Klockan närmar sig halv tio på kvällen och det duggregnar ute. Inne på ICC är klimatförhandlingarna inne på sina sista självande timmar. Stämningen är märkbart förvirrad och har varit det hela dagen. Jag upplever att de senaste dagarna har det ändå funnits någon sorts optimism. Alla parter vill uppenbarligen komma någonstans, även om de inte drar åt samma håll. Men trots de låga förväntningarna på COP 17 har jag inte kunnat låta bli att känna mig lite optimistisk.
Tyvärr ser det inte allt för ljust ut just nu. Förhandlingstexten (det dokument som förhandlingarna utgår ifrån) som lagts fram till ministrarna innehåller inget nytt och spännande. Ministrarna har stängt in sig på ett möte som lär hålla på hela natten, så om vi får något slags beslut eller avtal kommer det dröja till tidigast nästa morgon. En ny förhandlingstext, förhoppningsvis mer innehållsrik än den förra, kommer att läggas fram om två timmar.
Vi har hoppats på en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokollet och för substantiell och rättvis finansiering för klimatanpassning. Vi har bett för ett rättvist och långtgående klimatavtal som kan bespara jorden en alltför stor ökning av medeltemperaturen och de förfärliga konsekvenser som detta skulle innebära. Vi kommer inte att kunna få allt detta. Och ändå känner jag mig märkligt hoppfull. Under dessa två veckor i Durban har jag träffat fantastiska människor; kunniga, engagerade, brinnande för klimaträttvisa. Jag har träffat ungdomar som viger sina liv åt att skapa en bättre framtid för sig själva och för oss alla. Jag har hört de mest gripande historier från människor som verkligen vet vad klimatförändringarna innebär. Så länge sådana människor finns, och fortsätter att berätta, arbeta och inspirera så kan det inte vara kört. We still have faith! Vi måste, och kommer att, fortsätta att kämpa för den här världen och alla som lever här.
Av: Ulrica Hansson, dödstrött Ageravolontär i Sollentuna församling
Lämna ett svar