I hänryckningens tid.

Ursäkta kära bloggläsare att jag varit bloggtyst de senaste dagarna men arbetet i övrigt har gått på i ett!! Det är hänryckningens tid och med den präst- och diakonvigningens tid. Igår examinerades 16 nya vigningskandidater varav en var diakonkandidat. Präst- och diakonexamen är alltid något speciellt. Domkapitlet sammanträdde sedvanligt i Själakoret under taket där Albertus Pictors 500 åriga målningar skymtar fram. De 16 kandidaterna var uppdelade i två grupper och examensämnet var kyrkan och kulturen. Vi läste en ganska ny bok (utgiven hösten 2008 på Verbum) om detta ämne med underrubriken På väg mot en kulturteologi. De hade skrivit 16 pm som vi resonerade kring och det blev väldigt goda samtal. När de två examenstillfällena var över kastade jag mig hem och rusade runt med gräsklipparen på tomten innan det var dags att bege sig till vigningsmiddag för de nyutexaminerade. Det blev en trevlig kväll och efter en eftersits hemma hos en av stiftsadjunkterna suasade jag hem och skrev skriftetal till dagens vigningsmässa. Så tedde sig Pingstafton.

Idag är det Pingstdag och den Heliga Andens dag. Tack gode Gud för den Heliga Anden som ju är Jesus Kristus själv mitt ibland oss, verksam här och nu! Tack gode Gud för Pingsten som påminner oss om Anden, påminner oss om att Gud har med vårt alldeles vanliga liv att göra, att Gud inte är begränsad till de kyrkliga strukturerna utan att Gud verkar också utanför kyrkan. Det finns, som också våra katolska bröder och systrar bekänner, frälsning utanför kyrkan. Det påminner oss Anden om.

Idag vigdes kandidaterna. Storkyrkan var knökfull. Alla platser var fullbelagda och folk stod. Det blev en härlig gudstjänst med ett underbart vigningstal av biskop Caroline.

15 nya präster och 1 ny diakon. Det är fantastiskt Dessa präster ska på olika sätt förkunna evangeliet i sina egna omgivningar. För evangeliet i tiden, för att travestera vår kungs valspråk. Så ska det var. Det är kyrkans uppgift. I världen men inte av världen. Men samtidigt med ett språk som når fram i det mångkulturella samhälle som vi lever i. Prästerna ska också räcka sakramenten -dopet och nattvarden. Det är en nåd att få vara med och räcka dem ut i en värld där det på olika sätt finns en stor längtan efter det som är större än det vardagliga. Diakonen ska vara ett barmhärtighetens tecken och driva hoppets och den profetiska diakonin framåt inom många olika områden.

När jag såg alla dessa präster och diakonen kände jag stor glädje. Tänk att så många känner sig kallade ut i Guds tjänst, kallade att ett helt liv och livets alla dagar och timmar och minuter få vara vigda tjänare. Det är fantastiskt!

Låt oss bedja för de 16 nyvigda men låt oss också själva öppna oss för Guds Ande och låta oss ledas ”ut i en värld där stora risker väntar..” (Psalm 288 i Den Svenska Psalmboken).

Det är hänryckningens tid!