Archive for Okategoriserade

Vems verklighet har du i kaffekoppen?

Mar 1

Har du någon gång funderat på vilka människor som du har att tacka för att du kan njuta av en kopp nybryggt kaffe på morgonen en kylig vinterdag hemma i Sverige? Inte, då tycker jag att du ska göra det nästa gång. För efter att ha sett den verklighet som vissa av kaffeplockarna lever i här i Nicaragua tycker jag att vi som medmänniskor och konsumenter har ett ansvar för att deras vardag ska vara lika mänsklig som vår.

Det är en tidig måndagsmorgon i början av februari. Vi befinner oss på en av alla stora kaffeodlingar i kaffedistriktet Matagalpa i Nicaragua. Här ser en kaffeplantor var än en tittar. Det är dags för ännu en arbetsdag. Kaffeplockarna samlas på haciendan medan det fortfarande är mörkt och solen inte kommit fram. Korgar och säckar delas ut och arbetarna får sina matlådor fyllda med en portion ris, bönor och tortilla. Mat som de flesta tycker är dåligt tillagad. Sedan traskar de iväg till odlingarna där de ska plocka dagen lång, förbi skyltarna där det står ”här jobbar inga barn”.  Men tänk om det varit så väl att budskapet varit sant. För flera av de som traskar iväg är barn, några så unga som 8-10 år. Idag är det inte vilken måndag som helst. Det är först måndagen efter det långa vinterlovet. Runt om i Nicaragua går barnen till skolan med ny uniform, väska och förhoppning om att lära sig nya saker ihop med sina klasskamrater. Men inte de här barnen. För dem väntar ytterligare en dag med att skörda de röda kaffebönorna. Kaffebönor som slutligen ska bli en väldoftande kopp kaffe hos någon som inte alls vet om att det är ett barn som plockat det, istället för att vara i skolan och lära sig saker för framtiden.

Det är inte bara väldigt unga barn som går bland kaffeplantorna och plockar för att få ihop en slant. 85-åriga Susanna har plockat kaffe i 60 år och håller på än. Precis som alla andra ska hon fylla sin korg och bära sin säck, en säck som när den är full väger en hel del. I hennes arbetslag hittar vi både hennes barn och barnbarn. Tre generationer där den yngsta borde vara i skolan och den äldsta vara hemma och vara pensionär. Men på den här kaffeodlingen verkar inte ålder spela någon roll.  Det viktigaste är att kaffet blir plockat och ägaren får sin förtjänst. Den som verkligen gör jobbet får dock inte så mycket. Under årets kaffekris har både jobben blivit färre och förtjänsten för de som fått ett jobb varit mindre. När kaffeplockarna får frågan om varför de jobbar extra med att plocka under skördetiden svarar majoriteten: för att överleva resten av året.

”Vi tänker på miljön” säger en annan skylt utmed vägen på kaffeodlingen. Men att dikena är fulla med skräp och att bekämpningsmedel används mot sjukdomar och skadedjur på plantorna visar att verkligheten är någon annan.
En tredje skylt visar att denna kaffeodling har en certifiering, Rainforest Alliance.

Några kilometer bort bor en liten kaffeodlare som heter Vicente. Tillsammans med sin familj, fru och fem barn, har han en liten odling av kaffe. I 20 år har han odlat ekologiskt och han skulle inte kunna tänka sig något annat sätt att odla. Vicente har en filosofi där miljö och människor måste leva i harmoni, där allt är ett kretslopp och där vi måste vara rädda om den planet vi lever på. ”Jag har inte valt att odla ekologiskt för att kunna sälja mitt kaffe dyrare och tjäna lite extra, jag gör det för min egen, min familj och alla andras hälsa. Och för miljön”. På denna lilla gård lämnar kaffet inte tomten förens det är packat i påsen och klart att säljas till konsumenten. Hela processen, från planta till färdigt kaffe, görs med omsorg och kärlek och Vicente arbetar även med permakultur som är en odlingsmetod där en använder det en har till så mycket som möjligt. Ett exempel på detta är att när kaffet är plockat och skalat blir kaffeskalet mat till gårdens kossor. Som alla djur bajsar kossorna och avföringen används som gödsel för att ge näring till kaffeplantorna. Allt går runt och odlingen sker i harmoni med naturen, precis som Vicente vill. Därför komposterar de även allt som familjen förbrukar och återanvänder sedan. Att odla och utveckla sina odlingsmetoder är viktigt för Vicente, men än viktigare är familjen. ”Den viktigaste investeringen jag och min fru kan göra är att ge våra barn en utbildning och kunskap för framtiden”. Så denna dag då det är första dagen i skolan efter lovet är det en självklarhet att yngsta dottern ska till skolan. Hennes äldre bröder har alla fått en universitetsutbildning och hon siktar lika högt hon. När hon kommit hem från skolan och läxorna är klara hjälper hon till med enklare sysslor på gården. Men att skolan och en utbildning för framtiden går först, det är en självklarhet.

