Archive for Okategoriserade

En redogörelse om en intressant helg i ett kylslaget Oslo

Nov 8

Förra helgen var jag en av Ageravolontärernas representanter på Globaliseringskonferensen i Oslo. Globaliseringskonferensen arrangeras vartannat år av Norges Sociala Forum, och är som namnet avslöjar en konferens med många spännande, och ibland omskakande, seminarier om jorden, världen och människan i ett internationellt perspektiv.

Det försbild-1-2ta som slog mig när vi kom till Oslo var den ovanliga uppbyggnaden av konferensområdet. Mitt på Youngstorget stod det en enorm Lavvu, som är ett slags samiskt tält. Det ingav en känsla av lokal förankring, en påminnelse om att Norden inte är förskonad från sociala och miljömässiga konflikter, även om en lite mer praktisk konsekvens var att det blev väldigt kyligt inne då den var svår att värma upp. Det fick dock mina tankar att konstant vandra till de människor som varje dag sitter på våra gator och trotsar alla väder för att skaffa sig en bättre framtid. Det är lätt, men samtidigt farligt, att se förbi de problemen som ligger precis framför våra ögon, och istället blicka bort mot problemen på andra sidan jorden.

 

Ett av de givande mötena första dagen var när vi gick på studiebesök hos Changemakers, som är Norges ungefärliga motsvarighet till Ageravolontärerna, men ändå arbetar på ett annat sätt. De är organiserade efter medlemskap och jobbar mycket med kampanjer, en för varje kalenderår. Detta år arbetar de med en mycket intressant kampanj som de också höll ett seminarium om, på temat landgränser och mediciner. Kärnbudskapet var att beroende på var du är född i världen har du väldigt olika förutsättningar, inte bara till att få vård, utan över huvud taget få tillgång till mediciner och medicinsk forskning. Läkemedelsföretagen är just det, företag, och arbetar efter lönsamhet, både vid försäljning och vid forskning. Det resulterar i att många sjukdomar i fattigare länder är för lite undersökta, och befolkningen får inte den hjälp de behöver. Det fick mig att tänka på hur lyckligt lottade vi är som är födda i Sverige och har tillgång till en bra och stabil sjukvård. Även om man, som jag, sällan är sjuk, finns alltid möjligheten till hjälp om olyckan skulle vara framme.

bild-2-2

Ett annat seminarium som påverkade mig mycket var en föreläsning och diskussion om våldtäkter i konfliktzoner. Det är ett tungt ämne som jag tror att vi alla är medvetna om, men det blir ändå speciellt att lyssna till människor som jobbat inom ämnet i flera år och kan ge en bakgrund till den. Tyvärr är det så att våldtäkterna fortsätter för att det är ett otroligt effektivt sätt att bli förgöra en befolkning. Vill till exempel ett företag bryta mineraler, som ofta är fallet i Demokratiska Republiken Kongo, eller en rebellgrupp inta ett område, är det bästa verktyget för att få bort lokalbefolkningen att våldta och döda, långt ned i åldrarna. Det är inga unika händelser, utan sker varje dag, världen över. Ofta sker det på ett sådant sätt att internationella organisationer inte kan stoppa detta, eller till och med är aktivt passiva, för att inte blanda sig i och stoppa. Precis som med läkemedelsföretagen, finns här ett stort intresse av många olika parter för att detta beteende ska fortsätta, även om det är svårt för oss lekmän att ta in. Det här satte igång många tankar hos mig, som också studerar utvecklingsstudier på universitetet, angående hur och om en förändring ens är möjlig. Det är tunga frågor, men det gäller att fortsätta i det lilla och uppmärksamma om vad som pågår, även om de stora mediekanalerna i många fall är ovilliga att dela bilden om verkligheten.

Ett annat tyngre ämne som diskuterades var skatteflykt och skatteparadis. Det är också ett fenomen som dyker ur möjligheten att fly från skatt. Fram tills att det finns starka internationella regleringar kommer det att fortsätta. Även här, precis som i de andra fallen, finns det dock starka intressen från mäktiga institutioner om att systemet återupphålls. För att förändra, krävs ett system som kringgår dessa intressen och att alla länder kommer överens om gemensamma riktlinjer.

Det var mycket som hände på konferensen, men det är omöjligt att återge allt. Här följer tre bilder: en på ett seminarium om miljöresurshantering, en från en manifestation on en human asylpolitik och en på ett höstfint Oslo.

bild-3-2 bild-4-2 bild-5-3

Läget i världen är hårt, och det kan vara bra att påminna sig själv om det. Samtidigt gäller det att lära sig se det ljusa och positiva för att orka med det jobbiga. Jag ser tillbaka på den här helgen med glädje, då jag bland annat fick gå på en fantastisk konsert med de två samiska artisterna Marja Mortensson och Sofia Jannok, och också med beslutsamhet, då jag vill fortsätta påverka, även om det bara är i det lilla. Att veta är det första steget mot förändring, och det kan vara bra att påminna sig själv om det.

bild-6-2

Sophie Mumm,

Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Är OS en fest för alla?

Aug 5

Nu är OS igång. I flera år har idrottare från världens alla hörn förberett sig för det som kanske är deras största mål och dröm med sin idrottskarriär. Idrottsälskandefans har sedan OS-elden i London släktes för fyra år sedan väntat på att den åter ska tändas i Rio de Janeiro. Tv-studios byggs upp för att sända fler timmar än det någonsin gjorts tidigare. Prylar, chipspåsar och läskflaskor med OS-loggan syns i allt fler butiker. Världen har länge laddat för dessa veckor av fantastiska och oförglömliga stunder då alla blickar riktas mot idrottsarenorna i Brasilien. Men är detta verkligen den folkfest som arrangörerna vill få det att se ut på fina bilder och tv-ginglar? Och är ett stort idrottsevenemang som OS verkligen det som det brasilianska folket behöver

För snart fyra år sedan hade jag förmånen att få besöka just Brasilien genom Svenska kyrkans utbyte Ung i den världsvida kyrkan. Tre oförglömliga månader där jag fick dela liv och vardag med familjer och församlingar i olika delar av landet. Sedan dess har det stora landet i Sydamerika haft en speciell plats i mitt hjärta.

rio 5

Givetvis hoppas många på fest och framgångar för Brasilien. Men kanske finns det annat som de önskar sig än mer…

På de bilder som vi kommer se från OS kommer vi kunna se nya och fräscha arenor, glada människor i publiken och idrottare vars drömmar går i uppfyllelse. Hela världen kommer samman och förenas i idrotten, en väldigt vacker bild i en annars orolig värld. Men är det verkligen den riktiga bilden av Brasilien vi får se när vi bänkar oss i tv-soffan eller läser nyheterna? Vad döljer sig bakom de gigantiska arenorna? Vad händer när tv-kamerorna stängs av?Behöver och vill den vanlige brasilianaren verkligen ha OS i sitt land?

Mitt svar är nej! Det finns så mycket annat som Brasilien behöver istället för ett stort idrottsevenemang som OS. Vad jag såg och upplevde i Brasilien var inte en längtan efter några få veckor av idrottsjippo som sedan glöms bort så fort alla åkt hem. Det Brasilien vill ha är en fungerande sjukvård, ett skolsystem där alla har chans till en bra utbildning, ett samhälle utan korruption och våld, trygghet, mänskliga rättigheter och mycket mer.

Ett land där det står vakter med batong vid ingången på statliga sjukhus för att hindra granskande journalister för att ta sig in behöver inte OS. Skolbarnen som önskar få en bra utbildning men som är fast i det dåliga skolsystemet pga. sina föräldrars dåliga utbildning hjälps inte av nybyggda arenor. Människor har tvingats bort från sina hem för att göra städerna ”rena och snygga” när världens idrottssupportrar anländer. Våldet har ökat för att få bort gängproblemen i städernas slumområden.

Jag har sett sjukhusen. Jag har pratat med skolbarnen. Jag har själv råkat ut för korruptionen som finns på alla nivåer i samhället. Jag besökte huset som var ett kulturellt centra för Brasiliens ursprungsbefolkning och som de försökte rädda när staten istället ville riva det för att bygga parkeringsplatser inför fotbolls-VM och OS. Listan skulle kunna göras lång.

OS är ingen fest för det riktiga Brasilien. För de som redan har pengar och kan tjäna ännu mer kommer det vara positivt. Glassförsäljaren på gatan kommer kanske sälja mer glass under dessa veckor men sedan kommer hans liv att vara det samma igen. Om han ens får gå och sälja glass som vanligt. Han kanske inte passar in i den perfekta bild som vi vill få förmedlade till oss. Men tyvärr är Brasilien mer än samba, fotboll och vita stränder. Det finns en annan bild och den blir inte bättre av att OS-cirkusen kommer till Brasilien. Istället tvärt om. Länder som Brasilien borde enligt mig inte stå värd för OS. Det finns så mycket annat de länderna behöver.

Reforma do Maracanã

Är arenor som detta verkligen vad Brasilien behöver?

Jag älskar idrott och jag älskar OS. Jag kommer sitta bänkad framför tv:n om det så kommer vara mitt i natten. Men jag älskar också Brasilien och det brasilianska folket och trots min kärlek till idrotten gör OS lite ont i hjärtat. För jag vet vad mycket mer och bättre saker de pengarna hade kunnat göra. Brasilien behöver utbildning, sjukvård, socialt skyddsnät och en stabil ekonomi. Inte idrottsarenor och lyxhotell som om några veckor kommer vara lika tomma som orden från Brasiliens politiker.

Titta gärna på OS, jag kommer göra det. Men var medveten om vad som fortsätter när tv-kamerorna stängs av och ljuset från arenorna slocknat. I Brasilien finns en vardag, en vardag där OS inte innebär en fest.

Veronica Pålsson
Ageravolontär

Filed Under: Okategoriserade

Nya ord när bibeln får vara mitt i världen

Apr 10

I helgen gick Bibeln mitt i allt av stapeln i Göteborg, en bibelkonferens som är en del av Svenska kyrkans projekt Dela tro, dela liv som kommer pågå fram till 2018. Från landets alla hörn kom nyfikna deltagare och under två dagar fick vi inspiration, spännande idéer och utmanande frågor kring bibeln och dess berättelser. I storsamlingar, strömmar och mässa i domkyrkan fick vi ta del av bibeln på olika sätt.

En av strömmarna under Bibeln mitt i allt var Bibeln mitt i världen. Under denna ström la vi bibeln mitt på världskartan och frågade oss vilken roll bibeln har när vi ser på vår omvärld och våra medmänniskor. Det blev samtal om vad vi grundar vår identitet som världsvid kyrka på, hur vi ser på våra medmänniskor, vad som kan motivera oss att leva i Jesu efterföljd och vad vi kan lära oss av våra systerkyrkor ute i världen. Så många intressanta tankar som vi fick dela och inspireras av och som alltid är det vissa saker som fäster sig lite extra hos oss.

Det som fastnade lite extra hos mig var ett specifikt ord; känsliggöra sig. Göra sig öppen för att ta in känslor. Smaka på ordet. Vad innebär det att göra sig öppen för att ta in känslor? Hur skulle det påverka mig?

Mycket händer i vår värld och mycket av det vi möter varje dag kan vara jobbigt att ta in. Svält, krig, flyktingströmmar, mänskliga rättigheter som bryts, odemokratiska val, postkoloniala strukturer, miljöförstöring och mycket annat. Listan kan tyvärr göras lång. Att bygga upp mentala skal som ”skyddar” mot detta har blivit en försvarsmekanism för oss människor. Vi orkar inte ta in allt elände i världen. Fast måste vi inte orka det?

Efter att ha hört berättelserna från Costa Rica om den lilla lutherska kyrkan ILCO som speciellt är en kyrka för de marginaliserade inser jag hur mycket vi har att lära av dem. Vi måste kunna känsliggöra oss. Att våga beröras av det som händer i världen. Ta bort de där skalen som gör att nyheten om ytterligare en svältkatastrof enbart blir något som jag scrollar förbi i nyhetsflödet eller att jag tittar bort när personen utanför matbutiken sträcker fram sin pappmugg. Annars kommer vi aldrig kunna göra som Jesus, se de allra minsta.

Om vi vågar känna med världen och människorna i den kommer vi inse att vi inte är något skiljt utan hör samman. Det som händer dem rör oss och tvärt om. Vi är alla ett och om vi öppnar upp oss, vågar känna de känslor som finns där men som idag reflexmässigt stängs av, kommer vi förhoppningsvis bli mer öppna för att göra något åt de känslor vi låter oss känna.

Skala av skalet och låt känslorna få kännas! I slutänden är det det som kommer kännas bäst, både för oss och världen.

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Ljuset måste vara starkare än mörkret

Mar 28

Det gör ont. Riktigt ont. Åter igen försöker det där mörkret tränga in i vår värld, just den dag då vi firar att ljuset vunnit över mörkret, livet över döden, det onda över det goda. Dagen då vi firar uppståndelsen och livet blev dagen då många människor fick möta döden. Av dem flera barn. Alla oskyldiga. Det gör ont. Riktigt ont. Mitt hjärta känner med offren för attentatet i Lahore i Pakistan. Mitt hjärta gör ont.

Hösten 2014 hade jag förmånen att få åka till Pakistan och just Lahore för att representera Svenska Kyrkans Unga på en ungdomskonferens för kristna ungdomar. Det blev en vecka full av intressanta möten, givande samtal och berörande berättelser. Möjligheten att få möta människor världen över är en fantastisk förmån och det är inget annat jag lärt mig så mycket av som att dela tankar, liv och tro med medmänniskor runt om i världen. Det är i dessa möten en förstår hur mycket gemensamt vi har, hur lika vi är varandra.

Denna känsla av gemenskap med medmänniskor gör tragedier som den vi såg igår, och många andra dagar, svåra att förstå och ta in. Familjer och vänner hade samlats i en av stadens parker för att fira påskens glada budskap tillsammans. Barn lekte på lekplatsen, vänner satt och pratade, familjer som inte setts på ett tag var åter tillsammans. Allt var fest, frid och fröjd. Tills det som inte får hända händer. I ett enda ögonblick förändras allt. I barnens del av parken, vid lekplatsen, sker attentatet. Liv byts mot död. Glädje byts mot sorg. De senaste siffrorna säger minst 72 döda. Av dem 29 barn. 29 oskyldiga barn.

Kristna lever som en minoritet i Pakistan. Under mitt besök i Lahore fick jag höra historier från unga som gamla om vilken utsatthet detta kan innebära. Kyrkor som bränns ner, diskriminering, hot och en ständig rädsla. En kan försöka att förstå men det går inte. På ett sätt har vi som kristna så mycket gemensamt. Vi tror på samma Gud, delar samma skrift, sjunger sånger med samma budskap och är en del av samma världsvida kyrka och familj. Och samtidigt lever vi i så olika verkligheter. Min tro som jag tar för givet, kan för någon annan innebära rädsla, besvär och lidande. Igår betydde den död för några.

Vad jag hört än så länge är det ingen av dem jag lärde känna bra under mitt besök som är bland attentatets offer. Men kanske är det någon av flickorna som jag satt och pratade med om flickors rättigheter och möjligheter till utbildning. Kanske någon i församlingen där vi firande mässa. Kanske något av barnen på Church of Pakistans skola som vi besökte. Med största sannolikhet har jag åkt förbi parken där det hände och troligt är att jag då tänkte ”åh vilken trevlig plats att vara på med familj och vänner”.

Även om Pakistan ligger på andra sidan jorden, långt bort från mitt trygga och glädjefyllda påskfirande här i Sverige, kom gårdagens attack väldigt nära. Band mellan människor är strakare än geografiska avstånd och igår gjorde sig mina band till mina systrar och bröder i Pakistan sig påminda.

Påsken ska vara en glädjens högtid. Runt om i värden har vi gemensamt firat att Jesus Kristus har uppstått. Kristna har förenats i glädjen över att livet än en gång visat sig vara starkare än döden. Jag har gjort det och det gjorde människorna i parken i Pakistan också. När mörkret nu ändå försöker sig tränga sig in i våra liv är det just hoppet om ljus och liv som vi måste bevara. Vi måste låta påskens glada budskap vara det som visar riktningen i vår vardag. Världen kan verka mörk, det kan göra ont i hjärtat och hopplösheten vara stor. Men vi måste låta den där gnistan lysa, den som aldrig kommer att slockna hur eländigt det än kan verka, uppståndelsens låga. Av många små lågor hos var och en av oss kan vi bilda ett stort ljus, ett ljus som ska lysa starkt och tillsammans med det sanna ljuset kommer vi att övervinna mörkret.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.(Joh 1:5)

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. (Ps 23:4)

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Feb 26

Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Hebreerbrevet 13:3

Detta var det bibelord som Taizé igår delade med sig av i sin app. När jag läste det fastnade det direkt. Det hade något extra viktigt att säga mig just nu.

Som om ni var fångar med dem, som om det gällde er egen kropp. I vår värld pågår både krig och katastrofer. Folk är drabbade av konflikter, svält och naturkatastrofer till följd av klimatförändringarna. Människor är på flykt med förhoppning om ett tryggare och säkrare liv, bort från en tillvaro där mänskliga rättigheter kränks, en osäkerhet där man inte vet om man kommer överleva dagen. Kan vi förstå vilken situation de här människorna befinner sig i? Kan vi sätta oss in i hur deras liv ser ut?

Tänk på dem som är drabbade av torkan på Afrikas horn, som om det var vi som inte hade mat för dagen och fick gå och lägga oss hungriga.

Tänk på dem som flyr från krig och konflikter, som om det var vi som levde bland bomber, skottlossningar och ständiga strider ute på gatan.

Tänk på dem som drabbats av tyfoner och andra naturkatastrofer, som om det var vi som förlorat allt vi ägde när vattenmassorna och stormarna kom.

Tänk på dem som ständigt får sina mänskliga rättigheter kränkta, som om det var vi som inte kunde uttrycka oss fritt, gå till skolan eller älska vem vi vill.

Jag tror inte vi helt kan förstå allt som sker i världen, hur människor mår och vad vissa tvingas uppleva, erfara och ta sig igenom. Men vi måste i alla fall försöka. Världen behöver att vi hjälps åt och genom ett försök att sätta oss in i våra medmänniskors situation inser vi att solidaritet och att vi bidrar med den hjälpen vi kan är enda vägen vi kan gå.

Vi kan inte helt förstå rädslan av att sätta sig i en gummibåt och ge sig ut på ett mörkt hav, att hela tiden oroa sig över att inte kunna förse sin familj med mat eller att inte få tro och tycka vad man vill. Men det vi kan förstå är att detta inte är den värld vi vill se och att vi då måste jobba för en förändring. För tänk om det varit vi.

Versen som är precis innan i Hebreerbrevets trettonde kapitel kan också ge oss en tanke om alla de människor som finns runt omkring oss i vår vardag, både nära och långt bort. ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Filed Under: Okategoriserade

Run for your life

Nov 24

Spring, spring, spring för livet. Run for your life drar igenom Göteborg med målet inställt på Paris. Att visa gemenskap och sammanhållning är nu viktigare än någonsin. Vi ska visa COP21 att vägen framåt stavas TILLSAMMANS. När det drar kallt i världen är det viktigt att vi ställer oss närmre varandra och att vi rör på oss för att hålla värmen. Klimatfrågan är en fråga om generationssolidaritet. Vår generation tog emot en trasig stafettpinne men låt oss laga den innan vi lämnar över den till nästa generation.

 

Stefanrun-for-your-life (2)

Stefan sprang tidigt på morgonen den 18e november en etapp i loppet Run for your life, ett stafettlopp för klimatet som kommer springa hela vägen till Paris. 

Stefan Evenseth, klimatambassadör i Göteborg

Tankar om klimaträttvisa ifrån cykelkaravanen i Kenya

Nov 23

Att höra berättelser från någon som drabbats, att reagera och att hoppas en kan bedriva någon sorts förändring är tungt. Det är som att väcka en inneboende skuld och samtidigt känna en maktlöshet inför att göra skillnad. Klimatfrågan är skoningslös på det viset, på egen hand kan en inte rädda planeten. Men tillsammans, genom att väcka varandra, genom att väcka opinion och genom att visa en global solidaritet kan vi se en skillnad.  

Kampanjen “Act Now for Climate Justice/We Have Faith” visar på kraften av att göra något tillsammans, vad som händer när nio nationers gränser korsas av en cykelkaravan för att ge plats åt klimaträttvisa. Det blev något så mycket mer än insamlade namn och planterade träd. Samhörigheten visar ett kraftigt budskap till COP21. “Vi TILLSAMMANS accepterar inte annat än klimaträttvisa”. Där har varje personen gjort en skillnad, då har den tysta majoriteten vaknat. Maktlösheten och den inneboende skulden har förvandlats till brinnande motivation att göra mer.  

Vi tog del i cykelkaravanen under de sista dagarna från Tanzanias gräns upp mot Nairobi, trots att det bara är en mindre sträcka i det stora hela så lämnade den starka spår av insikter och erfarenheter genom möten med människor. Realisationen om klimatpåverkans slående verklighet. Där såg och hörde vi om hur miljökonsekvenserna ledde till ett försvårat liv. Här på hemmaplan gestaltas klimatpåverkan främst genom omställningsprocessen och genom alarmerande rapporter. Det säger något om vikten av ett klimaträttvist avtal.

Avsked är svårt och det blir inte precis lättare med tiden. Alla de man mött och berörts av, som man inspirerats och stöttats utav under tuffa etapper. Alla dessa som man ärligt talat aldrig kommer att få se igen. Det river i hjärtat. Men jag tänker att det är känslan av klistret som dras av flera livsöden då den skiljs åt efter att ha mötts. Lite klister fastnar ändå alltid kvar. Klister i form av känslor, erfarenheter och lärdomar. Det gör ondare varje gång, kanske för att klistret kommer allt närmre kärnan. Jag känner en enorm tacksamhet för att få vara med om denna resa. Alla lärdomar om livet och om andras verkligheter. Jag är övertygad om att det leder till att vi kommer uppfylla ansvaret att jämna ut välståndsprivilegiet som livets lotteri givit oss.

IMG_5183

 

Ellen och Stefan, klimatambassadörer för Act now for Climate Justice, reste i början av november till Kenya för att delta i den afrikanska cykelkaravanen som är på väg mot Paris. 

 

 

Stefan Evenseth, Klimatambassadör i Gösteborg

 

Ageravolontär på vift – Demokratiskt utrymme?

Apr 15

 

Hej alla,

Jag och Beatrice befinner oss just nu på resande fot i Nicaragua där vi håller på att samla in material till våra masteruppsatser. Själv har jag till största delen hållt till i huvudstaden Managua, samt ute i Chontales på landsbygden då mitt arbete till största del kommer att handla om hållbart jordbruk och markanvändande.

Jag ville passa på att skriva några rader om mina egna upplevelser här och belysa ett problem som jag vet Svenska Kyrkans internationella arbete har jobbat med en hel del i olika länder, nämligen det demokratiska utrymmet. Jag kan känna att den frågan i många fall har känts väldigt abstrakt för mig och att det är inte förrän nu som jag verkligen fått uppleva det från nära håll och insett hur mycket det faktiskt påverkar människors vardag. Innan vi reste iväg kände jag ändå att jag hade läst på relativt mycket om den politiska situationen i landet, och något som uppmärksammats mycket även i svensk media är landets stränga abortlagar som sedan 2006 även förbjuder terapeutisk abort. Detta innebär att det är olagligt för kvinnor att göra abort även om de blivit våldtagna eller det konstaterats av läkare att graviditeten utgör en fara för kvinnans liv, man tar inte heller hänsyn till ålder vilket utgör ett stort problem i ett land där den sexuella exploateringen utav barn och framförallt flickor är riktigt illa.

Så även om jag hade läst på om dessa problem, så hindrade det inte mig från att tappa hakan när jag begav mig ut för att delta i demonstrationen för kvinnors rättigheter under internationella kvinnodagen 8/3. Först och främst så hade den vanliga platsen för demonstrationer ockuperats utav det regerande partiets (FSLN) anhängare för att se till att kvinnodemonstrationen skulle bli så oorganiserad som möjligt. Sedan sa man också att många blivit hindrade på diverse vis att ansluta till demonstrationståget då FSLN hade hyrt in sabotörer för att vilseleda och till och med köra på och skada människor som ville vara med och demonstrera, detta såg jag dock aldrig själv.

Däremot möttes vi utav en barrikad av säkerhetspoliser uttrustade med batong och sköldar som också var på plats för att förminska utrymmet för demonstrationen ytterligare. Efter ett tag begav sig även FSLN anhängare ut på gatan som en slags motdemonstration. Resten av dagen flöt på under ganska lugna förhållanden. Kvinnorna och männen som samlats för att gå med i tåget höll upp banderoller där det bland annat stod ”Världen måste få veta vad som händer i Nicaragua” man målade även upp egna sköldar av papp med diverse budskap för att på så vis fördömma polisens ingripande på en fredlig demonstration.

Världen måste få veta vad som händer i Nicaragua

Världen måste få veta vad som händer i Nicaragua

policia

demo

Under de resterande veckorna har jag också insett att jag inte sett några valaffischer för något annat parti, Daniel Ortegas namn syns dock målat i färglada färger  vid varenda busshållsplats även ute på landsbygden och massiva plakat pryder städerna med presidentens leende ansikte och partiets slogan ”Socialism, kristendom och solidaritet”.

När man pratar med människor och de yttrar någon form utav kritik gentemot regeringen, går många ner i tonläge. Man är rädd för att fel person kan höra, håller du inte med då är du emot och då kan det bli jobbigt för dig. Förra veckan uppmärksammades det på nyheterna att en lokal hotellägare blivit misshandlad och fått hotellet vandaliserat på grund utav att han öppet varit emot regeringens kanalbygge.

Vad som alltså för ett tag sedan kändes som ett ganska diffust problem har nu med andra ord efter några veckor här blivit väldigt konkret. Jag känner mig väldigt tacksam för dom gångerna jag får uppleva den här sortens svårigheter på nära håll och inte bara tvingas bilda en luddig uppfattning via teori eller media. Man blir väldigt ödmjuk och får en helt annan förståelse för och inser också vikten utav att arbeta med den här sortens frågor så att alla människor ska få chansen att kunna uttrycka vad det känner och tycker utan att behöva vara rädda eller bli berövade det utrymme för dialog som borde höra det demokratiska samhället till.

/Susanna (Ageravolontär Stockholms stift)

 

Filed Under: Okategoriserade

Finns det några snälla konsumenter här!

Jan 7

Mitt i julruschen den 20 december träffades Agera Väst för en planerad aktion som vi kallade ”Finns det några snälla konsumeter här?”. Aktionens syfte var att informera om miljövänligare och rättvisare julklappar. Vi träffades under förmiddagen för att äta frukost och planera de sista detaljerna inför dagen.

IMG_1776

Vid lunch var vi redo och gav oss ut på Göteborgs gator och torg för att informera. Vi spred information och glädje med hjälp av tomten och ett stort paket samt några hjälpnissar i västar från Svenska kyrkans internationella arbete.

IMG_1805

Under vår vandring genom staden delade vi ut flyers med förslag på schyssta julklappar såsom upplevelser, second hand och fairphone, och förstås Svenska kyrkans julklappar som förändrar världen (som du hittar på hemsidan). Vi började vår kampanj på järntorget och gick mot Haga Nygatan där vi fick underbart sällskap av ett jazzband. Julklappen, Tomten och nissarna svajade till musiken medan publiken tog del av vår information. Vi dansade sedan vidare till Domkyrkan, Drottninggatan och ner mot Nordstan. Under resan delade vi ut allt vårt material vilket innebär 180 flyers och kort.

IMG_1800_2 

Medverkande: Tomte Veronica, Paket Mikael, civilklädda nissar Sanna, Maria och Linda

Filed Under: Okategoriserade

Rör inte min moské!

Jan 3

Igår hölls solidaritetsmanifestationer för de moskéer som blivit utsatta för attacker under årets gång i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag var med och deltog på den som hölls på Mynttorget, utanför riksdagshuset, i Stockholm. Det var en lång rad talare, bl.a. Demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Talen handlade om hur vi måste stå upp tillsammans, hur viktigt det är att fördöma det som har hänt och arbeta för ett kommande antirasistiskt 2015!

 

#Rörinteminmoské

 

nu får det fan vara nog!!!Varför är då det här en sådan viktig fråga? Igår var en moské som attackerades, idag sker det kanske mot en kyrka, i morgon mot en ideell föreningslokal. Saken är den att ingen av oss går säker om vi tillåter detta ske, om vi inte höjer rösten och protesterar mot dessa gärningar! Jag vill inte behöva känna mig rädd nästa gång jag går till kyrkan för att träffa mina vänner och fira gudstjänst.

 

Skylt i folkmassan.

Några exempel från media: Anlagd brand mot moské i EskilstunaBrand i moské i EslövBrandbomb kastad mot moské i Uppsala

Avslutningsvis lästes följande dikt upp under manifestationen:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Av Martin Niemöller.

Från oss alla Ageravolontärer, till er alla läsare, ett gott nytt antirasistiskt, kärleksfullt och tryggt 2015!

Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholm.