Grattis, du drog en vinstlott

Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag och min lilla väska. Jag har inte många ägodelar med mig, bara det viktigast så att jag klarar mig. En ryggsäck på ryggen och en väska i handen, det är allt jag har med mig. Mer är svår att ha när en är på resande fot.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag ska lämna ett land där jag är främling, där jag inte förstår språket och kulturen är annorlunda mot därifrån jag kommer. Bege mig till en tryggare plats där jag vet att det finns människor som väntar på mig och bryr sig om mig.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Men jag har inte passet med mig. Det ligger kvar hemma. I lådan bredvid sängen. Men det spelar ingen roll. Inte för mig.

Fram till de två sista meningarna hade den här berättelsen kunnat vara någon annans, en människa på flykt. Med bara några få ägodelar med sig, en känsla av att vara främling i de länder en passerar och en längtan efter att komma till sitt mål där kanske nära och kära redan väntar. För många är Sverige det målet. Landet en vill till. Men resan dit är mycket mer problematisk än vad den är för mig.

Jag är nu på väg hem efter en helgs studieresa i Danmark. Snart ska jag korsa gränsen för att komma hem till min trygga tillvaro. Utan problem kan jag resa från ett land till ett annat.

Efter gränsen kommer Malmö. En stad med en station som de senaste veckorna fått ta emot tusentals människor som flytt från sina hemländer, som kanske riskerat sina liv för att komma till Sverige. Jag svischar förbi Malmö och vidare hem till min trygga studentbubbla i Lund. Men var fortsätter deras resa efter Malmö station? Vad väntar dem nu, imorgon, nästa vecka, i framtiden? Frågorna är många men svaren få.

Vi har korsat samma gräns. Jag precis som dem har tagit mig från ett land till ett annat. Jag precis som dem önskar en trygg tillvaro med nära och kära, där jag får vara mig själv och respekteras för den jag är. Men av någon anledning är inte jag som dem. Någon bestämmer att det är skillnad på oss. Att vi inte ska kunna hoppas och förvänta oss samma sak av morgondagen.

Är det det här som är livets lotteri? Att jag bara på grund av tur ska kunna röra mig fritt, korsa gränser hit och dit och tryggt kunna återvända till mitt hem. Att det är pga. deras nitlott som de tvingas leva i oro och ovisshet över vad som väntar och kommer att ske. Är det detta som är livets lotteri? Då finns det två saker att säga. Livets lotteri är fruktansvärt orättvist och handlar bara om tur. Jag har haft tur.

Veronica Pålsson
Ageravolontär för en rättvisare värld

 

Att gå 73 mil i någon annans skor

Nu i sommar vandrar Asylstafetten 2013 genom Sverige, de går från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik. Stafetten är en marsch för att uppmärksamma svensk flyktingpolitik och hur människor som flytt hit lever i Sverige.

Stafett

 

Förra helgen åkte vi, Lisa och Sara ner till Småland för att vandra med dem en bit på deras väg. Vi gick mellan Skillingaryd och Månsarp, på två dagar gick vi drygt tre mil. Det var ett glatt gäng vi mötte upp i Skillingaryd en varm sommardag. Solen gassade och vi kunde riktigt känna peppen som gruppen utstrålade. Vi blev varmt välkomnade och första dagen vandrade vi under glada rop i strålande solsken till Vaggeryd där vi fick övernatta i ett församlingshem. Församlingen hade också ordnat med kvällsmat och frukost, riktigt fint!

 

Andra dagen gick vi mellan Vaggeryd och Månsarp. I typiskt svensk växlande sommarväder, lite regn, lite solsken, lite mulet. Väl framme i Månsarp var vi med på helgmålsbönen i kyrkan. Vi fick höra en genomtänkt predikan om asyl och hur imponerad prästen var av oss som vandrade. Efter gudstjänsten kom Ali fram och berättade sin historia. Det är han som dragit igång Asylstafetten 2013. Han berättade hur han hade flytt och nu var asylsökande i Sverige. Han berättade om Sveriges dubbelsidighet, vi är det landet i världen som exporterar mest vapen per capita, och som en konsekvens av vår vapenexport far människor illa i konflikter världen över.

 

Samtidigt lever papperslösa i Sverige, ibland under hemska förhållanden. Människor som fått avslag på sin asylansökan, en, två eller flera gånger väljer hellre att gömma sig än att åka tillbaka till de fruktansvärda omständigheter de flytt från. Sverige får bestämma vilka som ska få stanna, trots att de är våra vapen som kanske är orsaken till att människor flyr hit.