Även om Vicente är herre i huset har alla lika mycket att säga till om, alla beslut som rör det lilla familjeföretaget fattas tillsammans av alla familjemedlemmar. Gemensamma måltider är en naturlig samlingsplats där alla får dela med sig av sina tankar, idéer och hur de mår.
På denna lilla gård är harmoni, hälsa och hållbarhet en bra beskrivning på det som eftersträvas. Varje år tar Vicente emot studenter och håller workshops för att inspirera och dela med sig av sina erfarenheter. Han vill få andra att inse att det finns alternativ, odlingsmetoder där vi älskar jorden istället för att förstöra den.
Denna lilla gård har två certifieringar. Den första är Biolatina. Den andra är Fairtrade.

Ditt val av kaffe gör skillnad. Det kaffe du väljer att lägga i din kundkorg visar vilken verklighet du tycker är okej för kaffeplockarna runt om i världen, inte bara i Nicaragua. ”Vi måste förena oss för en bättre och rättvisare värld”. Det var Vicentes svar på frågan vad vi som konsumenter i Sverige kan göra för att förbättra villkoren här i Nicaragua. Som konsumenter har vi möjligheten att visa vilka arbetsvillkor och odlingsmetoder vi vill se. Om vi alla gör aktiva val för en bättre och rättvisare värld kommer en förändring att ske. Medan om vi fortsätter och tror att mitt val inte gör skillnad kommer vi även i framtiden se barn som jobbar istället för att gå i skolan och en natur och planet som förstörs av giftiga kemikalier. Vårt val i matbutiken gör skillnad. Så tänk igenom vems verklighet du vill ha i din kaffekopp nästa gång du vill njuta av världens svarta guld. För ditt val gör skillnad!

Veronica Pålsson, Ageravolontär Skövde församling

DSCN9363

Två av branen som plockade kaffe denna dag isätllet för att börja skola.

DSCN9420

85-åriga Susanna som plockar kaffe.

Susanna med den tunga kaffesäcken efter en lång arbetsdag.

Susanna med den tunga kaffesäcken efter en lång arbetsdag.

DSCN9124

Vicente och hans familj komposterar allt som går att återanvända och ge nytt liv.

DSCN9180

Vicente bland sina ekologiska kaffeplantor.

DSCN9172

Älska jorden där du lever. Skydda träd och vatten.

DSCN9231

Vicente med en del av sitt kaffe som torkats för att sedan malas och packas. Allt helt ekologiskt.

IMG_1525

Ekologiskt kaffe färdigt för att säljas.

Filed Under: Okategoriserade

Om att ge bort en teckning i julklapp

Dec 22

 

Och helt plötsligt är det jul igen. Jag är nog inte den enda som i början av december tänker ”Vad skönt att jag har hela december på mig att fixa julklappar”, för att varje år misslyckas katastrofalt med min planering. På senare tid, nu när jag faktikst börjat bli vuxen ”på riktigt” och har flyttat hemifrån, har jag börjat tänka på hur lätt det där med jul var när man var liten. Man hade inget som helst ansvar under hela julfirandet, utan allt skedde på något magiskt sätt av sig själv utan att man behövde fundera så mycket (”julklappsångest” var ett ord man ännu var lyckligt omedveten om).

Min mamma berättade idag då vi stod och klädde granen att en jul när jag var några år gammal hade jag, med största möjliga allvar, ritat tiotals bilder på varierande huvudfotingar och oidentifierbara tingestar som jag sedan krävde skulle hängas i granen. Varenda en. Resultatet blev en gran där inget grönt syntes, och som mest såg ut som en fjällig hög med olikfärgat papper med en stjärna på toppen.

Ja, det var verkligen enklare när man var liten. Då slapp man ju desutom det där med att trängas med hundratals andra ute i affärerna dagarna innan julafton, stressa runt i jakt på en bra present till föräldrar/partner/syskon/kusiner, för att sedan ändå behöva nöja sig med något ogenomtänkt för att allt annat var slut eller omöjligt att ta sig fram till i folkmassorna. Man slapp all ångest, för man kunde rita en teckning. En teckning. Det tog fem minuter, det var kul att göra och alla vuxna som fick din omsorgsfullt färglagda kreation betedde sig om att det var ett ovärdeligt konstverk. Här är en teckning som jag själv ritade någon gång i lågstadiet och gav bort till någon lycklig medlem av min familj.

