Så mycket bättre

För några veckor sedan innan jag åkte till Kenya och deltog i cykelkaravanen för kampanjen ’We have faith, act now for climate justice” satt jag liksom många andra svenskar bekvämt i TV-soffan och tittade på det populära programmet ”Så mycket bättre”. Genom TV-rutan kunde jag se och höra Lisa Nilsson sjunga sin version av Evert Taubes sång ”Änglamark” som går såhär:

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
låt dem få leva, de är ju så sköna.

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar.
Låt fåglar flyga och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma bland bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Texten får en att tänka på att vi har en jord att ta hand om. Men hur går det egentligen med det? Jordens klimat har förvisso skiftat mellan extremer under årmiljoner och livsformerna har varierat men nu påverkar vi människor i hög grad dessa storskaliga skeenden. Den globala uppvärmningen orsakas enligt FN:s klimatpanel IPCC av mänsklig aktivitet; genom utsläpp av växthusgaser, nedhuggning av skogar, utarmning av mark och andra typer av naturlig vegetation. Det är industriländerna som årligen står för drygt hälften av utsläppen av växthusgaser. Dock är det inte industriländerna som drabbas värst av klimatförändringarnas effekter utan det är de mest fattiga och utsatta samhällena som gör det.

Under cykelresan genom Kenya träffade jag människor som berättade om hur kännbara klimateffekterna är för dem. En kvinna från Uganda som jag går med sida vid sida under klimatmarschen i Nairobi berättar om hur hennes by nyligen drabbas av översvämningar som resulterat i att flera hus sjunkit ihop och spolats bort. Hadoju, en av cyklisterna i den kenyanska cykelkaravanen och även medlem i ’Kenya youth climate network’ berättar om när han i april-maj besökte sin hembygd i västra Kenya och såg hur vattentillgången hade minskat drastiskt i området. Alla floder utom två var uttorkade. På mornarna när människorna i byn hämtade dricksvatten uppstod konflikt. Det tog lång tid att få upp något av den lilla mängd vatten som fanns vilket skapade irritation och konflikt i köerna. Detta hade Hadoju aldrig tidigare skådat i sin hemby som ligger i den sydvästra delen av Kenya och som enligt honom inte vanligtvis brukar drabbas av svåra torkperioder utan är ett frodigt och grönt område. Berättelser likt dessa är främmande för mig och många andra i Sverige att relatera till. Vi har inte alls på samma konkreta sätt drabbats av klimatförändringarnas konsekvenser, än iallafall…

Jo, det är sannerligen olika hur pass kännbara klimatförändringarnas effekter är för människor runt om i världen. Dock har alla vi människor ett klimatansvar. Speciellt har vi i de rika länderna som har ’så mycket bättre’ förutsättningar att möta klimatförändringarna, ett stort ansvar att hjälpa de länder som inte har lika bra förutsättningar att tackla ett förändrat klimat. Att världens länder, trots olika förutsättningar, kan komma överens och arbeta tillsammans är jätteviktigt för att kunna bevara jorden vi ärvde och lunden den gröna. Det handlar också om att vi måste reflektera över det ekologiska fotavtryck som vi genom vårat sätt att leva på här i Sverige påverkar människor, djur och natur i andra delar av världen. Många gånger är det lättare att reagera än att agera. Men agera gjorde faktiskt över 27 000 människor i Sverige och över 750 000 människor från de nio afrikanska länderna där cykelkaravanen gick fram genom att de skrev på namninsamlingen för ’Act now for climate justice’. Dessa människor har fattat tag i pennan och därigenom visat sina vilja att påverka för att få en överenskommelse som ger klimaträttvisa och möjliggör en hållbar utveckling för ALLA!

 

IMG_5147  IMG_5284

IMG_5138IMG_5441

Allt gott,

Ellen Eriksson, Klimatambassadör i Uppsala

Tankar om klimaträttvisa ifrån cykelkaravanen i Kenya

Att höra berättelser från någon som drabbats, att reagera och att hoppas en kan bedriva någon sorts förändring är tungt. Det är som att väcka en inneboende skuld och samtidigt känna en maktlöshet inför att göra skillnad. Klimatfrågan är skoningslös på det viset, på egen hand kan en inte rädda planeten. Men tillsammans, genom att väcka varandra, genom att väcka opinion och genom att visa en global solidaritet kan vi se en skillnad.  

