Wageni ni baraka = Gäster är välsignelser

Gäster var precis vad vi var när vi, 18 internationellt engagerade människor från Stockholms stift, besökte det norra stiftet i Lutherska kyrkan i Tanzania i januari i år. Vid Kilimanjaros sluttning bodde vi och syftet med denna resa var att fördjupa de mångåriga samarbete som redan finns mellan båda våra kyrkor samt att besöka olika projekt som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete.

.

Kilimanjaro

Berget Kilimanjaro såg vi varje dag när vi vaknade. Foto: Staffan Törnqvist

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

 .
Jag fick se exempel på en kyrka som arbetade holistiskt, och tog hänsyn till hela människan. Förutom gudstjänst och sådana traditionella kyrkliga aktiviteter, så drev kyrkan både sjukhus, skolor, hade odlingar av olika grödor och livsmedel samt vattenpumpar. Nedan kan du se en bild från Chekereni församling, hit kunde människor komma och få rent vatten. För mindre än en svensk krona fick de fylla 60 liter vatten.
.
Vattenpump vid Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

Godwin Chonjo, engagerad volontär vid vattenpumpen i Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Ett konkret arbete som utförs med stöd från Svenska kyrkan är Ko & Kalv-projektet. Kortfattat går det ut på att en familj får en dräktig ko av kyrkan (eller en get). Kalven ges (efter lämplig tid) tillbaks till kyrkan för att på så sätt kunna ges vidare, medan ursprungsfamiljen får behålla sin ko. Familjen får utbildning i mejeriproduktion och djurhållning, och kan sälja mjölken och få en inkomst. Djurens avföring kan användas till biogasproduktion och även som gödsel på grödor som odlas. Vi besökte 2 gårdar, och båda dessa gårdarna hade verkligen ett kretsloppstänk integrerat i hela gården.
.
Getter

Getter kunde också ingå i Ko & Kalv-projektet. Foto Staffan Törnqvist

 .
Att vi människor föds i olika delar av världen med olika förutsättningar är jag medveten om, detta blev dock ännu mer påtagligt under resans gång. Det var inte självklart att alla invånare i Tanzania hade elektricitet eller rinnande vatten, men på vårt hotell fanns det möjlighet att duscha varje dag, vilket en gärna gjorde eftersom det var runt 30 grader dagligen. Jag vet att jag är priviligerad (Bortskämd? Van vid min livsstil?). Detta gäller både materiellt, när jag tänker på hur många saker jag har hemma, men även tillgången till rent vatten och livsmedel. Det faktum att jag kan gå till affären och handla i princip vad som helst utan att behöva ta hänsyn till om det är säsong eller vilket land varan kommer ifrån… är det inte rätt konstigt egentligen?
.
Mat

Ris och kyckling: standard på tallriken. Foto Staffan Törnqvist

Mat 2

En kan äta det mesta med sked. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Jag är tacksam för allt jag fick vara med om. Jag är tacksam för att vi blev så vänligt emottagna på alla ställen där vi gjorde besök. Det var flera människor vi träffade som uttryckte att wageni ni baraka = gäster är väsignelser. Gäster för alltid något gott med sig. Det tar jag med mig hem!
 .
Avslutningsvis kommer här lite nyheter! Dels fick vi äran att vara med på ärkebiskopsinstallationen av den numera ”presiding bishop” Fredrick Shoo. Dessutom var Eva Brunne, Stockholms stifts biskop nere i Tanzania samtidigt med oss för att signera ett vänstiftsavtal med det norra stiftet i lutherska kyrkan i Tanzania. De två stiften (och länderna med för den delen) har haft ett samarbete länge men nu finns det på print och undertecknat. Förhoppningsvis kan detta leda till ännu fler intressanta utbyten i framtiden. Vänstiftsavtalet tar upp 3 huvudområden:
.
  • Att be för varandra, särskilt med tanke på vårt gemensamma ansvar för klimatet.
  • Att utveckla lärande i kristen tro och kristet liv.
  • Att främja kvinnors möjligheter att utöva ledarskap på olika positioner i kyrka och samhälle.
Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

 

 

 

Ta hand om er där ute!
Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholms stift

Lite svinn får man räkna med… eller?!

Igår var jag på restaurang. En välfylld vegetarisk restaurang som är känd i stan för sitt härliga buffébord. Och är det inte härligt med bufféer? Att kunna få välja på så många olika sorters mat och det allra bästa är ju att jag får gå och hämta mer precis när jag känner för det!

Mitt sällskap bestod av både nya och gamla vänner. Under middagen pratade vi om allt möjligt mellan himmel och jord. Hur det gick med studierna och arbetet, om läget i världen (ett väldigt brett ämne kan tilläggas), resor som gjorts och som påverkat oss samt det faktum att vi missade Melodifestivalens första del denna lördagskväll…

Faktum är att vi sitter kvar på restaurangen så pass länge att de anställda börjar plocka bort de 15-tal olika rätterna från det härliga buffébordet. Vi stannar upp i vårt samtal och funderar tillsammans på vart all maten ska ta vägen? Kärlen med mat är knappast tomma, många av dem är väldigt välfyllda.

Vi frågar en av de anställda var de gör av maten? Händer det att de tar med den hem till sig själva? Jo ibland och till viss del gjorde de det, men det allra mesta åkte ner i soporna. En snabb överblick och vi inser att det här är mat som hade kunnat räcka till över 100 matlådor.

Vi visste redan svaret på frågan innan vi ställde den. Vi blev alla dock paralyserade och bara fortsatte att titta på bortstädningen…

En annan anställd kom med en stor svart sopsäck och la i de 5 stora limporna som inte hade blivit uppätna. Vi tvivlade på att det var för att spara dem till ett annat tillfälle…

 

Vi vet att det finns regler för hur restauranger ska hantera mat… men det förhindrar inte att det skär i hjärtat när vi ser hur jordens resurser åker rätt ner i sopen.

Borde vi ha gjort något?

Varför gjorde vi inget?

Måste vi göra något?

Är det vår skyldighet som medmänniskor på denna jord att göra något?

Ja.

 

MEN, tills dess att vi har klurat ut en fantastiskt, lysande plan som leder till att all mat i hela Sverige används och att det som blir över går till folk som behöver det… så vill jag uppmärksamma några guldkorn i tillvaron!

Hemlösa får mat på ICA på Sveavägen 118 i Stockholm.

På nämnda ICA finns det ett kylskåp utanför kassorna där du kan lägga in matvaror som du handlat. Kylskåpet töms 2 gånger i veckan och tas om hand av ideella organisationen Ny Gemenskap som driver ett boende och daghärbärge i närheten.

Våga Fråga Matlåda

Våga fråga matlåda är en kampanj för global klimaträttvisa skapad av Agera-volontärerna. Syftet är att öka acceptansen för att fråga efter matlåda på restauranger. Detta för att minska matsvinnet men också för att öka medvetenheten om hur mat och klimat hänger samman.

/Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholms stift och Farsta församling

Julkampanjen i backspegeln

Julkampanjen är över för den här gången och trots att delar av den inte fick det genomslag vi önskade väckte Agera mot ockupationen mycket debatt. Ageravolontärerna och Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp förklarar kampanjen såhär:

I jul kan dadlar vara ett trevligt bidrag till stämningen. För oss. Men inte för den palestinier som blivit bortkörd från sitt land av bosättare som lever på att producera just dadlar. För oss som konsumenter finns ingen möjlighet att se vilka produkter som är tillverkade på ockuperad palestinsk mark, eftersom de märks som israeliska. Att se vilket land varorna kommer ifrån på riktigt ska vara en rättighet för oss konsumenter och när det så hårt drabbar människor som ockupationen av Palestina gör är det förstås ännu viktigare.

I Jordandalen på Västbanken driver palestiniern Zuhair Al-Manasreh företaget Nakheel Palestine som odlar dadlar. Jordandalen är ett passande ställe att driva jordbruk på med ett bra klimat och goda vattentillgångar. Det skulle kunna försörja Palestina med mat både för inhemsk konsumtion och för export. Men så är det inte idag. Istället kontrollerar israeliska bosättningar 86 procent av området – olagliga bosättningar som hindrar palestinier att odla sin mark. För palestinier i Jordandalen finns det strikta restriktioner för användningen av mark, vatten och utfärdande av bygglov. För Nakheel Palestine försvåras arbetet ytterligare av israeliska checkpoints och andra hinder när de vill få ut sina produkter på marknaden. Flera av deras byggnader har belagts med rivningsorder och företaget har redan drivit tre fall av rivningsorder till den israeliska högsta domstolen.

