Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag och min lilla väska. Jag har inte många ägodelar med mig, bara det viktigast så att jag klarar mig. En ryggsäck på ryggen och en väska i handen, det är allt jag har med mig. Mer är svår att ha när en är på resande fot.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag ska lämna ett land där jag är främling, där jag inte förstår språket och kulturen är annorlunda mot därifrån jag kommer. Bege mig till en tryggare plats där jag vet att det finns människor som väntar på mig och bryr sig om mig.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Men jag har inte passet med mig. Det ligger kvar hemma. I lådan bredvid sängen. Men det spelar ingen roll. Inte för mig.
Fram till de två sista meningarna hade den här berättelsen kunnat vara någon annans, en människa på flykt. Med bara några få ägodelar med sig, en känsla av att vara främling i de länder en passerar och en längtan efter att komma till sitt mål där kanske nära och kära redan väntar. För många är Sverige det målet. Landet en vill till. Men resan dit är mycket mer problematisk än vad den är för mig.
Jag är nu på väg hem efter en helgs studieresa i Danmark. Snart ska jag korsa gränsen för att komma hem till min trygga tillvaro. Utan problem kan jag resa från ett land till ett annat.
Efter gränsen kommer Malmö. En stad med en station som de senaste veckorna fått ta emot tusentals människor som flytt från sina hemländer, som kanske riskerat sina liv för att komma till Sverige. Jag svischar förbi Malmö och vidare hem till min trygga studentbubbla i Lund. Men var fortsätter deras resa efter Malmö station? Vad väntar dem nu, imorgon, nästa vecka, i framtiden? Frågorna är många men svaren få.
Vi har korsat samma gräns. Jag precis som dem har tagit mig från ett land till ett annat. Jag precis som dem önskar en trygg tillvaro med nära och kära, där jag får vara mig själv och respekteras för den jag är. Men av någon anledning är inte jag som dem. Någon bestämmer att det är skillnad på oss. Att vi inte ska kunna hoppas och förvänta oss samma sak av morgondagen.
Är det det här som är livets lotteri? Att jag bara på grund av tur ska kunna röra mig fritt, korsa gränser hit och dit och tryggt kunna återvända till mitt hem. Att det är pga. deras nitlott som de tvingas leva i oro och ovisshet över vad som väntar och kommer att ske. Är det detta som är livets lotteri? Då finns det två saker att säga. Livets lotteri är fruktansvärt orättvist och handlar bara om tur. Jag har haft tur.
Veronica Pålsson
Ageravolontär för en rättvisare värld
Lämna ett svar