihet. Låt oss utmana den dominerande synen på staten Sverige som den som avgör vem som får stanna och vem som får bo kvar. Om vi medborgare inte följer de rasistiska lagarna kommer apartheid- Sverige falla som ett korthus.

Jag uppmanar er alla att ta ansvar. Vi kan inte längre se på medan denna utveckling tar över vårt samhälle helt. Vi kan inte längre ha allt vårt fokus på att stötta människor i icke-demokratier på andra sidan jorden medan vårt eget samhälle i demokratins namn bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Låt oss göra Sverige till en fristad för människor!

Lisa Gerenmark
Ageravolontär i Mössebergs församling

 

 

Civil olydnad ur ett kristet perspektiv

En betraktelse över söndagens epistel

Gal 2:16-21 Men vi vet att människan blir inte rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Jesus Kristus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristis och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, gast inte längre som mig själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig.

Vi blir inte rättfärdiga genom att lyda lagen, utan vi blir rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus. Till tron på Kristus tillkommer också en tro på solidaritet och ansvar för sin nästa. Jesus uppmanar oss alla till att ställa oss på de svagas sida, upprätta de förtryckta och skapa ett samhälle av rättvisa. För oss kristna är upprätthållandet av människovärdet större än nationalstatens lagar. Om lagen, konsekvenserna av lagen eller implementeringen av lagen bryter ner människovärdet, kan vi som kristna inte följa den.

Jesus botade sjuka på sabbaten, pratade med kvinnor och samarier och delade bröd med lagbrytare. Han bröt mot lagar, förordningar och han skapade nya ordningar. Nya ordningar som upprättade människovärdet. Detta är vad vi som kristna är kallade att göra.

I Sverige idag har vi lagar som reglerar vilka människor som får lov att bo inom våra gränser. Att sådana lagar ens finns kan en ha åsikter om, men om vi för en stund väljer att acceptera behovet av sådana lagar, så kan en ändå kritisera, dels lagarnas snäva omfattning, men framför allt hur lagarna tolkas och används i mötet med människor som flytt. Vårt samhälle översköljs dagligen av människor som vittnar om omänskliga och obarmhärtiga beslut där det till synes finns en ovilja att tro på människors berättelser om den situation de flytt ifrån. Trots uppenbara bevis på situationen i hemlandet eller på människors hälsa, tas beslut som helt strider mot gällande lagar. Orimliga krav ställs på den enskilda människans ansvar att bevisa flyktorsak eller identitet.

I Matt 12:10-13 säger Jesus till oss att det är tillåtet att göra gott på sabbaten, även om det är emot lagen. Detta läser jag som att det är tillåtet att bryta mot lagen om det är för att göra gott. Vi har sådana lagar i Sverige. Det är nämligen tillåtet att gripa in om det är för att förhindra ett större brott. Ett sådant brott kan vara de mot de mänskliga rättigheterna. Att skicka tillbaka människor till en situation som var så grym och ohållbar att de valde att bryta upp från allt de hade för att undkomma det är ett sådant brott. Vad kan vi då göra för att förhindra detta? Det är frågan vi måste ställa oss. Tror vi på Jesus så blir aktion mot dessa upprepade lagbrytelser konsekvensen. Att gömma flyktingar eller tillhanda hålla sjukvård för dem är inte olagligt i Sverige, att blockera utfarter för att rent fysiskt förhindra tvångsutvisningar kan vara ohörsamhet mot ordningsmakten. För mig som kristen är dock lagen inte relevant, människan är relevant. I apostalgärningarna så säger Petrus och apostlarna, då de ställs tillsvars för att de undervisar Jesu lära ‘man måste lyda Gud mer än människor’ Så jag säger: Länge leve ohörsamheten!

Sverige är det land i världen som exporterar flest vapen per capita. Vi är alltså världsbäst på att sälja vapen. Sveriges vapenexport har ökat med 350% sedan 2001 och vi säljer vapen till länder som Saudiarabien, USA och Bahrain. Detta trots att vi har en lag som förbjuder export av vapen till länder i krig, diktaturer eller länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Detta är möjligt med hjälp av kryphål i lagen och så kallade undantag. Undantag som numera görs på rullande band.