Sedan 2002 har Sveriges Kristna Råd skickat följeslagare till Israel och Palestina för att med sin närvaro dämpa våldet och dokumentera övergrepp. På deras hemsida går det att läsa om vad följeslagarna bevittnat. En berättelse (länk till http://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/skordetid-fest-eller-oro/) handlar om Abu Hosni, en palestinsk bonde från byn Deir Sharaf på Västbanken som känner av närvaron av bosättarna. En dag när han kom till sin mark var flera av hans olivträd nedhuggna. En annan jordbrukare kom till sin mark och fann flera av sina träd nedhuggna, delar av skörden stulen och ett cementhus byggt på marken. Andra palestinier råkar ut för våldsamma bosättare som går till attack. I en by utanför Hebron på Västbanken (länk till http://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/vi-dricker-ockupationen-varje-dag/) går en följeslagare med en herdefamilj som vittnar om att de får undvika att komma för nära bosättningen i närheten, trots att marken tillhör familjen, för annars kan bosättarna gå till attack.

Enligt den fjärde Genèvekonventionen är de israeliska bosättningar olagliga. Ett land får inte överföra sin befolkning till ockuperat område. Ändå byggs bosättningarna ut, till och med under fredsförhandlingar. I handeln mellan Israel och EU görs ingen skillnad på om produkter är tillverkade på israelisk mark eller ockuperad mark. Etiketten blir oavsett ”Israel”. Det finns ingen möjlighet för konsumenten att göra ett medvetet val kring att exempelvis inte stödja de olagliga bosättningarna.

Enligt EU-direktiv får en butik inte marknadsföra eller märka produkter på ett sådant sätt att en konsument riskerar att köpa en produkt som konsumenten annars hade velat avstå från att köpa. Detta är idag inte verklighet när det gäller varor som marknadsför som israeliska. Storbritannien har infört riktlinjer för ursprungsmärkning gällande varor från bosättningar. Naturligtvis vill vi se ett förbud av varor från illegala bosättningar på marknaden men tills den dagen har kommit behöver vi konsumeter en märkning. Om vi som konsumenter idag vill vara säkra på att de varor som är märkta ”Israel” verkligen inte kommer från illegala bosättningar, är det enda alternativ att inte köpa varor som är märkta ”Israel”. Det alternativet tycker vi inte konsumenter ska behöva välja. Vi står bakom Svenska kyrkans positionsdokument som motsäger sig en bojkott av Israel inom internationellt erkända gränser. Men vi kommer fortsätta ställa frågan om varifrån våra produkter kommer från, och tills vi får säkra besked i våra butiker kan vi inte köpa dem.

Karin Larsson – Ageravolontär i Svenska kyrkan

Mikael Risenfors – Ageravolontär i Svenska kyrkan

Samuel Skånberg – Medlem i Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp

 

Fakta

Trading away peace – Svenska kyrkan och ett tjugotal andra organisationer har skrivit om EU:s handeln med Israel och Palestina. EU importerar 15 gånger mer från israeliska bosättningar på ockuperat område än från palestinierna -http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=936691

Följeslagarprogrammet – Efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem till Kyrkornas Världsråd skapades EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) för att skicka ut följeslagare från hela världen som med sin ickevåldsliga närvaro förhindrar våld.

Ageravolontärerna är unga vuxna i Svenska kyrkan som agerar för global rättvisa – http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=933487

Svenska Kyrkans Unga är en öppen gemenskap av unga människor som vill upptäcka och dela kristen tro – http://www.svenskakyrkansunga.se/

Publicerat i Ageravolontärer, Engagemang, Fred och konflikt, Julkampanj, Mat och jordbruk, Mobilisering | Lämna ett svar

Om Mikael Risenfors

Hej, jag heter Mikael Risenfors, är född 1991 och kommer från Mölndal, utanför Göteborg. Där är jag uppvuxen och aktiv i Stensjöns församling. Jag är också mycket engagerad i Svenska Kyrkans Unga, både lokalt i distriktet, där jag sitter som vice ordförande i distriktsstyrelsen. Eftersom jag alltid brunnit för internationella frågor, och så tydligt ser hur min närmiljö påverkar hela världen, var det en självklarhet att söka till Ageravolontär när möjligheten dök upp. Jag är väldigt stolt över att agera genom Svenska kyrkan.

Gå du och gör som han!

