Barn är inte turistattraktioner

Foto: Live Brathovde

Foto: Live Brathovde

Han sitter precis framför mig. Det är max en halv meter mellan mig och honom. Han. Den skandinaviske mannen som om några minuter ska åtalas för köp av sex av barn. 19 st fall. Han som tidigare bara varit ”danske Lars” sitter nu här och är lika verklig som alla oss andra i rättssalen. Den person som jag känt sådan avsky och ilska mot, vars handlingar får mig att vilja gråta och glömma bort världen, han är nu här. Och vad som skrämmer mig ännu mer, han känns så vanlig.

Han skulle lika gärna kunna vara mannen jag satt bakom på bussen när jag åkte till tågstationen. Eller han som stod framför mig i kassakön i mataffären. Deras ryggtavlor är det ingen skillnad på. De ser precis likadana ut. Men inuti är det något som skiljer dem åt, det måste det vara. För man köper inte sex av barn. Man reser inte halva jorden runt för att kunna utnyttja andra människor, speciellt inte barn, i en utsatt situation. Man gör inte så. Det är det som skiljer danske Lars mot de andra.

Vi väntar på att rättegången ska börja. Danske Lars sitter och småpratar och skrattar ihop med sin vän som är med i rättssalen. Han tycks vara helt oberörd. Hur är det ens möjligt? Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mina känslor. Innerst inne skulle jag vilja ta saken i egna händer och säga honom det jag känner inombords. Att ge honom en lagom hård spark i ryggen känns också lite frestande. Men det gör jag inte. Till skillnad från honom har jag någon form av respekt för och värdigt beteende mot andra människor. Även om det just med honom känns lite svårt.

Till slut börjar det. Domaren kommer in, alla i rummet ställer sig upp och läser en bön och sedan ges ordet till advokaten som företräder ECPAT och barnen. Men nästan lika snabbt som det började tar det också slut. Rättegången skjuts upp en månad. Danske Lars lämnar salen direkt ihop med sin försvarare. Och vi går snart också ut. Advokaten säger att detta var bra för hennes del och att hon tror att hon kommer kunna få honom dömd. Jag hoppas att hon har rätt.

Rummet i Tagbilaran Hall of Justice. Foto: Live Brathovde

Rummet i Tagbilaran Hall of Justice. Foto: Live Brathovde

Senare på dagen möter vi några av de barn som blivit utsatta för danske Lars och andra västerländska män som kommit hit till Filippinerna för att köpa sex av barn. Tyvärr är det både många män som kommit och kommer hit och många barn som blir offer för dem. Barnsexturismen växer och ökar precis som antalet hotell och turister.

Mötet med barnen gör ont. De ser också så vanliga ut. De ser precis ut som barnen jag hade i simskola, barnen som kom till juniorgruppen och ungdomarna som varit mina konfirmander. Men det som de varit med om gör att de bär med sig saker som inget barn borde erfara. För ett barn ska inte behöva utsättas för det de varit med om. Ingen. Aldrig.

Vi åker ganska snart vidare men den lilla tjejen, som var fyra år då hon första gången utsattes för detta hemska brott, kommer sitta kvar på min näthinna för lång tid framöver. Fyra år gammal och sedan pågick det flera år. Tänker på min lilla granne som är fyra år och för några dagar sedan kom och ringde på dörren utklädd till påskkärring och gav mig en påskteckning. Det går inte att fortsätta tänka. Detta är för absurt. Det finns inte. Det borde inte få finnas.

Allt från idag är svårt att ta in. Har nog inte förstått allt jag mött. Jag undrar ens om det går att förstå. Mer än att det är en märklig värld vi lever i där detta kan få existera. Det är absurt. Helt absurt.

Men mitt i allt detta finns det ändå något som ger mig hopp. De människor som varit med oss från ECPAT och som varje dag kämpar för barnens rätt och att inga ska behöva drabbas av detta, de är verkligen hjältar. De ger hopp. Både det och dem behövs. För barnens skull.

ECPAT Philippines startades av Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med Filippinernas kristna råd. Svenska kyrkans internationella arbete stöder verksamheten finansiellt. Om du vill lära mer om ECPAT Philippines, besök deras hemsida.

