Archive for mars, 2010

Jonas Gardell och försoningen.

Mar 31

Så var det dags igen att reagera på Jonas Gardells program, och det är väl egentligen det han vill. Kanske förs det alltför lite debatt om de kristna grundbultarna. Vi tar dem för givna, åtminstone vi som är kristna och som vandrar (till och från) på den ”bredkyrkliga” vägen. För andra kan de vara obegripliga och kanske t o m ointressanta just för att de är obegripliga.

Jag spelade sedvanligt in Gardells program och tittade sent i går kväll. Snabba kast hit och dit, en oförsonad relation med den döde fadern, trängseln i Jerusalem, en liten stund i gravkyrkan. Och i detta viftas försoningen åt sidan som något som handlar om en senare tolkning av det som hände. Som om försoningen vore oviktig, som om det är något som bara har att göra med visa personers senare tankar, senare desperata försök att förstå något som bara kändes konstigt; en fattig, tandlös, analfabets och irritationsmans död på ett romerskt avrättningsredskap. Jonas Gardell missar hela poängen.

Man kan inte tala om Jesu död om man inte samtidigt talar om Guds kärlek. Jesu död blir en tragisk historia, en meningslös händelse om den inte ses i ljuset av Guds omsorg. Så älskar Gud människan att inget kan stoppa Guds kärlek, inte hat, inte förföljelse, inte tortyr, inte död. Inget! Därför dör Jesus på korset. Han vandrar Guds väg för att visa på Guds kärlek.

Men han bär också våra egna tillkortakommanden på korset. Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34 ) Det handlar om befrielse för oss, för Dig och mig. det är något underbart. Vi behöver inte fastna i våra egna tillkortakommanden.

På korset sker också den yttersta kampen mot ondskan. När vi hör om djävulskapet i Moskva eller i Bagdad eller på Gazaremsan eller på andra håll, när unga människor dödas i Stockholm, när arbetskamrater mobbar arbetskamrater, när vi bara vill skrika ut vårt ”varför?”, påminner oss korset om att vi inte behöver ge upp, att vi inte behöver tappa hoppet. Kristus har övervunnit ondskan. Den har inte sista ordet. Vi får därför, i kraft av korsets Herre, försoningens Herre, vara med och kämpa för en bättre värld, en bättre tillvaro.

Tänk om Jonas Gardell sagt något om detta också! Han talar ju så snabbt att det hade kunnat rymmas. Några bilder färre från de turisttrånga gränderna i gamla Jerusalem och några, några små ord om den livsviktiga och livsbärande försoningen.

Åh, herregud så bra det ha varit!

Margit Sahlin

Mar 27

Jag var nyss på 60-årsmottagning på S:ta Katharinastiftelsen på Sturegatan 54. Det var kyrkoherden i Engelbrekts församling som ”fuskfirade” sin födelsedag. Han fyller egentligen på Skärtorsdagen men tyckte, av naturliga skäl att denna dag var bättre för välförtjänta glada uppvaktningar. Och många kom… Vi som var där kunde också beskåda det porträtt av stiftelsens grundarinna som hänger på väggen i övre stora salen. Det visar Margit Sahlin i alba och stola i Österskärs kapell där hon vigdes på Palmsöndagen för 50 år sedan. Jag kom att lära känna Margit i min ungdom. Hon kom till mitt konfirmandläger utanför Norrtälje sommaren 1973 och talade med oss konfirmander om något som jag inte minns. Efter min konfirmandtid blev jag engagerad i Kyrkans Ungdom i Engelbrekts församling där Margit var kyrkoherde. Jag blev det lokala Kyrkans Ungdoms förste ordförande och fick komma till församlingens budgetberedning för att överlämna KU:s äskande för det kommande budgetåret. Jag minns att jag var en stursk ordförande (det skulle man vara på den tiden i Kyrkans Ungdom eftersom alla kyrkoråd var eländiga. Så var vår syn på ”överheten”). Någon dag senare, när vi hade bibelstudium i våra ungdomslokaler, kom Margit Sahlin susande, upprörd över mitt beteende inför budgetberedningens vördnadsbjudande herrar, och skällde på mig och på andra. Jag gick hem tvärarg och muttrade att Margit Sahlin var Engelbrekt-skatan (jag bodde på Engelbrektsgatan). Sen kom Margit att betyda mycket för mig.

Ganska snart efteråt var jag med på fantastiska bibelstudier som hon hade där hon på olika sätt öppnade bibeltexter för oss ungdomar och andra. Pil, ljus och frågetecken skulle man sätta vid bibelverserna. Pil för det som drabbade en och ljus där något blev klarare och frågetecken för det man inte förstod. Hon ledde oss alla in i den hemlighetsfulla bilderboken (namn på en bok om Bibeln som hon skrivit). Margit kom att bli min andliga moder och vi kom att dela många tankar genom åren. Hennes betydelse för Svenska kyrkans dialogarbete med näringsliv och kulturliv är ovärderligt och kan inte nog framhållas. Radikalt inåt och radikalt utåt är S:ta Katharinastiftelsens grundtema. P G Gyllenhammar skrev i ett brev till henne: När Margit Sahlin kallar, vem kan då säga nej? Men det var inte bara enkelt för henne i livet. Tvärtom var hon med om så många olika typer av svårigheter och blev, av sina meningsmotståndare på 50- och 60-talet, behandlad antingen som paria eller som luft. Att höra henne berätta var en skräckinjagande viktig upplevelse.

Nu finns det en ny möjlighet att höra henne berätta. Prästen och författaren Elisabeth Nordlander har skrivit en bok om Margit som släpptes i måndags. I morgon (söndag direkt efter gudstjänsten i S:t Jacobs kyrka) kommer Elisabeth Nordlander att presentera boken och den kommer att finnas till försäljning.

Innan dess firar vi att det var på dagen (kyrkoårsdagen) 50 år sedan Margit Sahlin, Elisabeth Olander och ytterligare en kvinna prästvigdes. Kl. 15.00 firar vi en högmässa med biskop Eva Brunne som celebrant, direktor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen som predikant, kontraktsadjunkt Maria Bergson Bjerle och undertecknad som liturger. Domkyrkokantor Gary Graden och S:t Jacobs kammarkör sjunger och professor Anders Bondeman spelar orgel. Kom och var med och fira Palmsöndagen – den första dagen på Stilla veckan och ta med Dig Din bössa med pengar till Svenska kyrkans internationella arbete.

Efter gudstjänsten är det ett seminarium med biskoparna Christina Odenberg, emerita från Lunds stift och vår egen biskop Eva Brunne som ska samtala om det som varit, det som är och det som ska komma. Jag tackar Gud för Margit Sahlin, hennes mod, hennes brinnande engagemang och hennes gudstillit!! Hon var (och är) på många sätt en inspiratör och förebild! Åsnan kom att vara en viktig symbol för henne, den åsnan som Jesus red in på i Jerusalem. Hon gav träåsnor till dem som genomgick den så kallade ”borgenkursen” för kvinnliga kyrkoarbetare som hon drev. När jag prästvigdes fick jag också en liten träåsna av Margit med bibelcitatet: ”Herren behöver den”.

Så tror jag det är med alla oss kristna. Vi är som åsnan som får bära Jesus. Herren behöver den.

Herren behöver oss!

Filed Under: Margit Sahlin

Den nya kyrkbacken

Mar 26

Vart har kyrkbacken tagit vägen? Den tycks ha gått upp i rök. Nja, riktigt så illa är det väl inte men de sociala media har förflyttats från den gamla kyrkbacken där man träffades och bytte åsikter och från predikstolen där Ordet förkunnades till gagn för människors sociala liv. Istället finns kyrkbacken på nätet. Twitter, blogg, Facebook. Som en kyrka i tiden måste man finnas med i dessa sammanhang. Man måste synas och delvis höras. Man måste följa med andras bloggar, ha många vänner på Facebook och twittra dagligdags om man verkligen ska vara med i det stora samtalsbruset. I morse var vår kommunikationschef och jag på ett frukostmöte om just detta. Den viktigate frågan som ställdes var : Varför ska vi vara ute i dessa sammanhang (och vi som var där kom från alla möjliga branscher)? Svaret delades upp i två punkter: 1) Det finns en kostnad som handlar om tid och engagemang. 2) Men, det finns också en vinst som handlar om feed back, fler konversationer om den som är ute i dessa sammanhang, sökmotoroptimering, personlig relation, kundservice, nätverkande, lojalitet, koll på varumärket, driva trafik…
Jag är inte säker på att jag riktigt hängde med på allt. men en sak förstod jag (och det har jag väl anat tidigare): den viktigaste kyrkbacken finns på nätet och vi måste vara där (också).

Filed Under: Den nya kyrkbacken

Jesus och Jonas Gardell

Mar 25

Jag har just tittat på Jonas Gardells fjärde avsnitt – ett avsnitt som handlar om Jesus. (http://svtplay.se/t/128384/ah__herregud_) Jo då, somligt tål att sägas och höras, men samtidigt får jag inget riktigt grepp om vem han vill visa på. De flesta anar väl att Jesus inte var från Europa, ljushyllt med långt lockigt hår. Var han då den tandlöse analfabet som Jonas Gardell vill göra honom till? Vet inte. Evangelisten Lukas låter honom läsa innantill i Nasarets synagoga. Varför skulle han inte kunna läsa? Josef var byggnadssnickare och Jesus var väl med sin pappa på en del byggen runt om Nasaret, men varför skulle han ändå inte kunna läsa? Jag har gett mig den på att följa Gardells samtliga program för att se vad han vill säga. Det är ju skickligt hopsatta avsnitt samtidigt som det mellan seriösa inslag från barndomen och tankar om det som påverkat honom och tankar om Jesus och Gud, blir en del trams på gränsen till en sorts egotripp. Den egotrippen återfinner jag inte i hans bok om Jesus – en spännande bok, utmanande och lärd.

Jag önskar dock att ofattbart många människor ska se hans programserie och diskutera, tycka på motsatt sätt, hålla med, fundera, borra i texter. Jag önskar vidare att människor ska bli intresserade att läsa de bibliska texterna, försöka förstå vad de vill säga, både om Jesus och in i vars och ens eget liv.

För mig är Jesus livsviktig. Jag är beredd att sjunga som pingstpredikanten Pelle Karlsson gjorde i min ungdom på en lp-skiva som många gånger snurrade på min grammofon: Han är Herre, Jesus är Herre, allsmäktig Fader och Gud. Sen måste jag försöka förstå och fördjupa vad det betyder och om det spelar någon roll i det sammanhanget hur Jesus såg ut.

Vems är döden?

Mar 21

I dagens ledare i DN (http://www.dn.se/ledare/huvudledare/rimlig-ratt-att-do-1.1064860) talas det om rätten till någon form av assisterad dödshjälp. Tanken är att man, när den döende så önskar, inte ska stänga av respirator men heller inte t ex slamsuga i strupen utan istället söva patienten som då dör genom kvävning. Detta gäller naturligtvis (antar jag) patienter som är ”medicinskt färdigbehandlade” och som bara har att invänta en senare död. Argumenteringen för det barmhärtiga och inte minst riktiga i detta är att var och en har rätt till sin egen död i en sådan situation, rätt att ge order om vad som ska göras och inte göras och nog är det så att man ändå ger morfin till lidande patienter, morfin i sådana mängder att frågan är vad som avslutar livet?

Frågan är naturligtvis svår. Har vi rätten till vårt eget liv? Har vi rätten att ta vårt eget liv? Har vi rätten att låta någon annan, inom lagens råmärken, ta vårt eget liv i en sorts passivt assisterande dödshjälp? Det är lätt att säga nej när jag, förhoppningsvis fullt frisk, sitter framför datorn och skriver detta blogginlägg, men det är säkert svårare att svara när man har en nära och kär som inget hellre vill än att få sluta sitt lidande som varar tills döden skiljer vederbörande åt.

Kan man som kristen hävda rätten till passiv dödshjälp eller är livet alltid mer värt i sig oavsett hur det ter sig? Även den frågan är svår.

När går gränsen till att livet inte längre har ett värde? Vem ska avgöra det? Vem kan avgöra det? Är livsvärde något som bara var och en själv kan bedöma, och i vilket tillstånd?

Just nu menar jag att ingen har rätt att ta någons liv. Ingen har rätt att be om assisterad dödshjälp. Man kan be om en smärtfri sista tid, men en läkare får aldrig ge en patient så hög dos av smärtlindring att det är själva dosen som avslutar livet.

I kristen tradition och i kristet synsätt är livet heligt. Livet är en Guds gåva och vi har att leva det intill vårt sista andetag. Dödshjälp strider därför mot en kristen människosyn.

Vems är döden?

Filed Under: Vems är döden

Tack gode Gud för Maria!

Mar 20

Tack gode Gud för Maria! Den bönen ber jag gärna. Maria, Jesu mor, betyder mycket för mig. Hon är en kvinna som jag både kan identifiera mig med och utmanas av. Maria vågade säga JA till att ge sitt eget liv för Gud. Hon visste inte vad det skulle betyda. Hon hade inte kontroll över det som skulle komma. Hon valde inte den tjusiga vägen, den lättsamma vägen, den okritiserade vägen. Hon valde Guds väg, den väg Gud ville att hon skulle gå i sitt liv. Hon fick en son som skulle komma att förändra världen, en son som hon inte riktigt skulle begripa sig på men som hon säkert älskade mer än någonting annat. Hon förlorade ett barn. Hon såg sitt eget barn avrättas. Hur överlevde hon den sorgen? För även om Jesus uppstod från de döda var han inte längre på samma sätt hennes egen lille son, hennes eget kött och blod. Han var större, bortom de mänskliga beteckningarna. Han var den uppståndne, den himmelsfarne.

Maria var kunnig i de heliga skrifterna. Det visar hennes lovsång, den hon utbrast i när hon mötte sin släkting Elisabeth. Jag får inspireras av Maria i att nära mig av Bibelns ord, för just det gjorde hon utifrån sin judiska tro och tradition. Maria födde Jesus till världen, gav Jesus till världen. När jag sa JA till Gud i min konfirmation, i mitt kristenliv, i min prästvigning, sa jag JA till att ge Jesus till världen, genom min tro, genom mina handlingar, genom hela mitt sätt att vara som en kristen medmänniska och präst. Maria får vara min förebild, en medsyster att ha som förebild.

Maria är dörren in till Jesus. En dörr har ingen annan funktion än att leda vidare eller möjligen hindra. I hennes fall är dörren öppen. Maria leder vidare till trons stjärna och kärna. Min önskan är att jag också, i mitt liv och utifrån mina förutsättningar, ska kunna vara en dörr som leder vidare, som visar vidare till Jesus själv, att jag får vara en dörr, om än gisten, om än sprucken och snedhängande men en dörr som leder vidare.

Maria är brobyggerskan. Hon var och är Jesu mor och på sätt och vis Kyrkans Mor. Jag skriver Kyrkan med stort K för jag menar de olika kristna trossamfundens Moder. Maria förenar sina barn: sina katolska barn, sina lutherska barn, sina reformerta barn, sina ortodoxa barn, sina högkyrkliga barn, sina lågkyrkliga barn, sina evangelikala barn, sina liberala barn, sina barn som har svårt att gå in under någon beteckning. Maria får vi hylla tillsammans – vår gemensamma Moder – brobyggerskan. Hon får inspirera oss till att aldrig sluta samtala med varandra, att istället se att vi, med alla våra olikheter, hör ihop.

Jag tillhör en rörelse där vi på många sätt försöker förverkliga dessa tankar – Focolarerörelsen – en i grunden katolsk rörelse men med stark ekumenisk profil där vi är väldigt många från olika trossamfund och t o m från olika religioner som känner oss hemma. Focolarerörelsen heter med ett mer officiellt namn: Marias verk. Ja, den rörelsen är sannerligen Marias verk – en rörelse som har som spiritualitet att leva med Jesus mitt ibland oss och att se den övergivne Jesus i vår egen, andras och världens smärta – se att Han också är där och delar det vi själva kan uppfatta som outhärdligt. Läs gärna mer på vår hemsida (www.focolare.se).

I morgon firar vi Marie bebådelsedag fast den egentligen infaller på torsdag (den 25 mars).

Tack gode Gud för Maria!

Demokratins dilemma.

Mar 19

Demokratins dilemma – det kan man verkligen tala om när det gäller vad vår svenska skola kan och inte kan. Jag har full förståelse för de rektorer som inte vill släppa in Sverigedemokraterna i sina skolor samtidigt som man släpper in de traditionella partierna och deras ungdomsförbund. Skolans uppgift är bland annat att fostra ungdomar till rättstänkande och öppna personer med en medmänsklig inställning och en inställning som också handlar om människovärde och om ett fosterland som både rymmer traditionell svensk kultur och tradition liksom annan kultur och tradition. När vi talar om de nya svenskarnas traditioner är det viktigt att de inte strider mot svensk grundlag. Hedersmord och kvinnoförtryck kan aldrig accepteras i Sverige som en del av någons kultur. Men Sverige har råd att vara ett mångkulturellt land. Sverigedemokraterna och motsvarande partier och grupperingar tycks inte dela den åsikten. Och samtidigt:

Yttrandefriheten är en demokratisk rättighet. Ska skolan bara släppa in det skolledningen anser lämpligt eller ska man istället släppa in och uppmana till debatt? Jag har inget bra svar. Spontant kan jag tänka att man inte ska ge röstutrymme åt antidemokratiska krafter. Men det tål att fundera över. Upplysningsfilosofen Voltaire sa: Jag avskyr Din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.. Frågan är hur långt man kan driva den tesen?

I kyrkans sammanhang hävdar vi inte riktigt åsiktsfriheten i kombination med handlingsfriheten. Som präst har Du naturligtvis all rätt i världen att hävda att det är fel med prästvigda kvinnor men hållningen i Svenska kyrkan är att en präst ska kunna samarbeta fullt ut (även framför altaret) med en prästvigd kvinna. Det är kyrkans ordning. För att bli kyrkoherde måste Du skriva under ett papper att Du kan samarbeta helt och fullt (enligt ovanstående definition) annars är Du inte behörig att söka tjänsten. Alltså: Detta strider på sätt och vis mot Voltaires grundsyn men är kyrkans ordning. Som lekman har Du Din fulla rätt att tycka och tro vad Du vill. Det har Du inte som präst och diakon. Kyrkans ordning styr och med kyrkans ordning menar jag Kyrkoordningen. I dess första paragraf står det: Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen, samt i den oförändrade augusburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. Dessa ord är grunden och talar också om att själva kyrkoordningen är ämnad att följas, även om brott mot den inte kan leda till civilrättsliga åtgärder. Kyrkoordningens auktoritet bygger på solidaritet – på sätt och vis ett sorts kyrkligt ”demokratins dilemma”.