Martin Kopp, foto av Caroline Richter

I söndags var vi till en mässa i en kyrka här i Warszawa och Martin Kopp som är delegaten från Frankrike hade fått äran att skriva predikan. Han valde att predika om Lukas 10:29-37

Matins ord:

Texten jag har valt för den här söndagen är historien om den barmhärtige samariern. Det är en väldigt känd historia och ändå hoppas jag att vi tillsammans kommer att upptäcka och lära oss något oväntat. Den är berättad av Jesus för att svara på en advokats fråga: ”vem är min nästa?” Svaret på den här frågan är viktigt, eftersom att älska din nästa, enligt Jesus, är det viktigaste budet om mänskliga relationer.

Traditionellt sätt ser kristna det som att den nästa är personen som är i nöd. Att älska min nästa betyder att man blir rörd av hens tillstånd och handlar för att hjälpa till.

Alltså, i historien om den barmhärtige samariern, identifierar vi spontant mannen som blev avklädd, slagen och lämnad halvdöd som vår nästa. Den barmhärtige samariern var verkligen fylld av medlidande (v.33) och därför förband han hans sår, lyfte upp honom på sin åsna, förde honom till ett världshus ocn skötte honom.

Tyvärr så är den här tolkningen av den nästa både fel och ohjälpsam när vi möter klimatförändringarna som kristen. Jag kommer att återkomma till varför den här förklaringen är fel. Låt mig först förklara varför den är ohjälpsam.

För er, människor som bor i norr och för LVF:S delegater som kommer från utvecklade länder. Kan det vara svårt att bli gripen av offren för klimatförändringarna.  Den första anledningen är att de flesta offren.. inte är födda än! De kommer att leva om 40, 50, 60 år från nu. Och det är väldigt svårt att verkligen relatera till någon som ännu inte är född. Den andra anledningen är att de flesta av offren.. inte lever i våra länder! Och fast vi har radio, TV och internet kan inget ersättas med det direkta mötet med en blödande man som ligger  på marken – och jag talar efter erfarenhet. Jag tror ärligt talat att det var enklare för samariern i Jesus historia att bli rörd än vad det är för oss idag då vi möter konsekvenserna som klimatförändringarna har på människor. Jag tycker att vi inte ska känna oss skyldiga eftersom det är ett faktum att vi är separerade från klimatförändringarnas offer av både tid och rum.

Som tur är, enligt texten, så är inte den nästa personen som ligger på marken. Låt oss kolla väldigt noga på texten. Efter att ha berättat historien frågar Jesus sina åhörare ”Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Om du lyssnar uppmärksamt på den här frågan märker du att hans nästa är någon av de tre som kom till platsen – inte mannen som ligger på marken. Och det är uppenbart för advokaten att hans nästa var samariern. Han var mannens nästa eftersom han vägrade att ignorera den sårade. Han var mannens nästa eftersom accepterade att skjuta upp sin resa och ta hand om den sårade. Han var mannens nästa eftersom han satte sin finansiella säkerthet på spel genom att säga till värdshusägaren att han skulle betala för alla omkostader. Han var mannens nästa eftersom han ”visade honom barmhärtighet.”

Med andra ord så är den nästa inte den som behöver hjälp utan den som ger hjälp. Han är inte den som inspirerar till barmhärtighet utan den som visar barmhärtighet. Vår nästa är den aktiva personen, inte patienten. Det här är en starkt beskrivning av förståelsen av vem den nästa är. Så Jesus vände egentligen upp och ner på våran bild av vem som är våran nästa! Och det kan vara väldigt störande. Betyder det alltså att Jesus i sin befallning ber oss att endast älska de som visar oss barmhärtighet? Detta skulle motsäga en kristens syn på kärlek, att kärleken är villkorslös.

Var så säker, det här är inte vad Jesus menar. Faktum är att vi inte får glömma den sista meningen av texten: ”Då sade Jesus: ’Gå du och gör som han!’” När han säger ”gör som han” hänvisar Jesus till hur samariern uppträdde. Så enligt den här texten är Jesus befallning till slut inte ”älska din nästa som dig själv” utan ”var alla andras nästa”. Var alla andras nästa.

Att fasta skulle vara en bra start på din resa till att bli en klimatets nästa.
Genom att känna den verkliga känslan av hunger när vi fastar så kan vi känna fysisk solidaritet med offren för extrema klimat. Det raserar de omfattande avstånden i tid och rum som nu separerar oss ifrån de flesta offren av klimatförändringarna.

Det gör att deras verklighet sprängs in i vår verklighet.
Tack vare våra kroppar så säger vi inte bara att vi visar solidiaritet med dem utan vi är i solidaritet med dem.

