Archive for november, 2009

Livet är så skört!

Nov 30

Jag tänker i denna stund på Hans-Olof vars hustru dog oväntat i lördags och på de anhöriga till Sven-August. Han dog i fredags kväll efter att ha fått en stroke under en begravningsgudstjänst som han deltog i. Jag tänker på Marie 22 år gammal som ligger på sjukhus i New York efter en tumöroperation. Det kom så plötsligt. Hon insjuknade akut för två veckor sedan och opererades i förra veckan. Ännu vet man inte hur det har gått och hur framtiden kommer att se ut. Livet är så skört.

Hemma i domkyrkoförsamlingen talar vi om ”nödvändiga” ting som budget, samverkans former med andra, om rengöring av Storkyrkan, om predikoscheman och uthyrningar. Jo, jag vet att man måste ta ansvar också för sådana ting och jag gör det tillsammans med strålande medarbetare och kyrkopolitiker och många andra. Vi engagerar oss alla i det som är våra uppgifter. Men ibland slår det mig att vi alltför sällan stannar upp och funderar över vad som är verkligt viktigt.

Livet är så skört. Vi vet inte hur länge vi får leva och må bra, hur lång vår livstid blir. Vi vet bara att vi har att hantera det innevarande vare sig livet blir kort eller långt.

I kyrkornas sammanhang käbblar vi om så mycket. Vi fördömer varandra och upplyfter varandra beroende på vilken tradition vi står i. Ibland blir det som om kyrkorna (och jag menar de kristna trossamfunden) är barn i en sandlåda. Uppgiften är att tillsammans bygga ett slott men istället börjar man kasta sand och säga: ”Du får inte vara med och leka! Du får inte vara med och bygga slott för Du har inte rätt spade och hink.” Livet är så skört! Har vi råd att inte föregå med gott exempel och gräva tillsammans, bygga tillsammans och då kanske inte sandslott utan bygga för Guds rike?

Egentligen borde man kunna säga om oss kristna: Se hur de älskar varandra, inte för att de tror på samma sätt, inte för att de tolkar på sammas sätt, inte för att de läser Bibeln på samma sätt men för att de i all sin bristfällighet försöker leva som de lär, för att de i all sin skröplighet inser att ingen av dem kan ha hela sanningen, äga företräde till hur man ska tro och tolka. Se hur de älskar varandra för att de ser en syster och en bror i den andre, för att de ser Jesus själv i den andre.

Livet är så skört och egentligen har vi inte tid med fåniga käbblerier. Vi borde ägna oss åt att leva evangeliet, att ta kärlekens initiativ, att bry oss om våra systrar och bröder oavsett om de finns nära eller längre bort. En dag är allt för sent.

Livet är så skört!

Filed Under: Livet är så skört

Bereden väg för Herran!

Nov 28

Bereden väg för Herran”, de orden kommer att klinga med trumpet och orgel imorgon i S:t Jacobs kyrka. Den återinvigs på 1:a advent kl. 15.00. Hoppas att Du har möjlighet att vara med. Det är en underbar kyrka som nu blivit ännu mer underbar. Den är rengjord och det är många år sedan det skedde. Smutsen låg tjock på väggar och i tak. Nu strålar ljusa väggar och valv och jag gläds över att vi nu åter kan få fira Herrens heliga nattvard och lyssna till Ordets förkunnelse i kyrkan mitt i citycentrum.

S.t Jacobs kyrkas uppdrag är, att med sin byggnad, sitt budskap och sina medarbetare, nå ut till människor som bor, arbetar och vistas kring kyrkan. Adventsbudskapet som kyrkan förkunnar är att Jesus Kristus kommer till oss mitt i vårt vardagsjäkt, mitt i det liv som vi lever, i arbetet, på fritiden. Jesus Kristus själv har med hela vårt liv att göra. Vi kan inte stänga in honom i något sorts religiöst reservat. Nej, han vill påverka oss, genomsyra våra liv och öppna våra ögon så att vi ser att vi, i alla våra arbetskamrater och chefer, vänner och släktingar och familjemedlemmar, liksom i alla dem vi inte känner, möter Honom som kommer ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. (Matt 21:5).