Kampanjen “Act Now for Climate Justice/We Have Faith” visar på kraften av att göra något tillsammans, vad som händer när nio nationers gränser korsas av en cykelkaravan för att ge plats åt klimaträttvisa. Det blev något så mycket mer än insamlade namn och planterade träd. Samhörigheten visar ett kraftigt budskap till COP21. “Vi TILLSAMMANS accepterar inte annat än klimaträttvisa”. Där har varje personen gjort en skillnad, då har den tysta majoriteten vaknat. Maktlösheten och den inneboende skulden har förvandlats till brinnande motivation att göra mer.  

Vi tog del i cykelkaravanen under de sista dagarna från Tanzanias gräns upp mot Nairobi, trots att det bara är en mindre sträcka i det stora hela så lämnade den starka spår av insikter och erfarenheter genom möten med människor. Realisationen om klimatpåverkans slående verklighet. Där såg och hörde vi om hur miljökonsekvenserna ledde till ett försvårat liv. Här på hemmaplan gestaltas klimatpåverkan främst genom omställningsprocessen och genom alarmerande rapporter. Det säger något om vikten av ett klimaträttvist avtal.

Avsked är svårt och det blir inte precis lättare med tiden. Alla de man mött och berörts av, som man inspirerats och stöttats utav under tuffa etapper. Alla dessa som man ärligt talat aldrig kommer att få se igen. Det river i hjärtat. Men jag tänker att det är känslan av klistret som dras av flera livsöden då den skiljs åt efter att ha mötts. Lite klister fastnar ändå alltid kvar. Klister i form av känslor, erfarenheter och lärdomar. Det gör ondare varje gång, kanske för att klistret kommer allt närmre kärnan. Jag känner en enorm tacksamhet för att få vara med om denna resa. Alla lärdomar om livet och om andras verkligheter. Jag är övertygad om att det leder till att vi kommer uppfylla ansvaret att jämna ut välståndsprivilegiet som livets lotteri givit oss.

IMG_5183

 

Ellen och Stefan, klimatambassadörer för Act now for Climate Justice, reste i början av november till Kenya för att delta i den afrikanska cykelkaravanen som är på väg mot Paris. 

 

 

Stefan Evenseth, Klimatambassadör i Gösteborg

 

Almedalen agerade för klimaträttvisa

En vecka senare är jag helt slutkörd. Vi har under Almedalen kampanjat, rest tält, fått in folk i tältet, haft riktigt bra samtal och fått över tusen personer att skriva under kampanjen. Många kändisar, politiker (miljöpartiet vann vår utmaning genom att få flest politiker att skriva under) och andra, har skrivit under, men framför allt har vi fått hjälpa vanliga svenssons och alis att agera för klimatet.

Det har varit dåliga reaktioner. Som vanligt när en representerar kyrkan kommer glåpord och påhopp. Några vägrade skriva under, någon ville inte samarbeta med kyrkan eftersom hon ”inte är vidskeplig”, någon tror att klimatförändringarna är en konspiration, och någon tycker det är för hopplöst för att ens försöka förändra. Kunskaperna om klimatfrågan är väldigt varierande – vilket förstås gör uppdraget utmanande. Många känner inte till att kyrkan arbetar med klimatet, vissa att kyrkan inte borde.

Men det har också varit bra reaktioner. De allra flesta tycker att initiativet är bra, och att kampanjen var kul. Jag vågar säga att våra samtal har varit givande för människor, inte bara oss själva, och att vi till och med har åstadkommit något för klimatet. Om alla tar ett steg, kan det leda ända till Paris.

Något jag kommer bära med mig är sista kvällen, då vi var inbjudna till miljöaktuellts mingel. Kön visade sig vara över en timme lång, så vi beslöt att inte gå in. Sedan slog det oss: Här står människor som har ett intresse för klimatet, och dessutom tid att ta död på. Så vi tog fram våra listor och diskuterade oss igenom kön – vi fick åtminstone ett hundratal underskrifter, och framför allt många givande samtal.

Tack Gud för Almedalsveckan, tack för nya vänner, goda utbyten, så många underskrifter och hopp inför framtiden.

Rör inte min moské!

