Wageni ni baraka = Gäster är välsignelser

Gäster var precis vad vi var när vi, 18 internationellt engagerade människor från Stockholms stift, besökte det norra stiftet i Lutherska kyrkan i Tanzania i januari i år. Vid Kilimanjaros sluttning bodde vi och syftet med denna resa var att fördjupa de mångåriga samarbete som redan finns mellan båda våra kyrkor samt att besöka olika projekt som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete.

.

Kilimanjaro

Berget Kilimanjaro såg vi varje dag när vi vaknade. Foto: Staffan Törnqvist

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

Gruppen på Coffee Union, där de sålde Fairtradekaffe. Foto: Daniel Andersson

 .
Jag fick se exempel på en kyrka som arbetade holistiskt, och tog hänsyn till hela människan. Förutom gudstjänst och sådana traditionella kyrkliga aktiviteter, så drev kyrkan både sjukhus, skolor, hade odlingar av olika grödor och livsmedel samt vattenpumpar. Nedan kan du se en bild från Chekereni församling, hit kunde människor komma och få rent vatten. För mindre än en svensk krona fick de fylla 60 liter vatten.
.
Vattenpump vid Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

Godwin Chonjo, engagerad volontär vid vattenpumpen i Chekereni församling. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Ett konkret arbete som utförs med stöd från Svenska kyrkan är Ko & Kalv-projektet. Kortfattat går det ut på att en familj får en dräktig ko av kyrkan (eller en get). Kalven ges (efter lämplig tid) tillbaks till kyrkan för att på så sätt kunna ges vidare, medan ursprungsfamiljen får behålla sin ko. Familjen får utbildning i mejeriproduktion och djurhållning, och kan sälja mjölken och få en inkomst. Djurens avföring kan användas till biogasproduktion och även som gödsel på grödor som odlas. Vi besökte 2 gårdar, och båda dessa gårdarna hade verkligen ett kretsloppstänk integrerat i hela gården.
.
Getter

Getter kunde också ingå i Ko & Kalv-projektet. Foto Staffan Törnqvist

 .
Att vi människor föds i olika delar av världen med olika förutsättningar är jag medveten om, detta blev dock ännu mer påtagligt under resans gång. Det var inte självklart att alla invånare i Tanzania hade elektricitet eller rinnande vatten, men på vårt hotell fanns det möjlighet att duscha varje dag, vilket en gärna gjorde eftersom det var runt 30 grader dagligen. Jag vet att jag är priviligerad (Bortskämd? Van vid min livsstil?). Detta gäller både materiellt, när jag tänker på hur många saker jag har hemma, men även tillgången till rent vatten och livsmedel. Det faktum att jag kan gå till affären och handla i princip vad som helst utan att behöva ta hänsyn till om det är säsong eller vilket land varan kommer ifrån… är det inte rätt konstigt egentligen?
.
Mat

Ris och kyckling: standard på tallriken. Foto Staffan Törnqvist

Mat 2

En kan äta det mesta med sked. Foto: Staffan Törnqvist

 .
Jag är tacksam för allt jag fick vara med om. Jag är tacksam för att vi blev så vänligt emottagna på alla ställen där vi gjorde besök. Det var flera människor vi träffade som uttryckte att wageni ni baraka = gäster är väsignelser. Gäster för alltid något gott med sig. Det tar jag med mig hem!
 .
Avslutningsvis kommer här lite nyheter! Dels fick vi äran att vara med på ärkebiskopsinstallationen av den numera ”presiding bishop” Fredrick Shoo. Dessutom var Eva Brunne, Stockholms stifts biskop nere i Tanzania samtidigt med oss för att signera ett vänstiftsavtal med det norra stiftet i lutherska kyrkan i Tanzania. De två stiften (och länderna med för den delen) har haft ett samarbete länge men nu finns det på print och undertecknat. Förhoppningsvis kan detta leda till ännu fler intressanta utbyten i framtiden. Vänstiftsavtalet tar upp 3 huvudområden:
.
  • Att be för varandra, särskilt med tanke på vårt gemensamma ansvar för klimatet.
  • Att utveckla lärande i kristen tro och kristet liv.
  • Att främja kvinnors möjligheter att utöva ledarskap på olika positioner i kyrka och samhälle.
Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