 

Det var en spännande upplevelse att få vandra en bit längs asylstafettens väg. Vi fick lära känna glada och kämpande människor, höra livshistorier vi kommer bära med oss länge. Framförallt är det en upplyftande erfarenhet; det finns människor som engagerar sig för andras livsöden, det finns människor som bryr sig, det finns människor som aldrig ger upp och vi får vara en del av kampen, vi får gå några mil i någon annans skor.

 

Lisa och Sara

Sara Johannesson och Lisa Gerenmark, Ageravolontärer.

Svenska kyrkan, del av den världsvida kyrkan?

Snart är det kyrkoval och på sociala medier och Svenska kyrkans hemsida flaggas det för att det är hög tid att bli medlem, om en inte redan är det, för att en ska kunna få rösta.

Frågan som kommer till mig är om papperslösa nysvenskar också kan bli medlemmar och rösta för sin kyrkas framtid. Många är de människor som kommer till Sverige och finner sin andliga hemvist i vår kyrka, flertalet får avslag och måste lämna, vissa stannar kvar i hemlighet.

Enligt kyrkoordningen får den som är svensk medborgare, alternativt utländsk medborgare bosatt i Sverige, bli medlem i svenska kyrkan. Men för att få rösta krävs det att en är folkbokförd i Sverige, något en papperslös per definition inte kan vara. Hur kan byråkrati få stå i vägen för demokrati? Vad är det för kyrka som säger; Du får vara med, du får till och med bli medlem, men inte på samma villkor som oss andra.

Har vi andra klassens medlemmar i våra kyrkor, de som inte är riktigt lika mycket värda, de som inte får vara med på samma villkor som oss andra? Ja uppenbarligen är det så, och på grund av vad? Jo, för att vi fortfarande är så nära sammankopplade till den svenska staten och dess medborgarskap. För att få vara fullvärdig medlem i Svenska kyrkan måste den svenska staten ha godkänt dig. Den svenska staten som bryter mot de mänskliga rättigheterna och skickar människor till tortyr och död, där måste du vara medlem för att få rösta hos oss. Det hade väl gått an om staten Sverige delade Svenska Kyrkans värderingar, det hade väl gått an om den som vill bli svensk medborgare får lov att bli det, men nu är det inte så. Nu är det så att för att få bli svensk medborgare så måste du vända ut och in på dig själv och ditt liv inför främmande människor, berätta om allt du varit med om, gjort, vem du är, dina sexuella preferenser, könsidentitet, tro och politisk tillhörighet, vilka i din familj du sett bli mördade, hur många gånger du blivit utsatt för attentat, hor eller tortyr, och av vem, hur och när? Du kanske måste stå ut med handläggarens frågor om din och din partners sexliv, eller hur du vet att de du hade sex med i ditt hemland verkligen var homosexuella. Du måste stå ut med att inte bli trodd, med att bli ifrågasatt, du måste stå ut med att bli bemött som en kriminell, och trots allt detta är det långt ifrån säkert att du får lov att stanna, får lov att bli medborgare i Sverige och därmed fullvärdig medlem i Svenska kyrkan.

Det är ovärdigt en kyrka att ställa sådana krav på medlemskap, en kyrka ska vara öppen för alla som vill leva med Gud. Det är ovärdigt en kyrka att begränsas av nationalstaternas gränser, vi är alla skapade av samma Gud, satta att leva på en och samma jord.

Sedan måste vi också komma ihåg att vi i västvärlden har ett ansvar för många av de som flyr, inte enbart för att de är våra systrar och bröder utan för att vi genom vårt sätt att leva bidragit till den situation de flyr ifrån. 20% av världens befolkning lever på 80% av världens tillgångar.  Vi har ett direkt ansvar för människor som flyr från krig och konflikt, svält, sjukdomar och fattigdom. Vi tillhör de 20 procenten.

 

Snart är det val, val till vår kristna och demokratiska kyrka. En kyrka som vilar på Jesu Kristus liv, ord och handlingar, Jesus som stod på de förtrycktas sida och inkludera människor i utanförskap in i sin gemenskap.

Det är hög tid att vi börjar samtala kring hur vi som kyrka kan göra detsamma.

 

Lisa Lottadotter Gerenmark, Ageravolontär