 1524972_10153632908065177_1630373478_n

Även om resultaten nog skulle bli ungefär likadana om jag försökte rita detta idag så skulle antagligen min familj inte tycka att det var lika vackert som de gjorde för tjugo år sen. Det är inte lika charmigt med vuxna som ger bort en teckning i julklapp. Trots detta så har ju mina föräldrar, mor- och far-föräldrar och äldre släktingar generellt precis allt dom behöver, och de kan aldrig säga något vettigt som de önskar sig heller.

Men förra året lyckades jag ändå hitta den vuxna motsvarigheten till att ge bort en teckning till mina familjemedlemmar. Jag skänte pengar till olika välgörenhetsorganisationer, skrev ut ett litet gåvobevis, satte ett band runt och lade under granen. Det tog fem minuter, jag slapp all ångest av att komma på ”den perfekta presenten” och jag fick lägga pengarna på något som verkligen är viktigt istället för något som annars bara skulle stå och samla damm i ett hörn. Det är dessutom de mest uppskattade presenter jag någonsin gett bort.

I jul finns det så många som behöver din hjälp. I Filipinerna lider människor fortfarande av sviterna från tyfonen de drabbades av för några veckor sedan, och syrianska flyktingar i olika läger runt om i regionen behöver både mat, kläder och sjukvård under den kalla vintern. Svenska Kyrkans internationella arbete jobbar runt om i hela världen för att hjälpa de mest utsatta. Här kan du ge ett bidrag till denna livsviktiga verksamhet!

Så strunta i råsaftscentrifugen och ge bort den perfekta julklappen, en gnutta hopp och omsorg till de som verkligen behöver det i jul. Det är faktiskt både finare och enklare än en teckning. 

Cecilia Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

 

Filed Under: Okategoriserade

Mänskliga Rättigheter-dagarna

Nov 14

Mellan torsdag den 14e och lördag den 16e november pågår MR-dagarna på kulturhuset i Stockholm. Olika myndigheter och organisationer deltar med montrar, seminarier och diskussioner om ämnen relaterade till mänskliga rättigheter. På plats finns även Ageravolontärerna Lena Johansson, Sara Johannesson och jag, Cecilia Hage.

När jag sprungit runt under dagen har jag lärt mig en hel mängd olika saker. Visste ni till exempel att Israel säljer varor som odlats på ockuperad Palestinsk mark som om de vore Israeliska? Eller att Andra AP-fonden gör skumraskaffärer med amerikanska fonder för att kunna roffa åt sig land och vattenresurser i Brasilien? Att FN har en Kvinnokonvention som är lika viktig som Barnkonventionen? Ni vet säkert att även romer mördades runt om i Europa under Förintelsen, men visste ni att det var en större del av deras population (procent av den totala befolkningen i Europa) som dödades, än i det judiska folket?

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 har mänskliga rättigheter mer och mer hamnat i skymundan. Kriget mot terrorismen har skapat många problem, däribland användandet av tortyr för att få fram erkännanden, godtyckliga inspärrningar och militära operationer. Det kommer krävas mycket arbete för att stärka rättigheterna internationellt, men vi får inte glömma att vi i Sverige också har ett stort ansvar. Förutom att se till att vi använder våra pengar på ett etiskt sätt så måste vi tänka på att inte genom vad vi gör och säger återskapa maktstrukturer som patriarkat och rasism, vilka kränker rättigheterna för stora delar av vår befolkning.

Mänskliga rättigheter är inte filosofiska, abstrakta eller flummiga. De är ytterst konkreta verktyg som är nedtecknade i, av nästan alla länder, ratificerade dokument. Det enda vi behöver är att hjälpas åt att implementera dem.

Vi fortsätter att rapportera ifrån MR-dagarna, och hoppas att ni kommer på lördag när konferensen är öppen för alla. Då kan man bland annat få se Hans Rosling, en av världens kanske bästa föreläsare, Jonas Gardell och även Paul Rusesabagina, mannen som filmen ”Hotel Rwanda” är baserad på. Missa inte! Helt gratis och superspännande!

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

 

Filed Under: Okategoriserade

Jag fastar för klimatet #fastfortheclimate

Nov 13

Jag, Matilda, är på plats i Warszawa som representant för Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, på FN:s klimattoppmöte. De hade beslutat att de liksom förra året skulle skicka en ung delegation till konferensen. Så en person från varje region inom LVF blev utvald till att bli en del av delegationen. Så det är jag från Sverige, Martin från Frankrike, Piotr från Polen, Rose från Nordamerika, Elijah från Liberia, Raquel från Brasilien och Pranita från Indien.

Under ett par månader har vi haft kontakt med varandra över internet där vi delat kunskaper om det ena och det andra och nu i torsdags träffades vi här i Polen, några dagar innan konferensens början, för att lära känna varandra. Under de här dagarna har vi förenat nytta med nöje på ett väldigt härligt sätt men i måndags började konferensen och allvaret.

Under COP19:s första dag här i Warzawa hände något otroligt spännande och gripande. Filippinernas chefsförhandlare sade det här: ”I speak for my delegation. But more than that, I speak for the countless people who will no longer be able to speak for themselves after perishing from the storm.” – ”Jag talar för min delegation. Men mest av allt talar jag för alla de otaliga människor som har gått förlorade i stormen och inte längre kan tala för sig själva”

Yeb Saño, som han heter, lovar att fasta under COP19 tills ett meningsfullt resultat har förhandlats fram. Detta gör han för att sympatisera med sina landsmän som är kvar i Filippinerna och kämpar för att få mat och för sin överlevnad efter tyfonen Hayian som beräknas ha dödat minst 10 000 personer och drabbat miljontals.

För ungefär en månad sedan hände något liknande i Indien. Regeringen hann evakuera invånarna i det utsatta området i tid och dödssiffran ligger på fyra personer (vilket är fyra personer för mycket) och tusentals personers hem och tillhörigheter blev förstörda.

Pranita som har många bekanta i området och även var där själv berättade för mig om hur motvilliga folk var mot att evakueras. Deras hus var allt de ägde och utan det kände de att de inte ville leva så hon fick höra saker som: ”Jag dör hellre än lever det liv som jag kommer ha om jag överlever.”

I likhet med Saño har vi beslutat att fasta för att visa solidaritet med de fattiga och utsatta som är fruktansvärt påverkade av extrema väderförhållanden. Dessa extrema väder ökar i både i antal och intensitet i och med klimatförändringarna.
Vi har beslutat oss för att fasta 24 timmar var, och minst en person i vår delegation kommer att fasta hela tiden under dessa två veckor.

Men vi är inte ensamma! Under de kommande dagarna kommer Lutherska världsförbundets president, de vice presidenterna och generalsektreteraren även de att visa sitt stöd genom att vara en del av aktionen och ACT Alliances generalsekreterare kommer också att delta.

Det vi vill uppnå med aktion är att nå ut till beslutsfattare och få dem att förstå att något måste hända. Det måste ske en förändring.
Här kan ni läsa vårat officiella ställningstagande i kampanjen för klimatet.

Och jag bjuder in dig och välkomnar dig till att vara en del av våran aktion för att visa solidaritet. För att visa att vi faktist bryr oss.

Om du väljer att vara en del av detta får du gärna låta oss veta att du är med genom att till exempel:

  • Ändra din profilbild på både facebook och twitter till de som du kan hitta här.
  • Dela ditt deltagande med sociala medier och vänner
  • Använda #fastfortheclimate när du twittrar
  • Tala om för oss att du deltar genom att tweeta @lwfyouth

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Pride-En enda stor familj

Sep 20

För drygt en månad sedan besökte jag en av Sveriges största folkfest, Stockholm Pride. Detta var bland det största event jag någonsin varit med om att det inte ens finns ord för att beskriva det mer än att jag vill dit nästa år igen.

Årets tema för i år var ” We are family” vilket märktes tydligt i både workshops och i paraden.  Exempelvis fanns det workshops kring hur man ska behandla hbtq-frågor i skolan till hur kan man göra religiösa ceremonier mer hbtq-vänliga. I paparaden gick bland annat Regnsbågsföräldrar och Stolta Föräldrar, som för övrigt hade med sig stolta föräldrar från Ryssland och därmed vann de ekipagetävlingen.

På tal om familj finns det ett känt citat från en känd Disneyfilm som lyder: ” Ohana means family, and family means nobody gets left behinde.”  Detta var också något som lyftes under Prideveckan.  Det skedde en del manifestationer och protester främst emot det som sker i Ryssland, vilket gjorde Prideveckan och paraden ännu viktigare.  Att delta och kämpa för de som inte kan.

Svenska Kyrkan var väldigt aktiva under Prideveckan.  Det anordnades ett antal regnbågsmässor, de hade bland de stora ekipagen under paraden och hade ett väldigt fint tält i Pridepark,där den som ville kunde ha enskilda samtal med en präst eller diakon vilket jag tyckte var väldigt fint.  Detta gav mig idéer, nästa Stockholm Pride hade det varit så underbart om vi Ageravolontärer deltog, inte bara i paraden, utan att vi ställde upp med workshops, anordnade manifestationer, för vi jobbar trots allt med mänskliga rättigheter och det är en mänsklig rättighet att kunna få älska vem man vill, att kunna få vara den man är.

Hanna Pierre Nilsson

Ageravolontär,Norra Nöbbelövs församling, Lund

 

Filed Under: Okategoriserade

Fairphone

Maj 14

I snart fyra månader har min mobil krånglat. Det senaste problemet är att ljudet har helt försvunnit och enda chansen för mig att höra när någon ringer är att lägga mobilen på en hård yta så att vibrationen förstärks. Många i min närhet säger till mig att det kanske börjar bli dags att köpa en ny mobil, kanske till och med köpa en smartphone. Detta är bra tips, men vad är det så som hindrar mig?

Svaret är: bristen på valmöjligheter. När jag köper något nytt (för det mesta försöker jag med second hand, min mobil är i själva verket min brors gamla), så vill ser jag gärna att jag kan köpa något som är ansvarsfullt och miljövänligt producerat. Detta har blivit enklare när det kommer till en del matprodukter till exempel kaffe, choklad och bananer. Detta är tack vare Fairtrade. Det går även att få tag på kläder som är gjorda i Fairtrade-bomull och till och med skor som är schysst producerade. Rena Kläder, eller Clean Clothes Campaign som kampanjen heter på engelska, jobbar för att människor som arbetar i klädindustrin ska få det bättre. Det finns med andra ord alternativ när det kommer till mat och kläder, men hur ser det ut med teknik?

MakeITFair är ett projekt som jobbar med att påverka produktionen och hanteringen av teknik, från det att mineraler som används för att bygga mobiler och datorer utvinns i gruvor, till dess att trasiga it-produkter slängs och ska återvinnas. Projektet hjälper oss konsumenter att påverka företagen som producerar våra telefoner och ger oss en chans att göra livet bättre för de människor som tillverkar dem i fabrikerna. De gör ett fantastiskt jobb, men ännu har det inte kommit ut en mobiltelefon på marknaden som är producerad med social ansvar i fokus.

Men detta kan vara på väg att förändras. Fairphone är ett holländskt initiativ som jobbar med att ta fram en smartphone som ska ha sociala värderingar i fokus. På deras hemsida kan man registrera sig för att få uppdaterad information om hur det går för dem.Enligt deras senaste statusuppdatering på Facebook så verkar det hända en hel del…

Så detta är vad jag väntar på. Jag hoppas att min väntan snart ska vara över och att du som läser detta kommer ihåg Fairphone när det är dags för dig att köpa en ny smartphone.

/Karolina Göranzon, dumbphone-ägare

”Klart vi kan forandre verden!”

Mar 4

Läste du blogginlägget för några dagar sen om Changemaker? Då fick du en bild av vad den organisationen jobbar med och att vi Ageravolontärer ser upp till våra systrar och bröder i väst!

Detta inlägg ska handla om hur de jobbar med politisk påverkan, beskriva deras senaste kampanj, samt visa vår aktion i Hamar centrum som vi genomförde på lägret VinterSNU!

Hur jobbar organisationen?

Changemaker har 5 huvudsakliga teman de jobbar med: fred, skuld & skatteflykt, global hälsa, internationell handel och miljö. Varje år sätter de fokus på ett av dessa teman och gör en stor kampanj, kommer på krav de vill ställa till politikerna, gör olika aktioner i lokalgrupper, samlar in namnunderskrifter som de sedan överräcker till regeringsministrar och andra politiker! Changemaker har kommit att räknas som en viktig aktör i samhället och den politiska debatten. I centralstyrelsen är det några som jobbar med att ta fram rapporter och utöva lobbyarbete. En av deras rapporter har till och med blivit citerad under en av norska riksdagens utfrågningar!

Lokalgrupper?

Changemaker är en nationell organisation, men har cirka ett 20-tal lokalgrupper runtom i landet. I lokalgrupperna gör man allt från att göra lokala aktioner, bjuda in till pizzakväll eller erbjuda olika föreläsningar! Bara fantasin sätter gränserna! En viktig aspekt i deras arbete är även att påverka lokalpolitiker i exempelvis kommunfullmäktige genom bland annat att skriva insändare i lokalmedia och att närvara på deras sammanträden.

Namnunderskrifter?

Inför varje kampanj sätter Changemaker upp 1-3 stora, konkreta mål som de samlar in namnunderskrifter till under hela året. Vid kampanjens slut lämnar de över alla underskrifterna till politikerna. Senaste året har Changemaker jobbat med att få in ett mer etiskt tänkande när det gäller oljefonden. Så här såg det ut på alla hjärtans dag, 14 feb 2013 när ordförande Ingrid Aas Borge överräcker de 7376 namnunderskrifterna samt choklad till statssekreteraren Hilde Singsaas.

Bild tagen från Changemakers hemsida. 

Oljefondskampanjen

Norge är en av världens största statliga investerare. Detta är inte så konstigt, då Norge har en enorm oljetillgång vilket leder till många intäkter som behöver investeras och tas om hand som sedan ska försörja norrmännen på ålderns höst. Oljefonden består av obligationer, egendom och aktier. Changemaker vill gärna se att investeringarna från oljefonden ska göras i U-länder med syfte att stärka små lokala företag, skapa många fler jobb och stötta projekt som syftar till en bättre miljö. En sak som investeras i just nu är gruvindustrin i Sydafrika (om ni har läst de tidigare inläggen av Lisa och Cissi som var på möte där nere har man förstått att gruvindustrin inte är den mest etiska.)

Aktionen under helgen

Aktionen bestod i att vi ställde oss utanför NAV (norska arbetsförmedlingen) och bildade världens längsta jobbkö, för att symbolisera hur många jobb som skulle kunna skapas med hjälp av genomtänkta investeringar. Vi sjöng egenskrivna sånger med slagkraftiga texter baserade på välkända melodier!


 

 

 


Cirka 100 engagerade ungdomar i Hamar centrum. Foto: Elin Redfors

 

 

 

Vi var med i lokalmedia under helgen, för att se artikeln klicka här! Det finns även en video med på den sidan :)

 

Vi blev väldigt inspirerade av vårt besök. Vi blev imponerade av det faktum att trots att Changemaker är en så stor organisation är det en väldigt härlig, familjär stämning på deras läger och träffar. Det häftigaste är nog att de faktiskt make a change! De är med och påverkar väldigt konkret både lokalt och nationellt. Politiker vet om dem och räknar med dem i debatter. Tack för att ni välkomnade oss!

 
Lena Johansson, Ageravolontär i Farsta församling

Elin Redfors, Ageravolontär i Åhus församling

Om sköldpaddor och ankor

Feb 22

För ett par veckor sedan var Biskop Thomas på besök i Sverige. Biskop Thomas är biskop i koptiska kyrkan som är en orientalisk-ortodox kyrka med sina rötter i Egypten. Det är även där som deras påve finns, Theodoros II. Trots att kopterna utgör en minoritet i Egypten så är den koptiska kyrkan en utav de största kyrkorna i mellanöstern. De har länge varit en utsatt kyrka – till exempel så är det extremt svårt att få byggandslov till att bygga nya kyrkor i Egypten. Biskop Thomas berättade om kopternas situation idag och hur de ser på framtiden i ett land som genomgår stora förändringar. Han berättade följande historia:

Det var en gång en sköldpadda. Sköldpaddan hade två kompisar som var ankor. En dag så föll sköldpaddan ner i en brunn och kunde inte komma upp. Sköldpaddans två ank-kompisar kom förbi och flög runt, runt brunnen.
”Vad kan vi göra?” undrade den ena av dem.
”Om du ändå hade vingar, så kunde du flyga upp ur brunnen!” sa den andra.
”Försöka att ta tag i mig och dra upp mig!” föreslog sköldpaddan.
Men hur ankorna än försökte så fick de inget grepp om sköldpaddans hårda skal och de kunde inte hjälpa sin vän. Efter ett tag så simmade sköldpaddan på en gren och då fick han en idé.
”Om jag biter tag i grenen så kan ni greppa tag i andra hållet och flyga iväg med mig!”
”Men tänk om du tappar greppet och trillar? Du kan inte flyga.” sa en av ankorna.
”Nej,” svarade sköldpaddan, ”men jag är villig att ta den risken.”
Så sköldpaddans idé genomfördes och ankorna hjälpte sin vän. När de landade på fast mark igen så sa sköldpaddan:
”Se, jag kanske inte har några vingar, men med er hjälp så kunde jag flyga ändå!”

Sköldpaddan, sa biskop Thomas, är den koptiska kyrkan. Just nu så är de kristna i Egypten inte fria att utöva sin religion – de kan inte flyga. Ankorna är kyrkor i andra länder, där det finns religionsfrihet. Vi kan hjälpa kopterna att flyga, men en viktig del som biskop Thomas pålyste var att idén som möjliggjorde att sköldpaddan i historien kunde flyga var sköldpaddans egen. Sköldpaddan var också villig att ta risken att falla. Biskop Thomas sa rätt ut att:

”Vi möter många svårigheter och faror just nu, men vi är villiga att betala priset för vår tro.”

För mig, som bor i Sverige, är det nästan helt ofattbar att utövningen av ens tro kan innebära så stora risker. Men man hörde på biskop Thomas röst och såg i hans ögon att han menade varje ord. Han uppmanade oss att inte glömma kopternas kamp, utan visa solidaritet.

En glädjande nyhet som biskop Thomas kunde berätta var att ett Egyptiskt kristet råd håller på att bildas, för att de olika kyrkorna i Egypten ska kunna stödja varandra.

Slutligen kommer ett sista citat från biskop Thomas:

”Democracy is the responsibility of the majority to enable the minorities to express their identities.”

Solidaritet, fred och kärlek.
/Karolina Göranzon, ageravolontär i Helga Trefaldighets församling, Uppsala

How to rob Africa

Feb 4

Alternative Mining Indaba  är nu inne på sin andra dag. Vi har fått träffa massa intressanta människor som jobbar med frågor som rör gruvindustrin i Afrika. Vi har också fått lyssna till vittnesmål från lokalbefolkningen i olika gruvsamhällen som berättat om de stora utmaningar de står inför.

Här kommer vi försöka sammanfatta det vi tagit till oss under dessa två första dagar.

När ett företag vill etablera en gruva så brukar dem antingen förhandla över huvudet på lokalbefolkningen eller så försöker de övertyga lokalbefolkningen att det kommer bidra till en positiv utveckling i deras by. Oavsett vilken strategi de använder (och detta beror på vilket land de befinner sig i) så finns det än idag inte ett gruvsamhälle som kan säga att de har det bättre idag än innan gruvan kom. Oftast är det precis tvärtom.

Då mineraltillgångarna finns där lokalbefolkningen bor innebär det att de måste flytta på sig. I vissa fall bygger gruvbolagen nya hus åt dem, men dessa är dåligt byggda och efter bara några år börjar de falla sönder. I de fall de bor kvar i sina hus är risken stor att deras hus börjar spricka av sprängningarna. Gruvarbetarna får ibland bidrag för att skaffa sig en bostad då de kommer för att jobba. Oftast är dessa bidrag dock alldeles för knappa, och de fattiga svarta arbetarna köper korrigerad plåt att bygga skjul av (medan de vita som jobbar med gruvorna har råd att köpa riktiga hus). I områdena kring t.ex. Johannesburg, där många gruvor ligger, kan det bli allt mellan -1 och 35 grader. Dessutom är åskväder och hagelstormar vanliga.

Arbetet i gruvorna gör att vattnet blir förorenat vilket ökar risken för sjukdomar, både för människa och djur. De som tidigare levde på att föda upp boskap kan inte längre försörja sig på det och de som var bönder och odlade får allt sämre skörd. I Rustenberg (ett område med många platinumgruvor) har över 60% av befolkningen sökt hjälp för andningsproblem som uppstår i och med gruvdriften. Många kvinnor tvingas till prostition då de förlorat andra försörjningsmöjligheter och hiv/aids sprider sig som en löpeld.

De jobb som gruvbolagen utlovade då de ville etablera sig i byn uteblir. Vanligtvis går dessa till gästarbetare från andra länder eller större städer i landet. Dessa tar ibland med sig sina familjer, vilket skapar press på de sjukhus och skolor som finns, vilket inte gruvbolagen tar något ansvar för. De lämpar över de här externa kostnaderna på lokalsamhället.

På grund av de höga avgifterna som följer av att stänga en gruva och sanera marken överges de flesta gruvor då tillgångarna är förbrukade. Miljöproblemen kan alltså kvarstå i över hundra år efter att gruvan inte längre är produktiv. Dessutom kan schakt som är uppemot tusen meter djupa lämnas kvar mitt i vägar där barn måste gå till skolan varje dag.

 

Afrika är den mest mineralrika kontinenten i världen, och trots det har de den fattigaste befolkningen. Gruvbolagen sluter avtal med regeringen utan någon som helst transparens. Det är få som vet vad som står i dessa avtal, dock är det klart att det inte kommer lokalbefolkningen till godo.
Idag fick vi se en väldigt bra dokumentär som beskriver problemet med korruption i flera afrikanska länder. Den heter ”How to rob Africa” och kan ses här

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Civil olydnad ur ett kristet perspektiv

Jan 28
En betraktelse över söndagens epistel

Gal 2:16-21 Men vi vet att människan blir inte rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Jesus Kristus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristis och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, gast inte längre som mig själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig.

Vi blir inte rättfärdiga genom att lyda lagen, utan vi blir rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus. Till tron på Kristus tillkommer också en tro på solidaritet och ansvar för sin nästa. Jesus uppmanar oss alla till att ställa oss på de svagas sida, upprätta de förtryckta och skapa ett samhälle av rättvisa. För oss kristna är upprätthållandet av människovärdet större än nationalstatens lagar. Om lagen, konsekvenserna av lagen eller implementeringen av lagen bryter ner människovärdet, kan vi som kristna inte följa den.

Jesus botade sjuka på sabbaten, pratade med kvinnor och samarier och delade bröd med lagbrytare. Han bröt mot lagar, förordningar och han skapade nya ordningar. Nya ordningar som upprättade människovärdet. Detta är vad vi som kristna är kallade att göra.

I Sverige idag har vi lagar som reglerar vilka människor som får lov att bo inom våra gränser. Att sådana lagar ens finns kan en ha åsikter om, men om vi för en stund väljer att acceptera behovet av sådana lagar, så kan en ändå kritisera, dels lagarnas snäva omfattning, men framför allt hur lagarna tolkas och används i mötet med människor som flytt. Vårt samhälle översköljs dagligen av människor som vittnar om omänskliga och obarmhärtiga beslut där det till synes finns en ovilja att tro på människors berättelser om den situation de flytt ifrån. Trots uppenbara bevis på situationen i hemlandet eller på människors hälsa, tas beslut som helt strider mot gällande lagar. Orimliga krav ställs på den enskilda människans ansvar att bevisa flyktorsak eller identitet.

I Matt 12:10-13 säger Jesus till oss att det är tillåtet att göra gott på sabbaten, även om det är emot lagen. Detta läser jag som att det är tillåtet att bryta mot lagen om det är för att göra gott. Vi har sådana lagar i Sverige. Det är nämligen tillåtet att gripa in om det är för att förhindra ett större brott. Ett sådant brott kan vara de mot de mänskliga rättigheterna. Att skicka tillbaka människor till en situation som var så grym och ohållbar att de valde att bryta upp från allt de hade för att undkomma det är ett sådant brott. Vad kan vi då göra för att förhindra detta? Det är frågan vi måste ställa oss. Tror vi på Jesus så blir aktion mot dessa upprepade lagbrytelser konsekvensen. Att gömma flyktingar eller tillhanda hålla sjukvård för dem är inte olagligt i Sverige, att blockera utfarter för att rent fysiskt förhindra tvångsutvisningar kan vara ohörsamhet mot ordningsmakten. För mig som kristen är dock lagen inte relevant, människan är relevant. I apostalgärningarna så säger Petrus och apostlarna, då de ställs tillsvars för att de undervisar Jesu lära ‘man måste lyda Gud mer än människor’ Så jag säger: Länge leve ohörsamheten!

Sverige är det land i världen som exporterar flest vapen per capita. Vi är alltså världsbäst på att sälja vapen. Sveriges vapenexport har ökat med 350% sedan 2001 och vi säljer vapen till länder som Saudiarabien, USA och Bahrain. Detta trots att vi har en lag som förbjuder export av vapen till länder i krig, diktaturer eller länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Detta är möjligt med hjälp av kryphål i lagen och så kallade undantag. Undantag som numera görs på rullande band.

Vapen används för att döda, ta liv med. Det är ingen hemlighet eller något som varken vi eller våra politiker är omedvetna om. Enda anledningen för ett vapen att tillverkas är för att döda med, alternativt att hota att döda. Varje dag dör över 2000 människor i väpnat våld runt om i världen. Som kristen kan jag inte låta detta pågå. Jag kan tyvärr heller inte lita på att Sveriges politiker ska göra något åt det, de tjänar ju pengar på dessa konflikten via vapenexporten. Vad kan då jag som kristen göra? Jo jag kan göra som det står i bibeln, närmare bestämt i Mika 4:3, nämligen att smida om svärd till plogbillar. Plogbillsrörelsen startade 1980 i USA och kom till Sverige några år senare. De inspirerades av orden i Mika och Jesaja och började avrusta vapen för att rädda liv, människoliv. Genom att agera öppet och inte fly ifrån böter och fängelse utmanas bilden av straffet som något farligt och något som en vill undvika. Istället inspirerar de till att medvetet och öppet bryta mot lagar som i sin tur bryter mot mänskliga rättigheter för att skapa nya ordningar (precis som Jesus gjorde). Nya ordningar där tron på handlingar som upprätthåller människovärdet är starkare än rädslan för eventuella konsekvenser.

Det finns de som hävdar att allt vi gör grundar sig i en av två grundkänslor. Kärlek eller rädsla. Att vara kristen är för mig att våga leva mitt liv av kärlek.

Därför måste jag agera mot sådana uppenbara och ofattbara kränkningar som pågår i vårt land, i vår värld, även om jag är rädd för konsekvenserna. Det räcker inte med att å ena sidan protestera och å andra sidan fortsätta lyda. Så länge jag lyder är jag en del av upprätthållandet av detta obarmhärtiga samhälle. Jag måste agera, jag måste skapa det samhälle som jag vill ha, jag måste leva mitt liv av kärlek. Eller som Jesus sa, jag måste göra gott, även om det är sabbat.

Bön: Jesus, ge oss styrka, tro, mod och hopp

  • Styrkan att ta striden där den som bäst behövs. Striden för dessa våra minsta som sökt skydd hos oss och nu är i myndigheternas våld.
  • Ge oss tro på att din väg är den sanna och ge oss modet att vandra den. Modet att leva av kärlek och inte av rädsla.
  • Modet att stå upp för det vi tror på, modet att stå upp för dig.
  • Herre ge oss också hopp. Hopp om en framtid där kärlek och solidaritet råder. Hopp om en värld där vi inte behöver kämpa. Hopp om Guds rike på jorden.

Lisa Gerenmark, ageravolontär i Mössebergs församling