Jag i början på den 5 timmar långa ärkebiskopsvigningen. Foto: Staffan Törnqvist

 

 

 

Ta hand om er där ute!
Lena Johansson, Ageravolontär i Stockholms stift

Ljuset måste vara starkare än mörkret

Det gör ont. Riktigt ont. Åter igen försöker det där mörkret tränga in i vår värld, just den dag då vi firar att ljuset vunnit över mörkret, livet över döden, det onda över det goda. Dagen då vi firar uppståndelsen och livet blev dagen då många människor fick möta döden. Av dem flera barn. Alla oskyldiga. Det gör ont. Riktigt ont. Mitt hjärta känner med offren för attentatet i Lahore i Pakistan. Mitt hjärta gör ont.

Hösten 2014 hade jag förmånen att få åka till Pakistan och just Lahore för att representera Svenska Kyrkans Unga på en ungdomskonferens för kristna ungdomar. Det blev en vecka full av intressanta möten, givande samtal och berörande berättelser. Möjligheten att få möta människor världen över är en fantastisk förmån och det är inget annat jag lärt mig så mycket av som att dela tankar, liv och tro med medmänniskor runt om i världen. Det är i dessa möten en förstår hur mycket gemensamt vi har, hur lika vi är varandra.

Denna känsla av gemenskap med medmänniskor gör tragedier som den vi såg igår, och många andra dagar, svåra att förstå och ta in. Familjer och vänner hade samlats i en av stadens parker för att fira påskens glada budskap tillsammans. Barn lekte på lekplatsen, vänner satt och pratade, familjer som inte setts på ett tag var åter tillsammans. Allt var fest, frid och fröjd. Tills det som inte får hända händer. I ett enda ögonblick förändras allt. I barnens del av parken, vid lekplatsen, sker attentatet. Liv byts mot död. Glädje byts mot sorg. De senaste siffrorna säger minst 72 döda. Av dem 29 barn. 29 oskyldiga barn.

Kristna lever som en minoritet i Pakistan. Under mitt besök i Lahore fick jag höra historier från unga som gamla om vilken utsatthet detta kan innebära. Kyrkor som bränns ner, diskriminering, hot och en ständig rädsla. En kan försöka att förstå men det går inte. På ett sätt har vi som kristna så mycket gemensamt. Vi tror på samma Gud, delar samma skrift, sjunger sånger med samma budskap och är en del av samma världsvida kyrka och familj. Och samtidigt lever vi i så olika verkligheter. Min tro som jag tar för givet, kan för någon annan innebära rädsla, besvär och lidande. Igår betydde den död för några.

Vad jag hört än så länge är det ingen av dem jag lärde känna bra under mitt besök som är bland attentatets offer. Men kanske är det någon av flickorna som jag satt och pratade med om flickors rättigheter och möjligheter till utbildning. Kanske någon i församlingen där vi firande mässa. Kanske något av barnen på Church of Pakistans skola som vi besökte. Med största sannolikhet har jag åkt förbi parken där det hände och troligt är att jag då tänkte ”åh vilken trevlig plats att vara på med familj och vänner”.

Även om Pakistan ligger på andra sidan jorden, långt bort från mitt trygga och glädjefyllda påskfirande här i Sverige, kom gårdagens attack väldigt nära. Band mellan människor är strakare än geografiska avstånd och igår gjorde sig mina band till mina systrar och bröder i Pakistan sig påminda.

Påsken ska vara en glädjens högtid. Runt om i värden har vi gemensamt firat att Jesus Kristus har uppstått. Kristna har förenats i glädjen över att livet än en gång visat sig vara starkare än döden. Jag har gjort det och det gjorde människorna i parken i Pakistan också. När mörkret nu ändå försöker sig tränga sig in i våra liv är det just hoppet om ljus och liv som vi måste bevara. Vi måste låta påskens glada budskap vara det som visar riktningen i vår vardag. Världen kan verka mörk, det kan göra ont i hjärtat och hopplösheten vara stor. Men vi måste låta den där gnistan lysa, den som aldrig kommer att slockna hur eländigt det än kan verka, uppståndelsens låga. Av många små lågor hos var och en av oss kan vi bilda ett stort ljus, ett ljus som ska lysa starkt och tillsammans med det sanna ljuset kommer vi att övervinna mörkret.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.(Joh 1:5)

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. (Ps 23:4)

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Hebreerbrevet 13:3

Detta var det bibelord som Taizé igår delade med sig av i sin app. När jag läste det fastnade det direkt. Det hade något extra viktigt att säga mig just nu.

