10 ungdomar har dödats och tre har skadats i vårt grannland. En vettvilling som gick på skolan där de mördade eleverna studerade har skjutit. Vilka ord av tröst kan man tala om? Vad är kyrkans budskap? Det är klart att jag tror på en himmel i den bemärkelsen att jag tror att Guds gränslösa kärlek omsluter de som dött. Men inte är det en tröst för familjerna som lämnats kvar i svartaste sorg och förtvivlan. Att tala om ”en mening med allt” är renodlat hån och att säga att ”Herrens vägar är outgrundliga” blir religiöst dravel. Jo, Herrens vägar är outgrundliga men det hjälper inte i denna stund. Det som har hänt är meningslöst. Det som har hänt är nattvsart. det som har hänt har ingen riktigt hållbar förklaring annat än att en troligen sjuk människa har begått ett vansinnesdåd.
Den enda trösten, den enda lilla ljuslåga, om än flämtande, som kyrkan kan komma med är att ungdomarna som dödades är omslutna av Gud och att mitt i allt det svarta, mitt i allt lidande mitt i alla tårar är också Gud själv närvarande – Gud som ger familjerna kraft att orka en sekund i taget – inte mer – men ändå så mycket.
Jag tänker igen på Maria Boijs skulptur ”Boy” i S:t Jacobs kyrka – pojken som hänger på korset med det blödande hjärtat. Det är en sinnebild för den enskilda familjen, den enskilda familjemedlemmen bland de drabbade. På skulpturen hänger också Kristus fast man inte ser honom först. Så är det också i allt detta svarta. Kristus hänger där och ropar med oss: Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig..?
