Jämställdhet kräver att vi diskuterar männens roll

Kvinnors möjlighet till prästvigning och rätt att inte utsättas för sexuella trakasserier var ett stort ämne på kvinnornas förmöte till Lutherska världsförbundet generalförsamling i Windhoek, Namibia. Kvinnorna förde med sig diskussionerna till huvudförhandlingarna och här har en längtan efter genusrättvisa och ett slut på genusbaserat våld uttryckts starkt.

image003Även på ungdomsförmötet i Ondangwa var genusrättvisa en prioriterad fråga, inramad av jämställdhet överlag och med betoning på att utbildning för alla, på alla nivåer, är centralt för att kunna nå denna utveckling.

Under första halvan av generalförsamlingens förhandlingar noterade jag antal talare och om de såg ut att vara kvinna eller man. Efter de två första plenumsessionerna hade 19 personer uttalat sig, varav 6 var kvinnor. Kvinnorna började uttala sig först när Dr Denis Mukwege från Kongo dag nummer två hade hållit en av huvudföreläsningarna.

Han talade om genusbaserat våld under temadagen ”Human – not for sale” där männens roll i det genusbaserade våldet var uppenbar. Han betonade att i strävan mot en jämställd kyrka och ett jämställt samhälle med genusrättvisa kan vi inte bara arbeta med kvinnofrågor utan att också diskutera männens roll.

Det är därför av största vikt att arbeta med maskulinitetsfrågor inom de lutherska medlemskyrkorna och att vara aktiva samhällsaktörer för genusrättvisa och mot genusbaserat våld. Min reflektion utifrån detta är att så länge vi inte lever i en jämställd värld är ytterligare en riskfaktor att kvinnor fastnar i kampen för sin egen rättvisa istället för att delta till fullo i andra frågor.

Efter att ha räknat antal kvinnor och män som uttalat sig i plenum är det tydligt att detta är en angelägen fråga för om vi inte uppnår genusrättvisa och jämställdhet, kommer vi att låsa fast förtryckta och undertryckta människor till att kämpa med sina egna rättigheter istället för ett fullständigt deltagande på lika villkor.

/Sofia Strinnholm, delegat för Svenska kyrkan på LVFs ungdomsförmöte 3-9 maj och LVFs generalförsamling 10-16 maj 2017, Namibia.

Se bilder och inlägg från generalförsamlingen på Lutherska världsförbundets Facebooksida >>

Grattis, du drog en vinstlott

Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag och min lilla väska. Jag har inte många ägodelar med mig, bara det viktigast så att jag klarar mig. En ryggsäck på ryggen och en väska i handen, det är allt jag har med mig. Mer är svår att ha när en är på resande fot.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag ska lämna ett land där jag är främling, där jag inte förstår språket och kulturen är annorlunda mot därifrån jag kommer. Bege mig till en tryggare plats där jag vet att det finns människor som väntar på mig och bryr sig om mig.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Men jag har inte passet med mig. Det ligger kvar hemma. I lådan bredvid sängen. Men det spelar ingen roll. Inte för mig.

Fram till de två sista meningarna hade den här berättelsen kunnat vara någon annans, en människa på flykt. Med bara några få ägodelar med sig, en känsla av att vara främling i de länder en passerar och en längtan efter att komma till sitt mål där kanske nära och kära redan väntar. För många är Sverige det målet. Landet en vill till. Men resan dit är mycket mer problematisk än vad den är för mig.

Jag är nu på väg hem efter en helgs studieresa i Danmark. Snart ska jag korsa gränsen för att komma hem till min trygga tillvaro. Utan problem kan jag resa från ett land till ett annat.

Efter gränsen kommer Malmö. En stad med en station som de senaste veckorna fått ta emot tusentals människor som flytt från sina hemländer, som kanske riskerat sina liv för att komma till Sverige. Jag svischar förbi Malmö och vidare hem till min trygga studentbubbla i Lund. Men var fortsätter deras resa efter Malmö station? Vad väntar dem nu, imorgon, nästa vecka, i framtiden? Frågorna är många men svaren få.

