Idag var det samtal i domkyrkan om sociala trygghetssystem i biståndet. Sociala trygghetssystem är sådant som vi började införa i Sverige i och med folkpensionen 1913. Vi utökade sedan med barnbidrag, socialbidrag, föräldraledighet och annat sådant som vi ser som självklart i en välfärdsstat. Trots att detta är något som lyft Sverige och lett till en rejäl utveckling är det konstigt nog inte något som har diskuterats så flitigt i biståndsdebatten. Tills nu.
När finanskrisen och andra kriser slår till så får utvecklingsländerna känna av hårt hur mycket de drabbas. Det är fattiga människor som lever på små marginaler som känner av det mest då de ofta får sälja det de har för att kunna överleva. Eftersom många i utvecklingsländerna livnär sig på jordbruk så har jordbruksfrågor varit viktiga inom biståndet för om jordbruket försämras, inte utvecklas och förändrat klimat leder till sämre möjligheter att bruka jorden så drabbas människor i fattiga länder. Därför är det viktigt att jobba med jordbruksfrågor men eftersom ojämnlikheterna inom länder ökar också så finns det fattiga människor överallt i världen som lever på små tillgångar, inte bara i de fattigaste utvecklingsländerna. Därför behövs de andra åtgärder så man kan hjälpa de allra fattigaster människorna, oavsett vilket land de bor i.
Tanken med kontantstöd är enkel: om man ger pengar i handen så gör det stor skillnad. Det är kontantstöd i form av pensioner, barnbidrag eller direktstöd till utsatta människor.
I flera länder har man börjat införa detta: Brasilien, Mexiko, Chile, Peru och Indien bland annat. I de här länderna kan man se ett tydligt resultat. I Mexiko finns exempelvis Oportunidades, ett system som ger kontantstöd till fattiga hushåll. De är villkorade, dvs det krävs en motprestation. I det här fallet är motprestationen att barnen ska gå i skolan samt hälsokontroll. Det finns andra länder som har testat helt generella stöd utan krav på motprestation. I flera afrikanska länder finns pensionssystem som täcker majoriteten av de äldre.
Sociala trygghetssystem har funnits i utvecklingsländer innan, som utbildning och vård. Men då var kravet att man behövde en formell anställning om man skulle ta del av de systemen. Eftersom de allra fattigaste inte har formell anställning så fick de inte ta del av dem systemen.
I ett pilotprojekt i Namibia testade man ett helt generellt ovillkorat kontant stöd. Alla i byn fick 100 kronor i månaden. Det var inte tillräckligt för att leva på men la ändå en grundinkomst som skapade trygghet. Resultatet var häpnadsväckande: antalet undernärda barn gick från 42 procent till 10 procent! Arbetslösheten minskade också eftersom folk vågade ta risker. Hälsan hos invånarna i byn blev bättre och föräldrarna fick råd att betala skolavgifter.
Det finns många exempel och de talar alla sitt tydliga språk: att satsa på att bygga upp sociala trygghetssystem som också kommer de allra fattigaste till del ger bra resultat för samhället. Det har ställts mer krav på biståndet, att det ska vara effektivt och kunna visa på resultat. Ändå så går bara 0.3 procent av det svenska biståndet till sociala trygghetssystem.
Vad kan då biståndet spela för roll i det här? Det verkar ju som att länderna själva kan klara av att bygga upp de här systemen. Alla i samtalet var överens om att biståndet ska vara med i en initial fas för att hjälpa till med uppbyggnaden av systemen. Man vill inte göra länderna beroende på bistånd för att finansiera systemen. Tanken är i takt med att utvecklingen går framåt – hälsan blir bättre, fler utbildar sig, arbetslösheten minskar – så kan man öka skattenivåerna så att länderna kan finansiera systemen själva. Biståndet kan vara med och göra pilotprojekt för att se vad som fungerar och vad som inte fungerar i den kontexten de ska råda i. Man kan också hjälpa till med ID-kort och annat administrativt.
Liksom i mikrokreditprojekt har det visat sig att det ofta ger större effekt när kontantstöden går till kvinnorna. Erfarenheterna har också visat att det är viktigt att se genuseffekten av projekten om man vill att de ska fungera bra.
Något som ändrat sig trendmässigt är att Världsbanken har börjat diskutera det här rejält, speciellt sen efter finanskrisen. Det som Världsbanken kan göra är att bygga upp system som är lättadministrerade. När Världsbanken hade möte nyligen var sociala trygghetssystem och kontantstöd en huvudfråga. Även efter jordbävningen i Haiti kom de här frågorna upp då det visade sig ofta vara mer effektivt att ge pengar direkt till människor så att de fick köpa vad de behövde, snarare än att ge mat direkt.
Läs gärna mer på Svenska kyrkans hemsida.
Summa summarum kan man säga enkelt sätt att det som visade sig fungera för Sveriges utveckling fungerar nu i stor grad i andra länder.
Det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig!
/ Samuel Skånberg – Agera-volontär
Lämna ett svar