Igår hölls solidaritetsmanifestationer för de moskéer som blivit utsatta för attacker under årets gång i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag var med och deltog på den som hölls på Mynttorget, utanför riksdagshuset, i Stockholm. Det var en lång rad talare, bl.a. Demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Talen handlade om hur vi måste stå upp tillsammans, hur viktigt det är att fördöma det som har hänt och arbeta för ett kommande antirasistiskt 2015!

 

#Rörinteminmoské

 

nu får det fan vara nog!!!Varför är då det här en sådan viktig fråga? Igår var en moské som attackerades, idag sker det kanske mot en kyrka, i morgon mot en ideell föreningslokal. Saken är den att ingen av oss går säker om vi tillåter detta ske, om vi inte höjer rösten och protesterar mot dessa gärningar! Jag vill inte behöva känna mig rädd nästa gång jag går till kyrkan för att träffa mina vänner och fira gudstjänst.

 

Skylt i folkmassan.

Några exempel från media: Anlagd brand mot moské i EskilstunaBrand i moské i EslövBrandbomb kastad mot moské i Uppsala

Avslutningsvis lästes följande dikt upp under manifestationen:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Av Martin Niemöller.

Från oss alla Ageravolontärer, till er alla läsare, ett gott nytt antirasistiskt, kärleksfullt och tryggt 2015!

Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholm.

Julkampanjen i backspegeln

Julkampanjen är över för den här gången och trots att delar av den inte fick det genomslag vi önskade väckte Agera mot ockupationen mycket debatt. Ageravolontärerna och Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp förklarar kampanjen såhär:

I jul kan dadlar vara ett trevligt bidrag till stämningen. För oss. Men inte för den palestinier som blivit bortkörd från sitt land av bosättare som lever på att producera just dadlar. För oss som konsumenter finns ingen möjlighet att se vilka produkter som är tillverkade på ockuperad palestinsk mark, eftersom de märks som israeliska. Att se vilket land varorna kommer ifrån på riktigt ska vara en rättighet för oss konsumenter och när det så hårt drabbar människor som ockupationen av Palestina gör är det förstås ännu viktigare.

I Jordandalen på Västbanken driver palestiniern Zuhair Al-Manasreh företaget Nakheel Palestine som odlar dadlar. Jordandalen är ett passande ställe att driva jordbruk på med ett bra klimat och goda vattentillgångar. Det skulle kunna försörja Palestina med mat både för inhemsk konsumtion och för export. Men så är det inte idag. Istället kontrollerar israeliska bosättningar 86 procent av området – olagliga bosättningar som hindrar palestinier att odla sin mark. För palestinier i Jordandalen finns det strikta restriktioner för användningen av mark, vatten och utfärdande av bygglov. För Nakheel Palestine försvåras arbetet ytterligare av israeliska checkpoints och andra hinder när de vill få ut sina produkter på marknaden. Flera av deras byggnader har belagts med rivningsorder och företaget har redan drivit tre fall av rivningsorder till den israeliska högsta domstolen.

Sedan 2002 har Sveriges Kristna Råd skickat följeslagare till Israel och Palestina för att med sin närvaro dämpa våldet och dokumentera övergrepp. På deras hemsida går det att läsa om vad följeslagarna bevittnat. En berättelse (länk till http://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/skordetid-fest-eller-oro/) handlar om Abu Hosni, en palestinsk bonde från byn Deir Sharaf på Västbanken som känner av närvaron av bosättarna. En dag när han kom till sin mark var flera av hans olivträd nedhuggna. En annan jordbrukare kom till sin mark och fann flera av sina träd nedhuggna, delar av skörden stulen och ett cementhus byggt på marken. Andra palestinier råkar ut för våldsamma bosättare som går till attack. I en by utanför Hebron på Västbanken (länk till http://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/vi-dricker-ockupationen-varje-dag/) går en följeslagare med en herdefamilj som vittnar om att de får undvika att komma för nära bosättningen i närheten, trots att marken tillhör familjen, för annars kan bosättarna gå till attack.

Enligt den fjärde Genèvekonventionen är de israeliska bosättningar olagliga. Ett land får inte överföra sin befolkning till ockuperat område. Ändå byggs bosättningarna ut, till och med under fredsförhandlingar. I handeln mellan Israel och EU görs ingen skillnad på om produkter är tillverkade på israelisk mark eller ockuperad mark. Etiketten blir oavsett ”Israel”. Det finns ingen möjlighet för konsumenten att göra ett medvetet val kring att exempelvis inte stödja de olagliga bosättningarna.

