Archive for september, 2008

Ondskan

Sep 30

Jag var för några veckor sedan hemma hos min dotter på hennes 25-årsfest. Så kul det var! Jag pratade med många i hennes ålder och några som var äldre. Under kvällen stod jag och talade med en väldigt trevlig man med muttrar i öronsnibbarna. Det visade sig att han studerade teologi och ska bli präst (tyvärr inte i Stockholms stift). Han ville samtala med mig för en uppsats som han skulle skriva – en uppsats om ondskan.

Idag träffades vi. Det är sällan man talar om ondskan rent konkret med någon. Nu gjorde vi det och han frågade om jag trodde på djävulen. Mitt svar var att jag tror på det djävulska. jag har ju använt det begreppet tidigare i en blogg. Ondskan eller det djävulska är för mig det som står emot Gud. Vi lever i en dualistisk värld där ont och gott hela tiden står i strid mot varandra. Kampen sker inte ute på något slagfält utan är den pågående processen inom var och en av oss. Vi har att ta ställning, medvetet eller omedvetet, i varje enskilt val. Det handlar om vad vi tänker, gör, säger o s v. Jag tror alltså inte på någon djävul i stil med en gubbe med bokfot och horn. Det djävulska är opersonligt. Det gudomliga, Gud, är personlig i den bemärkelsen att Gud möter oss på ett unikt sätt i en historisk person.

Är vi då ansvarslösa. kan vi skylla allt på gud eller djävul, på ondskan eller det goda? Svaret är nej. Vi är inte ansvarslösa. Vi har ansvar för våra val, ansvar för våra handlingar. Vi kan inte skylla ifrån oss. Vi kan inte säga att ”det var inte mitt fel, det var ondskan inom mig..”. Valet och handlingen står vi själva för. Som kristna får vi välja godhetens väg, välja honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet.

Djävulen finns inte men ondskan finns!

Filed Under: Ondskan

Lärjungeskolan, Rotary och Nalle Puh

Sep 29

Lärjungeskolan finns i Lillkyrkan bredvid S:ta Clara kyrka. Jag besökte den i morse. Där går ca 30 elever med skiftande bakgrund. Både de som har haft en bra uppväxt och bra möjligheter och de som haft det svårt i tillvaron möts varje dag från kl 09.15 till ca 12.00 och får lära sig grunderna i kristen tro. Det var fantatstiskt för mig att få vara med. Jag var inbjuden lärare i dag och talade om den judiska traditionen med start hos Abraham i första Mosebok. Det fanns ett så stort intresse. Man lyssnade så öronen nästan viftade. Lärjungaskolan är oerhört viktig. Det är inte bara att man får lära sig grunderna i kristen tro och fördjupa sin Gudsrelation, man får också fördjupa sin egen självförståelse, stärka sin egen identitet, få hjälp, i den mån man behöver, att leva i ett samhälle som ställer krav. Viveka Bratt Hernberg är rektor för skolan och hon sköter den med stor värme och djup andlighet. Jag är verkligen tacksam över att den finns i Stockholms domkyrkoförsamlings sammanhang!

Jag blev idag ny medlem i en rotaryklubb – Rotary Gamla stan. Det kändes högtidligt att välkomnas, få en nål och en medlemsmatrikel. Rotary fyller sannerligen en stor funktion. Dels som en plats att möta olika yrkeskategorier och dels som ett sorts vardagsuniversitet där man lär siug mycket genom olika lunchföreläsare. Dessutom gör Rotary olika viktiga insatser i världen. En av de viktigare har varit att man genom ekonomiska satsningar varit med och bekämpat Polion. Men också andra saker gör Rotary och dess motto kan vara inspirerande för oss alla: Service above self!

När jag skriver dessa rader är jag ganska irriterad. har glömt en tygkasse på tunnelbanan med viktiga saker i. Jag tycks inte klara av att både ha portfölj och kasse. I kväll känner jag mig som Nalle Puh – en björn med en mycket liten hjärna.

Frustrerande!

