Jesus hade inte stått och sett på!

Vad innebär det att vara kristen? Vad får min tro för konsekvenser i mitt liv, i min vardag? Gör det någon skillnad?

Jag är nyss hemkommen från en pilgrimsresa med projektet Walking to Emmaus i Palestina och Israel, ett projekt med ungdomar från Sverige, Tyskland, Sydafrika och Palestina. Under en vecka besökte vi de flesta av de bibliska platserna och samtalade om liv och tro utifrån olika teman varje dag. En fantastisk resa som jag kommer minnas länge.

Men efter denna vecka är det inte främst besöket i födelsekyrkan eller utsikten över Jerusalem med den guldbeklädda klippmosken jag tar med mig. Det jag för alltid kommer bära med mig är erfarenheten av att dela liv och livsberättelser och då främst med mina palestinsk vänner. Efter att ha hört deras berättelser och fått se bara en smula av den verklighet de lever i förstår jag än mer att min tro måste få konsekvenser.

För visst stod Jesus upp för de svaga. Visst gav Jesus en röst till dem som ingen annan lyssnade till. Visst sa Jesus till oss att älska våra medmänniskor som oss själva. Och som Jesu lärjunge och med Jesus som förebild måste väl även jag göra det samma. Och det tänker jag göra.

Även om mina nya erfarenheter är jobbiga att bära med mig är jag ändå tacksam för att jag fått dem. För med dem kan jag göra skillnad. Jag kan vara ett vittne och berätta om hur det är att bli genomsläppt i en checkpoint på 4 sekunder medan det tog över en och en halv minut för min palestinska vän trots att han hade alls papper som krävdes. Jag har sett hur den 8 meter höga illegala muren skiljer familjer från varandra, barn från sin skola och ungdomar från sina fritidsintressen. Jag har talat med personer som är flyktingar i sitt eget land. Jag har hört historier om rädsla, våld och krig som fått mig att bara vilja börja gråta. Och ändå har jag bara hört och sett en liten del av allt som skett och sker i detta fängelse som mina palestinska vänners vardag kan liknas vid.

Men vad ska då min tro få för konsekvenser? Jo så länge jag kan tala kommer jag vara en röst för dem som ingen annan lyssnar på. Så länge jag kan kämpa kommer jag stå upp för de svaga. Så länge jag lever kommer jag göra allt jag kan för att vi ska älska våra medmänniskor som oss själva. För mig är det att vara Jesu lärjunge och det är precis vad jag vill vara. För min skull, för mina palestinska vänners skull och för vår gemensamma världs skull. Jesus hade inte stått och sett på utan att göra något, utan att agera. Det kommer inte jag heller att göra!

Salam! Shalom! Fred!

Veronica
Ageravolontär i Skövde församling

De israeliska protesterna

Disclaimer

Samuel Skånberg befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. www.foljeslagarprogrammet.se

Samuel är också ageravolontär i Svenska kyrkan.

(Originaltexten är publicerad på www.foljeslagarprogrammet.se)

Palestinier som jobbar för rättvisa får svårigheter på grund av ockupationen. För israeler är det tabun och normer som försvårar. Men jag har träffat några av dem som går mot strömmen.

Jag sitter på ett café i Tel Aviv och pratar med Sara Mizrahi. [1] Sara är 19 år, alltså åldern då de flesta israeler, kvinnor och män, påbörjar sin militärtjänst. Hon vill inte göra sin militärtjänst. Hon berättar att hon vill ha en tvåstatslösning och att ockupationen är omoralisk och inte bidrar till fred.

Sara berättar att det är ett socialt tabu att inte göra militärtjänst. Det finns några få som offentligt säger att de vägrar militärtjänst och får sitta i fängelse på grund av det. Jag frågar vad hon kommer att göra.

”Jag vill inte hamna i fängelse. Om jag kan slippa utan att hamna i fängelse så är det bra”, säger Sara.

Det går att slippa militärtjänst av olika anledningar, men kan vara svårt. Sara säger att hon är pacifist, vilket kan vara en godtagbar anledning för undantag, men det är väldigt få som beviljas undantag på den grunden.

”Men om du inte kommer beviljas undantag, hur gör du då”, frågar jag.
”Jag vet inte”, säger hon och ler. ”Men jag vill inte stödja ockupationen.”

