Spelar tron någon roll?


Spelar egentligen kristen tro någon roll? Skulle man inte lika gärna kunna strunta i den och i allt annat vad trosåskådning heter? Har inte Humanisterna egentligen rätt? Det finns nog ingen Gud och de kristna har egentligen gått på världens blunder. Man kan väl leva ett bra liv i alla fall? Så kan man naturligtvis resonera om man är ateist. Men som kristen menar jag att kristen tro faktiskt spelar roll. Den kristna tron säger att Gud blivit människa på ett unikt sätt i Jesus Kristus, att Jesus levt, undervisat, samlat lärjungar etc, dött och uppstått. Dessa påstående omfattar vi kristna. Men sedan måste man fråga sig vad dessa påståenden får för konsekvenser i det egna livet? Handlar det om att skydda sig mot ett helvete, att den som inte tror hamnar i det brinnande Gehenna där man ska gråta och skära tänder? Personligen har jag svårt att tänka mig ett helvete utanför och bortom alla helveten som människor dagligdags upplever i detta livet. Varför skulle vi bli straffade i evigheters evighet av Gud som är kärlek? Vad är det för typ av kärlek som vill straffa alla som inte tror rätt? Och hur vet jag att jag tror rätt? Ska det vara tro enligt Katolska kyrkan, enligt Pingstkyrkan, enligt Svenska kyrkan, enligt Baptisterna, Missionskyrkan, Metodisterna, Alliansmissionen etc? Hur vet jag vad som är rätt tro? Är det en bokstavlig tro på Bibelns texter? Hur gör jag då med hela utvecklingsläran? Räcker det med att tro på Gud? Måste jag tro att Jesus jungfruföddes, gick på vattnet etc?

Naturligtvis spetsar jag till det. Men poängen med dagens blogg är att framhålla att kristen tro i hög utsträckning handlar om att fördjupa mitt liv här och nu, att i Jesu efterföljd leva kärleken gent emot mina medmänniskor och leva i kärlek till mig själv (älska min nästa som mig själv). Att följa Jesus är att försöka att leva så sant mänskligt som möjligt, att förändra världen så att Guds kärlek lyser igenom där människor upplever ett helvete. Den kristna tron vill säga mig att jag inte är ensam i detta mitt levande av mitt eget liv. När livet är tufft är jag inte utlämnad. Jesus Kristus själv är med mig, han som i sitt liv, i undervisning och handling visade på Guds gränsöverskridande kärlek. Därför är det meningsfullt att tro på Jesus. Det förändrar. Det ger mig ett nytt värde som är oberoende av vad jag presterar, oberoende av vad andra tycker, oberoende av om jag är en lyckad individ eller inte. Det handlar inte om det. Det handlar, åter igen, om att jag får vara jag.

Gud finns och har gett mig ett värde – ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån mig. Därför kan jag inte tro på ett helvete som ett kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Den Gud som älskar och ger värde kan inte skicka den älskade och värdefulla in i något helvete, in i en evig Gudsfrånvaro. Nej, den älskande Guden, Gud som ger sitt liv för oss därför att han älskar oss, delar vårt eget helvete, är där också då vi inget anar, inget känner. Men Gud är där. Den tron spelar roll. Den tron förändrar. Den tron är en realitet, hävdar vi kristna.

Alla helvetestexter är egentligen uppmaning till att leva mänskligt, att bry sig om sin nästa i ord och handling, att spänna sig och sträcka sig lite extra för sin nästas skull. Till detta är vi kallade. Detta får vi leva -Du och jag. Jesus själv är med. Den tron spelar roll!

5 kommentarer

sMARTAss säger
23 augusti 2009 – 12:13

"kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande" är ju dagens formulering!

Lars Flemström säger
23 augusti 2009 – 05:56

Salig är du som vet vad som kommer efter. Och om Gud inte skulle motsvara dina fromma förväntningar? Det är Gud som ska döma oss, inte vi som ska döma Gud - men man kan ju alltid hoppas på det bästa, att hans nåd skall omfatta även dem som inte trodde på honom. Mången ateist tycker dock att den totala döden (den totala bortvändheten från Gud) är bättre än att lyssna till evig haropsång.

HS säger
23 augusti 2009 – 07:46

Åke, så bra att du "spetsar till det" och ställer frågan om tron spelar någon roll. Om vi varje dag, varje minut eller vid varje valtillfälle orkade ställa oss den frågan, skulle vi kanske inte lika ofta strunta i tron och skylla på vårt återkommande tvivel, när vi ofta och gärna faller för olika frestelser. För i praktiken struntar vi alla jämt i vår tro, annars skulle vi, med Guds välsignelse och hjälp, för länge sedan återerövrat paradiset. Kanske måste vi ständig be om Hoppets dygd, om att kunna hoppas på godhet, sanning och inte intala oss att ondskan och lögnen ibland är genväg till lyckan. De är en dissonans som stör harmonin, de är ett helvete. H.S.

