Barn är inte turistattraktioner

Foto: Live Brathovde

Foto: Live Brathovde

Han sitter precis framför mig. Det är max en halv meter mellan mig och honom. Han. Den skandinaviske mannen som om några minuter ska åtalas för köp av sex av barn. 19 st fall. Han som tidigare bara varit ”danske Lars” sitter nu här och är lika verklig som alla oss andra i rättssalen. Den person som jag känt sådan avsky och ilska mot, vars handlingar får mig att vilja gråta och glömma bort världen, han är nu här. Och vad som skrämmer mig ännu mer, han känns så vanlig.

Han skulle lika gärna kunna vara mannen jag satt bakom på bussen när jag åkte till tågstationen. Eller han som stod framför mig i kassakön i mataffären. Deras ryggtavlor är det ingen skillnad på. De ser precis likadana ut. Men inuti är det något som skiljer dem åt, det måste det vara. För man köper inte sex av barn. Man reser inte halva jorden runt för att kunna utnyttja andra människor, speciellt inte barn, i en utsatt situation. Man gör inte så. Det är det som skiljer danske Lars mot de andra.

Vi väntar på att rättegången ska börja. Danske Lars sitter och småpratar och skrattar ihop med sin vän som är med i rättssalen. Han tycks vara helt oberörd. Hur är det ens möjligt? Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mina känslor. Innerst inne skulle jag vilja ta saken i egna händer och säga honom det jag känner inombords. Att ge honom en lagom hård spark i ryggen känns också lite frestande. Men det gör jag inte. Till skillnad från honom har jag någon form av respekt för och värdigt beteende mot andra människor. Även om det just med honom känns lite svårt.

Till slut börjar det. Domaren kommer in, alla i rummet ställer sig upp och läser en bön och sedan ges ordet till advokaten som företräder ECPAT och barnen. Men nästan lika snabbt som det började tar det också slut. Rättegången skjuts upp en månad. Danske Lars lämnar salen direkt ihop med sin försvarare. Och vi går snart också ut. Advokaten säger att detta var bra för hennes del och att hon tror att hon kommer kunna få honom dömd. Jag hoppas att hon har rätt.

Rummet i Tagbilaran Hall of Justice. Foto: Live Brathovde

Rummet i Tagbilaran Hall of Justice. Foto: Live Brathovde

Senare på dagen möter vi några av de barn som blivit utsatta för danske Lars och andra västerländska män som kommit hit till Filippinerna för att köpa sex av barn. Tyvärr är det både många män som kommit och kommer hit och många barn som blir offer för dem. Barnsexturismen växer och ökar precis som antalet hotell och turister.

Mötet med barnen gör ont. De ser också så vanliga ut. De ser precis ut som barnen jag hade i simskola, barnen som kom till juniorgruppen och ungdomarna som varit mina konfirmander. Men det som de varit med om gör att de bär med sig saker som inget barn borde erfara. För ett barn ska inte behöva utsättas för det de varit med om. Ingen. Aldrig.

Vi åker ganska snart vidare men den lilla tjejen, som var fyra år då hon första gången utsattes för detta hemska brott, kommer sitta kvar på min näthinna för lång tid framöver. Fyra år gammal och sedan pågick det flera år. Tänker på min lilla granne som är fyra år och för några dagar sedan kom och ringde på dörren utklädd till påskkärring och gav mig en påskteckning. Det går inte att fortsätta tänka. Detta är för absurt. Det finns inte. Det borde inte få finnas.

Allt från idag är svårt att ta in. Har nog inte förstått allt jag mött. Jag undrar ens om det går att förstå. Mer än att det är en märklig värld vi lever i där detta kan få existera. Det är absurt. Helt absurt.

Men mitt i allt detta finns det ändå något som ger mig hopp. De människor som varit med oss från ECPAT och som varje dag kämpar för barnens rätt och att inga ska behöva drabbas av detta, de är verkligen hjältar. De ger hopp. Både det och dem behövs. För barnens skull.

ECPAT Philippines startades av Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med Filippinernas kristna råd. Svenska kyrkans internationella arbete stöder verksamheten finansiellt. Om du vill lära mer om ECPAT Philippines, besök deras hemsida.

Veronica Pålsson
Ageravolontär

Jag fastar för klimatet #fastfortheclimate

Jag, Matilda, är på plats i Warszawa som representant för Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, på FN:s klimattoppmöte. De hade beslutat att de liksom förra året skulle skicka en ung delegation till konferensen. Så en person från varje region inom LVF blev utvald till att bli en del av delegationen. Så det är jag från Sverige, Martin från Frankrike, Piotr från Polen, Rose från Nordamerika, Elijah från Liberia, Raquel från Brasilien och Pranita från Indien.

Under ett par månader har vi haft kontakt med varandra över internet där vi delat kunskaper om det ena och det andra och nu i torsdags träffades vi här i Polen, några dagar innan konferensens början, för att lära känna varandra. Under de här dagarna har vi förenat nytta med nöje på ett väldigt härligt sätt men i måndags började konferensen och allvaret.

Under COP19:s första dag här i Warzawa hände något otroligt spännande och gripande. Filippinernas chefsförhandlare sade det här: ”I speak for my delegation. But more than that, I speak for the countless people who will no longer be able to speak for themselves after perishing from the storm.” – ”Jag talar för min delegation. Men mest av allt talar jag för alla de otaliga människor som har gått förlorade i stormen och inte längre kan tala för sig själva”

Yeb Saño, som han heter, lovar att fasta under COP19 tills ett meningsfullt resultat har förhandlats fram. Detta gör han för att sympatisera med sina landsmän som är kvar i Filippinerna och kämpar för att få mat och för sin överlevnad efter tyfonen Hayian som beräknas ha dödat minst 10 000 personer och drabbat miljontals.

För ungefär en månad sedan hände något liknande i Indien. Regeringen hann evakuera invånarna i det utsatta området i tid och dödssiffran ligger på fyra personer (vilket är fyra personer för mycket) och tusentals personers hem och tillhörigheter blev förstörda.

Pranita som har många bekanta i området och även var där själv berättade för mig om hur motvilliga folk var mot att evakueras. Deras hus var allt de ägde och utan det kände de att de inte ville leva så hon fick höra saker som: ”Jag dör hellre än lever det liv som jag kommer ha om jag överlever.”

I likhet med Saño har vi beslutat att fasta för att visa solidaritet med de fattiga och utsatta som är fruktansvärt påverkade av extrema väderförhållanden. Dessa extrema väder ökar i både i antal och intensitet i och med klimatförändringarna.
Vi har beslutat oss för att fasta 24 timmar var, och minst en person i vår delegation kommer att fasta hela tiden under dessa två veckor.

Men vi är inte ensamma! Under de kommande dagarna kommer Lutherska världsförbundets president, de vice presidenterna och generalsektreteraren även de att visa sitt stöd genom att vara en del av aktionen och ACT Alliances generalsekreterare kommer också att delta.

Det vi vill uppnå med aktion är att nå ut till beslutsfattare och få dem att förstå att något måste hända. Det måste ske en förändring.
Här kan ni läsa vårat officiella ställningstagande i kampanjen för klimatet.

Och jag bjuder in dig och välkomnar dig till att vara en del av våran aktion för att visa solidaritet. För att visa att vi faktist bryr oss.

Om du väljer att vara en del av detta får du gärna låta oss veta att du är med genom att till exempel:

  • Ändra din profilbild på både facebook och twitter till de som du kan hitta här.
  • Dela ditt deltagande med sociala medier och vänner
  • Använda #fastfortheclimate när du twittrar
  • Tala om för oss att du deltar genom att tweeta @lwfyouth

Matilda Mattsson, Ageravolontär i Säterbygdens församling och LVF:s delegat i Warszawa.

Fairphone

I snart fyra månader har min mobil krånglat. Det senaste problemet är att ljudet har helt försvunnit och enda chansen för mig att höra när någon ringer är att lägga mobilen på en hård yta så att vibrationen förstärks. Många i min närhet säger till mig att det kanske börjar bli dags att köpa en ny mobil, kanske till och med köpa en smartphone. Detta är bra tips, men vad är det så som hindrar mig?