Veronica Pålsson
Ageravolontär

Wageni ni baraka = Gäster är välsignelser

Gäster var precis vad vi var när vi, 18 internationellt engagerade människor från Stockholms stift, besökte det norra stiftet i Lutherska kyrkan i Tanzania i januari i år. Vid Kilimanjaros sluttning bodde vi och syftet med denna resa var att fördjupa de mångåriga samarbete som redan finns mellan båda våra kyrkor samt att besöka olika projekt som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete.

.

Kilimanjaro

Berget Kilimanjaro såg vi varje dag när vi vaknade. Foto: Staffan Törnqvist

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

 .
Jag fick se exempel på en kyrka som arbetade holistiskt, och tog hänsyn till hela människan. Förutom gudstjänst och sådana traditionella kyrkliga aktiviteter, så drev kyrkan både sjukhus, skolor, hade odlingar av olika grödor och livsmedel samt vattenpumpar. Nedan kan du se en bild från Chekereni församling, hit kunde människor komma och få rent vatten. För mindre än en svensk krona fick de fylla 60 liter vatten.
.
Vattenpump vid Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

Godwin Chonjo, engagerad volontär vid vattenpumpen i Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Ett konkret arbete som utförs med stöd från Svenska kyrkan är Ko & Kalv-projektet. Kortfattat går det ut på att en familj får en dräktig ko av kyrkan (eller en get). Kalven ges (efter lämplig tid) tillbaks till kyrkan för att på så sätt kunna ges vidare, medan ursprungsfamiljen får behålla sin ko. Familjen får utbildning i mejeriproduktion och djurhållning, och kan sälja mjölken och få en inkomst. Djurens avföring kan användas till biogasproduktion och även som gödsel på grödor som odlas. Vi besökte 2 gårdar, och båda dessa gårdarna hade verkligen ett kretsloppstänk integrerat i hela gården.
.
Getter

Getter kunde också ingå i Ko & Kalv-projektet. Foto Staffan Törnqvist

 .
Att vi människor föds i olika delar av världen med olika förutsättningar är jag medveten om, detta blev dock ännu mer påtagligt under resans gång. Det var inte självklart att alla invånare i Tanzania hade elektricitet eller rinnande vatten, men på vårt hotell fanns det möjlighet att duscha varje dag, vilket en gärna gjorde eftersom det var runt 30 grader dagligen. Jag vet att jag är priviligerad (Bortskämd? Van vid min livsstil?). Detta gäller både materiellt, när jag tänker på hur många saker jag har hemma, men även tillgången till rent vatten och livsmedel. Det faktum att jag kan gå till affären och handla i princip vad som helst utan att behöva ta hänsyn till om det är säsong eller vilket land varan kommer ifrån… är det inte rätt konstigt egentligen?
.
Mat

Ris och kyckling: standard på tallriken. Foto Staffan Törnqvist

Mat 2

En kan äta det mesta med sked. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Jag är tacksam för allt jag fick vara med om. Jag är tacksam för att vi blev så vänligt emottagna på alla ställen där vi gjorde besök. Det var flera människor vi träffade som uttryckte att wageni ni baraka = gäster är väsignelser. Gäster för alltid något gott med sig. Det tar jag med mig hem!
 .
Avslutningsvis kommer här lite nyheter! Dels fick vi äran att vara med på ärkebiskopsinstallationen av den numera ”presiding bishop” Fredrick Shoo. Dessutom var Eva Brunne, Stockholms stifts biskop nere i Tanzania samtidigt med oss för att signera ett vänstiftsavtal med det norra stiftet i lutherska kyrkan i Tanzania. De två stiften (och länderna med för den delen) har haft ett samarbete länge men nu finns det på print och undertecknat. Förhoppningsvis kan detta leda till ännu fler intressanta utbyten i framtiden. Vänstiftsavtalet tar upp 3 huvudområden:
.
  • Att be för varandra, särskilt med tanke på vårt gemensamma ansvar för klimatet.
  • Att utveckla lärande i kristen tro och kristet liv.
  • Att främja kvinnors möjligheter att utöva ledarskap på olika positioner i kyrka och samhälle.
Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

 

 

 

Ta hand om er där ute!
Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholms stift