Som om ni var fångar med dem, som om det gällde er egen kropp. I vår värld pågår både krig och katastrofer. Folk är drabbade av konflikter, svält och naturkatastrofer till följd av klimatförändringarna. Människor är på flykt med förhoppning om ett tryggare och säkrare liv, bort från en tillvaro där mänskliga rättigheter kränks, en osäkerhet där man inte vet om man kommer överleva dagen. Kan vi förstå vilken situation de här människorna befinner sig i? Kan vi sätta oss in i hur deras liv ser ut?

Tänk på dem som är drabbade av torkan på Afrikas horn, som om det var vi som inte hade mat för dagen och fick gå och lägga oss hungriga.

Tänk på dem som flyr från krig och konflikter, som om det var vi som levde bland bomber, skottlossningar och ständiga strider ute på gatan.

Tänk på dem som drabbats av tyfoner och andra naturkatastrofer, som om det var vi som förlorat allt vi ägde när vattenmassorna och stormarna kom.

Tänk på dem som ständigt får sina mänskliga rättigheter kränkta, som om det var vi som inte kunde uttrycka oss fritt, gå till skolan eller älska vem vi vill.

Jag tror inte vi helt kan förstå allt som sker i världen, hur människor mår och vad vissa tvingas uppleva, erfara och ta sig igenom. Men vi måste i alla fall försöka. Världen behöver att vi hjälps åt och genom ett försök att sätta oss in i våra medmänniskors situation inser vi att solidaritet och att vi bidrar med den hjälpen vi kan är enda vägen vi kan gå.

Vi kan inte helt förstå rädslan av att sätta sig i en gummibåt och ge sig ut på ett mörkt hav, att hela tiden oroa sig över att inte kunna förse sin familj med mat eller att inte få tro och tycka vad man vill. Men det vi kan förstå är att detta inte är den värld vi vill se och att vi då måste jobba för en förändring. För tänk om det varit vi.

Versen som är precis innan i Hebreerbrevets trettonde kapitel kan också ge oss en tanke om alla de människor som finns runt omkring oss i vår vardag, både nära och långt bort. ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Dubbel kärlek blir dubbelt så bra!

På söndag är det alla hjärtans dag. En dag då många väljer att visa lite extra mycket kärlek till de människor vi tycker om. På senare tid har detta blivit en dag som allt mer kommit att förknippas med konsumtion av olika slag. Nallar med hjärtan, blombuketter och askar med geléhjärtan inhandlas för att bli presenter till de vi vill visa vår kärlek till.

Men hur kärleksfulla är egentligen alla presenter? Om den lilla nallen är sytt av ett barn, blommorna besprutade med kemikalier och chokladen tillverkad på kakaobönor där odlaren går och lägger sig hungrig varje dag för att lönen är för låg, hur mycket kärlek är det då i presenten? Är det fortfarande lika trevligt att få en present om vi vet vilken historia som finns bakom det som är inslaget i paketet?

Men som tur är finns det alternativ. Det finns flera sätt där vi kan visa dubbel kärlek med dem vi vill uppvakta på alla hjärtans dag. Både de personer i vår närhet som vi tycker om och andra människor på vår jord. Med lite fantasi och kreativitet kan vi få både snällare, roligare och mer kärleksfulla alla hjärtans dag presenter.