Enligt EU-direktiv får en butik inte marknadsföra eller märka produkter på ett sådant sätt att en konsument riskerar att köpa en produkt som konsumenten annars hade velat avstå från att köpa. Detta är idag inte verklighet när det gäller varor som marknadsför som israeliska. Storbritannien har infört riktlinjer för ursprungsmärkning gällande varor från bosättningar. Naturligtvis vill vi se ett förbud av varor från illegala bosättningar på marknaden men tills den dagen har kommit behöver vi konsumeter en märkning. Om vi som konsumenter idag vill vara säkra på att de varor som är märkta ”Israel” verkligen inte kommer från illegala bosättningar, är det enda alternativ att inte köpa varor som är märkta ”Israel”. Det alternativet tycker vi inte konsumenter ska behöva välja. Vi står bakom Svenska kyrkans positionsdokument som motsäger sig en bojkott av Israel inom internationellt erkända gränser. Men vi kommer fortsätta ställa frågan om varifrån våra produkter kommer från, och tills vi får säkra besked i våra butiker kan vi inte köpa dem.

Karin Larsson – Ageravolontär i Svenska kyrkan

Mikael Risenfors – Ageravolontär i Svenska kyrkan

Samuel Skånberg – Medlem i Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp

 

Fakta

Trading away peace – Svenska kyrkan och ett tjugotal andra organisationer har skrivit om EU:s handeln med Israel och Palestina. EU importerar 15 gånger mer från israeliska bosättningar på ockuperat område än från palestinierna -http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=936691

Följeslagarprogrammet – Efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem till Kyrkornas Världsråd skapades EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) för att skicka ut följeslagare från hela världen som med sin ickevåldsliga närvaro förhindrar våld.

Ageravolontärerna är unga vuxna i Svenska kyrkan som agerar för global rättvisa – http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=933487

Svenska Kyrkans Unga är en öppen gemenskap av unga människor som vill upptäcka och dela kristen tro – http://www.svenskakyrkansunga.se/

Publicerat i Ageravolontärer, Engagemang, Fred och konflikt, Julkampanj, Mat och jordbruk, Mobilisering | Lämna ett svar

Om Mikael Risenfors

Hej, jag heter Mikael Risenfors, är född 1991 och kommer från Mölndal, utanför Göteborg. Där är jag uppvuxen och aktiv i Stensjöns församling. Jag är också mycket engagerad i Svenska Kyrkans Unga, både lokalt i distriktet, där jag sitter som vice ordförande i distriktsstyrelsen. Eftersom jag alltid brunnit för internationella frågor, och så tydligt ser hur min närmiljö påverkar hela världen, var det en självklarhet att söka till Ageravolontär när möjligheten dök upp. Jag är väldigt stolt över att agera genom Svenska kyrkan.

One people

   Show your hands, everything is fine  ♪

   I can’t see they are different from mine

   Do you open your eyes to see?    

   Then I can’t see you are different from me 

   One people – Sofie Halvarsson

onepeople

Sommarkvällen infinner sig stilla i kyrkolokalen. Den här gången står jag vid ingången för att kunna möta allas ögon och ge ett personligt välkommen. En dam berättar att hon var på en konsert med mig för något år sedan och har kommit för att höra mig igen. En annan är en ung kille jag känner som kommit hit som flykting från Afghanistan och som möter mig med ett varmt leende. En medelålderskvinna har precis slagits sig ned i kyrkbänken, hon sjunger väldigt fint i psalmen sen. En kille som endast skulle komma om det inte regnade för att han skulle behöva cykla en mil. Till min glädje var det sol just den här kvällen. Och sen hela min familj med respektive förstås, som lätt fyller några kyrkvänkar. Tillslut får kyrkvaktmästaren komma ut och hämta mig i den vackra sommaren för att det är dags att börja.

Det är en salig blandning med människor som har kommit den här kvällen, men ändå är på vi på något vis så lika allihop. För vi är en enda mänsklighet, vi är som namnet på välgörenhetskonserten den här kvällen för svenska kyrkans internationella arbete – one people.