Låt oss öppna våra hjärtan för Jesus Kristus – Han som förvandlar, som ger kraft, som ger nytt hopp, ny framtidstro!

Denna söndag är det inte bara 1:a advent. Det är också den första dagen på det nya kyrkoåret. Därför vill jag önska Dig och de Dina ett riktigt Välsignat Nytt Kyrkoår.

Som sagt: Kom till S:t Jacobs kyrka kl. 15.00 denna söndag och var med.

Domkapitelval, biskopstal och brist på smörgås.

Nov 25

Så börjar dagen gå mot sitt slut, en dag fylld av möten. Hur ska mässan i S:t Jacobs kyrka se ut efter 1.a advent och fram tills Storkyrkans verksamhet flyttar till S:t Jacobs kyrka för att Storkyrkan stänger? Det diskuterade vi på prästmötet. Så var det dags för arbestlagsmöte med diskussioner om förrättningstider i Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka och mycket annat. Förmiddagen rusade fram. Efter snabblunch i domprosthemmets stilla vrå var det dags att ansluta mig till de drygt 400 prästerna och de ca 150 diakonerna som i alla fall i princip skulle vara samlade i Immanuelskyrkan på Birger Jarlsgatan (Svenska Missionskyrkan – det var en fin ekumenisk gest att ha valet i ett systersamfunds kyrka). Där i kyrkorummet var det dags för domkapitelval inkluderande registrering av de röstberättigade, plädering för kandidater och val. Tre nya personer (2 diakoner och en präst) valdes in i domkapitlet. Jag vill gratulera Pernilla Landin från nacka församling, Eva Malmfors från Adolf Fredriks församling som båda har inträtt som ordinarie och ersättare för vigningstjänsterna. Bägge är diakoner. Till ersättare för biskop och domprost valdes kyrkoherde Anders Ekhem från Farsta församling. Välkommen också Du! Jag är övertygad om att kloka och kunniga personer har valts in. Den 7 december blir det val av övriga ledamöter, men de väljs av stiftsfullmäktige.

Efter val och smaskande av 12 kilo lösgodis fick vi sätta oss i kyrkrummet igen och lyssna till biskop Eva Brunnes ”jungfrutal” till stiftets präster och diakoner. Det var ett inspirerande tal där hon talade om centrum och periferi som kan se så olika ut beroende på var man befinner sig. hon talade om vikten av att ha internationellt perspektiv och internationella kontakter – inte minst från södra halvklotet och hon talade om vikten av fördjupning för både biskop, präster och diakoner. Talet var kort och mycket lovande! Tack biskop Eva! Ser fram emot nutid och framtid som var talets tema.

Så var det dags för kyrkoråd om aftonen, ett kyrkoråd med engagerade ledamöter, många samtal och frukt istället för smörgåsar. Jag har förstått att detta med frukt inte är lika populärt som Stadsmissionens smörgåsar. Antagligen får vi ändra på tilltugget. Kaffe och banan kanske inte känns lika härligt som kaffe och skinksmörgås..? Men å andra sidan är ju frågan om man ska äta så mycket skinka i svinaktiga tider – både på svinfarmar och i luften?

Inspirerande!

Nov 24

Jag är just hemkommen från domprost- och kaplanskonferens i Göteborg dit jag for med vår domkyrkokaplan Kristina Ljunggren. En gång om året kommer vi samman för att dela erfarenheter, stötta varandra, inspireras av gemensamt program etc.
Igår var vi i Serbisk ortodoxa kyrkan i Göteborg (http://ortodoxakyrkan.blogspot.com/2009/02/helige-stefan-decanskis-serbiska.html) . Det var en fantastisk upplevelse. De finns i Kortedala i Vårfrukyrkan som tidigare ägdes av Svenska kyrkan. Fader Dragan Mijailovic och hans son Fader Nemanja Mijailovic tjänstgör som präster för en minimal lön. De kompletterar prästintäkterna med städjobb. Dessa bägge präster brinner för sin kyrka och brinner för Kristus. Kyrkan var som ett hem för dem och familjen i övrigt även om de inte bodde där. Det optimala, menade de, var att någon präst kunde bo i kyrkan. Det fanns utrymme men ingen av dem hade möjlighet.