Sara berättar att hon får hjälp av organisationen New Profile [2] som hjälper unga israeler som vill slippa militärtjänsten. Jag frågar henne vad hennes familj och vänner tycker.

”Min pappa stöttar mig. Han tycker fortfarande jag ska göra militärtjänsten, men står bakom mig ändå”, säger Sara.

Men Sara berättar att hon inte vill gå ut med sitt ställningstagande offentligt som andra har gjort. Hon vill inte synas med namn och bild i israeliska medier. Det är förståeligt eftersom situationen för dem som kritiserade det senaste kriget mot Gaza är farlig [3]. Jag vill inte sätta henne i en utsatt och hotfull sits så jag frågar henne inte om jag kan ta ett foto.

Nationalismen är stark i Israel. De israeliska bosättarna på Västbanken i Palestina har väldigt många flaggor på bilar och på hus. Men även i Tel Aviv ser jag ofta israeliska flaggor hänga från fönster och i affärer. Och militären har en stor och inflytelserik roll i samhället. I flertalet av platser i Israel som jag varit på, där det funnits en folksamling, såg man också en eller flera soldater. Soldaterna har ofta sina maskingevär på ryggen.

Ett exempel på ett militäriserat samhälle – en ryggsäck för skolbarn med en nallebjörn och israeliska arméns emblem. Foto: Samuel Skånberg

Ett exempel på ett militäriserat samhälle – en ryggsäck för skolbarn med en nallebjörn och israeliska arméns emblem. Foto: Samuel Skånberg

Någon vecka efter mötet med Sara lyssnar jag på en föreläsning av Shay Davidovich, en israelisk 27-årig man som växt upp i bosättningen Ariel, en av de största bosättningarna på Västbanken. Han berättar att när han växte upp, så förstod han inte var palestinierna i byarna runtomkring bosättningen kom ifrån. Han visste inte om att de bott där i många generationer, långt innan 1948, då staten Israel bildades.

Shay berättade att när han gjorde sin militärtjänst på Västbanken var en av hans första uppdrag att jaga ett naket palestinskt barn i femårsåldern eftersom barnet hade kommit för nära bosättningen han vaktade. Det var då han började ifrågasätta ockupationen. Nu är han med i Breaking the silence, en organisation som samlar in vittnesmål från soldater som tjänstgjort på palestinskt ockuperat område. [4] Han berättar om hur soldaterna har som uppgift att ”visa sin närvaro” i palestinska byar och städer. Soldaterna kan få en order om att åka in mitt i natten för att gripa en man, sätta på honom ögonbindel och binda hans händer bakom ryggen. Efter uppdraget är utfört får de reda på att det bara var en övning. Men det är inget som den palestinska mannen får veta om.

”Som soldat kan du göra vad som helst”, säger Shay.

Ett av vittnesmålen jag läst av soldater fastnade hos mig. Det var från en soldat som hade stannat en man utanför Yatta, som körde en lastbil med 2000 liter mjölk, och hållit fast honom i flera timmar så att mjölken blev sur i värmen. När jag läser om de saker som soldater har gjort och som de bittert ångrar, då förstår jag verkligen att den här konflikten är förödande för båda folken. Soldaten säger:

”Okej, jag tog i själva verket inte pengarna ur hans ficka, men vad jag gjorde fick honom helt enkelt att förlora alla pengar som han skulle ha tjänat. Ändå är det för mig mindre betydelsefullt än frågan om attityd. Det som hände är fel. Jag menar, vad är grejen? Han är ingen terrorist, ingen efterlyst man, inte en person som kommer och hotar mig fysiskt eller riktar ett vapen mot mig. Han är en vanlig kille. Vad gjorde han? Var han vid fel plats vid fel tid? Gällande personligt ansvar, vad tjänade mina handlingar till? Inget alls. Tjänade de verkligen statens säkerhet? Nej. Det här var ren och skär orättvisa tillfogat en människa. Och det är fel.” [5]

 

Nationalismen är stark i Israel. Normer och den otrygga situationen för kritiker gör att många inte vågar kritisera militären eller staten. Foto: Samuel Skånberg

Nationalismen är stark i Israel. Normer och den otrygga situationen för kritiker gör att många inte vågar kritisera militären eller staten. Foto: Samuel Skånberg