Vapen används för att döda, ta liv med. Det är ingen hemlighet eller något som varken vi eller våra politiker är omedvetna om. Enda anledningen för ett vapen att tillverkas är för att döda med, alternativt att hota att döda. Varje dag dör över 2000 människor i väpnat våld runt om i världen. Som kristen kan jag inte låta detta pågå. Jag kan tyvärr heller inte lita på att Sveriges politiker ska göra något åt det, de tjänar ju pengar på dessa konflikten via vapenexporten. Vad kan då jag som kristen göra? Jo jag kan göra som det står i bibeln, närmare bestämt i Mika 4:3, nämligen att smida om svärd till plogbillar. Plogbillsrörelsen startade 1980 i USA och kom till Sverige några år senare. De inspirerades av orden i Mika och Jesaja och började avrusta vapen för att rädda liv, människoliv. Genom att agera öppet och inte fly ifrån böter och fängelse utmanas bilden av straffet som något farligt och något som en vill undvika. Istället inspirerar de till att medvetet och öppet bryta mot lagar som i sin tur bryter mot mänskliga rättigheter för att skapa nya ordningar (precis som Jesus gjorde). Nya ordningar där tron på handlingar som upprätthåller människovärdet är starkare än rädslan för eventuella konsekvenser.

Det finns de som hävdar att allt vi gör grundar sig i en av två grundkänslor. Kärlek eller rädsla. Att vara kristen är för mig att våga leva mitt liv av kärlek.

Därför måste jag agera mot sådana uppenbara och ofattbara kränkningar som pågår i vårt land, i vår värld, även om jag är rädd för konsekvenserna. Det räcker inte med att å ena sidan protestera och å andra sidan fortsätta lyda. Så länge jag lyder är jag en del av upprätthållandet av detta obarmhärtiga samhälle. Jag måste agera, jag måste skapa det samhälle som jag vill ha, jag måste leva mitt liv av kärlek. Eller som Jesus sa, jag måste göra gott, även om det är sabbat.

Bön: Jesus, ge oss styrka, tro, mod och hopp

  • Styrkan att ta striden där den som bäst behövs. Striden för dessa våra minsta som sökt skydd hos oss och nu är i myndigheternas våld.
  • Ge oss tro på att din väg är den sanna och ge oss modet att vandra den. Modet att leva av kärlek och inte av rädsla.
  • Modet att stå upp för det vi tror på, modet att stå upp för dig.
  • Herre ge oss också hopp. Hopp om en framtid där kärlek och solidaritet råder. Hopp om en värld där vi inte behöver kämpa. Hopp om Guds rike på jorden.

Lisa Gerenmark, ageravolontär i Mössebergs församling

Pilgrimsvandring och storebror

Domsöndag och det är grått på den skånska landsbygden. En vind blåser rakt in på kroppen och det duggregnar lite sporadiskt. En perfekt förutsättning för en pilgrimsvandring! Ja det kändes faktiskt symboliskt rätt när vi klockan nio står samlade på S:t Lars kyrkogård en bit utanför Lund. För att göra en lång och mörk historia kort så begravdes här individer som av samhället placerats på S:t Lars sjukhus för ”sinnessjuka”. På de vanliga kyrkogårdarna var de inte välkomna så kusken körde kropparna hit ut för att gräva ner dem på en planka. Ibland med en präst närvarande, ibland inte. Senast detta hände var år 1951. Människorna och platsen, som idag ägs av ett privat företag, behöver upprättelse och vi var därför ett tjugotal personer som idag pilgrimsvandrade härifrån till domkyrkan för att där fira högmässa.

 

Egentligen skulle jag vilja lyfta flera av de tankar och böner som dök upp före, under och efter vandringen. För strukturen och din skull ska jag dock försöka begränsa mig.

 

Att på institutionell nivå exkludera en grupp ur samhället känns nog för de flest av oss helt oacceptabelt. Att det händer i andra delar av världen har vi läst. Det är förstås fruktansvärt och helt oförståeligt hur det kan utföras förtryck från så höga instanser.

 

Under den gångna veckan har det fokuserats på migration och flyktingskap genom Kyrkornas globala vecka. Med det i åtanke ser jag ett provocerande samband mellan sinnessjukhuset och invandrargruppen i Sverige. En grupp invånare som inte är som alla andra, som kanske inte tänker och lever precis likadant. Visst är de en del av samhället men de har något gemensamt som inte vi andra har så vi sätter dem tillsammans. Visst får de bo i staden, i utkanten där det finns mest plats. Det blir det bästa för dem likväl som för oss.

 

Då blir det bäst för dem. Ja ofta är det nog med välvilja som vi genom historien och idag gör sådana här separationer. Med en övertygelse om att de mår bäst av det, även ifall de kanske inte för tillfället förstår det själva.

 

Under sista etappen i vandringen ombeds vi bära med oss människornas röster in genom kyrkportarna, som bokstavligen står öppna. Vi går in och högmässa i domkyrkan börjar snart. Plötsligt blir strukturerna väldigt påtagliga. Allt vi gör och sjunger, vart jag än tittar ser jag bara makt. Den där makten som genom historien gett kyrkan legitimitet att agera storebror. Att dela upp, styra över och döma människor. Det är inte förrän under evangelietexten som jag påminns att se bortom strukturerna. Genom Matt 31-46 kan det knappt bli tydligare: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Nu är jag hemma igen.

