Archive for Okategoriserade

En banan från Costa Rica

Jan 12

Jag tänkte dela med mig av en berättelse, eller insikt kanske jag ska säga, efter ett besök jag gjorde i våras under min tid i den Lutherska kyrkan i Costa Rica. Först ska det sägas att Costa Rica är ett helt fantastiskt land, med otrolig natur och varmhjärtade människor. Men det finns stora problem med klyftor även här, och en större del av marken används till ananas- och bananodlingar. Och det är precis det jag ska prata om, ett besök till ett område fullt av bananodlingar.

”I veckan fick vi möjlighet att åka med en av prästerna i kyrkan till den sydöstliga delen av landet, den karibiska kusten som gränsar mot Panama. Väl där åkte vi med honom till fackmöten på de bananplantager som sträcker sig så långt ögat når där borta och fick sedan åka ut till ett boendekomplex för att ha en stund med bibelstudier och samtal. Jag kan väl säga med att det är tre stora amerikanskägda företag det handlar om i detta fallet…

Jag kan börja med att säga att det enligt lag är en rättighet att få ha fackföreningar, men i praktiken ser det helt annorlunda ut. Folk åker i fängelse för sitt engagemang, polisen kommer, företagen tillåter dem inte och man kan bli av med jobbet om man går med. Börjar man kräva sina rättigheter hotar företagen med att stänga ner plantagerna. Därför möter man en uppförsbacke redan där. Diskrimineringen på plantagerna fortsätter dock mycket längre. För det första är den största andelen arbetare immigrerande indianer från Panama, och för det andra är kvinnornas situation väldigt svår. För att få jobb som kvinna måste man vara costarican, indiankvinnorna står utan arbete.  Indianerna har också fått lida mycket, tvingats prata spanska och förbjudits undervisning av sitt språk i skolan. Detta är dock något som börjar förändras nu.

Utöver diskrimineringen och svårigheterna för facket är arbetsvillkoren för arbetarna väldigt svåra. Några av männen som arbetade med bananerna berättade tagande historier för oss, som jag ska försöka sammanfatta:

Möte med facket

Möte med facket

  • Arbetet börjar så fort man blir myndig. Som en man sa: ”Jag började jobba när jag var 18 år och lämnade min ungdom.”
  • Kemikalierna sprids med hjälp av lågtgående flygplan, vilket innebär att de som går på fälten titt som tätt blir duschade av kemikalier. En man förklarade ”Vi är sjuka av gifterna, vi har dem i våra kroppar.”
  • Arbetet kan pågå 10-12 timmar varje dag, åtminstone sex dagar i veckan. Och mer arbete kan det bli, allt beror av hur mycket bananer det finns. Ingen får gå innan alla bananer är färdigförpackade.
  • Kroppen tar stryk av det tunga arbetet och när man börjar närma sig 50 ses man som långsam och ”förbrukad”, vilket innebär att företaget hellre anställer en pigg 18-åring och den äldre mannen får sparken.
  • Företagen hotar arbetarna med att man inte längre vill köpa bananer. En kille frågade mig om man fortfarande äter bananer i Europa, eftersom han hade fått höra att vi inte ville ha mer bananer.
  • Bananerna besprutas flitigt. Och när man valt ut de bananer som ska skeppas till andra delar av världen badar man den extra mycket i gifter för att de ska klara resan.
  • Tempot på arbetet är högt, och skulle man av någon anledning vara sen (även om det är för att man har haft mer arbete) tillbaka från fältet får man lida för det.
  • Plantagerna skapar monokulturer som förstår den naturliga floran och faunan. Men inte bara det. Monokulturer gör det även lättare för skadedjur att slå ut hela fält, vilket gör att man tvingas bespruta växterna ännu mer…
Några av husen arbetarna bor i. Men dessa var riktigt fina jämfört med många andra.

Några av husen arbetarna bor i. Men dessa var riktigt fina jämfört med många andra.

3

 

Detta är verkligheten för alla dem som arbetar med att förse oss med frukt. Det är såhär den frukt vi köper produceras. Stora företag som utnyttjar människor, miljön, för att tjäna mer pengar. Små producenter som säljer till företag men som inte får i närheten så mycket betalt som de borde. Och tusentals människor som kämpar varje dag för sina familjers överlevnad, för att vi ska kunna köpa billig frukt. Tänk på det nästa gång ni står i affären och väljer mellan en vanlig banan och en Fairtrade (som är det bästa alternativet som finns idag). Fairtrade har dock inte riktigt nått någon utbredning i Costa Rica än, men ökar efterfrågan ökar produktionen. Det är så det fungerar. Och vi är en del av allt det här. Alla valen vi gör när vi står i affären kommer direkt påverka människor på andra sidan jorden som har det betydligt svårare än vi.”

Och till slut, kom ihåg att detta bara är bananernas historia. (till exempel ananasen besprutas ännu hårdare, innebär tuffare villkor för arbetarna som till skillnad från bananplantagerna arbetar dygnet runt) Alla varor, alla produkter bär på en egen historia, men det vi vet är att vi kan påverka hur den historian ska se ut i framtiden.

4

 

Amanda Björksell, Ageravolontär

Filed Under: Okategoriserade

Ännu ett år har gått!

Jan 1

Nu har ännu ett år gått och nu går vi in i 2017 med alla lärdomar vi fått från 2016. Mycket har hänt både nationellt och internationellt och vårt uppdrag som Svenska Kyrkans Ageravolontärer blir allt mer tydligare och viktigare.

Donald Trump har mot alla odds valts till USAs President och hela världen går ovetandes om vad som kommer hända när han tillträder, det är en människa som har uttalat sig rasistiskt, sexistiskt och kränkande, han har till och med sagt att han vill riva upp klimatavtalet i Paris som hela världen kom överens om. Flyktingar dör på sin flykt till Europa över medelhavet och vi får hela tiden läsa om vilken fruktansvärd tillvaro människor befinner sig i och hur problematiskt det är att ta sig till Europa.

Situationen i Syrien och Aleppo är fruktansvärd och vi ser bilder på hur en hel stad som en gång var full av kultur, glädje och liv bara blivit till ruiner. I Etiopien har vi den värsta torkan på över 30 år där totalt 18,4 miljoner människor är i behov av matbistånd, vatten, sanitets och hälsoinsatser.

Samtidigt i Europa ser vi mörka moln som drar in, vi kan se att många länder som England, Grekland, Tyskland, Danmark och även Sverige har främlingsfientliga politiska partier i sin regering och riksdag. Vi har sett efter valet i Storbritanniens att en majoritet vill lämna EU. I dessa tider är inte lösningen att backa ur, i dessa tider är lösningen att stå starka tillsammans och kämpa för mänskliga rättigheter.

Vi får inte glömma vilka mål vi kom överens om på klimatmötet i Paris, vi får inte glömma att i September 2015 kom 193 ledare för världen överens om 17 mål som vi ska ha klarat av till 2030.global-goals-sapir-2-1920x1280

Om vi ska klara av dessa mål så får vi inte sluta tro på att en bättre värld faktiskt är möjlig.

När jag läser om allt detta på nyheterna eller i tidningarna så ser jag kampen mellan de onda och de goda och jag är Ageravolontär för jag tror på att de goda alltid kommer att övervinna de onda, men vi kan inte bara luta oss tillbaka, vi måste agera!

Svenska Kyrkans Ageravolontärer agerar lokalt för global rättvisa och kommer alltid att kampanja, sprida, dela och leverera budskapet om vad vi som medmänniskor behöver göra för att nå dessa mål. Mycket har hänt 2016 i både positiv och negativ bemärkelse men låt oss säga såhär:

2016: Thanks for the Lesson

2017: Let’s do this!

 

Christian Bonde – Ageravolontär

 

Filed Under: Okategoriserade

Ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus…

Dec 28

det kan bara växa och sprida ljuset vidare. Ute är det just nu mörkt och ser vi till hur vår värld ter sig är det ofta mörka och dystra bilder vi möter då vi tar del av vad som händer i vår omvärld, men även här hemma i vår egen tillvaro. Krig och orättvisor, uppgivenhet och hopplöshet. Mörkret kan finnas både inom oss och i tillvaron runt omkring oss. Det kan vara större eller mindre. I detta mörker är det lätt att tappa tron på framtiden, att ge upp sina drömmar och fastna i det som bara gör tillvaron än mörkare. Vi behöver ljus. Vi behöver de som vågar och orkar hålla hoppets låga brinnande. Vi behöver sprida ljuset till varandra.

Det är just detta ljus och hopp som vi möter i julevangeliet om Jesu födelse. Gud kommer till oss i världen för att ge oss hopp och ljus i våra liv. För vår skull, för att vi ska förstå den kärlek som Gud är och vill sprida i den värld han skapt och älskar, blir han människa precis som oss. Men när Gud väljer att bli människa är det inte genom en storslagen entré som kejsare eller konung. Det är inte prakt, ära och rikedom. Nej, när Gud blir människa så är det i form av ett litet barn som föds i ett stall omgiven av djur och de enklaste av människor. I det maktlösa lilla barnet som är helt utlämnat till sin omgivning, det är så Gud kommer till oss.

Men att Gud kommer som ett barn och inte som en praktfull kejsare, är inte det lite märkligt? Hade inte alla människor då kunnat förstå att Jesus var Gud om han gjort ett mer storslaget intåg än att födas i ett stall, en mörk natt i en bortglömd del av det romerska riket? Fast att Jesus föds till världen som ett barn tror jag visar mer på vem Gud verkligen är. Att Gud finns i det kärleksfulla, innerliga och berörande. Allt det som ett barn är.

Mötet med ett litet barn är något som är svårt att inte beröras av. Det kärleksfulla leendet som gör att hela vårt hjärta fylls av denna värme. Den fördomsfria nyfikenheten att upptäcka sin omgivning och vad denna kan ge. Viljan av att vara nära och den fulla tilliten till en annan människa. Barn visar på hur vi borde vara mot varandra. Att öppenhet, värme och omtanke är det som skapar och bygger upp relationer och medmänsklighet. Inte fördomar, murar och skuldbeläggande, det som många av världens ledare idag tycks ha som främsta metod för att förverkliga sina mål men som också bygger upp det mörker som släcker människors drömmar och önskningar. Vad världen behöver är barnens värme, närhet och kärlek. Det som sprider ljus i vår tillvaro.

Gud kommer till oss i julnatten som ljusets barn och ljuset är från och med nu föralltid närvarande i världen. Jesus vill vara ljuset i våra liv och vilken större gåva än denna skulle en människa kunna önska sig? Livets ljus som kommer för att omvandla vårt mörker, både inom oss och utom oss i världen, till glädje, hopp och framtidstro. Jesus kommer med löftet om att alltid vandra vid vår sida och vara hoppets låga då allt annat tycks vara mörker. Även om mörkret finns där kommer Jesus vara ljuset som lyser i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det. Det är inget litet uppdrag det lilla barnet fått på sina axlar, att vara en hoppets låga både för hela mänskligheten och inom var och en av oss. Men det är ju inte heller vilket barn som helst som vilar i krubban. Det är Gud själv och för Gud är allt möjligt. Guds kärlek är större än vi kan förstå, Guds omsorg om oss går utanför vår horisont.

Vad kan då hända inom oss då vi låter Jesusbarnet få ta plats i våra hjärtan och sprida sitt ljus och sin kärlek inom oss? Det kan öppna livet på nytt. Med Guds kärlek som leder oss på livets väg kan vi både se på oss själv och våra medmänniskor på ett nytt sätt. Att var och en av oss är värdefulla, välsignade och värda att älska. Att vi aldrig är övergivna utan att livets ljus alltid kommer att lysa inom oss och vara en hoppets låga då allt annat tycks vara mörker. Att Gud lovat att mörkret inte ska bestå, utan att det finns något som är större och som vi ska sätta vår tro och vårt hopp till. Och det är Jesus Kristus.

Men det är inte bara ett ljus som lyser för mig och dig och för vår egen skull. Det lyser för och inom alla och då vi söker ljuset inom oss öppnar det också upp för att se vår medmänniska. Kanske den som sitter här bredvid dig just nu eller någon långt borta som du aldrig träffat. Gud kommer som ett ljus i våra liv men vill också att vi ska sprida detta ljus vidare. Vi ska reflektera den kärlek som Gud ger oss. Vi är alla kallade till att vara ljusets barn, att sprida värme, närhet och kärlek till den värld där mörkret försöker tränga in men där ljuset lyser och aldrig kommer att kunna övervinnas.

Där världen är som mörkast är också barnen de mest utsatta. Jesus föddes också han in i en tillvaro av oro och osäkerhet och tvingades på flykt under sina första år. Samma sak ser vi idag, barn som får lämna det som varit ett tryggt hem och istället bege sig mot ett ovisst mål. Barnen är det viktigaste vi har, det är både vår framtid och vår nutid. Vad kommer hända med dessa barn om inte deras låga av hopp kan få fortsätta brinna? Vad händer om vi fortsätter att bara se på när deras mörker bara blir mer och mer kompakt? Det är här vi måste se Guds kallelse till var och en av oss att vara ljus i varandras liv och reflektera Guds kärlek till hela världen. Jesus föds i världen för att ge hela mänskligheten hopp och tro om en värld där Guds fred och frid ska få råda.

Ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus, det kan bara växa och sprida ljuset vidare. Att dela med sig av hoppets låga och kärlekens ljus gör inte att vårt egna ljus blir mindre, tvärtom kommer det istället att växa. Evangeliet om julens glada budskap är ljus. Änglarna som strålar när de möter herdarna på ängen och berättar om det fantastiska som hänt inne i Betlehem. Stjärnan som tänds på himlen och leder besökarna till stallet. Och inte minst Jesusbarnet själv som kommer med ljuset till alla människor i alla tider.

Till var och en av oss kommer det lilla barnet med hoppets låga och ljusets löfte. Gud blir människa för vår skulle för att vi ska förstå vem Gud är och hur mycket Gud älskar oss. Det är vad julens glada budskap handlar om och som vi ska ledas av och dela vidare. Så låt oss sprida hoppets och kärlekens ljus, för ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus, det kan bara växa och sprida ljuset vidare.

Veronica Pålsson, Ageravolontär Lund

latflerfafyllafem_1

Filed Under: Okategoriserade

En redogörelse om en intressant helg i ett kylslaget Oslo

Nov 8

Förra helgen var jag en av Ageravolontärernas representanter på Globaliseringskonferensen i Oslo. Globaliseringskonferensen arrangeras vartannat år av Norges Sociala Forum, och är som namnet avslöjar en konferens med många spännande, och ibland omskakande, seminarier om jorden, världen och människan i ett internationellt perspektiv.

Det försbild-1-2ta som slog mig när vi kom till Oslo var den ovanliga uppbyggnaden av konferensområdet. Mitt på Youngstorget stod det en enorm Lavvu, som är ett slags samiskt tält. Det ingav en känsla av lokal förankring, en påminnelse om att Norden inte är förskonad från sociala och miljömässiga konflikter, även om en lite mer praktisk konsekvens var att det blev väldigt kyligt inne då den var svår att värma upp. Det fick dock mina tankar att konstant vandra till de människor som varje dag sitter på våra gator och trotsar alla väder för att skaffa sig en bättre framtid. Det är lätt, men samtidigt farligt, att se förbi de problemen som ligger precis framför våra ögon, och istället blicka bort mot problemen på andra sidan jorden.

 

Ett av de givande mötena första dagen var när vi gick på studiebesök hos Changemakers, som är Norges ungefärliga motsvarighet till Ageravolontärerna, men ändå arbetar på ett annat sätt. De är organiserade efter medlemskap och jobbar mycket med kampanjer, en för varje kalenderår. Detta år arbetar de med en mycket intressant kampanj som de också höll ett seminarium om, på temat landgränser och mediciner. Kärnbudskapet var att beroende på var du är född i världen har du väldigt olika förutsättningar, inte bara till att få vård, utan över huvud taget få tillgång till mediciner och medicinsk forskning. Läkemedelsföretagen är just det, företag, och arbetar efter lönsamhet, både vid försäljning och vid forskning. Det resulterar i att många sjukdomar i fattigare länder är för lite undersökta, och befolkningen får inte den hjälp de behöver. Det fick mig att tänka på hur lyckligt lottade vi är som är födda i Sverige och har tillgång till en bra och stabil sjukvård. Även om man, som jag, sällan är sjuk, finns alltid möjligheten till hjälp om olyckan skulle vara framme.

bild-2-2

Ett annat seminarium som påverkade mig mycket var en föreläsning och diskussion om våldtäkter i konfliktzoner. Det är ett tungt ämne som jag tror att vi alla är medvetna om, men det blir ändå speciellt att lyssna till människor som jobbat inom ämnet i flera år och kan ge en bakgrund till den. Tyvärr är det så att våldtäkterna fortsätter för att det är ett otroligt effektivt sätt att bli förgöra en befolkning. Vill till exempel ett företag bryta mineraler, som ofta är fallet i Demokratiska Republiken Kongo, eller en rebellgrupp inta ett område, är det bästa verktyget för att få bort lokalbefolkningen att våldta och döda, långt ned i åldrarna. Det är inga unika händelser, utan sker varje dag, världen över. Ofta sker det på ett sådant sätt att internationella organisationer inte kan stoppa detta, eller till och med är aktivt passiva, för att inte blanda sig i och stoppa. Precis som med läkemedelsföretagen, finns här ett stort intresse av många olika parter för att detta beteende ska fortsätta, även om det är svårt för oss lekmän att ta in. Det här satte igång många tankar hos mig, som också studerar utvecklingsstudier på universitetet, angående hur och om en förändring ens är möjlig. Det är tunga frågor, men det gäller att fortsätta i det lilla och uppmärksamma om vad som pågår, även om de stora mediekanalerna i många fall är ovilliga att dela bilden om verkligheten.

Ett annat tyngre ämne som diskuterades var skatteflykt och skatteparadis. Det är också ett fenomen som dyker ur möjligheten att fly från skatt. Fram tills att det finns starka internationella regleringar kommer det att fortsätta. Även här, precis som i de andra fallen, finns det dock starka intressen från mäktiga institutioner om att systemet återupphålls. För att förändra, krävs ett system som kringgår dessa intressen och att alla länder kommer överens om gemensamma riktlinjer.

Det var mycket som hände på konferensen, men det är omöjligt att återge allt. Här följer tre bilder: en på ett seminarium om miljöresurshantering, en från en manifestation on en human asylpolitik och en på ett höstfint Oslo.

bild-3-2 bild-4-2 bild-5-3

Läget i världen är hårt, och det kan vara bra att påminna sig själv om det. Samtidigt gäller det att lära sig se det ljusa och positiva för att orka med det jobbiga. Jag ser tillbaka på den här helgen med glädje, då jag bland annat fick gå på en fantastisk konsert med de två samiska artisterna Marja Mortensson och Sofia Jannok, och också med beslutsamhet, då jag vill fortsätta påverka, även om det bara är i det lilla. Att veta är det första steget mot förändring, och det kan vara bra att påminna sig själv om det.

bild-6-2

Sophie Mumm,

Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Är OS en fest för alla?

Aug 5

Nu är OS igång. I flera år har idrottare från världens alla hörn förberett sig för det som kanske är deras största mål och dröm med sin idrottskarriär. Idrottsälskandefans har sedan OS-elden i London släktes för fyra år sedan väntat på att den åter ska tändas i Rio de Janeiro. Tv-studios byggs upp för att sända fler timmar än det någonsin gjorts tidigare. Prylar, chipspåsar och läskflaskor med OS-loggan syns i allt fler butiker. Världen har länge laddat för dessa veckor av fantastiska och oförglömliga stunder då alla blickar riktas mot idrottsarenorna i Brasilien. Men är detta verkligen den folkfest som arrangörerna vill få det att se ut på fina bilder och tv-ginglar? Och är ett stort idrottsevenemang som OS verkligen det som det brasilianska folket behöver

För snart fyra år sedan hade jag förmånen att få besöka just Brasilien genom Svenska kyrkans utbyte Ung i den världsvida kyrkan. Tre oförglömliga månader där jag fick dela liv och vardag med familjer och församlingar i olika delar av landet. Sedan dess har det stora landet i Sydamerika haft en speciell plats i mitt hjärta.

rio 5

Givetvis hoppas många på fest och framgångar för Brasilien. Men kanske finns det annat som de önskar sig än mer…

På de bilder som vi kommer se från OS kommer vi kunna se nya och fräscha arenor, glada människor i publiken och idrottare vars drömmar går i uppfyllelse. Hela världen kommer samman och förenas i idrotten, en väldigt vacker bild i en annars orolig värld. Men är det verkligen den riktiga bilden av Brasilien vi får se när vi bänkar oss i tv-soffan eller läser nyheterna? Vad döljer sig bakom de gigantiska arenorna? Vad händer när tv-kamerorna stängs av?Behöver och vill den vanlige brasilianaren verkligen ha OS i sitt land?

Mitt svar är nej! Det finns så mycket annat som Brasilien behöver istället för ett stort idrottsevenemang som OS. Vad jag såg och upplevde i Brasilien var inte en längtan efter några få veckor av idrottsjippo som sedan glöms bort så fort alla åkt hem. Det Brasilien vill ha är en fungerande sjukvård, ett skolsystem där alla har chans till en bra utbildning, ett samhälle utan korruption och våld, trygghet, mänskliga rättigheter och mycket mer.

Ett land där det står vakter med batong vid ingången på statliga sjukhus för att hindra granskande journalister för att ta sig in behöver inte OS. Skolbarnen som önskar få en bra utbildning men som är fast i det dåliga skolsystemet pga. sina föräldrars dåliga utbildning hjälps inte av nybyggda arenor. Människor har tvingats bort från sina hem för att göra städerna ”rena och snygga” när världens idrottssupportrar anländer. Våldet har ökat för att få bort gängproblemen i städernas slumområden.

Jag har sett sjukhusen. Jag har pratat med skolbarnen. Jag har själv råkat ut för korruptionen som finns på alla nivåer i samhället. Jag besökte huset som var ett kulturellt centra för Brasiliens ursprungsbefolkning och som de försökte rädda när staten istället ville riva det för att bygga parkeringsplatser inför fotbolls-VM och OS. Listan skulle kunna göras lång.

OS är ingen fest för det riktiga Brasilien. För de som redan har pengar och kan tjäna ännu mer kommer det vara positivt. Glassförsäljaren på gatan kommer kanske sälja mer glass under dessa veckor men sedan kommer hans liv att vara det samma igen. Om han ens får gå och sälja glass som vanligt. Han kanske inte passar in i den perfekta bild som vi vill få förmedlade till oss. Men tyvärr är Brasilien mer än samba, fotboll och vita stränder. Det finns en annan bild och den blir inte bättre av att OS-cirkusen kommer till Brasilien. Istället tvärt om. Länder som Brasilien borde enligt mig inte stå värd för OS. Det finns så mycket annat de länderna behöver.

Reforma do Maracanã

Är arenor som detta verkligen vad Brasilien behöver?

Jag älskar idrott och jag älskar OS. Jag kommer sitta bänkad framför tv:n om det så kommer vara mitt i natten. Men jag älskar också Brasilien och det brasilianska folket och trots min kärlek till idrotten gör OS lite ont i hjärtat. För jag vet vad mycket mer och bättre saker de pengarna hade kunnat göra. Brasilien behöver utbildning, sjukvård, socialt skyddsnät och en stabil ekonomi. Inte idrottsarenor och lyxhotell som om några veckor kommer vara lika tomma som orden från Brasiliens politiker.

Titta gärna på OS, jag kommer göra det. Men var medveten om vad som fortsätter när tv-kamerorna stängs av och ljuset från arenorna slocknat. I Brasilien finns en vardag, en vardag där OS inte innebär en fest.

Veronica Pålsson
Ageravolontär

Filed Under: Okategoriserade

Nya ord när bibeln får vara mitt i världen

Apr 10

I helgen gick Bibeln mitt i allt av stapeln i Göteborg, en bibelkonferens som är en del av Svenska kyrkans projekt Dela tro, dela liv som kommer pågå fram till 2018. Från landets alla hörn kom nyfikna deltagare och under två dagar fick vi inspiration, spännande idéer och utmanande frågor kring bibeln och dess berättelser. I storsamlingar, strömmar och mässa i domkyrkan fick vi ta del av bibeln på olika sätt.

En av strömmarna under Bibeln mitt i allt var Bibeln mitt i världen. Under denna ström la vi bibeln mitt på världskartan och frågade oss vilken roll bibeln har när vi ser på vår omvärld och våra medmänniskor. Det blev samtal om vad vi grundar vår identitet som världsvid kyrka på, hur vi ser på våra medmänniskor, vad som kan motivera oss att leva i Jesu efterföljd och vad vi kan lära oss av våra systerkyrkor ute i världen. Så många intressanta tankar som vi fick dela och inspireras av och som alltid är det vissa saker som fäster sig lite extra hos oss.

Det som fastnade lite extra hos mig var ett specifikt ord; känsliggöra sig. Göra sig öppen för att ta in känslor. Smaka på ordet. Vad innebär det att göra sig öppen för att ta in känslor? Hur skulle det påverka mig?

Mycket händer i vår värld och mycket av det vi möter varje dag kan vara jobbigt att ta in. Svält, krig, flyktingströmmar, mänskliga rättigheter som bryts, odemokratiska val, postkoloniala strukturer, miljöförstöring och mycket annat. Listan kan tyvärr göras lång. Att bygga upp mentala skal som ”skyddar” mot detta har blivit en försvarsmekanism för oss människor. Vi orkar inte ta in allt elände i världen. Fast måste vi inte orka det?

Efter att ha hört berättelserna från Costa Rica om den lilla lutherska kyrkan ILCO som speciellt är en kyrka för de marginaliserade inser jag hur mycket vi har att lära av dem. Vi måste kunna känsliggöra oss. Att våga beröras av det som händer i världen. Ta bort de där skalen som gör att nyheten om ytterligare en svältkatastrof enbart blir något som jag scrollar förbi i nyhetsflödet eller att jag tittar bort när personen utanför matbutiken sträcker fram sin pappmugg. Annars kommer vi aldrig kunna göra som Jesus, se de allra minsta.

Om vi vågar känna med världen och människorna i den kommer vi inse att vi inte är något skiljt utan hör samman. Det som händer dem rör oss och tvärt om. Vi är alla ett och om vi öppnar upp oss, vågar känna de känslor som finns där men som idag reflexmässigt stängs av, kommer vi förhoppningsvis bli mer öppna för att göra något åt de känslor vi låter oss känna.

Skala av skalet och låt känslorna få kännas! I slutänden är det det som kommer kännas bäst, både för oss och världen.

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Ljuset måste vara starkare än mörkret

Mar 28

Det gör ont. Riktigt ont. Åter igen försöker det där mörkret tränga in i vår värld, just den dag då vi firar att ljuset vunnit över mörkret, livet över döden, det onda över det goda. Dagen då vi firar uppståndelsen och livet blev dagen då många människor fick möta döden. Av dem flera barn. Alla oskyldiga. Det gör ont. Riktigt ont. Mitt hjärta känner med offren för attentatet i Lahore i Pakistan. Mitt hjärta gör ont.

Hösten 2014 hade jag förmånen att få åka till Pakistan och just Lahore för att representera Svenska Kyrkans Unga på en ungdomskonferens för kristna ungdomar. Det blev en vecka full av intressanta möten, givande samtal och berörande berättelser. Möjligheten att få möta människor världen över är en fantastisk förmån och det är inget annat jag lärt mig så mycket av som att dela tankar, liv och tro med medmänniskor runt om i världen. Det är i dessa möten en förstår hur mycket gemensamt vi har, hur lika vi är varandra.

Denna känsla av gemenskap med medmänniskor gör tragedier som den vi såg igår, och många andra dagar, svåra att förstå och ta in. Familjer och vänner hade samlats i en av stadens parker för att fira påskens glada budskap tillsammans. Barn lekte på lekplatsen, vänner satt och pratade, familjer som inte setts på ett tag var åter tillsammans. Allt var fest, frid och fröjd. Tills det som inte får hända händer. I ett enda ögonblick förändras allt. I barnens del av parken, vid lekplatsen, sker attentatet. Liv byts mot död. Glädje byts mot sorg. De senaste siffrorna säger minst 72 döda. Av dem 29 barn. 29 oskyldiga barn.

Kristna lever som en minoritet i Pakistan. Under mitt besök i Lahore fick jag höra historier från unga som gamla om vilken utsatthet detta kan innebära. Kyrkor som bränns ner, diskriminering, hot och en ständig rädsla. En kan försöka att förstå men det går inte. På ett sätt har vi som kristna så mycket gemensamt. Vi tror på samma Gud, delar samma skrift, sjunger sånger med samma budskap och är en del av samma världsvida kyrka och familj. Och samtidigt lever vi i så olika verkligheter. Min tro som jag tar för givet, kan för någon annan innebära rädsla, besvär och lidande. Igår betydde den död för några.

Vad jag hört än så länge är det ingen av dem jag lärde känna bra under mitt besök som är bland attentatets offer. Men kanske är det någon av flickorna som jag satt och pratade med om flickors rättigheter och möjligheter till utbildning. Kanske någon i församlingen där vi firande mässa. Kanske något av barnen på Church of Pakistans skola som vi besökte. Med största sannolikhet har jag åkt förbi parken där det hände och troligt är att jag då tänkte ”åh vilken trevlig plats att vara på med familj och vänner”.

Även om Pakistan ligger på andra sidan jorden, långt bort från mitt trygga och glädjefyllda påskfirande här i Sverige, kom gårdagens attack väldigt nära. Band mellan människor är strakare än geografiska avstånd och igår gjorde sig mina band till mina systrar och bröder i Pakistan sig påminda.

Påsken ska vara en glädjens högtid. Runt om i värden har vi gemensamt firat att Jesus Kristus har uppstått. Kristna har förenats i glädjen över att livet än en gång visat sig vara starkare än döden. Jag har gjort det och det gjorde människorna i parken i Pakistan också. När mörkret nu ändå försöker sig tränga sig in i våra liv är det just hoppet om ljus och liv som vi måste bevara. Vi måste låta påskens glada budskap vara det som visar riktningen i vår vardag. Världen kan verka mörk, det kan göra ont i hjärtat och hopplösheten vara stor. Men vi måste låta den där gnistan lysa, den som aldrig kommer att slockna hur eländigt det än kan verka, uppståndelsens låga. Av många små lågor hos var och en av oss kan vi bilda ett stort ljus, ett ljus som ska lysa starkt och tillsammans med det sanna ljuset kommer vi att övervinna mörkret.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.(Joh 1:5)

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. (Ps 23:4)

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Feb 26

Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Hebreerbrevet 13:3

Detta var det bibelord som Taizé igår delade med sig av i sin app. När jag läste det fastnade det direkt. Det hade något extra viktigt att säga mig just nu.

Som om ni var fångar med dem, som om det gällde er egen kropp. I vår värld pågår både krig och katastrofer. Folk är drabbade av konflikter, svält och naturkatastrofer till följd av klimatförändringarna. Människor är på flykt med förhoppning om ett tryggare och säkrare liv, bort från en tillvaro där mänskliga rättigheter kränks, en osäkerhet där man inte vet om man kommer överleva dagen. Kan vi förstå vilken situation de här människorna befinner sig i? Kan vi sätta oss in i hur deras liv ser ut?

Tänk på dem som är drabbade av torkan på Afrikas horn, som om det var vi som inte hade mat för dagen och fick gå och lägga oss hungriga.

Tänk på dem som flyr från krig och konflikter, som om det var vi som levde bland bomber, skottlossningar och ständiga strider ute på gatan.

Tänk på dem som drabbats av tyfoner och andra naturkatastrofer, som om det var vi som förlorat allt vi ägde när vattenmassorna och stormarna kom.

Tänk på dem som ständigt får sina mänskliga rättigheter kränkta, som om det var vi som inte kunde uttrycka oss fritt, gå till skolan eller älska vem vi vill.

Jag tror inte vi helt kan förstå allt som sker i världen, hur människor mår och vad vissa tvingas uppleva, erfara och ta sig igenom. Men vi måste i alla fall försöka. Världen behöver att vi hjälps åt och genom ett försök att sätta oss in i våra medmänniskors situation inser vi att solidaritet och att vi bidrar med den hjälpen vi kan är enda vägen vi kan gå.

Vi kan inte helt förstå rädslan av att sätta sig i en gummibåt och ge sig ut på ett mörkt hav, att hela tiden oroa sig över att inte kunna förse sin familj med mat eller att inte få tro och tycka vad man vill. Men det vi kan förstå är att detta inte är den värld vi vill se och att vi då måste jobba för en förändring. För tänk om det varit vi.

Versen som är precis innan i Hebreerbrevets trettonde kapitel kan också ge oss en tanke om alla de människor som finns runt omkring oss i vår vardag, både nära och långt bort. ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Run for your life

Nov 24

Spring, spring, spring för livet. Run for your life drar igenom Göteborg med målet inställt på Paris. Att visa gemenskap och sammanhållning är nu viktigare än någonsin. Vi ska visa COP21 att vägen framåt stavas TILLSAMMANS. När det drar kallt i världen är det viktigt att vi ställer oss närmre varandra och att vi rör på oss för att hålla värmen. Klimatfrågan är en fråga om generationssolidaritet. Vår generation tog emot en trasig stafettpinne men låt oss laga den innan vi lämnar över den till nästa generation.

 

Stefanrun-for-your-life (2)

Stefan sprang tidigt på morgonen den 18e november en etapp i loppet Run for your life, ett stafettlopp för klimatet som kommer springa hela vägen till Paris. 

Stefan Evenseth, klimatambassadör i Göteborg

Tankar om klimaträttvisa ifrån cykelkaravanen i Kenya

Nov 23

Att höra berättelser från någon som drabbats, att reagera och att hoppas en kan bedriva någon sorts förändring är tungt. Det är som att väcka en inneboende skuld och samtidigt känna en maktlöshet inför att göra skillnad. Klimatfrågan är skoningslös på det viset, på egen hand kan en inte rädda planeten. Men tillsammans, genom att väcka varandra, genom att väcka opinion och genom att visa en global solidaritet kan vi se en skillnad.  

Kampanjen “Act Now for Climate Justice/We Have Faith” visar på kraften av att göra något tillsammans, vad som händer när nio nationers gränser korsas av en cykelkaravan för att ge plats åt klimaträttvisa. Det blev något så mycket mer än insamlade namn och planterade träd. Samhörigheten visar ett kraftigt budskap till COP21. “Vi TILLSAMMANS accepterar inte annat än klimaträttvisa”. Där har varje personen gjort en skillnad, då har den tysta majoriteten vaknat. Maktlösheten och den inneboende skulden har förvandlats till brinnande motivation att göra mer.  

Vi tog del i cykelkaravanen under de sista dagarna från Tanzanias gräns upp mot Nairobi, trots att det bara är en mindre sträcka i det stora hela så lämnade den starka spår av insikter och erfarenheter genom möten med människor. Realisationen om klimatpåverkans slående verklighet. Där såg och hörde vi om hur miljökonsekvenserna ledde till ett försvårat liv. Här på hemmaplan gestaltas klimatpåverkan främst genom omställningsprocessen och genom alarmerande rapporter. Det säger något om vikten av ett klimaträttvist avtal.

Avsked är svårt och det blir inte precis lättare med tiden. Alla de man mött och berörts av, som man inspirerats och stöttats utav under tuffa etapper. Alla dessa som man ärligt talat aldrig kommer att få se igen. Det river i hjärtat. Men jag tänker att det är känslan av klistret som dras av flera livsöden då den skiljs åt efter att ha mötts. Lite klister fastnar ändå alltid kvar. Klister i form av känslor, erfarenheter och lärdomar. Det gör ondare varje gång, kanske för att klistret kommer allt närmre kärnan. Jag känner en enorm tacksamhet för att få vara med om denna resa. Alla lärdomar om livet och om andras verkligheter. Jag är övertygad om att det leder till att vi kommer uppfylla ansvaret att jämna ut välståndsprivilegiet som livets lotteri givit oss.

IMG_5183

 

Ellen och Stefan, klimatambassadörer för Act now for Climate Justice, reste i början av november till Kenya för att delta i den afrikanska cykelkaravanen som är på väg mot Paris. 

 

 

Stefan Evenseth, Klimatambassadör i Gösteborg