Källor

1. Sara heter egentligen något annat.

2. New profile – Movement for the Demilitarization of Israeli Society http://newprofile.org/english

3. How freedom of speech was crushed during Protective Edge, 972 Magazine http://972mag.com/how-freedom-of-speech-was-crushed-during-protective-edge/96179/

4. Our harsch logic, Breaking the silence http://www.breakingthesilence.org.il/testimonies/publications

5. Soldiers Testimonies from the South Hebron Hills, sida 24, fri översättning av Samuel Skånberg.

Lantbruk under ockupation

Disclaimer

Samuel Skånberg befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. www.foljeslagarprogrammet.se

Samuel är också ageravolontär i Svenska kyrkan.

(Originaltexten är publicerad på www.foljeslagarprogrammet.se)

I Palestina har jag träffat jag många människor som berättat om sina liv, historier om orättvisa och ofta hopplöshet. Men jag har också träffat människor som fortsätter kämpa för en bättre tillvaro. En av dem är min nyfunne vän Abu Azzam.

Bild över Abu Azzams (och flera andras) mark i sömzonen. Gröna linjen, som är den internationellt erkända gränsen för Israel, börjar inte förrän vid horisonten. Foto: Samuel Skånberg

Bild över Abu Azzams (och flera andras) mark i sömzonen. Gröna linjen, som är den internationellt erkända gränsen för Israel, börjar inte förrän vid horisonten. Foto: Samuel Skånberg

Att vara lantbrukare är en tuff sysselsättning. Det lärde jag mig när jag jobbade på spannmålsterminalen i Ystad på Lantmännen. När det väl var dags att skörda för lantbrukaren så fanns det inte en minut att förlora. Då skulle spannmålet skördas och köras till spannmålsterminalen direkt för att senare kunna åka ut och skörda igen. Jag kommer ihåg en lantbrukare som satt i sin bil och grät efter att han fått reda på att hans spannmål var för fuktigt och bara skulle duga till djurfoder och därmed säljas till ett lågt pris.

Sedan tre veckor tillbaka har jag bott i byn Jayyous. En nyfunnen vän som jag brukar träffa är Abu Azzam. Liksom många andra i byn så är han lantbrukare. Och liksom många andra i byn så känner han tydligt av effekterna av ockupationen. Lantbrukare här blir av med land som används till att bygga israeliska bosättningar på och de har en mur mellan sina hem och sin mark.

På kullen någon kilometer bort från Jayyous, på andra sidan muren, kan man se bosättningen Zufin. 2002 beslöt den israeliska regeringen att man skulle bygga en mur som skiljer Israel från Västbanken [1]. Men det fanns redan många israeliska bosättningar på Västbanken, så därför byggde man muren en bit in på palestinsk mark så att bosättningarna kom på den västra sidan av muren.

Igår så var vi i teamet och besökte Abu Azzams land. Vi såg fina träd av fikon, mango, avokado, lime och oliver. ”Jag har förberett mark här för att odla timjan. Det ger bra med pengar” berättar Abu Azzam. Hans land ligger någon kilometer från Jayyous men det tog oss väldigt lång tid att ta oss dit på grund av muren.

Abu Azzam berättar att problemen för honom och hans mark började 1988, långt innan muren byggdes. En militärorder hade utförts för att konfiskera mer än 1000 dunums (en dunum är 1000 kvadradmeter) från byn, varav en del var Abu Azzams land.

”De sa att marken var för stenig. De använde en gammal ottomansk lag innan det brittiska mandatet för att konfiskera det och göra det till statlig mark” berättar Abu Azzam. Hans fru gav honom sina smycken så han kunde sälja dem för att ha råd att hyra bulldozers och göra marken mindre stenig och plantera 500 olivträd och därmed kunna ogiltigförklara konfiskeringen. ”Men jag fortsätter att ge henne mer smycken så att hon ska bli återbetald”, säger han och skrattar.

I och med muren som byggdes 2003 vid Jayyous så är det svårt för Abu Azzam att ta sig till sitt land. Jordbruksgrinden som han använder nu har öppet tre gånger per dag, en halvtimme varje gång. Många gånger är de israeliska soldaterna som ska öppna grindarna försenade, kommer inte alls eller stänger tidigt. Det är något som jag också bevittnat när jag övervakat jordbruksgrindarna, vilket är en del av mitt arbete här.