I ljudanläggningens tid

Sep 28

Glad i hågen gav jag mig iväg till Storkyrkan i morse för att vara där till kl 10..00. Då har vi alltid genomgång av den gudstjänst som ska börja kl. 11.00. Gudstjänstvärdar, kyrkvärdar, präster, musiker, vaktmästare går igenom ordningen och precis när och hur allt ska ske. I dag blev det något annorlunda. När jag kom till kyrkan visade det sig att vi inte hade något ljud i vårt ordinarie högtalarsystem. Ingen högtalare fungerade – allt annat tekniskt fungerade. I Storkyrkan liksom i andra stora kyrkor är sådana händelser frustrerande. Men George och Jocke var utmärkta extravaktmästare, slet som djur och lyckades med hjälp av fantasin finna på råd. En lös högtalare och mikrofon från vår församlingssal hämtades och kopplades in så att åtminstone ambon (talarstolen) fick ljud. Men liturgin i övrigt var i stort sett ”ljudlös”. Jag fick höja min röst kraftigt vilket slet på stämbanden… Nåväl – det blev en härlig gudstjänst med underbar körmusik. Jag är verkligen bortskämd med många makalösa körer och fantastiska körledare i Stockholms domkyrkoförsamling. På eftermiddagen kl 15.00 var det dags för ytterligare en gudstjänst och då i S:t Jacobs kyrka med dess härliga kammarkör. Det blev också en lyckad gudstjänst. Jag tror att det är ett bra komplement att ha gudstjänst kl 3 på eftermiddagen. Då hinner sjusovare vakna, äta sen lunch, ta en promenad och sedan komma till gudstjänst. Många olika gudstjänsttider behövs i ett city där så mycket händer.

Det är roligt att så många utländska turister söker sig till våra gudstjänster. Vi måste bli ännu bättre på att ta hand om dem så att de känner sig hemma i våra kyrkor.

I dag var temat ”Trons kraft”. Ibland undrar jag vad det är som ger mig kraft. Jag tror inte att det är min tro. Den kan svikta än hit och än dit. Nej trons kraft handlar inte om hur mycket eller hur starkt jag tror. Trons kraft handlar snarare om Jesus själv. Det är Han som ger mig kraft att orka också när jag tror att jag inte kommer att göra det. Det är Gud själv som bär också när allt känns omöjligt. Många vittnar om att de i svåra, ja outhärdliga, stunder fått en kraft som de inte räknat med. Det är trons kraft, menar jag – Kristus själv som bär, mitt i allt. Även då inte ljudanläggningen fungerar…

50 år senare – på dagen

Sep 27

Så var det dags igen! Nytt firande eller kanske snarare kullmen på firandet gällande beslutet om prästvigning av kvinnor. Den 27 september 1958 fattade kyrkomötet sitt historiska beslut. Idag firades detta i Sveriges alla domkyrkor. I Storkyrkan firade vi mässa med biskop Caroline Krook, prosten Kerstin Lindqvist, stiftsprosten Eva Brunne, domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren och undertecknad som tjänstgörande präster. Det blev en härlig mässa som kan höras under söndagen i radions P1 kl 11.00.

Efter gudstjänsten var det bl. a ett seminarium där fyra prästvigda kvinnor (Anna Axerup, Lena Fogelberg, Helene Egnell och Kerstin Lindqvist), talade om att vara kvinna och präst under olika årtionden och vilka problem som fortfarande återstår.

Vi behöver i våra olika sammanhang i våra församlingar och på arbetsplatser överhuvudtaget tala mer om hur kvinnor upplever sin situation. Vi män har mycket att lära om hur strukturer kan vara mansnormativa och hur vi både medvetet och omedvetet behandlar våra kvinnliga arbetskamrater på ett ojämlikt sätt.

Vill vi att världen ska förbättras – att kvinnor och män ska leva jämställt – måste vi lyssna till varandra, se tillsammans vad vi kan göra och hur, och sedan våga vägen vidare – tillsammans.

Fortfarande förekommer motståndet mot prästvigda kvinnor bland både kvinnor och män. Jag kan bara djupt beklaga detta. Det är, som jag skrivit tidigare, obegripligt. Jag hoppas ivrigt att det dock bara är en tidsfråga och att tiden går fort. Lisa Tegby som är kyrkoherde i Ålidhems församling har skrivit i boken ”Äntligen stod hon i predikstolen”: Ingenting har hänt. Massor har hänt. Och oändligt mycket återstår.

Så är det – 50 år senare – på dagen!

Filed Under: 50 år - på dagen

"Jag ger faen i treenigheten!"

