Skrivet den 7 april
Sex år. Sex år har jag varit till påsklägret på Sandviken med sku Karlstad. Alltid lika glad och förväntansfull när jag kommer dit, lika ledsen när jag åker. Jag undrar om de finns något som kallas ptld (post-traumatic lägerdepression). Tidigare år har jag alltid varit deltagare, lika främmande från vad som händer bakom kulisserna som alla andra. Men förra året åkte jag med som församlingsledare och likaså i år. Jag tror det är som de andra ledarna säger; ”när du väl kommit till en ledarsamling, då kommer du inte därifrån sen”. Men det här året blev annorlunda, innan påsklägret blev jag tillfrågad om jag ville hålla ett föredrag om miljön under lägret med fokus på ”Varför ska jag bry mig?!”.
Jag har haft föredrag tidigare om samma ämne, men den här gången var de annorlunda. Av alla de 79 deltagarna på lägret känner jag de flesta rätt väl (påsklägret slår aldrig fel! Vänförfrågningar på Facebook någon?) och när man ska tala inför så många vänner, gamla som nya skapar man direkt en nervositet. En nervositet byggd på en prestationsförmåga man tvivlar på när man står öga mot öga med människor man känner rätt väl.
Men samtidigt ger det en lika stor känsla av drivkraft. En ny utmaning, ett mål att nå. Ofta brukar känslor ha två sidor, precis som på ett mynt. I det här fallet en känsla av oro och en känsla av utmaning och kanske är det precis vad som behövs? En balans mellan båda känslorna. Det får mig att tänka Aristoteles och hur han förklarade moralen som olika dygder som behövde vara i rätt balans för att få fram de rätta moraliska besluten. Mod utan feghet eller dumdristighet, givmild utan snålhet eller slösande.
Men när man står längst fram och blickar ut över alla ansikten, öron och ögon som alla valt att rikta sin uppmärksamhet mot endast en person och vad denne har att säga då släpper alla tvivel. Då släpper alla tankar som inte har med vad man vill förmedla och då är det bara att köra och runt en timme senare, då var det över och förhoppningsvis har alla i rummet gått därifrån med en erfarenhet mer och en ännu större vilja att agera.
Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
En dag av stillhet, eftertanke och miljö där Jesus död på korset påminner oss om hans uppoffring för att rädda alla människor på jorden och därmed också en uppmaning till oss att göra detsamma. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Kenth Sanfridsson, ageravolontär Stora Kils församling
Lämna ett svar