Varje person som vill passera grinden behöver ett tillstånd att visa upp. Men det är svårt att få tillstånd för att bruka mark på andra sidan muren. Mindre än hälften av lantbrukarna i Jayyous har fått tillstånd. [2] Under skördetid behöver ofta lantbrukaren hjälp av familjemedlemmar med arbetet men det är ofta de inte får tillstånden för att passera jordbruksgrinden. När man blir nekad tillstånd får man ibland bara veta att det är på grund av ”säkerhetsanledningar” men inte mer detaljerat än så.

Ett annat stort problem för lantbrukarna är vattnet. Abu Azzam berättar att vid pumpen lantbrukarna har tillsammans så kommer israeliska myndighetspersoner varje månad och ser hur mycket vatten som använts. Brunnen ligger på palestinsk mark men ändå får inte bönderna använda så mycket vatten de behöver. Men bosättarna en bit bort får använda mer. På Västbanken använder genomsnittliga bosättaren mer än fyra gånger så mycket vatten än den genomsnittliga palestiniern. [3]

”Bosättare har kommit till min mark och sagt att den tillhör dem. Men jag har ägarbevis och kartor som bevisar att marken är min”, berättar Abu Azzam.

Att vara lantbrukare är en tuff sysselsättning men under ockupation är det värre. Jag blir upprörd och ledsen över att höra det som Abu Azzam berättar om. Men, liksom många andra jag pratat med, säger han att han inte hatar israelerna. Han vill leva i fred, men ockupationen måste upphöra, säger han.

Abu Azzam visar oss ett träd som växer i en klippa. ”Jag såg det som ett tecken, om den kan växa där så kan jag fortsätta”. Foto: Samuel Skånberg

Abu Azzam visar oss ett träd som växer i en klippa. ”Jag såg det som ett tecken, om den kan växa där så kan jag fortsätta”. Foto: Samuel Skånberg

Källor

1. Land expropriation methods & planning. Diakonia. Hämtad 2014-08-27.

2. West Bank wall and settlements an affront to Palestinian rights. Amnesty. Hämtad 2014-08-27.

3. The Separation Barrier. B’Tselem. Hämtad 2014-08-27.

 

 

Våga tro på fred i Israel och Palestina

Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem. (kristendomen)

Det du inte vill att människor skall göra mot dig, det skall du inte heller göra mot dem. (judendomen)

Ingen av er är troende förrän han önskar för sin broder det han önskar för sig själv. (islam)

Skada inte andra med sådant som skulle skada dig själv. (buddismen)

Om man ser sig själv i alla och alla i en själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv. (hinduismen)

Denna vecka är det Världsveckan för fred i Palestina och Israel. För fyra veckor sedan var jag med på ett projekt som heter Walking to Emmaus. Ett ungdomsprojekt som samlar ungdomar från Sverige, Tyskland, Sydafrika och Palestina. Under en vecka vandrade vi i Skara stift och delade tankar om livet och vår tro. Vi hade många roliga stunder med leenden och skatt men också många djupa samtal om mer allvarliga saker. Och mycket berörde mig och sitter kvar än.

När du hör ett tåg åka förbi en bit bort, vad tänker du på då? Jag som bor utmed en järnväg och har tåg som passerar en gång i kvarten brukar inte tänka så mycket. Det svischande och dånande ljudet av något stort och snabbt som flyger förbi har blivit en del av min vardag.

En av dagarna då vi var ute och vandrade och hade vår fikapaus på några stora varma stenar i augustisolen var det ett tåg som åkte förbi en bit bort. Vi såg det inte men vi hörde det. Jag tänkte inte så mycket på det men när ljudet tystnat och det bara var fåglarnas kvitter, löven som blåste i vinden och vårt småprat som hördes så sa Hannah, en av de palestinska deltagarna en grej. Om detta hade varit i Palestina så hade jag vetat att det varit ett israeliskt plan som var på väg mot Gaza för att bomba.

Dessa ord har sedan dess suttit kvar i mitt huvud. Det som i mitt huvud var ljudet av ett fredligt tåg som flyttar människor från ett ställe till ett annat på ett smidigt och bekvämt sätt var för henne förknippat med krig, förstörelse och rädsla.

