Alternative Mining Indaba är nu inne på sin andra dag. Vi har fått träffa massa intressanta människor som jobbar med frågor som rör gruvindustrin i Afrika. Vi har också fått lyssna till vittnesmål från lokalbefolkningen i olika gruvsamhällen som berättat om de stora utmaningar de står inför.
Här kommer vi försöka sammanfatta det vi tagit till oss under dessa två första dagar.
När ett företag vill etablera en gruva så brukar dem antingen förhandla över huvudet på lokalbefolkningen eller så försöker de övertyga lokalbefolkningen att det kommer bidra till en positiv utveckling i deras by. Oavsett vilken strategi de använder (och detta beror på vilket land de befinner sig i) så finns det än idag inte ett gruvsamhälle som kan säga att de har det bättre idag än innan gruvan kom. Oftast är det precis tvärtom.
Då mineraltillgångarna finns där lokalbefolkningen bor innebär det att de måste flytta på sig. I vissa fall bygger gruvbolagen nya hus åt dem, men dessa är dåligt byggda och efter bara några år börjar de falla sönder. I de fall de bor kvar i sina hus är risken stor att deras hus börjar spricka av sprängningarna. Gruvarbetarna får ibland bidrag för att skaffa sig en bostad då de kommer för att jobba. Oftast är dessa bidrag dock alldeles för knappa, och de fattiga svarta arbetarna köper korrigerad plåt att bygga skjul av (medan de vita som jobbar med gruvorna har råd att köpa riktiga hus). I områdena kring t.ex. Johannesburg, där många gruvor ligger, kan det bli allt mellan -1 och 35 grader. Dessutom är åskväder och hagelstormar vanliga.
Arbetet i gruvorna gör att vattnet blir förorenat vilket ökar risken för sjukdomar, både för människa och djur. De som tidigare levde på att föda upp boskap kan inte längre försörja sig på det och de som var bönder och odlade får allt sämre skörd. I Rustenberg (ett område med många platinumgruvor) har över 60% av befolkningen sökt hjälp för andningsproblem som uppstår i och med gruvdriften. Många kvinnor tvingas till prostition då de förlorat andra försörjningsmöjligheter och hiv/aids sprider sig som en löpeld.
De jobb som gruvbolagen utlovade då de ville etablera sig i byn uteblir. Vanligtvis går dessa till gästarbetare från andra länder eller större städer i landet. Dessa tar ibland med sig sina familjer, vilket skapar press på de sjukhus och skolor som finns, vilket inte gruvbolagen tar något ansvar för. De lämpar över de här externa kostnaderna på lokalsamhället.
På grund av de höga avgifterna som följer av att stänga en gruva och sanera marken överges de flesta gruvor då tillgångarna är förbrukade. Miljöproblemen kan alltså kvarstå i över hundra år efter att gruvan inte längre är produktiv. Dessutom kan schakt som är uppemot tusen meter djupa lämnas kvar mitt i vägar där barn måste gå till skolan varje dag.
Afrika är den mest mineralrika kontinenten i världen, och trots det har de den fattigaste befolkningen. Gruvbolagen sluter avtal med regeringen utan någon som helst transparens. Det är få som vet vad som står i dessa avtal, dock är det klart att det inte kommer lokalbefolkningen till godo.
Idag fick vi se en väldigt bra dokumentär som beskriver problemet med korruption i flera afrikanska länder. Den heter ”How to rob Africa” och kan ses här
Lämna ett svar