Svaret är: bristen på valmöjligheter. När jag köper något nytt (för det mesta försöker jag med second hand, min mobil är i själva verket min brors gamla), så vill ser jag gärna att jag kan köpa något som är ansvarsfullt och miljövänligt producerat. Detta har blivit enklare när det kommer till en del matprodukter till exempel kaffe, choklad och bananer. Detta är tack vare Fairtrade. Det går även att få tag på kläder som är gjorda i Fairtrade-bomull och till och med skor som är schysst producerade. Rena Kläder, eller Clean Clothes Campaign som kampanjen heter på engelska, jobbar för att människor som arbetar i klädindustrin ska få det bättre. Det finns med andra ord alternativ när det kommer till mat och kläder, men hur ser det ut med teknik?

MakeITFair är ett projekt som jobbar med att påverka produktionen och hanteringen av teknik, från det att mineraler som används för att bygga mobiler och datorer utvinns i gruvor, till dess att trasiga it-produkter slängs och ska återvinnas. Projektet hjälper oss konsumenter att påverka företagen som producerar våra telefoner och ger oss en chans att göra livet bättre för de människor som tillverkar dem i fabrikerna. De gör ett fantastiskt jobb, men ännu har det inte kommit ut en mobiltelefon på marknaden som är producerad med social ansvar i fokus.

Men detta kan vara på väg att förändras. Fairphone är ett holländskt initiativ som jobbar med att ta fram en smartphone som ska ha sociala värderingar i fokus. På deras hemsida kan man registrera sig för att få uppdaterad information om hur det går för dem.Enligt deras senaste statusuppdatering på Facebook så verkar det hända en hel del…

Så detta är vad jag väntar på. Jag hoppas att min väntan snart ska vara över och att du som läser detta kommer ihåg Fairphone när det är dags för dig att köpa en ny smartphone.

/Karolina Göranzon, dumbphone-ägare

Samtidens Sverige – apartheid eller fristad?

Samtidens Sverige är ett land som skiljer människa från människa och vissa av oss får besked att vi inte får lov att vistas här medans andra får stanna. Vi som får stanna delas i vissa fall upp i grupper utefter hudfärg, namn och härkomst. I andra fall kollas vi på id om vi ser misstänkt icke-svenska ut. Hur en nu kan se det på en människa?

Samtidens Sverige är en apartheid. Här får inte vem som helst vistas och vi som gör det skiljs åt genom lagar och förordningar, strukturell rasism är ordet som präglar Sveriges politik idag.

I Jesus samtid skedde samma sak. Människor skiljdes från människor baserat på namn och härkomst. När Jesus pratade med vissa människor, så upprördes folken runt omkring och han ifrågasattes för att han inte såg till människors status utan delade bröd med människor, oavsett folkslag.

Som kristna ska vi följa i Jesu fotspår. Hur kan vi då göra det i samtidens apartheid- Sverige? Den ekumeniska motståndskommuniteten Fikonträdet har skapat ett verktyg för människor som vill vara med och göra Sverige till ett land där människor kan leva i frihet, oavsett hudfärg och härkomst. På sidan Fristad.nu kan människor som vill göra sitt samhälle och/eller sammanhang till en fristad för människor skriva upp sig i syfte att få kontakt med andra från sitt närområde. Tanken är att kommuner, samhällen, badhus, bibliotek och skolor runt om i Sverige ska bli fristäder för människor som apartheid- Sverige vill sparka ut. Fristad.nu möjliggör nätverkande mellan människor som vill starta fristadsgrupper och tillsammans skapa det samhälle vi vill ha.

Runt om i Sverige, på sociala medier, i fikarum och på middagsbjudningar diskuteras den strukturella rasism som idag präglar Sverige. Många är uppgivna, upprörda och få ser denna utveckling som något positivt.

Fristad.nu vill uppmana människor till att själva ta ansvar, att ta makten och själva skapa det samhälle vi vill ha. Låt oss skapa utrymme för människor att leva i frihet. Låt oss utmana den dominerande synen på staten Sverige som den som avgör vem som får stanna och vem som får bo kvar. Om vi medborgare inte följer de rasistiska lagarna kommer apartheid- Sverige falla som ett korthus.

Jag uppmanar er alla att ta ansvar. Vi kan inte längre se på medan denna utveckling tar över vårt samhälle helt. Vi kan inte längre ha allt vårt fokus på att stötta människor i icke-demokratier på andra sidan jorden medan vårt eget samhälle i demokratins namn bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Låt oss göra Sverige till en fristad för människor!