 

Ja visst är det svårt att se samhället utifrån. Att ta in, eller i alla fall försöka ta in, smärtan av utanförskap och tvivlet på att man duger. Särskilt när det är storebrodern i form av kyrkan eller staten som kanske stått bakom. Men bakom institution finns alltid människor. Människor som kanske handlar av välvilja och/eller i rent oförstånd. I vilket fall så är vi många som känner att exkludering är helt oacceptabelt. Att alla har ett lika värde samt att man kan komma hur långt som helst med barmhärtighet och kärlek. För då finns gud där och då kan det hända underverk.

Elin, ageravolontär i Åhus församling.

Tips: Imorgon –måndag- kan man läsa om vandringen i Sydsvenskan.

Fred, civil olydnad & ickevåld

För två veckor sedan kom äntligen brevet jag väntat på. Ett brev med en film om människor som valt ett livslångt engagemang för fred. Filmen heter Vårt brott heter ansvar och handlar om fem personer som bryter sig in på Bofors vapenfabriker i Eskilstuna och Linköping för att avrusta vapen. De tillhör organisationen Ofog och deras aktion är en del av kampanjen Avrusta.

När jag ser filmen första gången tillsammans med en vän, är vi båda ense om att det är otroligt inspirerande med så engagerande människor. Inte bara att de väljer att stå upp för vad de tror på, de väljer dessutom direkt aktion och civil olydnad som metod och därmed fängelsestraff och skadestånd på flera hundratusen som konsekvens.

Jag läser till diakon på Ersta Sköndal, campus Bräcke i Göteborg och i veckan när det var min tur att leda ett samtal i samtalsmetodiken valde jag att visa en snutt ur Vårt brott heter ansvar för min lilla grupp och sedan leda ett samtal utifrån det vi fick se. Samtalet som följde var fantastiskt positivt och mina klasskamrater blev inspirerade till fortsatta samtal om civil olydnad.

Själv attraheras jag mer och mer av civil olydnad och ickevåld som metod för att åstadkomma förändring i samhället. Jag läser om Jesus och mannen med den förtvinade handen och hur Jesus botar honom trots att det är sabbat. Jesus blir ifrågasatt men svarar lugnt ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd är inte än ett får är inte människan? Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten” (Matt 11:10-11). Jesus budskap till oss är tydligt, det är okej att bryta lagar och regler om syftet och konsekvenserna är goda. Jag vill till och med hävda att det är vår plikt, om en lag inte fungerar, om en lag tillåter Sverige att tillverka vapen och dessutom sälja dem till länder som kränker mänskliga rättigheter, ja då är ju något knasigt. Genom direkt aktion och civil olydnad tar jag inte bara avstånd från det jag tycker är fel, jag tar ansvar för att en förändring skall ske.

Jag har vid ett tillfälle deltagit i en civil olydnadsaktion mot en vapenfabrik, Saab Microwave i Mölndal. Det var på pingst 2012 och vi firade mässa på området och planterade vinbärsbuskar. Även här kommer inspirationen från bibeln, i Mika 4:3-4 kan vi läsa de berömda orden ”Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sntt fikonträd och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.”

Att fira gudstjänst och plantera liv i form av växter istället för att demonstrera och skrika slagord var för mig helt nytt, men jag blev frälst! Innan aktionen övade vi ickevåld tillsammans med Per Herngren. Det var en helt fantastisk känsla att senare i mötet med polis och vakter aktivt möta dem, välkomna dem in i vår mässa och inte dölja våra avsikter eller på något sätt uppvisa ett aggressivt beteende. När jag några månader senare medverkar på en antinazistisk demonstration i Göteborg märker jag hur jag har förändrats. Hur jag inte längre passar in i den nejsägarkulturen. För att skapa förändring krävs direkt aktion, inte bara protester, jag måste våga agera själv.

I vår ska jag gå två ickevåldskurser och i pingst skall jag fira mässa vid Saab Microwave igen, för jag är nyfiken och jag vill lära mig mer!

 

Snart är det advent och Svenska kyrkans julkampanj drar igång, i år är temat barn i krig och konflikt och mitt tips till er är att beställa hem filmen jag såg för några veckor sedan. Titta på den, i ungdomsgruppen, kyrkorådet, kören och samtala om hur ni under årets Julkampanj vill göra skillnad för dessa barn i krig och konflikt. Jag menar inte att alla ska ut och bryta sig in i vapenfabriker, jag menar att det är ett utmärkt tillfälle att låta sig smittas av lite av det engagemang dessa människor förmedlar genom sitt agerande, genom sin film.

 

Lisa Gerenmark Ageravolontär i Falköpings pastorat