Den här sommarkvällen blev det så tydligt varför mina låtar handlar om just samhället och värderingar. När jag får tillgång till så många människors uppmärksamhet en timme, egentligen om än så bara en låt – det är mitt sätt att bedriva påverkansarbete. Att få låna andras tid och uppmärksamhet är någonting jag inte bara kan kasta bort. Jag måste ha något viktigt att berätta, ett budskap och någonting som jag verkligen vill säga. Eftersom jag även är politiskt engagerad har jag upplevt vilket fantastiskt känsla man får av att hålla tal. Det kändes oerhört rätt, så jag avslutade med några ord, ett medskick till hur jag tror vi kämpar för en bättre värld.

Avslutningstal

One people – välgörenhetskonsert för svenska kyrkans internationella arbete.

Jag tänkte sammanfatta den här konserten med några sista ord. I juni i år tillbringade jag en vecka på Gotland under Almedalsveckan, där jag tillsammans med 10 andra fantastiska och engagerade ungdomar från hela Sverige utbildade mig till Ageravolontär i Svenska Kyrkan. Att vara Ageravolontär är att vara ung vuxen som agerar lokalt för global rättvisa – genom aktion, information och livsstilsarbete bedriver vi politisk påverkan. Jag insåg verkligen under den här veckan hur viktigt det är att inte bara göra insamlingsarbete för internationellt arbete, utan också påverkans arbete. Den här konserten och mina ord här ikväll, är mitt försök till att påverka er.

Jag anser att vi som en del av svenska kyrkan och som kristna bör tycka till och påverka. Jag skulle verkligen vilja poängtera att svenska kyrkan ska inte vara partipolitiska – men vi ska och BÖR vara politiska. Just för att vi har en tro som förenar oss, en värdegrund som förenar oss. För att vi tror på alla människors lika värde. Och jag tycker just att ordet ALLA är så fint. För det innefattar just ALLA. Inte många, eller nästan allihopa, eller några undantag, utan just ALLA. Oavsett din bakgrund, etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller vem du älskar. För tron på alla människors like värde betyder en tro på att vi alla behövs, mångfald behövs. Främlingsfientlighet och rasism gör inte hemma i Svenska Kyrkan eller för den delen i Sverige eller i världen. Det ska inte finnas något ”vi och dom” utan endast VI. För jag har en tro på att vi är ett enda folk – One people – för att vi är en enda mänsklighet. För ALLA människor är lika mycket värda och det kan ingen någonsin ta ifrån oss.

I ett samhälle som idag präglas av individualism så ska kyrkan vara en stark röst för solidaritet och medmänsklgihet. Vi ska stå upp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde och rätt. I en värld där vi år 2013 väljer att blunda för konflikter, krig och våld. Där vi i Sverige idag är den största exportören per invånare när det kommer till vapen. Vapen som dödar. Det anser inte jag är någonting att vara stolt över. Låt Svenska Kyrkan var en stark politisk röst för internationellt arbete, för mångfald och en värld där alla behövs. Vi ska vara rösten för fred, för rätten till mat, för rätten till våra barn att andas ren luft. Vi ska inte älska med tomma ord, utan med handling och sanning.

Tack.

 Sofie Halvarsson, Ageravolontär

Samtidens Sverige – apartheid eller fristad?

Samtidens Sverige är ett land som skiljer människa från människa och vissa av oss får besked att vi inte får lov att vistas här medans andra får stanna. Vi som får stanna delas i vissa fall upp i grupper utefter hudfärg, namn och härkomst. I andra fall kollas vi på id om vi ser misstänkt icke-svenska ut. Hur en nu kan se det på en människa?

Samtidens Sverige är en apartheid. Här får inte vem som helst vistas och vi som gör det skiljs åt genom lagar och förordningar, strukturell rasism är ordet som präglar Sveriges politik idag.

I Jesus samtid skedde samma sak. Människor skiljdes från människor baserat på namn och härkomst. När Jesus pratade med vissa människor, så upprördes folken runt omkring och han ifrågasattes för att han inte såg till människors status utan delade bröd med människor, oavsett folkslag.

Som kristna ska vi följa i Jesu fotspår. Hur kan vi då göra det i samtidens apartheid- Sverige? Den ekumeniska motståndskommuniteten Fikonträdet har skapat ett verktyg för människor som vill vara med och göra Sverige till ett land där människor kan leva i frihet, oavsett hudfärg och härkomst. På sidan Fristad.nu kan människor som vill göra sitt samhälle och/eller sammanhang till en fristad för människor skriva upp sig i syfte att få kontakt med andra från sitt närområde. Tanken är att kommuner, samhällen, badhus, bibliotek och skolor runt om i Sverige ska bli fristäder för människor som apartheid- Sverige vill sparka ut. Fristad.nu möjliggör nätverkande mellan människor som vill starta fristadsgrupper och tillsammans skapa det samhälle vi vill ha.

Runt om i Sverige, på sociala medier, i fikarum och på middagsbjudningar diskuteras den strukturella rasism som idag präglar Sverige. Många är uppgivna, upprörda och få ser denna utveckling som något positivt.

Fristad.nu vill uppmana människor till att själva ta ansvar, att ta makten och själva skapa det samhälle vi vill ha. Låt oss skapa utrymme för människor att leva i frihet. Låt oss utmana den dominerande synen på staten Sverige som den som avgör vem som får stanna och vem som får bo kvar. Om vi medborgare inte följer de rasistiska lagarna kommer apartheid- Sverige falla som ett korthus.

Jag uppmanar er alla att ta ansvar. Vi kan inte längre se på medan denna utveckling tar över vårt samhälle helt. Vi kan inte längre ha allt vårt fokus på att stötta människor i icke-demokratier på andra sidan jorden medan vårt eget samhälle i demokratins namn bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Låt oss göra Sverige till en fristad för människor!

Lisa Gerenmark
Ageravolontär i Mössebergs församling

 

 

Rättvisa och solidaritet – bara för dem som inte flytt?

 

Den senaste tiden har både social media och gammel-media översvämmats av skriverier om den svenska asylprocessen och framförallt om det uppmärksammade REVA- projektet. Att REVA är långt ifrån humant eller ens lagligt är nog de flesta överens om. Men vad händer när politikerna tar sitt förnuft till fånga och skrotar projektet? Är vi nöjda då? Är det då okej att vi skickar tillbaka människor till konfliktdrabbade områden där de riskerar bli utsatta för hot och tortyr? Är det då okej att vi utvisar gamla och sjuka eller olika familjemedlemmar till olika länder? Är det då okej att vi ställer högre krav på de som flytt från allt de känner till än vad vi gör på Migrationsverket?

 

Jag firade som vanligt mässa i min hemförsamling idag och vi lyssnade där, som i alla andra kyrkor idag, till den gammaltestamentliga texten om Elia som fruktade sitt liv och flydde ut i öknen och sedan till evangelietexten som idag handlade om den utstötta kvinnan som tvättade Jesu fötter med sina tårar. På så många ställen i skriften finns texter som talar till oss om människor i lidande och nöd. När vi sedan sjöng sv psalm 738 som med sin första vers påminner om att Jesus själv var en flykting, en fredlös, då går det inte längre att värja sig. Jesus blev under sin tid på jorden förföljd, hotad, torterad och slutligen dödad. Det borde vara självklart, för oss som kristna, att stå upp för människor som drabbas av våld och förtryck. I våra församlingar runt om i landet är det många som arbetar med rättvisefrågor, ibland är det fredsbevarande projekt i konfliktdrabbade områden som engagerar, andra gånger kvinnors utsatthet, eller hiv och aids. Men vart finns engagemanget för människorna som flytt till Sverige? Jag säger inte att det vi gör i våra församlingar inte är viktigt, jag säger inte heller att det inte finns människor som engagerar sig för de flyktingar som kommit till Sverige. Men jag eftersöker ett tydligare och mer organiserat engagemang från medlemmarna i våra kyrkor! Just nu blöder Sverige, vår självbild av oss själva som ett fredligt och demokratiskt folk som öppet välkomnar människor är sårat och trasigt. Och det med all rätt, för den bilden kunde inte vara mer fel. Men att slopa REVA är inte tillräckligt! För att vi ska kunna göra vårt land till något vi kan vara stolta över, ett land där rättvisa och solidaritet råder, behöver vi aktivt och medvetet arbeta för en humanare flyktingpolitik. Större delen av arbetet med flyktingar som bedrivs i våra kyrkor idag är att hjälpa människor i nöd – precis som vi ska göra. Men vi kan inte fortsätta mata munnar och gömma flyktingar om vi inte samtidigt arbetar med politiskt påverkans arbete för att förändra asylprocessen.