Vi har korsat samma gräns. Jag precis som dem har tagit mig från ett land till ett annat. Jag precis som dem önskar en trygg tillvaro med nära och kära, där jag får vara mig själv och respekteras för den jag är. Men av någon anledning är inte jag som dem. Någon bestämmer att det är skillnad på oss. Att vi inte ska kunna hoppas och förvänta oss samma sak av morgondagen.

Är det det här som är livets lotteri? Att jag bara på grund av tur ska kunna röra mig fritt, korsa gränser hit och dit och tryggt kunna återvända till mitt hem. Att det är pga. deras nitlott som de tvingas leva i oro och ovisshet över vad som väntar och kommer att ske. Är det detta som är livets lotteri? Då finns det två saker att säga. Livets lotteri är fruktansvärt orättvist och handlar bara om tur. Jag har haft tur.

Veronica Pålsson
Ageravolontär för en rättvisare värld

 

Rör inte min moské!

Igår hölls solidaritetsmanifestationer för de moskéer som blivit utsatta för attacker under årets gång i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag var med och deltog på den som hölls på Mynttorget, utanför riksdagshuset, i Stockholm. Det var en lång rad talare, bl.a. Demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Talen handlade om hur vi måste stå upp tillsammans, hur viktigt det är att fördöma det som har hänt och arbeta för ett kommande antirasistiskt 2015!

 

#Rörinteminmoské

 

nu får det fan vara nog!!!Varför är då det här en sådan viktig fråga? Igår var en moské som attackerades, idag sker det kanske mot en kyrka, i morgon mot en ideell föreningslokal. Saken är den att ingen av oss går säker om vi tillåter detta ske, om vi inte höjer rösten och protesterar mot dessa gärningar! Jag vill inte behöva känna mig rädd nästa gång jag går till kyrkan för att träffa mina vänner och fira gudstjänst.

 

Skylt i folkmassan.

Några exempel från media: Anlagd brand mot moské i EskilstunaBrand i moské i EslövBrandbomb kastad mot moské i Uppsala

Avslutningsvis lästes följande dikt upp under manifestationen:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Av Martin Niemöller.

Från oss alla Ageravolontärer, till er alla läsare, ett gott nytt antirasistiskt, kärleksfullt och tryggt 2015!

Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholm.

Ord mot våld

Nu har det gått några veckor sedan MR-dagarna i Umeå och man har haft tid att landa i alla tankar och funderingar som dessa fantastiska dagar gav upphov till. När jag blickar tillbaka så fastnade jag framförallt för ett seminarium som handlade om den internationella poesi festivalen som hålls i staden Medellín i Colombia varje år. Svenska Kyrkan hade här varit med och sponsrat för att få dit Poeten Jairo Guzman som kom för att berätta om hans arbete med festivalen och framförallt om hur poesin fungerar som ett verktyg för att styra ungdomar bort från våldet, kriminaliteten och ”de snabba pengarna”. Seminariet kallades för ”ord mot våld”, Jairo förklarade att Colombias kultur och språk var sårat utav alla års våld och oroligheter i landet. Konflikter mellan staten, FARC gerillan och paramilitära grupper har satt sina tydliga spår i den Colombianska vardagen och därmed vardagsspråket. Poesin, berättade han, ger ungdomar ett alternativt sätt att uttrycka sig på som inte är befläckat utav våld och kriminalitet och visar dem att det finns en alternativ väg att ta. Poesin ger samtidigt möjlighet att bearbeta det jobbiga och mörka som varit samtidigt som det ger hopp om förändring.

The smile in the photo

The smile in the photo

of that politician 

that voted in congress

in favor of the war

is the same smile

of the skulls

in the unmarked mass grave.

(Jairo Guzman)

Under samtalet citerade Jairo också Wittgenstein som ska ha sagt ”Mitt språks gränser är min världs gränser” och jag tyckte det illustrerade vikten utav den här typen utav projekt på ett bra sätt. Är man som ungdom låst i ett samhälle som blivit djupt influerat utav oroligheter och konflikt så har man nog svårt att tänka sig att det kan finnas något bortom allt det svåra man upplever och hör. Därför tänker jag att det är viktigt med projekt som dessa som kan fungera som ett forum för att öppna upp för andra intryck och idéer. Ord och hur man använder sig utav dem kan ju tyckas trivialt men hur vi pratar om saker och ting formar ju i slutändan hur vi uppfattar det som finns runt omkring oss och har därför också en väldig kraft att förändra.

 Jag tror framförallt att förändringar börjar i vardagsspråket, ser man till exempel till den svenska kontexten så har det ju diskuterats vilt om tidigare kränkande ord som varit normaliserade, många vill få bort dem för att kunna rensa samhället på de stereotyper och fördomar som finns gentemot vissa grupper, dessa idéer är ju ofta djupt förankrade just i orden. Tanken är att får vi fler att välja bort dessa kränkande ord så är vi också ett steg närmare en förändring mot ett mer öppet och jämställt samhälle för alla. I Colombias fall så handlar det nog många gånger om att öppna upp språket för annat än just kriminalitet och våld och att styra ungdomar mot en annan typ utav kultur för att de också ska kunna känna hopp och att de finns möjligheter och kraft att förändra den situation som råder. Ett vardagsspråk som ger mycket utrymme för negativa ord har stor makt att egga på negativa tankar och där med också negativa handlingar, därför är det viktigt med alternativ.  Oavsett vilken kontext man befinner så kan jag känna att det är viktigt att erkänna den kraft som ord har att påverka, förändra och skapa…”let there be light”.

Susanna Dobrota
Ageravolontär
Stockholms Stift

Alla bär på en berättelse

“Vissa konfliker är så komplexa att de inte kan lösas med något annat än en berättelse.”

 

Så presenterade Roi Gal-Or från international School of Storytelling i Sussex, Storbritannien seminariet läkande ord – berättelser på konfliktdrabbade platser under mänskliga rättighetsdagarna i Umeå under helgen. Det finns en enorm makt i det talade ordet. Berättelser kan vara väldigt farliga. De kan leda till konflikter där jag, du och sanningen ser verkligheten ur tre olika perspektiv. Samtidigt kan berättelser vara underbara och en nyckel till försoning och möten mellan människor.

 

Alla bär på en berättelse.

Människor är historieberättare.

Med berättelser från varandra sätts bitarna samman.

I svagheten finns styrkan.

Berätta din historia.

Våga be om hjälp.

Lyssna och se djupare.

Frågan är inte vem som har rätt.

Berättelser gör att vi ser ur nya perspektiv.

Vi är alla människor.

 

Berättelsernas makt ligger i handen på oss alla. Vilken historia vill du berätta?

 

Torun Allansson, Ageravolontär i Göteborgs stift

Rätten till frihet

“Det pågår ett krig i Europa. Redan har fyra tusen människor dött.”

Så inleder journalisten och fotografen Victoria samtalet om situationen i Ryssland och Ukraina under seminariet om demokrati och yttrandefrihet i Ryssland under mänskliga rättighetsdagarna i Umeå under helgen. En Rysk konstnär och demokratikämpe tillägger: “De analyserar och spionerar på oss. Man kan lätt bli arresterad.”

 

Ett bildspel med musik visas.

Toner från ett ensamt horn.

Slagen av trummor.

Människor har fått nog.

De protesterar.

Unga och gamla.

Tempot och intensiteten ökar.

Tusen röster ropar genom röken.

En kvinna med tejp öven munnen.

Inga ord får lämna hennes läppar.

 

Demonstrationer och aktioner utförs. Konstverk målas. Filmklipp spelas in. Bilder sprids. Regimen försöker tysta ner. Slå ner. Med ord som vapen och konst som sköld står människor upp för sin rätt till frihet.

 

Torun Allansson, Ageravolontär i Göteborgs stift

 

En helg för mänskliga rättigheter

Under helgen som gått pågick mänskliga rättighetsdagarna i Umeå. Det är Nordens största forum för mänskliga rättigheter. Ageravolontärerna var på plats med Svenska kyrkans internationella arbete och vi spred information om årets julkampanj. Kring oss stod rader av organisationer som på olika sätt arbetar för mänskliga rättigheter. Seminarier om allt från kultur och minoriteter i Sverige till yttrandefrihet och världspolitik hölls. I pauserna strömmade folk mot kaffet och möten mellan människor uppstod, tankar utbytes och hoppet om en bättre värld spreds.

 DSC_0312 DSC_0269

Torun Allansson, Ageravolontär i Göteborgs stift

Gå du och gör som han!

Martin Kopp, foto av Caroline Richter

I söndags var vi till en mässa i en kyrka här i Warszawa och Martin Kopp som är delegaten från Frankrike hade fått äran att skriva predikan. Han valde att predika om Lukas 10:29-37

Matins ord:

Texten jag har valt för den här söndagen är historien om den barmhärtige samariern. Det är en väldigt känd historia och ändå hoppas jag att vi tillsammans kommer att upptäcka och lära oss något oväntat. Den är berättad av Jesus för att svara på en advokats fråga: ”vem är min nästa?” Svaret på den här frågan är viktigt, eftersom att älska din nästa, enligt Jesus, är det viktigaste budet om mänskliga relationer.

Traditionellt sätt ser kristna det som att den nästa är personen som är i nöd. Att älska min nästa betyder att man blir rörd av hens tillstånd och handlar för att hjälpa till.

Alltså, i historien om den barmhärtige samariern, identifierar vi spontant mannen som blev avklädd, slagen och lämnad halvdöd som vår nästa. Den barmhärtige samariern var verkligen fylld av medlidande (v.33) och därför förband han hans sår, lyfte upp honom på sin åsna, förde honom till ett världshus ocn skötte honom.

Tyvärr så är den här tolkningen av den nästa både fel och ohjälpsam när vi möter klimatförändringarna som kristen. Jag kommer att återkomma till varför den här förklaringen är fel. Låt mig först förklara varför den är ohjälpsam.

För er, människor som bor i norr och för LVF:S delegater som kommer från utvecklade länder. Kan det vara svårt att bli gripen av offren för klimatförändringarna.  Den första anledningen är att de flesta offren.. inte är födda än! De kommer att leva om 40, 50, 60 år från nu. Och det är väldigt svårt att verkligen relatera till någon som ännu inte är född. Den andra anledningen är att de flesta av offren.. inte lever i våra länder! Och fast vi har radio, TV och internet kan inget ersättas med det direkta mötet med en blödande man som ligger  på marken – och jag talar efter erfarenhet. Jag tror ärligt talat att det var enklare för samariern i Jesus historia att bli rörd än vad det är för oss idag då vi möter konsekvenserna som klimatförändringarna har på människor. Jag tycker att vi inte ska känna oss skyldiga eftersom det är ett faktum att vi är separerade från klimatförändringarnas offer av både tid och rum.

Som tur är, enligt texten, så är inte den nästa personen som ligger på marken. Låt oss kolla väldigt noga på texten. Efter att ha berättat historien frågar Jesus sina åhörare ”Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Om du lyssnar uppmärksamt på den här frågan märker du att hans nästa är någon av de tre som kom till platsen – inte mannen som ligger på marken. Och det är uppenbart för advokaten att hans nästa var samariern. Han var mannens nästa eftersom han vägrade att ignorera den sårade. Han var mannens nästa eftersom accepterade att skjuta upp sin resa och ta hand om den sårade. Han var mannens nästa eftersom han satte sin finansiella säkerthet på spel genom att säga till värdshusägaren att han skulle betala för alla omkostader. Han var mannens nästa eftersom han ”visade honom barmhärtighet.”

Med andra ord så är den nästa inte den som behöver hjälp utan den som ger hjälp. Han är inte den som inspirerar till barmhärtighet utan den som visar barmhärtighet. Vår nästa är den aktiva personen, inte patienten. Det här är en starkt beskrivning av förståelsen av vem den nästa är. Så Jesus vände egentligen upp och ner på våran bild av vem som är våran nästa! Och det kan vara väldigt störande. Betyder det alltså att Jesus i sin befallning ber oss att endast älska de som visar oss barmhärtighet? Detta skulle motsäga en kristens syn på kärlek, att kärleken är villkorslös.

Var så säker, det här är inte vad Jesus menar. Faktum är att vi inte får glömma den sista meningen av texten: ”Då sade Jesus: ’Gå du och gör som han!’” När han säger ”gör som han” hänvisar Jesus till hur samariern uppträdde. Så enligt den här texten är Jesus befallning till slut inte ”älska din nästa som dig själv” utan ”var alla andras nästa”. Var alla andras nästa.

Att fasta skulle vara en bra start på din resa till att bli en klimatets nästa.
Genom att känna den verkliga känslan av hunger när vi fastar så kan vi känna fysisk solidaritet med offren för extrema klimat. Det raserar de omfattande avstånden i tid och rum som nu separerar oss ifrån de flesta offren av klimatförändringarna.

Det gör att deras verklighet sprängs in i vår verklighet.
Tack vare våra kroppar så säger vi inte bara att vi visar solidiaritet med dem utan vi är i solidaritet med dem.

Idag kan du, genom att fasta, komma närmare de som är drabbade.
Idag kan du, genom att fasta, börja din resa till att bli en klimatets nästa.

Martin, Pranita och Elijah efter gudstjänsten, foto av Caroline Richter

Martin, Pranita och Elijah efter gudstjänsten, foto av Caroline Richter

Idag kan du, genom att fasta, börja svara på Jesus kallelse: ”Gå du och gör som han.”
Amen.

Varför bry sig om klimatet?

/Sean Hawkey

Ett gruppfoto från ett religionsöverskridande möte tidigare i veckan /Sean Hawkey

Jag, Matilda, är som sagt i Warzawa, Polen, som delegat för Lutherska
världsförbundet på Förenta Nationernas klimattoppmöte COP19.

 

Vissa kanske undrar varför jag bryr mig om klimatförändringarna. Varför bryr jag mig om vad som händer på andra siden jorden när jag själv lever i ett land som är tryggt i jämförelse med andra länder? Mitt liv är bekvämt. Jag behöver inte oroa mig för ett krig som pågår precis utanför min dörr eller att en gigantisk storm ska komma och svepa bort hela mitt hus.

Så, varför bryr jag mig? Varför bry mig när jag själv inte påverkas?

Det här är svåra frågor men för mig är svaret enkelt.
För mig är det självklart att vi ska göra allt vi kan för att förhindra klimatförändringarna och för att hjälpa de sårbara som är utsatta för extrema väderförhållanden. Det är inte mindre verkligt eller viktigt bara för att det händer någon annanstans. Vi är alla lika, vi är alla tillsammans på den här planeten och Jesus lärde oss att behandla våran nästa som vi själva vill bli behandlade.

Så, vem är då våran nästa? Enligt mig så är varenda en på den här jorden min nästa och jag ska förklara varför.

Vi det här under nattvarden: “Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Jag vet att vi inte delar nattvarden med hela världen MEN jag vet att vi delar på den här jorden. Vi delar på den här planetens resurser och jag känner mig kallad att dela livets bröd med alla de som är min nästa, världen över, för jorden är Guds skapelse. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” (1 Kor 12:26)

Jag har svårt att tro att någon kan låta bli att bli rörd när de hör talas om de senaste händelserna i Indien och Filippinerna.
Därför tycker jag att vi borde göra allt vi kan för att hålla jorden i ett gott skick. I framtiden är det inte bara människorna som befinner sig på andra sidan jorden som kommer att bli påverkade. Vi kommer inte att kunna gömma oss undan förändringarna längre för våra barn och barfftc2-7nbarn kommer få lov att ta konsekvenserna av de misstagen som vi har gjort nu.