Åke Bonnier säger
23 augusti 2009 – 08:15

HS, tack för Din fina kommentar! Du har så rätt!!Lars, naturligtvis är jag inte saligare än Du i kunskapen om vad som kommer efter. Tack och lov är det Jesus Kristus som står för domen - eller med Lasse Lucidors ord: Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort. men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer. Och jag tror på Jesus Kristus vars kärlek är större än både Dina och mina bedömningar.

Lars Flemström säger
23 augusti 2009 – 10:12

"Den Gud som älskar och ger värde kan inte skicka den älskade och värdefulla in i något helvete, in i en evig Gudsfrånvaro."Nej, det kan VI inte föreställa oss. Ändå finns det en religion som omfattas av många miljoner människor, som har just detta som mål, den definitiva döden, Nirvana. Författare och konstnärer har skildrat helveten, där avlidna kokas levande i svavelångor. Att en kärleksfull Gud skulle skicka oss till ett sådant helvete har vi extra svårt att föreställa oss.Men vad vet vi? Om Guds godhet är att Gud uppfyller ett människokonstruerat lyckoideal till 100 % är det vi som godkänner Gud. Han ska motsvara våra föreställningar om vad gott är. Precis det felet gjorde Adam och Eva i Paradiset. En kärleksfull Gud kan väl inte förbjuda människorna att äta den frukt som smakar allra bäst?I detta fall såg Gud till hela mänsklighetens bästa under evinnerlig tid, medan Adam och Eva såg till vad som verkade vara timligen bäst för dem själva. Det kan vi kanske förstå. Det är vanlig ränte-ekonomi. Den som skjuter upp sin konsumtion kan sedan konsumera mera. Men om belöningen uteblir - är Gud forfarande god? Eller är det så att Guds godhet och Guds kärlek inte kan mätas i mänslig lycka och mänsklig njutning? Den som avstår från sex före äktenskapet får kanske räntan på bröllopsnatten, men vad får den som lever i celibat av sexuell njutning? Här har du hela problematiken med kyrkvigslar för homopar! Att vi tolkar Guds kärlek med nyspråket från porrfilmen Kärkekens språk. Vi som är gamla nog, behöver inga grekiska lånord (eros och agape) för att upptäcka sexualiseringen av svenska språket och sexualiseringen av "Gud är kärlek". Gud är kärlek inte för att han uppfyller mänskliga njutningsbegär. Och Gud är god, enligt om han enligt vårt ringa förstånd gör saker som framstår som allt annat än goda. Gud som är i evigheten visste precis hur det skulle bli, när han gav människorna deras valmöjlighet, och har sedan återlöst oss med sitt eget blod, sin sons blod. Vilken historia! En "god" Gud skulle väl inte ha tillåtit syndafallet, och allt elände som GT berättar om, och allt elände som hänt efter Golgata? Man hör nuförtiden "min Gud gör inte sådant". Bedragare i den statsfinansierade bibelvetarbranschen påstår att det inte är samma Gud som verkar i hela Bibeln, utan att Bibeln är en skönlitterär skrift med olika "gudsbilder". Och då väljer de goda människorna de goda "gudsbilderna", och underförstått de onda människorna väljar att tro på de onda "gudsbilderna". Och då är det naturligtvis vi som har en traditionell kristen tro som ska stekas i svavelångorna i helvetet. För att vi förmodas tro på onda, gammaltestamentliga gudar. Men å andra sidan skulle ju ingen hamna i helvetet. För det som Gud inte har uppenbarat i sina heliga uppenbarelser, kan den goda människan fylla i själv. Gud är ju god på människors vis. Gud finns nog inte. Det vi kallar Gud är bara en spegelbild av vårt eget inre. Eller vågar vi svara ateisterna att vi tror på en Gud, som själv definierar vad gott är?"På det att alla som tror på honom icke skall förgås utan hava evigt liv." Vad som händer med resten av mänskligheten vet vi inte. Dessutom, hade det kanske varit bäst om vi aldrig fått höra dessa ord. Tror vi verkligen, eller inbillar vi oss att vi tror, för att få evigt liv? Hoppas vi att få tid med de njutningar som vi inte hann med i jordelivet. Muslimerna får i vart fall dricka alkohol och kn*ll* runt med orörda jungfrur i det himmelska Paradiset.Tänk så mycket bekymmer Gud hade sluppit om han inte hade skapat människor, eller om han hade låtit hela mänskligheten drunkna i syndafloden. Guds kärlek är självutgivande, den söker inte belöning. Sådan borde vår kärlek vara. Ju mer vi hemsöks av andra människors ondska, olyckor och motgångar