 

Under en tid har arbetet med en kampanj vid namn asylrätt 2014 arbetats fram och nu sätter kampanjen igång på allvar. Kampanjen är initierad av nätverket Ingen Människa är Illegal i Göteborg men fler och fler organisationer ansluter sig. Kampanjen vill skapa en humanare flyktingpolitik och ställer fyra krav för att åstadkomma det. Tanken är att med hjälp av ett brett samarbete, olika organisationer emellan, göra migrationspolitiken till en valfråga inför valet 2014.

Kraven som ställs är:

1. Sverige ska vara bunden att följa FN:s riktlinjer och aldrig mer utvisa människor till tortyr och förföljelse!

2. Synnerligen ömmande omständigheter ska ersättas med särskilt ömmande omständigheter.

3. Sverige ska omedelbart upphöra med alla överföringar enligt Dublinförordningen och arbeta för dess avvecklande.

4. Bevisbördan ska flyttas från den asylsökande till Migrationsverket.

 

Jag efterlyser församlingar och samfund som aktivt vill ställa sig bakom kampanjen och på allvar arbeta för en humanare asylprocess i Sverige. Det räcker inte med att stoppa REVA, vi behöver göra mycket mer än så!

Dagens kollekt, som var en rikskollekt, gick till Sveriges Kristna Råd och deras arbete mot rasism och främlingsfientlighet. I deras kollektcirkulär nämner de även arbetet med opinionsbildning för en humanare flyktingpolitik. Ett mycket gott ändamål! Kanske kommer Sveriges Kristna Råd, Svenska Kyrkan och andra kristna organisationer sluta sig till kampanjen? Det är i allafall min förhoppning!

 

Eftersom jag redan nämnt den gammaltestamentliga texten från idag, och även evangelietexten, så kan jag ju avsluta med episteln. Där står det att Gud prövar oss, men inte utan att erbjuda en utväg. Jag tänker att REVA är prövningen och Asylrätt2014 är utvägen!

 

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergsförsamling

 

läs mer om kampanjen på www.asylratt2014.se

Om sköldpaddor och ankor

För ett par veckor sedan var Biskop Thomas på besök i Sverige. Biskop Thomas är biskop i koptiska kyrkan som är en orientalisk-ortodox kyrka med sina rötter i Egypten. Det är även där som deras påve finns, Theodoros II. Trots att kopterna utgör en minoritet i Egypten så är den koptiska kyrkan en utav de största kyrkorna i mellanöstern. De har länge varit en utsatt kyrka – till exempel så är det extremt svårt att få byggandslov till att bygga nya kyrkor i Egypten. Biskop Thomas berättade om kopternas situation idag och hur de ser på framtiden i ett land som genomgår stora förändringar. Han berättade följande historia:

Det var en gång en sköldpadda. Sköldpaddan hade två kompisar som var ankor. En dag så föll sköldpaddan ner i en brunn och kunde inte komma upp. Sköldpaddans två ank-kompisar kom förbi och flög runt, runt brunnen.
”Vad kan vi göra?” undrade den ena av dem.
”Om du ändå hade vingar, så kunde du flyga upp ur brunnen!” sa den andra.
”Försöka att ta tag i mig och dra upp mig!” föreslog sköldpaddan.
Men hur ankorna än försökte så fick de inget grepp om sköldpaddans hårda skal och de kunde inte hjälpa sin vän. Efter ett tag så simmade sköldpaddan på en gren och då fick han en idé.
”Om jag biter tag i grenen så kan ni greppa tag i andra hållet och flyga iväg med mig!”
”Men tänk om du tappar greppet och trillar? Du kan inte flyga.” sa en av ankorna.
”Nej,” svarade sköldpaddan, ”men jag är villig att ta den risken.”
Så sköldpaddans idé genomfördes och ankorna hjälpte sin vän. När de landade på fast mark igen så sa sköldpaddan:
”Se, jag kanske inte har några vingar, men med er hjälp så kunde jag flyga ändå!”