Det är anledningen till varför jag fastar under den här konferensen. För mina nästa och för framtiden.

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Jag fastar för klimatet #fastfortheclimate

Jag, Matilda, är på plats i Warszawa som representant för Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, på FN:s klimattoppmöte. De hade beslutat att de liksom förra året skulle skicka en ung delegation till konferensen. Så en person från varje region inom LVF blev utvald till att bli en del av delegationen. Så det är jag från Sverige, Martin från Frankrike, Piotr från Polen, Rose från Nordamerika, Elijah från Liberia, Raquel från Brasilien och Pranita från Indien.

Under ett par månader har vi haft kontakt med varandra över internet där vi delat kunskaper om det ena och det andra och nu i torsdags träffades vi här i Polen, några dagar innan konferensens början, för att lära känna varandra. Under de här dagarna har vi förenat nytta med nöje på ett väldigt härligt sätt men i måndags började konferensen och allvaret.

Under COP19:s första dag här i Warzawa hände något otroligt spännande och gripande. Filippinernas chefsförhandlare sade det här: ”I speak for my delegation. But more than that, I speak for the countless people who will no longer be able to speak for themselves after perishing from the storm.” – ”Jag talar för min delegation. Men mest av allt talar jag för alla de otaliga människor som har gått förlorade i stormen och inte längre kan tala för sig själva”

Yeb Saño, som han heter, lovar att fasta under COP19 tills ett meningsfullt resultat har förhandlats fram. Detta gör han för att sympatisera med sina landsmän som är kvar i Filippinerna och kämpar för att få mat och för sin överlevnad efter tyfonen Hayian som beräknas ha dödat minst 10 000 personer och drabbat miljontals.

För ungefär en månad sedan hände något liknande i Indien. Regeringen hann evakuera invånarna i det utsatta området i tid och dödssiffran ligger på fyra personer (vilket är fyra personer för mycket) och tusentals personers hem och tillhörigheter blev förstörda.

Pranita som har många bekanta i området och även var där själv berättade för mig om hur motvilliga folk var mot att evakueras. Deras hus var allt de ägde och utan det kände de att de inte ville leva så hon fick höra saker som: ”Jag dör hellre än lever det liv som jag kommer ha om jag överlever.”

I likhet med Saño har vi beslutat att fasta för att visa solidaritet med de fattiga och utsatta som är fruktansvärt påverkade av extrema väderförhållanden. Dessa extrema väder ökar i både i antal och intensitet i och med klimatförändringarna.
Vi har beslutat oss för att fasta 24 timmar var, och minst en person i vår delegation kommer att fasta hela tiden under dessa två veckor.

Men vi är inte ensamma! Under de kommande dagarna kommer Lutherska världsförbundets president, de vice presidenterna och generalsektreteraren även de att visa sitt stöd genom att vara en del av aktionen och ACT Alliances generalsekreterare kommer också att delta.

Det vi vill uppnå med aktion är att nå ut till beslutsfattare och få dem att förstå att något måste hända. Det måste ske en förändring.
Här kan ni läsa vårat officiella ställningstagande i kampanjen för klimatet.

Och jag bjuder in dig och välkomnar dig till att vara en del av våran aktion för att visa solidaritet. För att visa att vi faktist bryr oss.

Om du väljer att vara en del av detta får du gärna låta oss veta att du är med genom att till exempel:

  • Ändra din profilbild på både facebook och twitter till de som du kan hitta här.
  • Dela ditt deltagande med sociala medier och vänner
  • Använda #fastfortheclimate när du twittrar
  • Tala om för oss att du deltar genom att tweeta @lwfyouth

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.