Sep 26

Orden i rubriken är inte mina utan Göran Greiders. Jag var på ett oerhört fint seminarium på bokmässan i Göteborg med Elisabeth Sandlund chefredaktör för tidningen Dagen, Journalisten Göran Skytte, Författaren Maria Küchen och chefredaktören för Dalademokraten Göran Greider. Det handlade om att få en tro som vuxen och alla utom Göran Greider vill kalla sig kristna. Men alla delade med sig på ett mycket personligt och respektingivande sätt av sina omvälvande erfarenheter. Göran Grieder hade dock väldigt svårt för ordet Gud. Det var bara blankt för honom. Ingenting fastnade, ingenting kopplade till det ordet. Jesus Kristus var viktigare – inte som den uppståndne men som den historiska personen. Att Jesus dog en fasansfull död hade Greider inte så svårt att tro men där gick också gränsen, där upphörde hans Jesusrelation. Dogmer i stil med treenigheten sa honom inte det minsta, om jag rätt har förstått vad han själv sa idag på seminariet.

Som kristen tycker jag nog att han har missat något. Jag är själv oerhört intresserad av den historiske Jesus, av Josua ben Josef, som han kan ha hetat. Men för mig är Jesus mer än bara en historisk person bland andra historiska personer. Jag ansluter mig till kyrkans bekännelse som också Göran Skytte uttryckte (och som jag tror, utan att riktigt veta, att både Elisabeth S och Maria K instämmer i): Jesus är sann människa och sann Gud.

Hur kan man förstå det? Att Jesus är sann människa handlar om att han visar på djupet vad det är att leva mänskligt. Han ger oss ett förhållningssätt i och till den värld som möter oss i dag. Att leva som han lärde blir en viktig väg till förändring, en viktig väg framåt.

Men Jesus som sann Gud, då? För min del tror jag att det handlar om att jag möter tillvarons grund och ursprung, Han/Hon som betecknas som Alfa och Omega – begynnelsen och änden – på ett unikt sätt i en historisk person – en person som på ett likaledes unikt och obegripligt sätt uppstod från de döda och är med mig i dag. I det tänkesättet blir Jesus än mer spännande, liksom Fadern och den Heliga Anden, d v s Gud. Och då vill jag nog säga till Göran Greider och alla andra: Jag ger inte faen i treenigheten!

Bokmässan och Boken

Sep 25

Idag börjar bokmässan i Göteborg – ett ”Mecka för bokälskare”. På mässan finns näst intill alla sorters böcker och lite till… Seminarier, miniseminarier och människor i massor. Jag har just kommit fram och försöker inbilla mig att jag inte ska köpa så många böcker i år. Vi har ju redan en del hemma – men jag får väl se vad som händer… Böcker är ju böcker… och jag älskar boken som objekt (även om jag hinner läsa så skrämmande lite). Boken kan man bläddra i, lukta i, läsa i sängen, sova med på ansiktet o s v. Det kan man inte med datorn. För ganska många år sedan talades det om e-boken och att man skulle kunna ha den i sängen, ladda ned från nätet det man ville läsa o s v. Det tycks inte ha blivit någon succé. Den vanliga boken överlevde hotet – tack och lov. Den vanliga boken har överlevt så länge och är tillgänglig för så gott som alla (sett ur ett svenskt perspektiv). Den vanliga boken är billig.

När jag har varit bjuden på mer formella middagar där jag haft någon till bordet och jag då inte burit prästskjorta, har jag vid några tillfällen fått frågan (efter att bordsdamen sett mitt eftenamn):Arbetar Du också med böcker? Och mitt svar har då varit: Ja, jag arbetar med böckernas Bok. Så är det. Bibeln är verkligen böckernas Bok. Den är i hög utsträckning grunden för en förståelse av modern svensk skönlitteratur. Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och många, många andra är påverkade av det bibliska språket och de bibliska berättelserna. Därför är Bibeln en nödvändig bok också sett ur ett rent kulturperspektiv. Sedan är den nödvändig på annat sätt också – naturligtvis. Bibeln läser man inte från pärm till pärm. Så är den inte tänkt. Den är snarare som ett helt bibliotek (77 böcker). Ett tips i bokmässans tid är att läsa Höga Visan i Gamla Testamentet. Det är underbar kärlekslyrik som kan inspirera på många sätt.

Skaffa den nya översättningen av Bibeln (finns i en bokhandel nära Dig..) och läs, frustreras, gläds, överraskas och drabbas. Böckernas bok har hållit i ca 2000 år och den håller också idag! Tack och lov!

Filed Under: Okategoriserade

Trots allt..?

Sep 24

10 ungdomar har dödats och tre har skadats i vårt grannland. En vettvilling som gick på skolan där de mördade eleverna studerade har skjutit. Vilka ord av tröst kan man tala om? Vad är kyrkans budskap? Det är klart att jag tror på en himmel i den bemärkelsen att jag tror att Guds gränslösa kärlek omsluter de som dött. Men inte är det en tröst för familjerna som lämnats kvar i svartaste sorg och förtvivlan. Att tala om ”en mening med allt” är renodlat hån och att säga att ”Herrens vägar är outgrundliga” blir religiöst dravel. Jo, Herrens vägar är outgrundliga men det hjälper inte i denna stund. Det som har hänt är meningslöst. Det som har hänt är nattvsart. det som har hänt har ingen riktigt hållbar förklaring annat än att en troligen sjuk människa har begått ett vansinnesdåd.

Den enda trösten, den enda lilla ljuslåga, om än flämtande, som kyrkan kan komma med är att ungdomarna som dödades är omslutna av Gud och att mitt i allt det svarta, mitt i allt lidande mitt i alla tårar är också Gud själv närvarande – Gud som ger familjerna kraft att orka en sekund i taget – inte mer – men ändå så mycket.

Jag tänker igen på Maria Boijs skulptur ”Boy” i S:t Jacobs kyrka – pojken som hänger på korset med det blödande hjärtat. Det är en sinnebild för den enskilda familjen, den enskilda familjemedlemmen bland de drabbade. På skulpturen hänger också Kristus fast man inte ser honom först. Så är det också i allt detta svarta. Kristus hänger där och ropar med oss: Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig..?

Filed Under: Trots allt

En utmanande kyrka?

Sep 23

Idag har jag varit i Uppsala på lunch hos ärkebiskopen tillsammans med ca 120 andra gäster. Det var en lunch i samband med 50-årsjubileet gällande beslutet om prästvigning av kvinnor. Jag satt bredvid Sveriges första kvinnliga baptistpastor – Ulla Bard -. I min ungdom var hon studentpastor i Stockholm kopplad till Norrmalmskyrkan. Nu var hon sjukpensionär och hade just doktorerat på ett ämne rörande kyrkan som sakrament. Ulla är också en historisk person, liksom en av Sveriges första prästvigda kvinnor Elisabeth Djurle. Det är spännande att möta de som var med ”från början” och höra deras historia. Viktigt och inspirerande!

Efter lunchen gick vi över till Uppsala domkyrka där en jubileumsgudstjänst hölls som samtidigt var invigningsgudstjänst för årets kyrkomöte. Antje Jackelén som är biskop i Lund predikade och vår biskop Caroline celebrerade mässan. Den amerikanske biskopen Katharine Jefferts Schori lämnade en hälsning och biskop emeritus Christina Odenberg ledde tackbön. Kort sagt ett antal kvinnliga biskopar tjänstgjorde. Det blev en fantastisk gudstjänst i närvaro av kungen, drottningen och kronprinsessan. De två damerna i kungafamiljen deltog synbarligen aktivt…

Efter gudstjänsten öppnades kyrkomötet och temat för öppningshögtiden var 50-årsjubileet.

Katharine Jefferts Schori talade och sa i slutet av sitt tal: Så gläds över och fira era 50 år. Världen stämmer in i er glädje. Men se också i detta en utmaning – en utmaning att fortsätta er orädda kamp. Var frågar Gud nu efter er frimodighet? Var kan ni som kyrka bidra till att befria de förtryckta och fångna, ge syn åt de blinda?

Ja, vi har vågat bana väg för ett prästämbete öppet för både kvinnor och män. När ska vi våga stå upp för kvinnors och mäns rätt att gifta sig i kyrkan med dem de älskar?

Vågar vi vara en utmanande kyrka?

Filed Under: En utmanande kyrka

Inte en dag förtidigt!