Idag kan du, genom att fasta, komma närmare de som är drabbade.
Idag kan du, genom att fasta, börja din resa till att bli en klimatets nästa.

Martin, Pranita och Elijah efter gudstjänsten, foto av Caroline Richter

Martin, Pranita och Elijah efter gudstjänsten, foto av Caroline Richter

Idag kan du, genom att fasta, börja svara på Jesus kallelse: ”Gå du och gör som han.”
Amen.

Jag fastar för klimatet #fastfortheclimate

Jag, Matilda, är på plats i Warszawa som representant för Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, på FN:s klimattoppmöte. De hade beslutat att de liksom förra året skulle skicka en ung delegation till konferensen. Så en person från varje region inom LVF blev utvald till att bli en del av delegationen. Så det är jag från Sverige, Martin från Frankrike, Piotr från Polen, Rose från Nordamerika, Elijah från Liberia, Raquel från Brasilien och Pranita från Indien.

Under ett par månader har vi haft kontakt med varandra över internet där vi delat kunskaper om det ena och det andra och nu i torsdags träffades vi här i Polen, några dagar innan konferensens början, för att lära känna varandra. Under de här dagarna har vi förenat nytta med nöje på ett väldigt härligt sätt men i måndags började konferensen och allvaret.

Under COP19:s första dag här i Warzawa hände något otroligt spännande och gripande. Filippinernas chefsförhandlare sade det här: ”I speak for my delegation. But more than that, I speak for the countless people who will no longer be able to speak for themselves after perishing from the storm.” – ”Jag talar för min delegation. Men mest av allt talar jag för alla de otaliga människor som har gått förlorade i stormen och inte längre kan tala för sig själva”

Yeb Saño, som han heter, lovar att fasta under COP19 tills ett meningsfullt resultat har förhandlats fram. Detta gör han för att sympatisera med sina landsmän som är kvar i Filippinerna och kämpar för att få mat och för sin överlevnad efter tyfonen Hayian som beräknas ha dödat minst 10 000 personer och drabbat miljontals.

För ungefär en månad sedan hände något liknande i Indien. Regeringen hann evakuera invånarna i det utsatta området i tid och dödssiffran ligger på fyra personer (vilket är fyra personer för mycket) och tusentals personers hem och tillhörigheter blev förstörda.

Pranita som har många bekanta i området och även var där själv berättade för mig om hur motvilliga folk var mot att evakueras. Deras hus var allt de ägde och utan det kände de att de inte ville leva så hon fick höra saker som: ”Jag dör hellre än lever det liv som jag kommer ha om jag överlever.”

I likhet med Saño har vi beslutat att fasta för att visa solidaritet med de fattiga och utsatta som är fruktansvärt påverkade av extrema väderförhållanden. Dessa extrema väder ökar i både i antal och intensitet i och med klimatförändringarna.
Vi har beslutat oss för att fasta 24 timmar var, och minst en person i vår delegation kommer att fasta hela tiden under dessa två veckor.

Men vi är inte ensamma! Under de kommande dagarna kommer Lutherska världsförbundets president, de vice presidenterna och generalsektreteraren även de att visa sitt stöd genom att vara en del av aktionen och ACT Alliances generalsekreterare kommer också att delta.

Det vi vill uppnå med aktion är att nå ut till beslutsfattare och få dem att förstå att något måste hända. Det måste ske en förändring.
Här kan ni läsa vårat officiella ställningstagande i kampanjen för klimatet.

Och jag bjuder in dig och välkomnar dig till att vara en del av våran aktion för att visa solidaritet. För att visa att vi faktist bryr oss.

Om du väljer att vara en del av detta får du gärna låta oss veta att du är med genom att till exempel:

  • Ändra din profilbild på både facebook och twitter till de som du kan hitta här.
  • Dela ditt deltagande med sociala medier och vänner
  • Använda #fastfortheclimate när du twittrar
  • Tala om för oss att du deltar genom att tweeta @lwfyouth

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Fairtrade Challenge

Fairtrade Challenge var i torsdags, en dag att möla i sig fika utan att känna sig lurad av reklamjinglar och kapitalmaximerande skatteparadisföretag och rädda världen lite grann. Eller tja, åtminstone är det lätt att känna sig lite som en hjälte när en plockar åt sig sina fairtradeprodukter. Fairtrade Challenge är höjdpunkten av Fairtrade Fokus då nära en halv miljon personer rapporteras in fika fairtrademärkta produkter, för att uppmärksamma märkningen. Det är en sorts flashmob, en kombination av Earth Hour och kanelbullens dag. Fairtradeprodukter är toppenbra val, eftersom de tar vara på producenternas omständigheter, de är schyssta mot människa och miljö.

Liksom med Earth Hour kan förstås betydelsen ifrågasättas – räddar vi verkligen världen av en mysig snabbinsats som efter att ha dämpat det dåliga samvetet kompenseras dagen därpå? Earth Hour sparar inte el, kanske hjälps inte kaffeplantagen av att vi dricker rättvist kaffe en dag heller. Kanske tror vi bara att vi gjort en insats och lutar oss nöjda tillbaka. Kanske stjälper Fairtrade Challenge mer än det hjälper.

I torsdags var jag på tre fairtradefikan och arrangerade två själv. Jag betalade extra för ingredienserna, lade timmar på omsorgsfull (oerfaren) bakning och pratade medan jag serverade mina kakor om etisk produktion. Ibland går jag och köper en fairtrademärkt chokladkaka bara av ren välgörenhetskänsla. Men det är inte välgörenhet, det är självklarhet.

Jag gillar varken pessimism eller jante, men jag tror det är viktigt att inte känna sig nöjd eller slå sig för bröstet för att en köper fairtrade. Det räcker inte. Fairtrade Challenge är ett sätt att uppmärksamma en oerhört viktig produktmärkning, det är ett trevligt sätt att informera och engagera. Men när jag köper min chokladkaka, eller kopp kaffe eller banan, bidrar jag till den konsumism som håller på att utarma vår jord och i synnerhet tredje världen. Genom att välja fairtrade minimerar jag min skadliga påverkan, och stimulerar marknaden för produkter där människor inte exploateras.

Teologen Patrik Hagman inspirerade mig, så låt mig ge ett rimligt råd. Stå inte och jämför fairtrade med ickefairtrade, jämför fairtrade med att inte handla alls – priset på fairtrade är priset som gäller, är produkten inte värd det så avstå. Låt inte en ickefairtradevara vara ett alternativ så länge fairtrade finns. Och kom ihåg att du handlar för din egen skull. Rättvis handel är standarden, exploatering det abnormala. Rättvis handel borde vara självklart för oss alla – it’s trade, not aid!

Mikael Risenfors

Ageravolontär i Stensjöns församling

Skyltat oh klart för en rättvis matkorg

Lika bedrövad som jag ibland kan bli utav att gå i en matbutik, lika glad blev jag i helgen. Det finns hopp om framtiden vänner!

Fick lite hastigt och lustigt i söndags hoppa in och jobba på Coop Forum i Skövde då en jobbarkompis blivit sjuk. Har under fem somrar och en hel drös med helger och lov jobbat extra i denna matbutik och som miljömedveten medborgare på denna planet är det inte alltid helt enkelt. Det har många gånger gjort ont i hjärtat att se den kolossala mängd fortfarande ätbara mat som slängs. Trots försöket att få sålt så mycket som möjligt med sänkning av priset när det börjar bli kort datum så är det fortfarande på tok för mycket som hamnar i soptunnan.IMG_0083

Men igår blev hela jag glad när jag skulle göra snyggt i hyllan med kaffe. Då jag börjat studera på annan ort var det ett tag sedan jag vara hemma i ”min egna” matbutik och förändringar har skett, positiva sådana dessutom. Under alla kaffepaket som är Fairtrade och KRAV satt det tydliga skyltar med detta märke. Stora tydliga skyltar som bara skrek att detta var något bra, något vi inte får missa, något vi bara måste köpa. Blev så glatt överraskad så jag sprang och kollade om det fanns fler hyllor med samma skyltar. Och det gjorde det! På hyllan med te var det likadant. Tydliga skyltar med det fina Fairtrademärket.

Det är alltså från och med nu omöjligt att skylla på att man inte hittar de Fairtrademärkta produkterna i butiken. Nu gäller det bara att kunderna ska veta varför de ska köpa det. Det är här vi kommer in och ska göra vårt bästa för att fler och fler ska få kunskap om och börja handla Fairtrade. Om både vi och butikerna kan uppmuntra till att köpa Fairtrade finns det hopp om framtiden. Ju fler vi är som hjälps åt, ju bättre kan det bli.

