Hur uppfattas vi, som på vår fritid är engagerade för de frågor som vi tycker är viktiga, av människor som befinner sig runt omkring? Ofta och på många sätt lovprisas det ideella engagemanget högt och ljudligt i olika sammanhang vilket är fantastiskt och lämpligt. Vi som ställer upp med vår tid och kraft för att vi ser ett behov som behöver fyllas utför ett arbete som är grundläggande för ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle oavsett om det handlar om insamling, läxläsning, bakning, träning eller informationsspridning.
Jag är precis hemkommen från Mötesplats engagemang (#mplengagemang) som arrangerades av Sensus studieförbund och Sigtunastiftelsen. Där samtalade och workshoppade ett glatt gäng om engagemang i samtiden och framtiden i underbar miljö.
En tanke om engagemang som slog mig är att det är uppskattat att vara engagerad för olika frågor, men det är viktigt att vara det på ett sätt som inte sticker ut för mycket. I ett samtal kring femrättersmiddagsbordet fick jag klart för mig att ”idealist” inte är en särskilt föredömlig personlighetstyp i just den kretsen av idéburna organisationer. Anledningen till det verkar vara att sådana personer lätt ger upphov till skuldkänslor hos andra. Att vilja och göra mer än det som av många andra anses bekvämt är för utmanade och därmed inte lika välkommet som det mer ljumma engagemanget.
En annan personlighetstyp som inte heller är att föredra i de aktivas mötesrum är de som har varit med en, vad vissa anser, alldeles för lång tid. De som har lagt ner många år av sitt liv i en organisation kan ses som en stoppkloss och ett hinder för de nya fräscha krafter som är önskvärda för att organisationen ska kunna lyftas med i de blåsande förändringsvindarna.
Visst är skuldkänslor och så-har-vi-alltid-gjort-och-du-är-ung-ny-och-oerfaren-så-därför-lyssnar-jag-inte-på-dig-attityd stora hinder för att sprida lust och vilja att möta samhälleliga behov. Samtidigt har jag svårt att se det nyttiga i att klaga på dem som vill mest, som är lojala och som strävar efter att inte enbart snacka utan också leva förändringen, konkret i handling, i det vardagliga livet.
Mitt tips till dig som vill engagera andra är att uppmuntra, stödja och ge konstruktiv återkoppling till oss som vill något. Jag tänker skriva en debattartikel om köttkonsumtion och klimatkris.
Ellen Skånberg
@ellenskanberg
Lämna ett svar