Varför detta fokus på handel och konsumtion under denna dag? Det finaste vi kan ge är ofta att dela med oss av oss själva och göra saker tillsammans. Bjud på en hemmagjord fika eller egenlagad middag och gör den extra kärleksfull genom att laga vegetariskt eller veganskt, ekologiskt och närproducerat. Vill du ha tips på goda recept kan du ta en titt i vår Kristen Vegetarisk kokbok. http://svenskakyrkansunga.se/fordjupning/material/globalt/kristen-vegetarisk-kokbok-2/

Upplevelser är något vi länge kan se tillbaka på och glädjas åt medan geléhjärtana snabbt tar slut. Ha en mysig filmkväll, gå på en härlig promenad i naturen, spela sällskapsspel eller gå på ett museum och lär er något nytt. Det finns mycket vi kan göra tillsammans och samtidigt som vi visar omtanke till de vi tycker om undviker vi att bidra till onödig konsumtion som tär på jordens resurser.

En hemmagjord present är ofta mycket uppskattad. En stickad halsduk för kyliga vinterdagar, ett foto på dig och personen du tycker om, en påse med hembakade rosa cupcakes eller kanske en egenskriven dikt eller sång där du formulerar med egna ord vad någon betyder för dig.

Men alla har kanske inte tiden att sticka en halsduk eller förbereda en egen middag. Vill vi köpa något kan vi fortfarande göra det med dubbel kärlek. Fairtrade har många alternativ till alla hjärtans dag presenter där vi kan visa kärlek både till den som får presenten och den som varit med och tagit fram den. Rosor, choklad, annat godis och mycket mycket mer. Idag har de flesta butiker Fairtrademärkta varor och i de städer med speciella Fairtradebutiker finns en guldgruva med möjliga presenter, allt från praliner till mjukisdjur.

Att bli uppvaktad och få uppvakta någon på alla hjärtans dag är något fint men tyvärr inget alla kommer att få vara en del av på söndag. Ensamhet blir ett allt större problem i dagens samhälle och en dag som alla hjärtans dag blir det än mer tydligt.

Att visa kärlek till den som annars inte skulle få någon kan vara bland det viktigaste vi kan göra nu på söndag. Höra av oss till en vän vi inte talat med på länge, hälsa på en person som vi vet inte har så många vänner eller göra något för de personer som nu kommit till Sverige och kan behöva lite extra kärlek efter att ha kommit från en vardag full av oroligheter och utsatthet.

Alla hjärtans dag är så mycket mer än handel och konsumtion. Det är en dag då vi lite extra mycket kan visa uppskattning och kärlek till de personer som är en del av våra liv. Både de som är nära och vi träffar dagligen men också de som vi aldrig får möta men som ändå har en helt avgörande roll i vår vardag.

Alla hjärtans dag är en dag för kärlek. Om det dessutom kan vara dubbel kärlek så är det självklart dubbelt så bra!

Och kom ihåg, varje dag kan vara en alla hjärtans dag, en dag full med kärlek till våra medmänniskor!

 

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Så mycket bättre

För några veckor sedan innan jag åkte till Kenya och deltog i cykelkaravanen för kampanjen ’We have faith, act now for climate justice” satt jag liksom många andra svenskar bekvämt i TV-soffan och tittade på det populära programmet ”Så mycket bättre”. Genom TV-rutan kunde jag se och höra Lisa Nilsson sjunga sin version av Evert Taubes sång ”Änglamark” som går såhär:

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
låt dem få leva, de är ju så sköna.

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar.
Låt fåglar flyga och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma bland bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Texten får en att tänka på att vi har en jord att ta hand om. Men hur går det egentligen med det? Jordens klimat har förvisso skiftat mellan extremer under årmiljoner och livsformerna har varierat men nu påverkar vi människor i hög grad dessa storskaliga skeenden. Den globala uppvärmningen orsakas enligt FN:s klimatpanel IPCC av mänsklig aktivitet; genom utsläpp av växthusgaser, nedhuggning av skogar, utarmning av mark och andra typer av naturlig vegetation. Det är industriländerna som årligen står för drygt hälften av utsläppen av växthusgaser. Dock är det inte industriländerna som drabbas värst av klimatförändringarnas effekter utan det är de mest fattiga och utsatta samhällena som gör det.

Under cykelresan genom Kenya träffade jag människor som berättade om hur kännbara klimateffekterna är för dem. En kvinna från Uganda som jag går med sida vid sida under klimatmarschen i Nairobi berättar om hur hennes by nyligen drabbas av översvämningar som resulterat i att flera hus sjunkit ihop och spolats bort. Hadoju, en av cyklisterna i den kenyanska cykelkaravanen och även medlem i ’Kenya youth climate network’ berättar om när han i april-maj besökte sin hembygd i västra Kenya och såg hur vattentillgången hade minskat drastiskt i området. Alla floder utom två var uttorkade. På mornarna när människorna i byn hämtade dricksvatten uppstod konflikt. Det tog lång tid att få upp något av den lilla mängd vatten som fanns vilket skapade irritation och konflikt i köerna. Detta hade Hadoju aldrig tidigare skådat i sin hemby som ligger i den sydvästra delen av Kenya och som enligt honom inte vanligtvis brukar drabbas av svåra torkperioder utan är ett frodigt och grönt område. Berättelser likt dessa är främmande för mig och många andra i Sverige att relatera till. Vi har inte alls på samma konkreta sätt drabbats av klimatförändringarnas konsekvenser, än iallafall…

Jo, det är sannerligen olika hur pass kännbara klimatförändringarnas effekter är för människor runt om i världen. Dock har alla vi människor ett klimatansvar. Speciellt har vi i de rika länderna som har ’så mycket bättre’ förutsättningar att möta klimatförändringarna, ett stort ansvar att hjälpa de länder som inte har lika bra förutsättningar att tackla ett förändrat klimat. Att världens länder, trots olika förutsättningar, kan komma överens och arbeta tillsammans är jätteviktigt för att kunna bevara jorden vi ärvde och lunden den gröna. Det handlar också om att vi måste reflektera över det ekologiska fotavtryck som vi genom vårat sätt att leva på här i Sverige påverkar människor, djur och natur i andra delar av världen. Många gånger är det lättare att reagera än att agera. Men agera gjorde faktiskt över 27 000 människor i Sverige och över 750 000 människor från de nio afrikanska länderna där cykelkaravanen gick fram genom att de skrev på namninsamlingen för ’Act now for climate justice’. Dessa människor har fattat tag i pennan och därigenom visat sina vilja att påverka för att få en överenskommelse som ger klimaträttvisa och möjliggör en hållbar utveckling för ALLA!

 

IMG_5147  IMG_5284

IMG_5138IMG_5441

Allt gott,

Ellen Eriksson, Klimatambassadör i Uppsala

Run for your life

Spring, spring, spring för livet. Run for your life drar igenom Göteborg med målet inställt på Paris. Att visa gemenskap och sammanhållning är nu viktigare än någonsin. Vi ska visa COP21 att vägen framåt stavas TILLSAMMANS. När det drar kallt i världen är det viktigt att vi ställer oss närmre varandra och att vi rör på oss för att hålla värmen. Klimatfrågan är en fråga om generationssolidaritet. Vår generation tog emot en trasig stafettpinne men låt oss laga den innan vi lämnar över den till nästa generation.

 

Stefanrun-for-your-life (2)

Stefan sprang tidigt på morgonen den 18e november en etapp i loppet Run for your life, ett stafettlopp för klimatet som kommer springa hela vägen till Paris. 

Stefan Evenseth, klimatambassadör i Göteborg

Tankar om klimaträttvisa ifrån cykelkaravanen i Kenya

Att höra berättelser från någon som drabbats, att reagera och att hoppas en kan bedriva någon sorts förändring är tungt. Det är som att väcka en inneboende skuld och samtidigt känna en maktlöshet inför att göra skillnad. Klimatfrågan är skoningslös på det viset, på egen hand kan en inte rädda planeten. Men tillsammans, genom att väcka varandra, genom att väcka opinion och genom att visa en global solidaritet kan vi se en skillnad.  

Kampanjen “Act Now for Climate Justice/We Have Faith” visar på kraften av att göra något tillsammans, vad som händer när nio nationers gränser korsas av en cykelkaravan för att ge plats åt klimaträttvisa. Det blev något så mycket mer än insamlade namn och planterade träd. Samhörigheten visar ett kraftigt budskap till COP21. “Vi TILLSAMMANS accepterar inte annat än klimaträttvisa”. Där har varje personen gjort en skillnad, då har den tysta majoriteten vaknat. Maktlösheten och den inneboende skulden har förvandlats till brinnande motivation att göra mer.  

Vi tog del i cykelkaravanen under de sista dagarna från Tanzanias gräns upp mot Nairobi, trots att det bara är en mindre sträcka i det stora hela så lämnade den starka spår av insikter och erfarenheter genom möten med människor. Realisationen om klimatpåverkans slående verklighet. Där såg och hörde vi om hur miljökonsekvenserna ledde till ett försvårat liv. Här på hemmaplan gestaltas klimatpåverkan främst genom omställningsprocessen och genom alarmerande rapporter. Det säger något om vikten av ett klimaträttvist avtal.

Avsked är svårt och det blir inte precis lättare med tiden. Alla de man mött och berörts av, som man inspirerats och stöttats utav under tuffa etapper. Alla dessa som man ärligt talat aldrig kommer att få se igen. Det river i hjärtat. Men jag tänker att det är känslan av klistret som dras av flera livsöden då den skiljs åt efter att ha mötts. Lite klister fastnar ändå alltid kvar. Klister i form av känslor, erfarenheter och lärdomar. Det gör ondare varje gång, kanske för att klistret kommer allt närmre kärnan. Jag känner en enorm tacksamhet för att få vara med om denna resa. Alla lärdomar om livet och om andras verkligheter. Jag är övertygad om att det leder till att vi kommer uppfylla ansvaret att jämna ut välståndsprivilegiet som livets lotteri givit oss.

IMG_5183

 

Ellen och Stefan, klimatambassadörer för Act now for Climate Justice, reste i början av november till Kenya för att delta i den afrikanska cykelkaravanen som är på väg mot Paris. 

 

 

Stefan Evenseth, Klimatambassadör i Gösteborg

 

Vi behövs mer än aldrig förr

Det blir inget klimattoppmöte. I alla fall inte för min del. Klimatambassadörernas resa till Paris har ställts in pga. av rådande säkerhetsläge. Den stora klimatmarschen i Paris med hundratusentals klimatkämpar från världens alla hörn kommer inte bli av. Det bedöms som en allt för stor säkerhetsrisk.

Det är med sorg jag inser att terroristerna har satt skräck i en hel värld. Människor undviker att göra saker de annars skulle gjort som en självklar del av sin vardag. Allt bedöms en extra gång, kan detta vara en risk för mitt eller ditt liv? Den resa som vi länge sett fram emot, laddat för och nu var så nära att få komma iväg på har de med sitt våld satt stopp för. Men om de tror att de kan tysta oss så kan jag meddela att där har de inte en chans. Våra röster kommer höras mer än någonsin!

Det är i sådana här tider vi alla behöver komma samman och visa vilken värld vi vill ha. Att det är värden som fred, rättvisa, demokrati och kärlek som ska genomsyra varenda liten kvadratmeter av den här planeten. Deras hat, våld och propaganda kommer aldrig kunna få en plats i ditt och mitt samhälle om vi väljer att stå upp för motsatsen. Som Marin Luther King säger :

Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that.

Vi måste vara ljuste som besegrar deras mörker. Vi måste vara kärleken som besegrar deras hat. Tillsammans måste vi stå upp för det vi tror på och vara den kraft i världen som vi vill se.

Terroristerna må ha stoppat mig från att åka till Paris och göra min röst hörd där men om de tror att de kan tysta mig så har de helt fel. Jag kommer aldrig hålla tyst. Så länge det behövs kommer jag stå upp för fred, rättvisa, demokrati och allt annat som de inte representerar. Kärleken är min drivkraft och den kommer aldrig att ta slut. Det kan jag lova!

Om de tror att de kan vinna över oss så har de fel. Vi är fler, vi är starkare och kärlek vinner över hat, ljus vinner över mörker och vi kommer vinna över dem. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Veronica Pålsson
Ageravolontär och klimatambassadör i Lund

Precis som solen kan vi besegra mörkret

Regnet slår mot fönsterrutan, det slår på ett sådant där hårt sätt som gör att det smäller på glaset. Himlen är grå och snart kommer den vara svart. Allt känns kallt och ruggigt ute. Men det är inte bara ute som det känns kallt, mörkt och hopplöst. Inom mig finns en liknande känsla, en känsla som inte alls känns bra. Jag vill inte känna såhär. VAR ÄR DEN HÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?!?!

Tre personer har dött efter en attack på en skola, vi har den största flyktingkrisen i modern tid, anlagda bränder på asylboenden runt om i Sverige, ständigt hot om politisk kris, ökad främlingsfientlighet i hela Europa, i Jerusalem är det åter igen oroligt, krig i andra delar av Mellanöstern och de ständigt hotande klimatförändringarna. Och detta är tyvärr inte allt…

Vad håller på att hända i världen, i mitt kära hemland, i staden där jag lever? Var är vi på väg? Var kommer detta att sluta?

Att bry sig och vilja se en bättre värld kan ibland vara rätt jobbigt. Dagar som dessa då allt bara tycks gå åt totalt motsatt riktning känns det ganska hopplöst. Är det verkligen någon idé att jag försöker eller är det lika bra att ge upp? Är det bara slöseri med tid att tro att det går att skapa en värld av kärlek, fred och omtanke? Det verkar ju som att det jag gör inte leder någonstans ändå…

Det må vara tungt ibland men jag kan lova att jag aldrig kommer ge upp. För vad skulle hända då? Vi som fortfarande tror på det goda, på en värld där kärlek och värme vinner över hat och kyla, vi måste fortsätta tro på det vi gör och tillsammans stå upp för det. Som en politiker på tv sa ikväll; det är i dessa stunder de goda krafterna måste komma fram och visa att de är fler och vill mer än de onda. Och jag kan lova att jag kommer fortsätta att stå upp för det jag tror på.

Visst det skulle vara bekvämt och gå in i en bubbla och luta mig tillbaka och vara nöjd med att jag är född i den rika delen av världen och inte lider nöd av något. Men vad för gott leder det till? INGET! Nej istället ska jag fortsätta att vara den engagerade människan för en bättre värld som jag alltid varit. Jag kanske inte kan stoppa våldet i Jerusalem, lösa flyktingkrisen eller förhindra klimatförändringarna på egen hand men, tillsammans med er andra kan vi göra skillnad.

Det må vara mörkt och kyligt ute. Regnet har nu slutat och nattens mörker råder utanför fönstret. Det är en mörk dag att se tillbaka på. Men vi får inte tappa hoppet. Hoppet om att en annan värld är möjlig. En värld där det goda är starkare än det onda. För även om himlen just nu är mörk kommer det där imorgon lysa en sol som sprider ljus och värme. Precis som solen lyser upp det som just nu är en mörk natthimmel kan vi tillsammans lysa upp den värld som just nu är fylld av oro, rädsla och otrygghet.

Att bry sig är jobbigt. Att vilja se en värld med fred tar på krafterna. Men något alternativ finns inte. Inte för mig.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
(Joh 1:5)

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Hej Åsa!

1-powershift02

Vi är här på Power Shift idag för att samla in namn inför klimattoppmötet i Paris.

Så börjar vårt brev till Åsa Romson. I lördags var Klara, Veronica och jag på Power Shift i Malmö, en ungdomskonferens om hållbar utveckling. I år var temat klimaträttvisa, och var är det då mer passande att stå med ”Act Now for Climate Justice”-kampanjen? Dagen bjöd på workshops om klimaträttvisa, samt många intressanta samtal om varför vi vill minska våra utsläpp med minst 95 % och inte 100 %.

Just ja, Åsa. Hon talade via skype på Power Shift i söndags, och därför skickade vi en liten hälsning till henne, om att kämpa för ett så bra klimatavtal som möjligt i Paris. För det är så otroligt viktigt att vi får den alla politiker att känna att de kan vara hur radikala som helst i klimatfrågan, och fortfarande ha folkets stöd. Därför skickade vi ett brev till Åsa. Vi nämnde inte att vi är uppe i 12 000 namn, men hoppas att hon svarar. Både på vårt brev och med kraft och handling i Paris, och i den svenska klimatpolitiken.

Kämpa Åsa!

Jesper Schwarz

Ageravolontär i Lund

powershift01