Veronica Pålsson
Ageravolontär Skövde församling

Att orka vara lite jobbig

Tänk om livet var så bra att allt vi inte ville ha kunde vi slänga ner i ett svart hål och sen var det ur världen. Inte behöva tänka på det mer och inte fundera över var det tar vägen. Bara kunna fortsätta med våra liv så som vi vill. Och när något är i vägen eller tynger oss, bara ta fram livets sopsäck för att städa upp vår tillvaro.

Men nu är ju vår värld inte sådan. Det vi stoppar i vår sopsäck försvinner inte bara hux flux utan finns kvar och påminner oss om vad det är, vad det varit och kanske vad det skulle kunnat bli. För allt vi slänger i vår sopsäck är inte oanvändbart.

I tre dagar har jag varit på läger med ett gäng härliga tjejer och killar på kusten. Läger innebär en massa mat som först ska handlas och sedan ätas. Att veta hur mycket som går åt är inte det lättaste och för att ingen ska gå hungrig köper man alltid lite extra. Och då är det ju inte så konstigt att maten inte är slut när lägret är det.

Dagens svenskar slänger otroliga mängder mat. Ungefär var fjärde eller femte matkasse hamnar i soptunnan. Matkassar med fullt ätbar mat. Anledningen är ofta så enkel att vi bara är lata. Vi orkar inte ta tillvara på den där portionen pasta som blev över på kvällen, det går snabbare att läsa att datumet passerat med en dag än att faktiskt smaka och känna att det fortfarande gå att äta eller att be om en matlåda när vi inte orkar äta upp dagens lunch på restaurangen. Vi orkar inte göra det där som tar lite extra tid eller kräver lite energi. Fast om vi skulle slänga mindre och bli bättre på att ta vara på maten så skulle besöken i mataffären inte behöva ske lika ofta så det borde ju gå plus minus noll?

Så varför var det då inte självklart för en av ledarna på lägret att ta med all ätbar mat hem? Självklart kan jag förstå att vi inte kunde ta med allt så som t.ex. en halv majsburk. Men att slänga ett helt kilo grillad kyckling som knappt hunnit svalna från grillen är ju galet. Fullt ätbar mat som vi både lagt tid och pengar på. Men det är ju lättare att slänga det i den där svarta sopsäcken än att lägga i en plastpåse, stoppa i frysen, sedan packa ner när det är dags för hemfärd, ta med hem och lägga det i frysen igen på hemmaplan. En svart plump i klimatkampen eller ett litet steg för ett samhälle med smartare konsumtion?

Varför tänkte jag ”vågar jag säga något” när jag sa att jag personligen kunde ta med mig grönsakerna som var kvar hem till mitt eget kylskåp. Varför var det inte en självklarhet utan jag tänkte igenom det både en och två gånger innan jag med flera förberedda argument sa det. Det visar på att något är fel.  Att se fullt ätbar mat slängas skär i hjärtat. För så jobbigt är det ju inte. Så mycket extra energi krävs inte för att ta vara på flera portioner mat som är fullt ätlig. Men tydligen behövs det något extra för att vi ska kunna ändra det slöserisamhälle vi lever i. Vi måste orka göra det där som många ser som lite jobbigt. För fortsätter vi vara så lata som vi är nu och stoppar allt vi inte vill ha just nu eller bära med oss några extra meter i vår svarta sopsäck kommer framtiden för miljön och klimatet att vara lika mörk som bottnen på sopsäcken.

Veronica Pålsson, Ageravolontär i Skövde församling

Hur kan vi få världen att hungra ännu mer?

På vår jord idag lever miljontals människor under det ständiga hotet av hunger. Att inte kunna äta sig mätta varje dag. Att det inte finns något rent vatten. Att allt du får att äta idag är det du hittar, sådant som andra människor har slängt. Här i Sverige har vi sällan det problemet. Någon dag kanske din favorityoghurt är slut i mataffären, men längre än så kanske det inte går. Visst finns det familjer som behöver vända på slantarna för att få det att gå runt. Ibland kanske jag som student få leva på lite mindre lyxig mat i slutet av månaden, men jag har aldrig behövt uppleva hur det är att gå hungrig en hel dag, en hel vecka eller ett helt liv.

 

Förra veckan var jag uppe i Strömstad och besökte en konfirmandgrupp. Jag skulle berätta om Svenska kyrkans internationella arbete och miljöfrågor. Det var en liten mysig grupp på 11 konfirmander. Vi började med att tillsammans spåna på temat internationellt arbete. Organisationer som Läkare utan gränser, WWF, FN, Unicef och GreenPeace kom på tal. Jag gick igenom hur Svenska kyrkan jobbar i en kort presentation med de tre delarna, Skapelsen – som vi ska förvalta, Människan – Guds avbild som inte får kränkas, Försoningen – vi har försonats genom Kristus. Vi kikade tillsammans på Skapelseberättelsen i Första Mosebok och gick lite närmare in på miljöfrågor. Vad innebär det att Gud har skapat världen och att vi är satta att förvalta Guds skapelse? Hur gör vi det idag?

 

Sedan gjorde vi en övning som är hämtad ur Världens kurs. Tvärtomtankar. Istället för att fundera på hur vi kan hjälpa världen på bästa sätt fick konfirmanderna två och två fundera på frågan ”Hur kan vi få världen att hungra mer?” När de hade fått några minuter på sig att tänka var för sig gick vi igenom tankarna i storgrupp. Exempel på tankar som kom upp:

–          Äta mer kött

–          Förgifta grödor och mat

–          Bränn och skövla regnskog

–          Förgifta och smutsa ner vatten

–          Höja matpriser, sänka löner

–          Slänga och slösa mat

–          Köra mer bil

Det är alltid kul att se vilka tankar som kommer upp och hur vi sedan kan vända på dem för en mer hållbar och mindre svältande värld. Ibland är det svårt att komma på hur vi ska göra något bättre, då kan det var enklare att tänka helt tvärtom. Vad gör vi idag och vad kan vi göra mer för att situationen ska bli ännu värre?

 

Det var ett roligt pass jag fick hålla i Strömstad och jag hoppas att konfirmanderna fick med sig några nya tankar och insikter. Kanske blir du sugen på att lära dig mer? Världens kurs finns i flera olika versioner med studiecirkelmaterial som du kan hålla själv. Eller så har du kanske en Ageravolontär i närheten eller någon annan insatt som kan hjälpa dig att komma igång. Allt för att få vår värld in på en lite bättre kurs.

 

Sara Johannesson, Ageravolontär på sommaruppdrag.

Den tomma stolen

I Kampala, Uganda

Igår hade vi ett seminarium om rättvisa och alla deltagare fick en uppgift. Tänk dig att du sitter på en stol och bredvid din stol står en tom stol. Vem placerar du i den tomma stolen? Någon från din kontext som du vill bemöta, som du kanske kan hjälpa på något sätt och som du också vill bekänna något inför. Hur kan vi genom detta lära oss om rättvisa? Och vem ska agera?

Jag tänker mig att bredvid mig sitter en utmärglad, hungrig flicka. Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag vill ge henne mat. Jag vill ge henne omsorg och näring, trygghet och kärlek. Ibland kan vår första reaktion att trösta och mätta för stunden vara en bra tanke. Andra gånger är det inte en lika bra idé. Det bästa vore kanske att ge flickan verktyg och kunskap om hur hon kan producera sin egen mat. Utbilda henne och hennes familj för att de ska bli självförsörjande. Då kan de själva förbättra sin situation och inte vara lika beroende av andra.

Varje gång jag slänger mat hemma får jag skuldkänslor. Skuldkänslor över den orättvisa som råder i världen. Jag kan i mitt överflöd välja precis vad jag vill och inte vill äta. Det jag inte gillar kan jag kasta bort. Det jag tycker om kan jag köpa mer av. Jag känner sorg över att alla människor inte har samma möjligheter. Vi kan inte alla göra samma val. Majoriteten av alla människor måste nöja sig med vad de får, vad de kan hitta bland andras sopor. Ofta måste människor nöja sig med ett mål mat om dagen, om ens det, ofta får människor gå och lägga sig hungriga. Vi måste sluta tycka synd om de hungriga! Vi måste ge dem möjlighet att ta sig ur sin situation! Vi måste verka utifrån ett empowerment-perspektiv och inse att del flesta människor vill försörja sig själva och vara självständiga, vi måste bara ge dem den möjligheten.

Jag tror att vi alla måste agera. Världsledare, kyrkor, individer. Jag måste använda mina resurser ansvarsfullt och hållbart. Vi måste dela vår kunskap, lära av varandra och styrka varann i våra utmaningar. Jag måste sluta tänka att andra har det svårt och inse att vi lever i en värld. Lider en del av världen så gör det ont i hela världen. Vi lever i en världsvid gemenskap och är beroende av varandra. Alla är värdefulla och alla behövs!

Sara Johannesson, Ageravolontär i Uganda