Sköldpaddan, sa biskop Thomas, är den koptiska kyrkan. Just nu så är de kristna i Egypten inte fria att utöva sin religion – de kan inte flyga. Ankorna är kyrkor i andra länder, där det finns religionsfrihet. Vi kan hjälpa kopterna att flyga, men en viktig del som biskop Thomas pålyste var att idén som möjliggjorde att sköldpaddan i historien kunde flyga var sköldpaddans egen. Sköldpaddan var också villig att ta risken att falla. Biskop Thomas sa rätt ut att:

”Vi möter många svårigheter och faror just nu, men vi är villiga att betala priset för vår tro.”

För mig, som bor i Sverige, är det nästan helt ofattbar att utövningen av ens tro kan innebära så stora risker. Men man hörde på biskop Thomas röst och såg i hans ögon att han menade varje ord. Han uppmanade oss att inte glömma kopternas kamp, utan visa solidaritet.

En glädjande nyhet som biskop Thomas kunde berätta var att ett Egyptiskt kristet råd håller på att bildas, för att de olika kyrkorna i Egypten ska kunna stödja varandra.

Slutligen kommer ett sista citat från biskop Thomas:

”Democracy is the responsibility of the majority to enable the minorities to express their identities.”

Solidaritet, fred och kärlek.
/Karolina Göranzon, ageravolontär i Helga Trefaldighets församling, Uppsala

Amandla! Awethu!

Tidigt imorse samlades alla deltagare på Alternative Mining Indaba för att sammanställa ett dokument med vårt statement från konferensen samt en lista på olika krav riktade till både gruvbolag och politiker på den så kallade ”Officiella” Mining Indaba. Efter att alla hade fått säga sin åsikt och vi försäkrat oss om att allt vi ville ha med stod nedskrivet började vi bege oss till St Georges Cathedral, varifrån vi skulle börja vår marsch.

De första kvarteren gick vi längs med trottoarerna, men efter ett tag skrek en person längst fram i gruppen att ”i Sydafrika protesterar man inte på trottoaren utan på gatan”, och så flyttade vi ut i körfälten. Under tiden som vi gick sjöng vi sånger som vi övat på under vår tid tillsammans, som handlade om hur hårt gruvarbetarna jobbar men att de får småpotatis som betalning, samt hur illa de tycker om presidenten Jacob Zuma. Flera gånger ropade någon: Amandla! Och alla svarade då: Awethu! Det betyder: Power! To the people! och är ett uttryck som uppkom under kampen mot apartheid.

Det var mycket god stämning bland alla deltagare trots den svåra situationen som vi protesterade emot. Detta märktes särskilt på sången och dansen som var en väldigt stor del av vår demonstration, och som ibland kunde leda till en stor klump av dansande människor som stannat till mitt i en korsning.


Då vi kom fram till det konferenscenter där Mining Indaba hålls placerade vi oss utanför huvudingången där vi fortsatte vår sång. Efter att ha krävt att få överlämna vår deklaration till den medlem i regeringen som ansvarar för gruvindustrin blev vi lovade att ifall vi ställde oss på andra sidan gatan skulle det komma någon inom fem minuter. Då detta inte hände gick vi tillbaka, och polis började anlända för att mota bort oss. Vi vägrade dock att bli tystade, och fortsatte demonstrationen med sång och dans. Flera av oss ställde oss i vägen för bilar som åkte ut från området för att visa skyltarna med våra budskap för att ingen skulle missa dem. Till slut tröttnade vi alla på att ingen kom för att prata med oss, och biskop Jo Seoka från Pretoria gick själv in för att leta upp en ansvarig, utan att bry sig om polisens hot. Till slut kom en kvinna som hävdade att hon var organisatör för konferensen och lovade att hon skulle överlämna vår deklaration till berörda personer. Trots att många av oss blev missnöjda av att inte bli mött av någon med mer ansvar så valde vi ändå att lämna över dokumentet efter att ha fått hennes kontaktuppgifter för att kunna följa upp var dokumentet hamnat.


Under hela tiden vi befann oss utanför konferensanläggningen fanns det flera journalister och tv-team som bevakade vår demonstration. Många intervjuer gjordes och flera journalister följde dessutom med tillbaka till Alternative Mining Indaba efteråt för att fortsätta bevakningen där, bland annat en svensk journalist från Ny Teknik.

Kraven som framfördes kommer inom kort publiceras på EJNs hemsida.

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling