Archive for december, 2009

Jag vill bli fullkomlig!

Dec 30

Om några få timmar är det nyårsafton. Det är en dag när jag alltid hamnar i en sorts melankolisk eftertänksamhet. Så har åter ett år gått. Jag har blivit äldre. Världen har förändrats. Gårdagen är förbi och kommer aldrig mer.

Det är viktigt att stanna upp i tillvaron och Nyårsafton kan vara ett sådant tillfälle, åtminstone under någon timme av dygnet. När jag ser tillbaka och tänker på allt jag varit involverad i, alla samtal, alla processer, alla arbetsuppgifter, ser jag att jag har varit vägledd. Jesus själv har vandrat vid min sida. Jag ser det, men först i backspegeln. Jag ser Guds närvaro men först med facit i handen. Så är det och när jag tänker på det fylls jag av tacksamhet. När jag ser Guds närvaro i backspegeln ser jag också att alla de bekymmer jag haft, all den oro och ångest jag känt vid olika tillfällen egentligen har handlat om brist på tillit. Var gång jag trott att jag ska klara allting själv, har jag drabbats av oro. När jag ser tillbaka, i backspegeln, påminns jag om vikten av tillit till Jesus själv. Jag påminns om vikten av att fördjupa min relation till min Herre och Mästare. Det handlar inte om världsfrånvändhet men om att försöka att bli fullkomlig.

Kanske finns det de som nu får hicka (igen) över vad domprosten säger. Inte finns det väl någon som kan vara fullkomlig, utom möjligen Jesus Kristus? Men vad handlar ordet fullkomlighet om? Jo, jag menar att det handlar om att bli den man är, att jag ska vara den Åke som jag är tänkt att vara, skapad att vara. Jag sviker alltför ofta mig själv, min egen kallelse att bli mitt sanna jag. Jesus själv säger: Var fullkomliga såsom er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48). Gud är fullkomlig för Gud är den Han är (2 Mos 3:14). Gud är helt och fullt sig själv vilket innebär att Gud både är relation och kärlek. Det är också det som Jesus påminner om i det dubbla kärleksbudet ( i förkortning: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv). Vi ska vara fullkomliga genom att verkligen leva det dubbla kärleksbudet.

När jag ser tillbaka på det gångna året ser jag många av mina brister och tillkortakommanden. Men jag ser också att Guds nåd har burit och anar att Guds nåd bär också när jag själv sviker.
Kanske kan denna min blick bakåt påminna mig om vikten av förtröstan, vikten av tillit, vikten av fördjupning av relationen med både Gud och mina medmänniskor i arbetssammanhang, familjesammanhang och fritidssammanhang.

Jag vill bli fullkomlig – jag önskar bli mig själv och jag önskar Dig att Du ska bli fullkomlig, bli Dig själv och kanske är det så att ju mer Du blir Dig själv och jag blir mig själv ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud.

Så vill jag tacka alla mina bloggläsare för det gångna året, tacka för alla inlägg, alla kommentarer jag fått muntligt, alla glada tillrop och kritiska påståenden. Jag hoppas på fortsatt bloggkommunikation också nu är 00-talet är på väg in i det förgångna!

Med de tankarna önskar jag Dig ett riktigt Välsignat, Nytt År!

Födelsedagsfirande!

Dec 25

Så var det Jesu ”födelsedag”. Jo, jag sätter ordet ”födelsedag” inom citattecken eftersom man inte vet när han föddes. Kanske var det på våren? En del forskare tror det. I vilket fall firar olika kyrkotraditioner vid olika tillfällen. Flertalet av de västerländska kyrkorna firar idag och vi gläds över inkarnationens verklighet. Men flertalet ortodoxa kyrkor firar den 6 januari och ytterligare senare firar Armenierna. Men det är underbart att få fira Guds människoblivande oavsett när på året födelsen ägde rum.

I går kväll var flera hundra gudstjänstfirare samlade i Storkyrkan där klockorna ringde in midnattsmässan och Jesusbarnet bars in i sin krubba och sattes vid Josef och Maria som var placerade vid centralaltaret. Var ska den heliga familjen vara om inte i centrum för firandet? Ordet delades och brödet bröts och människor strömmade till. Det var härligt.

När mässan var över återvände jag och min lilla familj hem till domprostvåningen ca 45 sekunders gångväg från Storkyrkan för att lägga Jesusbarnet i krubban också på hemmaplan. Jesusbarnet lindades fram ur hushållspappret som det legat i och lades på plats. Ljuset som skulle föreställa Betlehemsstjärnan tändes och vi önskade varandra, åter igen, en riktigt god jul.

Sedan såg jag en snutt av den inspelade midnattsmässan från Rom förskräckt över att påven och en fransk kardinal överfölls av en psykiskt instabil kvinna. Kardinalen fick någon form av höftfraktur medan påven klarade sig helskinnad. Den mässan är också så högtidlig och ingår, åtminstone för en kort stund, i mitt personliga ”julritual”. Sedan var det dags att vackla i säng för att stiga upp kl. 05.00 på juldagsmorgonen.

Jo, jag skulle ha julotta i Storkyrkan. Strax före kl. 06.00 lämnade jag domprostvåningen och kom efter några sekunder upp till Storkyrkan där jag möttes av oroliga kyrkvärdar och kördeltagare. Storkyrkan var stängd!

Konstigt! Vaktmästaren borde varit på plats. Men SL ville inte det och jag kastade mig hem efter nycklar för att, om det skulle behövas, vikariera som vaktmästare. Men vår kyrkvaktmästare kom precis när jag kom tillbaka med nycklar och en gaständare för ljusen. När kyrkvärdarna och jag gått igenom ordningen tillsammans med vikarierande organisten Jörgen Lindström (tack Jörgen!) gick jag ut i kyrkan där jag fick möjlighet att använda min tändare och assistera vaktmästaren. I Storkyrkan behövs verkligen allas insatser eftersom det är så många ljus att tända en julottemorgon. En sak var dock konstigt. Strax efter halv sju hade ingen gudstjänstdeltagare (förutom vi som var medverkande) kommit. När jag tänt alla altarljus (en enorm mängd), slog det mig: vi hade glömt att låsa upp kyrkporten. Med raska steg forsade jag ned till porten, låste upp och möttes av applåder från en stor hop av morgonentusiaster. En kvinna hov dock upp sin stämma och var en aning purken över att ha behövt stå ute och frysa. Jag beklagade det hela djupt och välkomnade henne och de övriga in i kyrkvärmen (som inte är så varm men bättre än ute). Då upptäckte jag en sak till. Städarna som säkerligen ”gick på schema” och som hade skurat golvet vid ljusgloben stod nu vid centralaltaret och skurade för fulla muggar. Det människor kunde meditera över denna stilla julottemorgon var alltså två morgonpigga lokalvårdares frenetiska arbetsinsats nära krubban. När Jesus föddes, var det troligen inga lokalvårdare vid krubban oavsett hur mycket halm som låg på födelsegrottans golv. Lokalvårdarna fanns säkert i härberget, men där fanns det ju, som bekant, inte plats för Josef och Maria. Väl medveten om detta gick jag raskt fram till dem, förklarade att vi skulle fira gudstjänst och bad dem att sluta skura. Vänligt leende gav de sig iväg från altarplatsen och drog sig tillbaka för andra uppdrag på andra ställen. Så började julottan. Nikolai kammarkör sjöng vackert under Christian Ljunggrens ledning (tack alla!) och vi firade att ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste (Jes 9:6 ).

Det blev ett fint födelsedagsfirande! Och vi kan alla, lutheraner, katoliker, anglikaner, reformerta, pingstvänner, baptister m.fl., oavsett alla tolkningar och kyrkotraditioner, önska varandra en riktigt God Jul med Jesusbarnet i centrum!

Filed Under: Födelsedagsfirande

Strålglansen från Betlehem!

Dec 23

Dan före dopparedagen! Jo, det är idag. Jag har varit ledig hela dagen. Det är jag varje år därför att en hel del behöver förberedas hemma och min uppgift är att leda granklädandet och krubbuppsättandet hemma. Nja, egentligen leder jag väl inte det hela eftersom mina bägge döttrar har väldigt bestämda åsikter om vad som ska sitta i granen och krubban sätter vi fram tillsammans under ett visst tävlande. I år fick jag Jesusbarnet. Det låg inlindat i hushållspapper men jag lindade in det igen och har dessutom funnit en plats åt det i en låda i den lilla matsalen i domprostvåningen. Det får inte tas fram förrän efter midnattsmässan i Storkyrkan. Den börjar kl. 23.00 (VÄLKOMMEN!) Därefter går hustrun och jag hem, tänder ljus, tar fram det lilla barnet och önskar varandra en riktigt God jul.

