Vi behövs mer än aldrig förr

Det blir inget klimattoppmöte. I alla fall inte för min del. Klimatambassadörernas resa till Paris har ställts in pga. av rådande säkerhetsläge. Den stora klimatmarschen i Paris med hundratusentals klimatkämpar från världens alla hörn kommer inte bli av. Det bedöms som en allt för stor säkerhetsrisk.

Det är med sorg jag inser att terroristerna har satt skräck i en hel värld. Människor undviker att göra saker de annars skulle gjort som en självklar del av sin vardag. Allt bedöms en extra gång, kan detta vara en risk för mitt eller ditt liv? Den resa som vi länge sett fram emot, laddat för och nu var så nära att få komma iväg på har de med sitt våld satt stopp för. Men om de tror att de kan tysta oss så kan jag meddela att där har de inte en chans. Våra röster kommer höras mer än någonsin!

Det är i sådana här tider vi alla behöver komma samman och visa vilken värld vi vill ha. Att det är värden som fred, rättvisa, demokrati och kärlek som ska genomsyra varenda liten kvadratmeter av den här planeten. Deras hat, våld och propaganda kommer aldrig kunna få en plats i ditt och mitt samhälle om vi väljer att stå upp för motsatsen. Som Marin Luther King säger :

Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that.

Vi måste vara ljuste som besegrar deras mörker. Vi måste vara kärleken som besegrar deras hat. Tillsammans måste vi stå upp för det vi tror på och vara den kraft i världen som vi vill se.

Terroristerna må ha stoppat mig från att åka till Paris och göra min röst hörd där men om de tror att de kan tysta mig så har de helt fel. Jag kommer aldrig hålla tyst. Så länge det behövs kommer jag stå upp för fred, rättvisa, demokrati och allt annat som de inte representerar. Kärleken är min drivkraft och den kommer aldrig att ta slut. Det kan jag lova!

Om de tror att de kan vinna över oss så har de fel. Vi är fler, vi är starkare och kärlek vinner över hat, ljus vinner över mörker och vi kommer vinna över dem. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Veronica Pålsson
Ageravolontär och klimatambassadör i Lund

Rör inte min moské!

Igår hölls solidaritetsmanifestationer för de moskéer som blivit utsatta för attacker under årets gång i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag var med och deltog på den som hölls på Mynttorget, utanför riksdagshuset, i Stockholm. Det var en lång rad talare, bl.a. Demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Talen handlade om hur vi måste stå upp tillsammans, hur viktigt det är att fördöma det som har hänt och arbeta för ett kommande antirasistiskt 2015!

 

#Rörinteminmoské

 

nu får det fan vara nog!!!Varför är då det här en sådan viktig fråga? Igår var en moské som attackerades, idag sker det kanske mot en kyrka, i morgon mot en ideell föreningslokal. Saken är den att ingen av oss går säker om vi tillåter detta ske, om vi inte höjer rösten och protesterar mot dessa gärningar! Jag vill inte behöva känna mig rädd nästa gång jag går till kyrkan för att träffa mina vänner och fira gudstjänst.

 

Skylt i folkmassan.

Några exempel från media: Anlagd brand mot moské i EskilstunaBrand i moské i EslövBrandbomb kastad mot moské i Uppsala

Avslutningsvis lästes följande dikt upp under manifestationen:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Av Martin Niemöller.

Från oss alla Ageravolontärer, till er alla läsare, ett gott nytt antirasistiskt, kärleksfullt och tryggt 2015!

Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholm.

Att gå 73 mil i någon annans skor

Nu i sommar vandrar Asylstafetten 2013 genom Sverige, de går från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik. Stafetten är en marsch för att uppmärksamma svensk flyktingpolitik och hur människor som flytt hit lever i Sverige.

Stafett

 

Förra helgen åkte vi, Lisa och Sara ner till Småland för att vandra med dem en bit på deras väg. Vi gick mellan Skillingaryd och Månsarp, på två dagar gick vi drygt tre mil. Det var ett glatt gäng vi mötte upp i Skillingaryd en varm sommardag. Solen gassade och vi kunde riktigt känna peppen som gruppen utstrålade. Vi blev varmt välkomnade och första dagen vandrade vi under glada rop i strålande solsken till Vaggeryd där vi fick övernatta i ett församlingshem. Församlingen hade också ordnat med kvällsmat och frukost, riktigt fint!

 

Andra dagen gick vi mellan Vaggeryd och Månsarp. I typiskt svensk växlande sommarväder, lite regn, lite solsken, lite mulet. Väl framme i Månsarp var vi med på helgmålsbönen i kyrkan. Vi fick höra en genomtänkt predikan om asyl och hur imponerad prästen var av oss som vandrade. Efter gudstjänsten kom Ali fram och berättade sin historia. Det är han som dragit igång Asylstafetten 2013. Han berättade hur han hade flytt och nu var asylsökande i Sverige. Han berättade om Sveriges dubbelsidighet, vi är det landet i världen som exporterar mest vapen per capita, och som en konsekvens av vår vapenexport far människor illa i konflikter världen över.

 

Samtidigt lever papperslösa i Sverige, ibland under hemska förhållanden. Människor som fått avslag på sin asylansökan, en, två eller flera gånger väljer hellre att gömma sig än att åka tillbaka till de fruktansvärda omständigheter de flytt från. Sverige får bestämma vilka som ska få stanna, trots att de är våra vapen som kanske är orsaken till att människor flyr hit.

 

Det var en spännande upplevelse att få vandra en bit längs asylstafettens väg. Vi fick lära känna glada och kämpande människor, höra livshistorier vi kommer bära med oss länge. Framförallt är det en upplyftande erfarenhet; det finns människor som engagerar sig för andras livsöden, det finns människor som bryr sig, det finns människor som aldrig ger upp och vi får vara en del av kampen, vi får gå några mil i någon annans skor.

 

Lisa och Sara

Sara Johannesson och Lisa Gerenmark, Ageravolontärer.

”Klart vi kan forandre verden!”

Läste du blogginlägget för några dagar sen om Changemaker? Då fick du en bild av vad den organisationen jobbar med och att vi Ageravolontärer ser upp till våra systrar och bröder i väst!

Detta inlägg ska handla om hur de jobbar med politisk påverkan, beskriva deras senaste kampanj, samt visa vår aktion i Hamar centrum som vi genomförde på lägret VinterSNU!

Hur jobbar organisationen?

Changemaker har 5 huvudsakliga teman de jobbar med: fred, skuld & skatteflykt, global hälsa, internationell handel och miljö. Varje år sätter de fokus på ett av dessa teman och gör en stor kampanj, kommer på krav de vill ställa till politikerna, gör olika aktioner i lokalgrupper, samlar in namnunderskrifter som de sedan överräcker till regeringsministrar och andra politiker! Changemaker har kommit att räknas som en viktig aktör i samhället och den politiska debatten. I centralstyrelsen är det några som jobbar med att ta fram rapporter och utöva lobbyarbete. En av deras rapporter har till och med blivit citerad under en av norska riksdagens utfrågningar!

Lokalgrupper?

Changemaker är en nationell organisation, men har cirka ett 20-tal lokalgrupper runtom i landet. I lokalgrupperna gör man allt från att göra lokala aktioner, bjuda in till pizzakväll eller erbjuda olika föreläsningar! Bara fantasin sätter gränserna! En viktig aspekt i deras arbete är även att påverka lokalpolitiker i exempelvis kommunfullmäktige genom bland annat att skriva insändare i lokalmedia och att närvara på deras sammanträden.

Namnunderskrifter?

Inför varje kampanj sätter Changemaker upp 1-3 stora, konkreta mål som de samlar in namnunderskrifter till under hela året. Vid kampanjens slut lämnar de över alla underskrifterna till politikerna. Senaste året har Changemaker jobbat med att få in ett mer etiskt tänkande när det gäller oljefonden. Så här såg det ut på alla hjärtans dag, 14 feb 2013 när ordförande Ingrid Aas Borge överräcker de 7376 namnunderskrifterna samt choklad till statssekreteraren Hilde Singsaas.

Bild tagen från Changemakers hemsida. 

Oljefondskampanjen

Norge är en av världens största statliga investerare. Detta är inte så konstigt, då Norge har en enorm oljetillgång vilket leder till många intäkter som behöver investeras och tas om hand som sedan ska försörja norrmännen på ålderns höst. Oljefonden består av obligationer, egendom och aktier. Changemaker vill gärna se att investeringarna från oljefonden ska göras i U-länder med syfte att stärka små lokala företag, skapa många fler jobb och stötta projekt som syftar till en bättre miljö. En sak som investeras i just nu är gruvindustrin i Sydafrika (om ni har läst de tidigare inläggen av Lisa och Cissi som var på möte där nere har man förstått att gruvindustrin inte är den mest etiska.)

Aktionen under helgen

Aktionen bestod i att vi ställde oss utanför NAV (norska arbetsförmedlingen) och bildade världens längsta jobbkö, för att symbolisera hur många jobb som skulle kunna skapas med hjälp av genomtänkta investeringar. Vi sjöng egenskrivna sånger med slagkraftiga texter baserade på välkända melodier!


 

 

 


Cirka 100 engagerade ungdomar i Hamar centrum. Foto: Elin Redfors

 

 

 

Vi var med i lokalmedia under helgen, för att se artikeln klicka här! Det finns även en video med på den sidan :)

 

Vi blev väldigt inspirerade av vårt besök. Vi blev imponerade av det faktum att trots att Changemaker är en så stor organisation är det en väldigt härlig, familjär stämning på deras läger och träffar. Det häftigaste är nog att de faktiskt make a change! De är med och påverkar väldigt konkret både lokalt och nationellt. Politiker vet om dem och räknar med dem i debatter. Tack för att ni välkomnade oss!

 
Lena Johansson, Ageravolontär i Farsta församling

Elin Redfors, Ageravolontär i Åhus församling

Amandla! Awethu!

Tidigt imorse samlades alla deltagare på Alternative Mining Indaba för att sammanställa ett dokument med vårt statement från konferensen samt en lista på olika krav riktade till både gruvbolag och politiker på den så kallade ”Officiella” Mining Indaba. Efter att alla hade fått säga sin åsikt och vi försäkrat oss om att allt vi ville ha med stod nedskrivet började vi bege oss till St Georges Cathedral, varifrån vi skulle börja vår marsch.

De första kvarteren gick vi längs med trottoarerna, men efter ett tag skrek en person längst fram i gruppen att ”i Sydafrika protesterar man inte på trottoaren utan på gatan”, och så flyttade vi ut i körfälten. Under tiden som vi gick sjöng vi sånger som vi övat på under vår tid tillsammans, som handlade om hur hårt gruvarbetarna jobbar men att de får småpotatis som betalning, samt hur illa de tycker om presidenten Jacob Zuma. Flera gånger ropade någon: Amandla! Och alla svarade då: Awethu! Det betyder: Power! To the people! och är ett uttryck som uppkom under kampen mot apartheid.

Det var mycket god stämning bland alla deltagare trots den svåra situationen som vi protesterade emot. Detta märktes särskilt på sången och dansen som var en väldigt stor del av vår demonstration, och som ibland kunde leda till en stor klump av dansande människor som stannat till mitt i en korsning.


Då vi kom fram till det konferenscenter där Mining Indaba hålls placerade vi oss utanför huvudingången där vi fortsatte vår sång. Efter att ha krävt att få överlämna vår deklaration till den medlem i regeringen som ansvarar för gruvindustrin blev vi lovade att ifall vi ställde oss på andra sidan gatan skulle det komma någon inom fem minuter. Då detta inte hände gick vi tillbaka, och polis började anlända för att mota bort oss. Vi vägrade dock att bli tystade, och fortsatte demonstrationen med sång och dans. Flera av oss ställde oss i vägen för bilar som åkte ut från området för att visa skyltarna med våra budskap för att ingen skulle missa dem. Till slut tröttnade vi alla på att ingen kom för att prata med oss, och biskop Jo Seoka från Pretoria gick själv in för att leta upp en ansvarig, utan att bry sig om polisens hot. Till slut kom en kvinna som hävdade att hon var organisatör för konferensen och lovade att hon skulle överlämna vår deklaration till berörda personer. Trots att många av oss blev missnöjda av att inte bli mött av någon med mer ansvar så valde vi ändå att lämna över dokumentet efter att ha fått hennes kontaktuppgifter för att kunna följa upp var dokumentet hamnat.


Under hela tiden vi befann oss utanför konferensanläggningen fanns det flera journalister och tv-team som bevakade vår demonstration. Många intervjuer gjordes och flera journalister följde dessutom med tillbaka till Alternative Mining Indaba efteråt för att fortsätta bevakningen där, bland annat en svensk journalist från Ny Teknik.

Kraven som framfördes kommer inom kort publiceras på EJNs hemsida.

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Frid & Fred i Julruschen

Vad är julstämning för dig?!

Jag håller rätt hårt på SVT:s julkalender (tycker för övrigt att de har lyckats göra en fantastisk härlig uppföljare till Mysteriet på Greveholm) lussebullar är givet (det är liksom inte meningen att de ska ätas annars på året), ett fint snölandskap hör till (dock kan jag klara mig utan Klass 2 varningar som SMHI utfärdar och kaoset som det orsakar i kollektivtrafiken i Sthlm där jag bor). Men det här är bara några av de saker jag personligen föredrar för att få till den där omtalade julstämningen!

Vad jag inte gillar är dock att saker och ting har förändrats på senare tid. Jag blir ledsen när jag inser att julen för mig har förändrats och att den har kommit att kretsa mycket kring andra saker. Denna stress är det som först kommer till mig, julklappar måste inhandlas, all släkt måste komma överens med varandra denna högtid, allt måste vara perfekt! Ingenting får gå fel…Det känns som att det ligger en väldig press på julen nu för tiden vilken jag aldrig har känt förut. Som ung vuxen idag kan jag faktiskt ta till den gamla klyschan och känna att det var bättre förr, när jag var barn.

Men! Det hjälper ju inte att sitta och vara bitter. Vi var ett gäng Ageravolontärer som spånade på att vi ville göra någonting i jultider, något som skulle få folk att tänka till en extra gång, tänka till på vad julen faktiskt innebär... Vi ville helt enkelt bjuda på lite…

…och kaffe såklart! Foto: Ulrica Hansson

Vila i Brunnsparken. Foto: Lisa Lottadotter Gerenmark

m

Lördagen den 8 dec ställde vi oss i Brunnsparken i Göteborg och började vårt freds-uppdrag. Det tog nog ett tag innan folk förstod att vi faktiskt inte försökte ”tvinga på dem något” eller sälja saker, utan bara ge. För de som kom fram blev det rätt trevliga samtal och de flesta verkade tycka att det var ett bra budskap med ”Frid & Fred i Julruschen”. Det var härligt att se att folk blev så glada bara genom att få en värmande kopp kaffe på en väldigt kall dag.

 

Kommentera gärna,
vad är julstämning för dig?

God Jul och God Frid!

Lena Johansson, Ageravolontär i Farsta församling

Foto: Ulrica Hansson

Pilgrimsvandring och storebror

Domsöndag och det är grått på den skånska landsbygden. En vind blåser rakt in på kroppen och det duggregnar lite sporadiskt. En perfekt förutsättning för en pilgrimsvandring! Ja det kändes faktiskt symboliskt rätt när vi klockan nio står samlade på S:t Lars kyrkogård en bit utanför Lund. För att göra en lång och mörk historia kort så begravdes här individer som av samhället placerats på S:t Lars sjukhus för ”sinnessjuka”. På de vanliga kyrkogårdarna var de inte välkomna så kusken körde kropparna hit ut för att gräva ner dem på en planka. Ibland med en präst närvarande, ibland inte. Senast detta hände var år 1951. Människorna och platsen, som idag ägs av ett privat företag, behöver upprättelse och vi var därför ett tjugotal personer som idag pilgrimsvandrade härifrån till domkyrkan för att där fira högmässa.

 

Egentligen skulle jag vilja lyfta flera av de tankar och böner som dök upp före, under och efter vandringen. För strukturen och din skull ska jag dock försöka begränsa mig.

 

Att på institutionell nivå exkludera en grupp ur samhället känns nog för de flest av oss helt oacceptabelt. Att det händer i andra delar av världen har vi läst. Det är förstås fruktansvärt och helt oförståeligt hur det kan utföras förtryck från så höga instanser.

 

Under den gångna veckan har det fokuserats på migration och flyktingskap genom Kyrkornas globala vecka. Med det i åtanke ser jag ett provocerande samband mellan sinnessjukhuset och invandrargruppen i Sverige. En grupp invånare som inte är som alla andra, som kanske inte tänker och lever precis likadant. Visst är de en del av samhället men de har något gemensamt som inte vi andra har så vi sätter dem tillsammans. Visst får de bo i staden, i utkanten där det finns mest plats. Det blir det bästa för dem likväl som för oss.