Vi besökte också Göteborgs kyrkliga stadsmission och fick höra om allt det livsviktiga arbete som Stadsmissionen i Göteborg gör. Inte minst avgiftningsarbetet hölls fram. Stadsmissionen har en egen kyrka dit oerhört många kommer. Jag blev djupt gripen av det arbete som den stadens Stadsmission utför och jag länkar här till en filmsnutt som lika gärna kunde gälla Stockholms stadsmissions arbete (http://www.stadsmissionen.org/var-julfilm). Tack domprost Karin Burstrand och domkyrkokaplan Jerker Schmidt för bra dagar!

Nu stundar den första adventshelgen snart, fast först ska vi präster och diakoner i Stockholm välja representanter till domkapitlet. Det valet sker imorgon. Må det bli bra representanter för vigningstjänsterna. Arbetet i domkapitlet är svårt och det krävs klokhet och erfarenhet.

Låt oss bedja för valet!

Filed Under: Inspirerande

Vampyrer och Domssöndagen

Nov 22

Svenskar tycks tycka att vampyrfilmer är spännande. New Moon har haft premiär och i sista stund blivit klassad som en film med 11-årsgräns. Grattis alla 11-åringar som nu kan se vidrigheter på bio!

Varför gillar många människor (inte bara svenskar) otäcka filmer. Jag tror att det handlar om vår egen rädsla för ondskan, för det som förstör, bryter ned, hotar. En av poängerna med att faktiskt i glädje fira Domssöndagen (som vi i Svenska kyrkan gör idag) är att understryka att ondskan inte har sista ordet. Att Jesus Kristus själv är den yttersta domaren, såsom vi kristna förstår det hela, att Han som dött och uppstått för oss är den som också dömer oss och dömer ondskan i oss. För ondskan finns där, också i de allra frommaste människor, också i alla dem som bekänner sig till Jesus Kristus. Det är vår mänskliga svaghet, arvssynden, att det onda som jag inte vill gör jag ändå och det goda som jag vill göra, gör jag inte alltid. Men Jesus Kristus har sista ordet. Nådens Herre har sista ordet. Då får jag säga som Lasse Lucidor:
Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av. Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav. Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer. (Den Svenska psalmboken 620 vers 6)

Jesus Kristus till ära!

Nov 20

Min blogg läses av många och det gläder mig. Mina tankar om Jesusmanifestationen har väckt medial uppmärksamhet. Både tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=193873) och Kyrkans tidning (http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/-bjud_in_svenska_kyrkan_till_jesusmanifestationen-_0_12184.news.aspx) har uppmärksammat vad jag skrivit.

Naturligtvis kan man ju reagera på mina tankar om att Svenska kyrkan skulle vara mer engagerad i manifestationen. Redan finns tre stycken från Svenska kyrkan i ledningsgruppen. När jag blev tillfrågad av ledningsgruppen för ett drygt år sedan att vara med fanns också dessa tre herrar personer med. Jag efterlyser egentligen inte fler svenskkyrkliga i ledningsgruppen. Jag skulle önska att Svenska kyrkan i den stora gudstjänsten/mötet i Kungsträdgården den 22 maj syntes än mer, både gällande framträdande på scenen och när det gäller bokstånd. Verbum kunde gott finnas på plats. Jag skulle önska att också någon som inte tillhörde den karismatiska traditionen kunde framträda på scenen med ett kort budskap om vår gemensamme Herre.

Jag tycker att Jesusmanifestationen är bra! Jag var med förra året både på torgmöten och i Kungsträdgården och dessutom ledde jag en enkel gudstjänst i S:t Jacobs kyrka i Kungsträdgården, en gudstjänst som ingick i manifestationen.Jag skriver om manifestationen och jag talar om att någon mer från Svenska kyrkan (gärna till exempel någon av våra 14 i tjänst varande biskopar) skulle tala på scenen. Det behöver inte vara ärkebiskopen som begripligt nog, har fullt upp. Men låt många teologiska traditioner mötas. Till skillnad från en känd tidigare församlingsföreståndare, tror jag att man både kan fundera över bibeltolkning, och kanske inte anamma samma tolkning som en viss grupp, och lovsjunga Jesus Kristus.

Gällande min egen medverkan skriver prästen Gustaf Hafström i en kommentar till min blogg den 6:e november: Nu är det dags för dig Åke, och för oss övriga ledare i vår kyrka att bevisa att vi vill vara med i att upphöja Jesus som Herre på Stockholms gator. Att jag vill detta tycker jag är tydligt. Men jag har ett viktigt villkor: Det är en manifestation för Jesus Kristus, inte en manifestation mot andra religioner eller mot andra teologier.

Det kan bli en fantastisk ekumenisk manifestation om man vågar vara ännu mer inklusiv.

Jesus Kristus till ära!

En ny biskop, en ny bok och en ny nationaldag.

Nov 16

Igår tog vi emot biskop Eva Brunne i Storkyrkan. Hon välkomnades enligt handbokens ordning för mottagande av en ny biskop med tal, textläsningar och förbön. Nu gläds vi över att ha henne på plats och önskar vår biskop all välsignelse i det innevarande och kommande arbetet!

Jag har varit i Slottskyrkan idag. Verbum inbjöd till en release av Drottning Silvias bönbok och drottningen var själv närvarande. Bönboken är en samling skriven av olika bidragsgivare där drottningen själv har med en bön från sin barndom. Kung Carl XVI Gustaf har bidragit med oerhört fina fotografier som ett gott komplement till texterna. Boken, som kommer ut i handeln den 26 november, kommer att finnas också i Storkyrkoboden. Välkommen in för att köpa den, kanske som en lämplig julklapp till Dig själv eller till någon nära och kär!

Omedelbart efter mötet i Slottskyrkan begav jag mig iväg till riksdagshuset för ett möte med Rikskommittén Sveriges Nationaldag där vi bland annat utvärderade förra firandet på Skansen den 6 juni. Vi enades om att det var festligt men kallt (7 grader och blåsigt). Sedan väckte jag en fråga som jag som Svenska kyrkans representant tycker är oerhört väsentlig: skulle man inte kunna tänka sig ett religiöst inslag på Skansenscenen den 6 juni 2010? Med religiöst inslag menar jag ett interreligiöst inslag med tanke på att våra monoteistiska religioner företräds av så många infödda svenskar och nya svenskar. Man kan väl inte påstå att mitt förslag väckte något större jubel. Snarare avfärdades det ganska snart. Det finns en rädsla bland en del svenskar – en rädsla för religion och detta trots att religionen (och då framför allt det kristna) har betytt och betyder så ofattbart mycket i olika kultursammanhang. Rädslan för religion göder ateismen och göder dessutom främlingsfientlighet. I Sverige borde vi ha råd att ha både mångetniska, mångkulturella och mångreligiösa inslag när vi firar Sverige – ett land som vi älskar. Generositet och öppenhet i mångfaldens tecken borde få prägla firandet – också på Skansens stora scen som många, via TV, är närvarande vid.

Vad är sanning?

Nov 14

Igår var jag på Nobelmuseet och avtackade (tillsammans med väldigt många andra) museets chef Svante Lindqvist. Han går nu vidare till uppdraget som riksmarskalk och är då ansvarig för hovstaternas verksamhet inför statschefen och sköter kontakterna mellan statschefen, riksdagen och regeringen. På museet kunde jag beskåda två teleskop varav det ena hade använts av Galileo Galilei. Själva teleskopet var nog ganska värdelöst i sin funktion även om det är värdefullt i sin existens. Detta oansenliga rör har förändrat vår syn på världen och därmed också vår syn på Bibelns texter. Jorden är rund kunde Galileo Galilei konstatera till kyrkans stora frustration.

Läser man skapelseberättelserna i Bibeln framkommer ganska tydligt att jorden inte är rund utan snarare en sorts platt skiva som står i ett urhav. Och denna bild var ju förhärskande i cirka 2000 år (texterna är skrivna några århundraden före Kristus). Idag, tack vare det till funktionen urusla teleskopet, har vi en annan syn. Jorden är rund. Jorden vrider sig runt sin egen axel och snurrar samtidigt runt solen. Vi har en heleocentrisk syn där sol och måne på olika sätt påverkar livet på jorden. Paulus hade nog inte den världsbilden. Han var mer präglad av sin tid. Jesus själv levde i en värld som trodde just att jorden var platt.

Bibelns berättelser om Adam och Eva, Kain och Abel och Noas ark är det nog få som idag tar bokstavligt. Berättelserna om Abraham kan handla om ett folk snarare än om en person. Israels barns uttåg ur Egypten kan handla om att man går från polyteism till monoteism och behöver inte vara historiskt sanna. Och nu börjar det bränna till, för vad Galileo Galilei kunde visa var att det fanns en skillnad mellan historiskt sant och bibliskt sant. Och i det ögonblicket blir Pontius Pilatus fråga: ”Vad är sanning?” relevant.

Måste man som biskop, domprost, präst, pastor, kristen tro att allt som står i Bibeln är historiskt sant? Nej, svarar nog de allra flesta i Sverige idag. Måste man tro att allt som står i Nya Testamentet är historiskt sant? Nej, svarar nog många idag. Men vad måste vara historiskt sant för att man ska få kalla sig kristen, för att man ska få bli präst, pastor, domprost eller biskop? Frågan är egentligen bara riktigt relevant om man vill ikläda sig ett ”trospolisämbete”. För biskop Ingmar Ström var trospoliser just sådana som vakade över sin egen tro och skulle applicera den som måttstock för vad som är rätt och fel. Sådan trospoliser finns det gott om.

Kanske är jag också en sorts trospolis när jag skriver att det grundväsentliga för mig som kristen är att Jesus Kristus har existerat som en faktisk historisk person, att han troligen (sic!) har gjort en hel del som på olika sätt (nota bene!) beskrivs i Nya Testamentet och att han har dött på korset efter att ha blivit dömd av den romerska myndigheten och att han har uppstått från de döda. Jo, jag tror det även om det inte går att historiskt bevisa. men det var viktigt för de första kristna och det var viktigt för Petrus och Paulus. Men också andra händelser kan vara sanna fast de inte nödvändigtvis ä historiskt sanna.

Kära trospoliser, om jag nu skriver att jungfrufödseln kanske aldrig ägt rum får ni naturligtvis hicka och tänker måhända att detta är typiskt för den liberale domprosten som är med och leder kyrkans förfall. Biskop Eva Brunne har ju blivit angripen för sin syn på liknande saker. Men vad är sanning? Är allt som står i Nya Testamentet historiskt sant? Kanske inte, men det kan lika fullt vara sant för mig och en sanning som man på ett subjektivt sätt kan omfatta. När jag bekänner att Jesus är född av jungfru Maria är det sant för mig utan att jag behöver hävda att det är historiskt sant. Jag menar att det går att göra en sådan skillnad. När då trospoliserna säger att detta med jungfrufödseln är kyrkans tro och att präster och biskopar har att tro detta om de ska vara präster eller biskopar, måste man samtidigt fråga sig vad den trosbekännelsen vill uttrycka. Man får forska i dogmernas betydelse när de formulerades, i vilket sammanhang de formulerades, vad man ville säga. Gällande tron på jungfrufödseln och dess formulering i våra trosbekännelser handlar det också i hög grad om att Jesus var född av en jordisk kvinna, var en jordisk person som levde ett jordiskt liv till skillnad från tanken på att han hade en skenkropp. Jesus var mänsklig. Det var det viktiga att bekänna samtidigt som man bekände och bekänner att Jesus var och är gudomlig. Sann Gud och sann Människa. Det viktigaste blir då inte vad som är historiskt sant och vad som inte är det utan vad dessa texter vill säga in i mitt eget liv.

Men uppståndelsen då? Har Jesus uppstått eller inte? Var graven tom eller inte? Den välkände teologen Rudolf Bultmann hävdade att talet om den tomma graven var påhittat av den tidiga kyrkan och att mötet med Kristus var ett utmanande existentiellt möte. jag delar inte den synen. Jag menar, och alla fyra evangelisterna tycks berätta samma sak fast på lite olika sätt, att graven var tom, att Jesus har uppstått fysiskt fast på ett sätt som vi aldrig kan begripa. Jesu har dött för min skull, i kampen mot ondskan, och segrat genom sin uppståndelse. Denna tro bär mig varje dag. Det handlar om Gud som är med, Gud som älskar så in i och genom döden, Gud som aldrig överger. Jag får be till Gud eller till Jesus Kristus (=samma sak) och det är meningsfullt.
Det är en tro som håller att leva på, att predika om, och dö för.

Galileos teleskop hade stor betydelse i sanningsdebatten. Och teleskopet är spännande att beskåda på Nobelmuseet.

Filed Under: Vad är sanning

..och ändå är det murar oss emellan…

Nov 11

”Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann.” Står det i psalm 289 vers 3 i vår Svenska psalmbok. I måndags var det 20-års jubileum av murens fall i berlin. 1989 den 9 november stormade glada och entusiastiska berlinare över till varandra på ömsesidor om den förhatliga muren. Murens tid var över och hela Europa andades på ett nytt sätt enhet och gemenskap. Sedan uppstod andra svårigheter både monetärt och på andra sätt, men många av de svårigheterna har fått en lösning.

I kyrkans sammanhang tycks vi fortfarande leva med murar som vi vårdar och värnar. Störst av dem är trons mur där vi ser på varandra genom galler, där vi kastar trons stenar på dem som inte tycker lika. Jag har en dröm, en dröm om att vi ska kunna samtala med varandra, dela med varandra, respektera varandra också i kyrkans värld även om vi inte tycker lika. Men jag vet att det är svårt just för att vi har så mycket gemensmat. Det är ibland lättare att föra en dialog i respekt och öppenhet med dem man inte delar så mycket med än att göra det ”internt”. Varför ska det behöva vara så? Jesus själv sa till sina lärjungar: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35) Han sa inte: ”Ett nytt bud ger jag er att ni ska tycka lika, tolka lika, ha samma syn på olika moraliska frågor”. Nej han talade om den gränslösa vikten av den ömsesidiga kärleken, en kärlek som handlar om lyssnandets konst, delandets konst, respektens konst, att se ur den andres perspektiv och att i ödmjukhet visa på den egna övertygelsen utan att bygga murar, kasta pajer eller se på varandra genom galler.

Den citerade psalmen från Psalmboken börjar: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem” (Sv. Ps 289:1). Låt oss leva i den kärleken och av den kärleken och för den kärleken som kristna bröder och systrar.

I dag ska jag på domkapitelsammanträde med vår nya biskop, biskop Eva. Det ska bli roligt!

Gud Fader, Son och Ande till pris och ära!

Nov 8

Nu har vi en ny biskop i vårt stift – Eva Brunne. Jag gläder mig över en säkerligen utmärkt biskop (ännu har ju ingen av oss erfarenhet att falla tillbaka på och döma efter). Idag var vi många som var samlade till bön och lovsång i en fullsatt Uppsala domkyrka där Eva och Tuulikki Koivunen Bylund vigdes till biskopar. Efter en stark vigningsmässa och hälsande på den nya biskopen (vi medförde Evas guddotter, teologiestuderande samt kontraktsadjunkt i bilen) intog vi ett rejält bord på Ovandahls konditori. Vi var inte heller där ensamma och övergivna. Många gudstjänstbesökare hade samma planer som vi. Det kan man förstå för detta ärevördiga smörgås- och kakställe producerar saker som är en njutning för kroppen och en utmaning för vågen.

Church of England var på plats, evangeliska kyrkan i Tyskland var på plats, och flera andra utländska kyrkor var på plats när biskoparna vigdes i Domkyrkan. Hoppas nu att alla diskussioner om biskoparnas sexuella identitet ska vara avslutad. Vi har så mycket viktigare saker att tala om och gemensamt verka för. Gud Fader, Son och Ande till pris och ära!