Men långt dessförinnan har jag anat julefriden. Så ock i år. Varje år i nu 21 år har jag kommit hem till mina extraföräldrar Maj-Britt och Ingmar. Maj-Britt har svårt att se och Ingmar har problem med ryggen. De är knappt 40 år äldre än jag men känns som de är bortom alla åldersbegrepp. Varje år gör de fint hemma för att jag ska komma kl. 10.00 och lämna en julblomma. Maj-Britt bakar, Ingmar sätter fram granen och så det viktigaste av allt – krubban. De bor i en lägenhet i min tidigare församling. Där på en byrå sätts krubban fram på grön matta med sand på. Där kan man se de tre vise männen samtala med varandra om stjärnan i öster, där finns Johannes döparen som bebi och där finns krubban utan Jesus. Josef och Maria finns bredvid naturligtvis.
När jag kommer dit får jag lägga Jesusbarnet, gjort av Jesu små systrar, förvarat i en tändsticksask, i krubban. Stearinljuset som ska vara stjärnan och ljuset vid krubban får jag också tända. Det är likadant varje år. Och jag är så tacksam. Tänk att de gör allt detta, mina kära extraföräldrar. Jo, jag vet att de gör det för egen skull och övriga familjens skull. Men tänk att jag får komma dit och förstå att julen nu kommit och ana inkarnationens mysterium. Idag var det så starkt för mig. Det var som om strålglansen från Betlehem för några sekunder lyste rakt in i mitt hjärta. Jag kände mig väldigt rörd och berörd.
Efter många kakor, mycket samtalande och delande for jag till det lokala affärscentrat där det vimlade av julstressade människor.

Men jag bar erfarenheten av strålglansen från Betlehem i mitt hjärta mitt i julstressen. Det är jag oändligt tacksam för. Tack kära, kära extraföräldrar – Maj-Britt och Ingmar. Ni är gudagåvor!

På jakt efter Jesusbarnet och hans familj…

Dec 22

Häromdagen skrevs det i Dagens Nyheter att Jesusbarnet är svårfunnet. Ingen Josef, ingen Maria, ingen åsna, ingen oxe. Inte ens i hantverksaffärer tycks krubbor finnas. De tycks inte vara gångbara på marknaden längre…

Nu är detta inte helt sant. Men det gäller att leta på rätt ställe. Storkyrkoboden säljer krubbor och jag misstänker att det går att finna krubbor också i Katolsk bokhandel vid Kungsträdgården.

Men kanske är detta symptomatiskt i vår överkomersialiserade jul. Jesusbarnet är svårfunnet därför att det döljs av alla erbjudanden, av alla presentförslag, av all julstress, av all julångest.

Men Jesusbarnet finns där ändå. Om vi bara tar tid. Kanske är det en av de finaste presenter man kan få i jul – tid att stanna upp, tid att lyssna inåt, tid att meditera över det makalösa undret – att Gud blir människa, att Gud själv möter oss på ett unikt sätt i ett litet barn, ett barn som delar det mänskliga och svåra livet, som börjar utan ett hem, som blir politiskt flykting, som troligen växer upp med en ensamstående moder (man tror att Josef dog mycket tidigare), som blir missförstådd av många, förnekad och föraktad av andra, som provocerade den romerska makten så mycket att de beslöt sig för att döda honom. I denna Människa (med stort M) möter vi Gud själv som älskar Dig och mig ofattbart mycket.

Ta tid, stanna upp framför krubban (den finns också i Storkyrkan och i S:t Jacobs kyrka)! Budskapet handlar om Guds kärlek till Dig! Du är gränslöst älskad som den Du är och Gud själv delar Ditt liv. Det lilla barnet i krubban vittnar!

Så ge inte upp sökandet efter Jesusbarnet! Han finns där och det är om Honom som julen handlar – inte om jultomtar, Kalle Anka, julmat och klappar. Visst är det roligt med jultomte och Kalle etc, men det är Jesusbarnet som håller att leva av och dö för.

Tack gode Gud för Jesus Kristus!

Ekumenisk generositet!

Dec 21

Jag är just hemkommen från en kongress i Castel Gandolfo utanför Rom. Focolarerörelsen hade sin årliga kongress för gifta och ogifta focolarini och jag var med för 10 året (skulle jag tro). Det var fantastiska dagar som betydde mycket för mig. Jag känner mig verkligen hemma i focolaresammanhang. Det är en i grunden katolsk rörelse men med en ekumenisk generositet och öppenhet där vi som kommer från andra kyrkor känner oss hemma som dem vi är. Jag blir respekterad som den jag är med de ställningstaganden som jag har gjort och som bygger på Svenska kyrkans hållning, inte minst i äktenskapsfrågan och ämbetsfrågan. Mina katolska bröder och systrar delar inte Svenska kyrkans uppfattning i vare sig det ena eller det andra men respekterar, lyssnar, samtalar, delar utan att försöka övertyga mig om att det jag står för är fel och jag gör likadant.

Jag drömmer om en ekumenisk generositet också mellan trossamfunden i Sverige – inte bara mellan dem som finns på en viss del av den kyrkliga kartan utan en generositet mellan alla trossamfunden där man kan lyssna, dela, samtala i respekt för den andres tolkning och förståelse.

Men min erfarenhet som gnager i mig (det är därför jag skriver rätt mycket i detta ämne) är att det är trögare i Sverige, att småsinthet och småskurenhet florerar mer här, särskilt från de som anser sig ha rätt och att alla andra har fel.

Focolarerörelsens spiritualitet talar om enhetens ideal, en enhet i mångfald med Jesus själv mitt ibland oss. Den enheten ber Jesus för (Joh 17:21). Jag önskar att vi tillsammans kunde stå upp som kyrkor, som kristna, oftare, utan att trampa på varandra, utan att förneka den andre, i vetskap om att vi tolkar olika, uttrycker tron på olika sätt, har olika sakramentssyn o s v, men stå upp tillsammans för det som är grunden för oss alla och leva den grunden gemensamt.

Vill vi vara ett vittnesbörd om Jesus Kristus har vi inte råd med ekumeniskt tjabbel. Då har vi bara råd att gå framåt på ekumenikens väg. Focolarerörelsen som har så många olika kyrkomedlemmar, medlemmar som är judar, muslimer, som för dialog med buddister och hinduer och också med icketroende är ett föredöme.

Vi behöver en ekumenisk generositet. Låt oss satsa på den tillsammans!

Filed Under: Ekumenisk generositet

Den 21 december

Dec 16

Kommer nu att vara borta från cyberrymden under några dagar. Åter i bloggossfären den 21 december.

Filed Under: Okategoriserade

Vilket gäng!

Dec 16

Det är märkligt att läsa på en kvällstidnings förstasida om de värsta prästerna. Kvällstidningsjournalistiken tycks inte se några gränser. Ju mer man kan snaska runt i, ju mer tragik man kan vrida runt sin journalistiska penna i, desto bättre tycks det vara. När jag har klagat över den typen av sensationsjournalistik, som ofta innehåller tragik, får jag till svar att läsaren får vad läsaren vill ha. Men frågan är om inte journalisterna eller tidningsredaktören gör allt för att skapa behoven hos läsaren? Skvaller, sensationer, katastrofer tycks vara ledmotiv hos vissa dagstidningar. Var går den etiska gränsen? Inom vissa ämnesområden fabulerar man fritt och gör en höna av det som knappt är en fjäder i verkligheten.

Idag har jag ätit lunch med präster och diakoner som vigts under 2009. Vilket gäng! Strålande medarbetare i Kristi kyrka. Men om dem skrivs det inget och inte så mycket om annat heller när det gäller allt det positiva som görs dagligdags i kyrkans sammanhang. Tänk om de forna kvällstidningarna kunde slå upp en braskande rubrik om präster som satsar allt för sin nästa, om människor som hittar ett nytt liv tack vare kyrkans sätt att vara. Det finns mycket att skriva om, mycket att belysa som inte handlar om sex och våld.

Tack gode Gud också för de nya prästerna och diakonerna!

Vilket gäng!

Filed Under: Vilket gäng

Ring, klocka, ring…

Dec 13

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö…Ring själaringning över land och vatten! Så skriver Alfred Tennyson i sin berömda nyårsdikt. Nej, det är inte nyårsafton än. Men klockorna i många kyrkor ringde idag kl 15.00- så ock i Storkyrkan. Vi anslöt oss till den manifestation som ville uttrycka ett stöd för att hålla koldioxiden på en nivå av 350 ppm vilket anses vara säker för att vi ska förmå hålla den globala uppvärmningen under 2 grader och därmed förhindra kraftiga och plötsliga okontrollerbara förändringar i klimatet. (http://www.svenskakyrkan.se/). Kristen tro har också med klimtafrågor att göra. Den kristna tron uppmanar oss genom skapelseberättelserna att vara klimatsmarta. Frågan är bara vad Du och jag egentligen gör? Det är så lätt att säga att det egna hushållet ändå inte kan förändra. Men många bäckar små… Detta säger jag lika mycket till mig själv.

När Storkyrkans klockor ringde idag var det för att utmana till omtanke, att tänka om och att ha omtanke om närmiljön. Klockan 15.00 idag ringde kyrkklockor i Köpenhamn vid en ekumenisk gudstjänst vid klimatkonferensen.

När Gud skapade världen skapade han den god. Hela skapelsen är helig. Hela skapelsen andas helighet. Det finns inget profant, inget ickegudomligt i skapelsen. Sedan har människan profanerat skapelsen genom krig, terror, fiendskap, rovdrift, skövling, miljöförstöring.

Vi behöver en omvändelse med öppnade ögon. Vi behöver se att skapelsen är helig och förstå att det är vår gudagivna uppgift att vårda skapelsen, att vara Guds medskapare och att i detta vara klimatsmarta.

Storkyrkans klockor ringde för att påminna om det.

Filed Under: klocka, ring

Herta Müller och andra överlevare.

Dec 10

Jag har inte läst något av Herta Müller men när hon framträder, både i skrift och i tal gör hon det som en överlevare. Diktatur, förföljelse, människohat, ond bråd död – allt detta har hon överlevt.

Vi behöver överlevarna, de som visar att våldet inte har sista ordet. Överlevarna som påminner oss om att vi aldrig får ge upp i vår tro på godheten, ge upp vår tro på möjligheten trots allt. Vi behöver överlevarna från 2:a världskriget, från diktaturens Rumänien, från apartheids Sydafrika. Vi behöver inspireras till att ständigt, ständigt motarbeta främlingsfientlighet, motarbeta intoleransens fula tryne där människor förföljs, marginaliseras och utfryses på grund av etnicitet, sexuell identitet, hudfärg.

Vi behöver överlevarna som påminner oss om att helveten finns här på jorden, som påminner oss om att så ofattbart många människor har dödats bara för att de tillhört en viss grupp.

Låt oss lyssna till Herta Müller, till Ference Göndör och andra överlevare – lyssna till deras erfarenheter, lära av dem, inspireras av dem och ständigt stå upp för godheten, syskonskapet, jämlikheten.

Jesus uttrycker det kort, konkret och judiskt:

Du ska älska Din nästa som Dig själv!

Mer kristendomskunskap i skolan!

Dec 7

Jag läste en signerad ledare av författaren Lena Andersson. Hon är en av de ledande i Humanisterna ( d v s den ateistiska organisationen som lätt blandas ihop med alla oss som både vill kallas och vara humanister i mänsklig bemärkelse). Hon går till storms mot lite av varje som ”luktar” kristet eller religiöst. Inledningsvis angriper hon läroplanens formulering om en etik som förvaltas av kristen tradition. Hon suckar lättad (tycks det) över att den formuleringen nu är borttagen av skolverket i det förslag till läroplan som är ute på remiss. Ingen särbehandling av den kristna traditionen.

Tvärt om borde det vara, menar jag. Ge kristendomen mer utrymme i skolundervisningen. Tala mer om Bibeln. Låt skolbarn- och skolungdomar förstå mer vem Jesus var och vad han har betytt i den kristna historien. Låt barnen fördjupa vad jul, påsk och pingst står för. Tala om dop och nattvard m m. Idag råder en skriande och skrämmande okunskap hos både barn, ungdomar och vuxna.

Jag hävdar också att religionskunskap borde ha ett större utrymme i skolan där också de andra stora religionerna och ateismen skulle få rejält med utrymme. Det är först när vi har kunskap om vårt eget som vi kan ana mer av religionens betydelse för den andre. Och det är först när vi har kunskap om den andres religion som rädslan för den kan försvinna.

Om vi vill motverka främlingsfientlighet i vårt land, måste vi, i glad och trygg kunskap om vad som är vårt eget, vara öppna för och lära oss mer om den andres tro och tradition.

Men ge kristendomen stort utrymme i skolundervisningen- särskilt stort, för det är vår grund – en grund som präglar en skolas liv och leverne med alla lov – en grund för vår kultur som vi alla behöver ha kännedom om.

Mer kristendomskunskap och större utrymme för religionskunskap! Det är en av de många stegen för att motarbeta främlingsfientlighet.