Kyrkornas världsråd uppmanar kristna i hela världen att be för fred i Israel och Palestina under denna vecka. Världsveckan för fred handlar också om att påverka för fred och att sprida kunskap om konflikten. Och det var just detta som min vän Marwan, också från Palestina, sa till mig. Vi vill inte ha pengar. Vi vill att ni sprider ordet och påverkar era politiker. Vi är inte terrorister. Vi vill bara ha fred och leva tillsammans i fred.

För det vi får se och det vi får höra på nyheter och i tidningar, vems berättelser är det? Vem styr vilken bild vi har av denna konflikt som har hållit på i generationer efter generationer.

Under denna vecka hade jag också förmånen att få lyssna till biskopen för den lutherska kyrkan i Palestina, biskop Munib. Han pratade om att det inte handlar om att vara för Israel eller för Palestina. För oss handlar det om att vara för fred, för rättvisa, för tro och för uppståndelsen.

Och som kyrka är det väl självklart att vi ska verka för fred. Det är något som alla religioner har gemensamt, att vi vill kunna leva i harmoni i en enda stor världslig familj. Det är bara att vi uttrycker det på olika sätt.  Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Skada inte andra med sådant som skulle skada dig själv. Om man ser sig själv i alla och alla i en själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv.  Alla säger oss samma sak. Ta hand om dina medmänniskor och lev tillsammans i fred.

Hur ska vi kunna tro på dessa ord när det är religioner som krigar mot varandra? Men konflikten i Israel och Palestina handlar inte om religion. Det är politik. Makt och rätt att styra. Inte om icke acceptans över vilken Gud dina grannar väljer att tillbe.

Och jag tror att det finns hopp för Israel och Palestina. Det kanske känns långt borta efter det som hände i somras men hur många i Berlin trodde på ett enat Tyskland under 70-talet och hur många av de som förtrycktes under Apartheid i Sydafrika kunde drömma om att vita och svarta skulle kunna behandlas lika idag? Och kan mina vänner i Palestina tro på fred, då måste även jag och vi tillsammans kunna göra det. Men inget kommer att lösa sig självt. Vi kan inte bara stå här och se på och låta kriget fortgå. Vi måste alla agera och kämpa för fred. För vad hade vi velat att våra systrar och bröder ute i världen gjort om det var vi som befunnit oss i denna situation. Bara stått neutrala och titta på? Nej! Det är därför Jesus ord till oss är lika viktiga idag som de var då han sa dem och kommer även vara i framtiden. Allt vad ni vill att människor skall göra för er skall ni också göra för dem. Eller som fredspristagaren och ärkebiskopen i Sydafrika, Desmond Tutu sagt: Om du inte tar ställning mot en orättvisa, har du valt förtryckarens sida. Om elefanten har sin fot på musens svans och du säger att du är neutral, kommer musen inte att uppskatta din neutralitet.

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Skövde församling

 

Ekerö är långt från Stockholm!

Disclaimer

Samuel Skånberg befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. www.foljeslagarprogrammet.se

Samuel är också ageravolontär i Svenska kyrkan.

(Originaltexten är publicerad på www.foljeslagarprogrammet.se)

Jag har nu kommit fram till min placering i byn Jayyous på Västbanken i Palestina. Dagligen påminns jag om hur mycket det dagliga livet hos lokalbefolkningen påverkas på så många olika sätt av ockupationen. I dagarna så besökte vi byn Azzun Atma som påverkas på ett speciellt sätt.

Innan jag flyttade till Brandbergen utanför Stockholm så bodde min fru och jag i barnbyn Skå i Ekerö kommun utanför Stockholm. Resan från Brandbergen tar nu 30-40 minuter in till stan vilket är ett okej avstånd om man bor i Storstockholm. När vi bodde i Skå tog det cirka en timme och 15 minuter (inklusive 2 byten) för mig att ta mig till jobbet.

Det var svårt att få vänner att ofta hälsa på ute i Skå trots att vi bodde i ett fint hus alldeles intill skogen och ett stenkast bort från Mälaren. När de hade tid att komma sov de ofta över för att inte behöva spendera tre timmars restid för några timmars umgänge. Det var helt enkelt för tidskrävande och omständigt att ta sig till Skå. Det är sådana här saker jag tänker på nu när jag är följeslagare på Västbanken i Palestina.

Igår var jag i byn Azzun Atma på Västbanken. På båda sidor om byn har det växt upp två israeliska bosättningar väldigt nära inpå. De israeliska bosättningarna på palestinsk mark är olagliga enligt internationell rätt [1]. Muren som separerar Israel från Västbanken går runt hela byn. [2] Muren som Israel har byggt går till 85 % på palestinsk mark och är enligt Internationella domstolen i Haag också illegal [3]. Det går att komma från Västbanken till byn genom en militär vägspärr i norra delen av byn. Mellan muren och 1967-års gräns (gröna linjen) finns ett område som kallas ”sömzonen”. Det finns också en militär vägspärr i södra delen av byn som går ut till sömzonen.

Vi träffade Abed al-Karim Ayoub Ahmed som jobbar för kommunen i Azzun Atma och som bor alldeles utanför muren i sömzonen. Han berättade för oss att det tidigare fanns en marknad i Azzum Atma som det kom folk till från palestinska byar i närheten och folk från Israel. Många i byn jobbar som jordbrukare och odlar marken i byn och runt omkring. Men nu behöver man tillstånd för att passera från Västbanken till byn. Han berättade att det är svårt att anställa folk att jobba på lantbrukarnas mark för att det är svårt att få tillstånd för dem. Av samma anledning så är det väldigt få som kommer till byn för att handla.

Abed al-Karim visar på kartan var vägspärren in till byn är. Foto: Samuel Skånberg

Abed al-Karim visar på kartan var vägspärren in till byn är. Foto: Samuel Skånberg

 

Jag tänker tillbaka på min tid i Skå, som jag tyckte var svårtillgänglig. Abed al-Karim berättar att folk som besöker byn måste ha tillstånd vilket gör att väldigt få kommer för att hälsa på. För honom är det extra svårt för han bor i sömzonen och det är näst intill omöjligt att få tillstånd för att besöka.

Flera personer jag träffat berättar att innan muren byggdes så fanns det mötesplatser för israeler och palestinier. De jobbade tillsammans och blev vänner. Sedan muren byggdes försvåras de mötena mellan människor oerhört. Det finns fortfarande palestinier som har tillstånd för att jobba i Israel men de blir färre och färre. Abed al-Karim berättade att han hade flera israeliska vänner som kom till Azzun Atma som han nu aldrig träffar. Vissa ringer ibland för att höra hur det är med honom. En god israelisk vän kom förbi och önskade familjen glad Eid (festen efter ramadan) men annars så är kontakten med hans andra israeliska vänner inte så stor.

Barnen som bor strax utanför Azzum Attma, men går i skolan i byn, träffar inte israeler så som Abed al-Karim gjorde innan muren. Nu träffar de israeler som är klädda i uniform och bär maskingevär, som söker igenom deras väskor på väg genom vägspärren (checkpointen) in i byn. Hur påverkar det deras syn på Israel och dess befolkning?

Samtidigt så finns det modiga israeler som utmanar ockupationen och kämpar för palestiniernas mänskliga rättigheter. Människor som är engagerade t.ex. i Machsom Watch [4], en israelisk organisation som övervakar militära vägspärrar. De möter stort motstånd i Israel och behöver vårt stöd och vår uppmuntran. Jag hoppas och ber att barnen i Azzun Attma får se fler israeler som kämpar tillsammans med palestinier, för att få till stånd en rättvis fred.

Bild från Azzun Attma över byn med vy över muren och närmaste bosättningen. Foto: Samuel Skånberg.

Bild från Azzun Attma över byn med vy över muren och närmaste bosättningen. Foto: Samuel Skånberg.

Källor

1. The humanitarian impact of Israeli settlements policy – update December 2012. FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, UNOCHA. Hämtad 2014-08-22.

2. OCHA map over Qalqiliya area, including Azzun Attma (C10 position in map). FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp. Hämtad 2014-08-22.

3. Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory. Internationella domstolen. 9 juli, 2004. Hämtad 2014-08-22.

4. Machsom Watch – Women against the Occupation and for Human Rights. Visad 2014-08-22.