 

Då blir det bäst för dem. Ja ofta är det nog med välvilja som vi genom historien och idag gör sådana här separationer. Med en övertygelse om att de mår bäst av det, även ifall de kanske inte för tillfället förstår det själva.

 

Under sista etappen i vandringen ombeds vi bära med oss människornas röster in genom kyrkportarna, som bokstavligen står öppna. Vi går in och högmässa i domkyrkan börjar snart. Plötsligt blir strukturerna väldigt påtagliga. Allt vi gör och sjunger, vart jag än tittar ser jag bara makt. Den där makten som genom historien gett kyrkan legitimitet att agera storebror. Att dela upp, styra över och döma människor. Det är inte förrän under evangelietexten som jag påminns att se bortom strukturerna. Genom Matt 31-46 kan det knappt bli tydligare: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Nu är jag hemma igen.

 

Ja visst är det svårt att se samhället utifrån. Att ta in, eller i alla fall försöka ta in, smärtan av utanförskap och tvivlet på att man duger. Särskilt när det är storebrodern i form av kyrkan eller staten som kanske stått bakom. Men bakom institution finns alltid människor. Människor som kanske handlar av välvilja och/eller i rent oförstånd. I vilket fall så är vi många som känner att exkludering är helt oacceptabelt. Att alla har ett lika värde samt att man kan komma hur långt som helst med barmhärtighet och kärlek. För då finns gud där och då kan det hända underverk.

Elin, ageravolontär i Åhus församling.

Tips: Imorgon –måndag- kan man läsa om vandringen i Sydsvenskan.

Fred, civil olydnad & ickevåld

För två veckor sedan kom äntligen brevet jag väntat på. Ett brev med en film om människor som valt ett livslångt engagemang för fred. Filmen heter Vårt brott heter ansvar och handlar om fem personer som bryter sig in på Bofors vapenfabriker i Eskilstuna och Linköping för att avrusta vapen. De tillhör organisationen Ofog och deras aktion är en del av kampanjen Avrusta.

När jag ser filmen första gången tillsammans med en vän, är vi båda ense om att det är otroligt inspirerande med så engagerande människor. Inte bara att de väljer att stå upp för vad de tror på, de väljer dessutom direkt aktion och civil olydnad som metod och därmed fängelsestraff och skadestånd på flera hundratusen som konsekvens.

Jag läser till diakon på Ersta Sköndal, campus Bräcke i Göteborg och i veckan när det var min tur att leda ett samtal i samtalsmetodiken valde jag att visa en snutt ur Vårt brott heter ansvar för min lilla grupp och sedan leda ett samtal utifrån det vi fick se. Samtalet som följde var fantastiskt positivt och mina klasskamrater blev inspirerade till fortsatta samtal om civil olydnad.

Själv attraheras jag mer och mer av civil olydnad och ickevåld som metod för att åstadkomma förändring i samhället. Jag läser om Jesus och mannen med den förtvinade handen och hur Jesus botar honom trots att det är sabbat. Jesus blir ifrågasatt men svarar lugnt ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd är inte än ett får är inte människan? Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten” (Matt 11:10-11). Jesus budskap till oss är tydligt, det är okej att bryta lagar och regler om syftet och konsekvenserna är goda. Jag vill till och med hävda att det är vår plikt, om en lag inte fungerar, om en lag tillåter Sverige att tillverka vapen och dessutom sälja dem till länder som kränker mänskliga rättigheter, ja då är ju något knasigt. Genom direkt aktion och civil olydnad tar jag inte bara avstånd från det jag tycker är fel, jag tar ansvar för att en förändring skall ske.

Jag har vid ett tillfälle deltagit i en civil olydnadsaktion mot en vapenfabrik, Saab Microwave i Mölndal. Det var på pingst 2012 och vi firade mässa på området och planterade vinbärsbuskar. Även här kommer inspirationen från bibeln, i Mika 4:3-4 kan vi läsa de berömda orden ”Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sntt fikonträd och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.”

Att fira gudstjänst och plantera liv i form av växter istället för att demonstrera och skrika slagord var för mig helt nytt, men jag blev frälst! Innan aktionen övade vi ickevåld tillsammans med Per Herngren. Det var en helt fantastisk känsla att senare i mötet med polis och vakter aktivt möta dem, välkomna dem in i vår mässa och inte dölja våra avsikter eller på något sätt uppvisa ett aggressivt beteende. När jag några månader senare medverkar på en antinazistisk demonstration i Göteborg märker jag hur jag har förändrats. Hur jag inte längre passar in i den nejsägarkulturen. För att skapa förändring krävs direkt aktion, inte bara protester, jag måste våga agera själv.

I vår ska jag gå två ickevåldskurser och i pingst skall jag fira mässa vid Saab Microwave igen, för jag är nyfiken och jag vill lära mig mer!

 

Snart är det advent och Svenska kyrkans julkampanj drar igång, i år är temat barn i krig och konflikt och mitt tips till er är att beställa hem filmen jag såg för några veckor sedan. Titta på den, i ungdomsgruppen, kyrkorådet, kören och samtala om hur ni under årets Julkampanj vill göra skillnad för dessa barn i krig och konflikt. Jag menar inte att alla ska ut och bryta sig in i vapenfabriker, jag menar att det är ett utmärkt tillfälle att låta sig smittas av lite av det engagemang dessa människor förmedlar genom sitt agerande, genom sin film.

 

Lisa Gerenmark Ageravolontär i Falköpings pastorat

Det skrämmande med ansvar

När vi i praktisk filosofi diskuterar om moralen finns inom oss alla är jag redan övertygad, och därför slutar detta inlägg inte med en fråga.

I helgen var Ageravolontärerna i Uppsala och träffade unga kristna aktivister från Kristna freds, Svenska Kyrkans Unga, Equmenia, Diakonia och norska Changemaker. Det blev en inspirerande helg med bra samtal och nya kontakter. Dessutom genomförde vi vår första gemensamma aktion.

Aktionen på Stora Torget i Uppsala var en så kallad die in som gick ut på att fyra personer representerade vapenhandelns aktörer – tillverkare, säljare (Sverige), köpare (diverse länder med varierande grad fred och demokrati) och brukare (en anonym militär) – för att visa vapnets korta väg från tillverkning till användning. Övriga fick agera offer och falla ihop på torget när de blev ”skjutna” eller springa fram och sörja dem. Några fick också dela ut information och hålla upp en banderoll med texten stoppa svensk vapenexport.

Jag har alltid varit intresserad av rättvisefrågor (vilket vapenindustrin ju faktiskt är, även om vi inte vill få vapnen fairtrademärkta), men kanske är det på grund av min hemkommun Mölndal, som har både vapenfabrik och flyktingförvar, som jag brinner så för just freds- och flyktingfrågor. Jag fick hur som helst på nytt (liksom i vårt lilla skådespel under Världens fest i Malmö för en månad sedan) ikläda mig rollen som Sverige. Det neutrala, fredsbejakande, välmående Sverige. Det vapenexporterande, neutrala, fredsbejakande, välmående Sverige.

Det är en roll jag trivs med att hata. På sätt och vis representerar den ondskan inom oss själva. Är det måhända arvsynden som gör att vi, trots att 81 % av befolkningen är emot vapenexport till krigsförande länder och 92 % är emot vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter, gör just det? Om det är så, då stämmer jag in när alla frågar varför det skulle vara syndigt att ha kul, och undrar varför det ska vara kul att vara syndig. Det symptomatiska är distansen, att klä ut sig till clown. Klassens clown kan vara förnedrad, men allt han gör är kul. Och jag känner mig som McDonald’s-clownen.

För det är onekligen roligt att stå på piedestal och ropa. Jag är välklädd och viktig. Både industrin och mottagarländerna vill prata med mig och fjäskar med beröm och gåvor. När lille jag får tala högt måste folket lyssna. Och står man högt så hörs man, till skillnad från om man ligger på marken. Därför spelar det inte så stor roll vad jag säger, tänk på jobben låter ändå alltid högre än den sörjandes varför? – det är ju det som är poängen med hierarkin. Med blicken högt trivs jag riktigt bra där uppe på Babels torn.

Men jag är höjdrädd. Och liksom för kejsaren utan kläder är det Captain Obvious jr – barnet som säger det uppenbara; att det ligger döda människor på marken – som får mig att titta ner.  Och nog skäms jag. Jag svajar till och inser att pallen är trebent. Rösten följer händernas skakande exempel. Skärpning nu, jag vet ju att det inte är min roll att visa känslor och att jag gör något viktigt. Jag vänder bort blicken och erbjuder ett par förbipasserande ungdomar världens bästa vapen. Men jag låter inte riktigt övertygande längre. Usch, varför tittade jag ner.

Mikael Risenfors,
Ageravolontär i Stensjöns församling

Publicerat i Ageravolontärer, Engagemang, Fred och konflikt, Manifestation, Mänskliga rättigheter, Mobilisering | 1 Kommentar

Om Mikael Risenfors

Hej, jag heter Mikael Risenfors, är född 1991 och kommer från Mölndal, utanför Göteborg. Där är jag uppvuxen och aktiv i Stensjöns församling. Jag är också mycket engagerad i Svenska Kyrkans Unga, både lokalt i distriktet, där jag sitter som vice ordförande i distriktsstyrelsen. Eftersom jag alltid brunnit för internationella frågor, och så tydligt ser hur min närmiljö påverkar hela världen, var det en självklarhet att söka till Ageravolontär när möjligheten dök upp. Jag är väldigt stolt över att agera genom Svenska kyrkan.

Who’s gonna save the world?! – Power Shift Sverige 2012 del 2 av 2

Hej igen! här kommer fortsättningen på förra inlägget
m

Vår gemensamma vision

Under lördagen var vår uppgift att komma fram till övergripande visioner för hur vi vill att ett hållbart samhälle ska se ut! Diskussion pågår

För att uppnå dessa visioner så var vi tvungna att presentera åtgärdspunkter för hur man ska kunna förverkliga dem. Det var inte helt lätt! Vi skulle sedan samlas i aulan och presentera alla förslag, rösta om de skulle komma med i den slutgiltiga versionen eller inte. Det här tog sin gilla tid, men man vet att det är någonting viktigt som man sysslar med när man drar över tiden och skjuter upp middagen…

Här kommer några av de viktigaste visionerna som vi gemensamt kom fram till:

  • Det finns en långsiktig och heltäckande CO2 beskattning grundad på oberoende forskning
- För att uppnå detta behövs en lagstiftning om successiv höjning av skatten på koldioxidekvivalenter nationellt, en implementering av detta internationellt och att även flyg inkluderas i denna beskattning.
m
  • Skolan integrerar hållbar utveckling och energifrågor både teoretiskt och praktiskt

- För att uppnå detta behövs att hållbar utveckling och energi inkluderas som en del i alla ämnen, att lärare i alla ämnen får möjlighet till utbildning i hållbar utveckling, att skolan lär ut kritiskt tänkande och tekniker för att förverkliga sina egna idéer, att lärarna agerar på ett föredömligt sätt som är hållbart för miljön och att skolmaten skall vara ekologisk, klimatvänlig och närodlad.

  • Vi har ett välfärdsmått som grundar sig i socialt och ekologiskt välmående

För att uppnå detta behövs att regeringen undersöker vad som definierar välmående i Sverige byggt på sociala och ekologiska aspekter, att det utvecklas ett index som täcker denna definition och detta index implementeras som komplement och jämförande index till BNP i beslutsfattning.

För att se dokumentet  i sin helhet: Vår gemensamma vision

Avslutande paneldebatt i Kulturhuset

De inbjudna gästerna var:

Petter Hojem, sakkunnig Framtidskommissionen (där sakkunniga och  regeringens alla partiledare sitter)
Maria Sunér Flemming, energiansvarig på Svenskt Näringsliv
Lorentz Tovatt, skribent på Supermiljöbloggen
Alva Snis Sigtryggsson, ungdomsdelegat Rio+20.

Vad var då meningen med helgen? Det är ju alltid trevligt när unga får möjlighet att mötas och dela tankar och åsikter med varandra om vilken värld vi egentligen vill leva i, men om inte politikerna och beslutsfattare tar med dem i beräkningen kan det lätt kännas meningslöst. Vi lämnade över dokumentet, till Petter från Framtidskommissionen och Maria från Svenskt Näringsliv och båda lovade att de skulle återkoppla till oss när de lämnat över dokumentet till sina respektive chefer.

Avslutande tanke

Det är allas vår uppgift att rädda världen

 

 

 

Om inte politiker som faktiskt har makt vågar fatta några beslut i frågan, så får vi ta saken i egna händer och själva agera för en hållbarare framtid . Som svar på rubriken är det alltså allas vårt ansvar att rädda världen!

 

 

 

 

Lena Johansson, Ageravolontär i Farsta församling & Matilda Mattson, Ageravolontär i Säterbygdens församling