Lisa Gerenmark
Ageravolontär i Mössebergs församling

 

 

Our Mineral Resources, Our Future – Who Benefits?

Klockan nio imorse landade vi äntligen, efter tretton timmars flygresa, i Kapstaden. I februari varje år, i Kapstaden, hålls African Mining Indaba, en konferens som handlar om den afrikanska gruvindustrin. Den samlar olika företag, investerare, politiker och organisationer med intressen i industrin. För att delta på konferensen måste man betala 12000 rand (ca 10000 svenska kronor). Konsekvensen av detta innebär att lokalbefolkningen och deras intresseorganisationer utesluts från konferensen då de inte har de ekonomiska medlen som krävs för att delta. Detta är ett effektivt sätt för gruvföretagen att tysta folkets röster. Men de låter sig inte tystat så lätt!
För fjärde året i rad anordnar nämligen Economic Justice Network (EJN) m.fl Alternative Mining Indaba (AMI), parallellt med African Mining Indaba. AMI är folkets egen mötesplats för frågor som rör gruvindustrin. Här diskuteras ekonomisk rättvisa, skaffeflykt, miljömässiga och sociala konsekvenser samt mänskliga rättigheter, allt det som kommer i skymundan på den stora konferensen. Årets AMI har som tema ”Our mineral resources, our future”.

 

Under veckan kommer vi (Lisa & Cissi) delta i och rapportera från konferensen via twitter och agerabloggen. Vi åker sedan vidare till Johannesburg och Pretoria för att träffa Svenska Kyrkans samarbetspartners BenchMarks Foundation och Norwegian Church Aid, samt besöka gruvan i Marikana, där strejkande gruvarbetare sköts till döds av polisen i augusti förra året.
Efter tretton timmar flyg och x antal timmar på ett svettigt kontor med att sortera papper inför konferensen är det nu dags för oss att sova. Glöm inte att följa oss på twitter via @lottadotter @ceciliahage91 @svkint

 

Ovan: Vi deltar i förberedelserna för konferensen på EJN’s kontor i Kapstaden.

Cissi Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling

Lisa Gerenmark, Ageravolontär i Mössebergs församling

Med mänskliga rättigheter mot hunger

Idag, lördagen den 11 februari, samlades vi- ett stort antal internationellt engagerade i Lunds stift- i Höörs församlingshem och kyrka för att ha fasteupptakt tillsammans. På askonsdagen om en och en halv vecka inleds fastan, som detta år har en kampanj med temat ”Rätten till mat- Jämställdhet och jordbruk”.

Efter ett kort förmiddagsfika firade vi en härlig mässa i kyrkan, med finstämd livemusik från en trio från Trelleborg. (Jag fick noter på några av sångerna!) Det kändes som ett bra sätt att börja en dag med mycket information och engagemang.

Lena Klevenås, som är verksam inom FIAN (FoodFirst and Information and Action Network), höll ett väldigt spännande föredrag om det paradigmskifte som håller på att ske: Från att ha sett på hungerfrågan som en biståndsfråga (en fråga där exempelvis 5000 barn i Inidien dör varje dag, 42% av samma lands barn är undernärda och den indiska premiärministern  sagt att han skäms) går vi mot en tid då rätten till mat ses allt mer som en mänsklig rättighet. FIAN startades ur en Amnesty international-grupp 1986 i Heidelberg i Tyskland. Och precis som Amnesty skriver FIAN påverkansbrev, fast här för att uppmärksamma specifika fall där rätten till mat kränks.

Det finns olika sätt att engagera sig lokalt och globalt. Bössinsamlingar och syföreningar behövs, precis som politisk påverkan och utbildning. För datakunniga finns det i årets fastekampanj en intressant sak som kallas för ”Utmaningen”. Efter fastlagssöndagen kan du gå in på (www.utrotahungern.se) för att utmana någon du känner att göra något han eller hon kanske inte ”vågar” eller ”skulle gjort annars”. Pengarna går till ett gott ändamål och ett gott skratt kan ges på kuppen.

Vad vore väl en fasteupptakt utan fastlagsbullar? ;) Det var en mätt ageravolontär som samåkte ner till Malmö igen. Så fint det känns att vara ett ”vi” -gammal som ung- som vill engagera oss för en bättre värld.

Ha det gott! /Katarina, ageravolontär i Slottsstadens församling