Sep 22

Äntligen stod hon i predikstolen! Så heter en av de två böcker som hade ”release” i Storkyrkan idag. Ca 200 personer (präster, biskopar, forskare, kyrkligt engagerade i övrigt) var samlade för att lyssna till ett antal skribenter som satt samman boken med ovanstående titel och som handlar om historien kring prästvigda kvinnor i Sverige med start i 1800-talet. Beslutet gällande öppnandet av prästvigningstjänsten för kvinnor fattades den 27 september 1958 och de tre första kvinnorna vigdes den 10 april 1960. I Storkyrkan vigdes då Elisabeth Djurle. Idag var en festens dag i Storkyrkan med många spännande inledningar, kommentarer och samtal. Ytterligare en bok har också haft sin release idag. Du ska bli präst! I den boken berättar 20 prästvigda kvinnor om sitt liv och sina erfarenheter som präster. Det är en spännande, nödvändig och delvis smärtsam läsning.

När vi denna vecka firar 50-årsjubileet av beslutet om prästvigning av kvinnor är det också för att manifestera att nu är alla diskussioner med motståndarna över. Det finns inget mer att diskutera i denna fråga. Vi har kvinnor som är vigda präster och vi har kvinnor som är vigda biskopar. Det är fullständigt självklart. Jag kan inte se att några argument mot detta skulle kunna hålla. Bibeln talar inte om prästvigda kvinnor eftersom det på den tiden inte fanns präster i den bemärkelsen vi har nu. Traditionen med enbart prästvigda män är lång men tack och lov verkar den Heliga Anden i kyrkan och har gjort så sedan den första pingstdagen och en utveckling har successivt ägt rum. Gamla bibliska kyrkostrukturer fungerar inte i dagens samhälle. Det som idag gäller är att tillsammans, som män och kvinnor i vigningstjänsten, förkunna evangeliet och räcka sakramenten.

Så många prästvigda kvinnor har kränkts under årens lopp. Så mycken djävulskap har kommit i dagen från både manligt och kvinnligt håll. Med detta jubileum markerar vi klart och tydligt: Kränkningens tid måste vara förbi. Kvinnoprästmotståndare göre sig icke besvär! Vi som är män får,tillsammans med våra kvinnliga kollegor, glädjas över uppdraget! Vi hör ihop och det finns bara en väg fram åt och det är tillsammans! Det är inte en dag förtidigt!!

Filed Under: Inte en dag förtidigt

I den bästa av alla världar

Sep 21

Idag var jag i Dalarö kyrka på söndagsgudstjänst. Vi var inte så många, kanske ca 25 personer totalt sett. En grupp från ett teologiskt sällskap hade rest ut för att ha möte efter gudstjänsten och jag var där för att jag var ute på Dalarö för att skriva och vila.

Dalarö kyrka är en landsortskyrka/skärgårdskyrka – en kyrka som finns där och som genom sin blotta existens vittnar om att Gud berör, att kristen tro inte bara är en storstadsangelägenhet. Kyrkoherden höll en utmärkt predikan om skatten och pärlan och vi som var där tror jag kände oss uppbyggda och glada efter gudstjänsten.

Skärgårdskyrkan och landsbygdskyrkan behövs så väl – inte bara för traditionens skull men för att vara bärare av gudsrikestanken, bärare av evangeliet om den korsfäste och uppståndne. Därför är alla sammanlysningar egentligen av ondo.

Jo, jag vet att jag hårddrar och jag vet att det handlar om mänskliga och ekonomiska resurser. Men, i den bästa av alla världar borde det firas gudstjänster i så många kyrkor som möjligt. Kyrkan borde vara öppen så mycket som möjligt för att människor ska kunna slinka in – också då det inte är gudstjänst. En stängd kyrka vittnar om otillgänglighet, om ett dött liv. En öppen kyrka kan vara som en öppen famn för den som söker sig dit för en stunds stillhet och bön.
Jo, jag vet, som sagt att det jag talar om kan ske ”i den bästa av alla världar”. Men, ibland är det bra att förflytta sig till just den världen för att sedan se vad man kan åstadkomma i realiteten.

På eftermiddagen var jag i Storkyrkan och lyssnade till Kjell Lönnå. Han är skicklig på många sätt och påminde oss oerhört tydligt om att också en vanlig ”slagdänga” kan bli sakral i rätt sammanhang. Det behöver vi nog påminna oss mer om. Det heliga är större och vidare än vi ofta kan se.