Filed Under: Demokratins dilemma

Ju mer vi är tillsammans…

Mar 13

”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli..” Kanske skulle den kända refrängen kunna vara en refräng för ekumeniskt tänkande. Nu har de evangelisk lutherska kyrkorna i Finland och Sverige kommit med en gemensam skrivning tillsammans med katolska kyrkan gällande rättfärdiggörelse genom tro allena. Det har allt sedan Luther och Melanchtons tid varit en kyrkoskiljande dogm. Martin Luther höll fram nåden allena och tron allena i förhållande till rättfärdiggörelsen som i sig är ett juridiskt begrepp som har med försoningen att göra. Det Jesus gjort på korset för oss alla kan vi få del av genom tron, inte genom gärningar. Det påståendet har varit typiskt lutherskt i förhållande till tanken på en sorts gärningslära som återfunnits i tidigare katolsk tradition. Nu har i dagarna ett gemensamt dokument presenterats där det åtskiljande inte längre är viktigt. Redan i början av 2000-talet skrevs en gemensam deklaration gällande rättfärdighetsläran under av företrädare för Romersk katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet. Nu tycks det ha blivit implementerat i svensk-finska tankebanor. Tack gode Gud!

I den lutherska traditionen i Sverige står vi nära våra katolska bröder och systrar. Vi är inte så reformerade som våra systerkyrkor i Europa. 1593 vid Uppsala möte behöll vi en hel del av vårt katolska arv och det skiner igenom idag. Sedan är jag den förste att önska att ytterligare steg skulle kunna tas på ekumenikens väg. Det handlar inte om att tycka lika i allt. Det handlar inte om att bli som den andre men det handlar om en enhet i mångfald. Vi får aldrig säga att vi gjort tillräckligt på den ekumeniska fronten. Jesu bön om att vi må vara ett i Johannesevangeliets 17 kapitel manar och utmanar oss. Vi kan aldrig tala för mycket med varandra, bara för lite. Låt oss som kristna höja samtalsrösten, samtalsintensiteten, se vad vi redan nu kan göra tillsammans, dela det som förenar oss, och samtala om det som skiljer oss. Lära av varandra, inspireras av varandra och glädjas över vårt eget.

Kära biskopar i Svenska kyrkan, kära biskopar och samfundsledare i våra syskonsamfund i Sverige. Ni är viktiga i detta arbete. Utifrån varje kyrkas grund och övertygelse måste det gemensamma samtalet föras än intensivare. Vi kan inte vänta på någon annan! Höj rösterna ytterligare, ta ytterligare steg! Ni är viktiga! Vi andra får också ta våra initiativ. Jesus utmanar oss! Texten på den inledande sången fortsätter: ”För Dina vänner är mina vänner och mina vänner är Dina vänner…”

I dag var hustrun och jag på 90-årsmottagning. Vår extraförälder Ingmar fyller år. Han blev 70 år. Nej, jag skrev inte fel. Han blir nog aldrig äldre än 70. Hjärnan är glasklar, engagemanget är det inget fel på, spenstig är han till kroppskonstitutionen. Ingmar, ja må Du leva många, många lyckliga år till – tillsammans med vår andra underbara extraförälder Maj-Britt! Tack att Ni finns och uppmuntrar och entusiasmerar! Vi är så många som gläds över detta! Också till Er vill jag säga: ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli..”

Åh, Herregud!

Mar 10

Andra delen av Jonas Gardells programserie Åh, Herre Gud! har nu sänts (http://svtplay.se/v/1919903/ah_herregud/del_2_av_8). Jonas Gardell bollar på ett oerhört lätt (och ibland en aning lättvindigt kanske..) sätt med svåra frågor. I går var det offertanken i Bibeln. Offret som ett förbundstecken avhandlades och vi fick se hur Jonas Gardell slöt förbund med programredaktionen för ett (hans eget?) program genom att dela en kyckling i två delar och lägga dem på golvet på ett sådant sätt att de inblandade i överenskommelsen kunde gå mellan dessa kycklingdelar. Fånigt kan man tycka men samtidigt pedagogiskt enkelt för att begripa något av vad det innebar att sluta ett förbund på Gamla Testamentets tid.

Offer och synd avhandlades också, dock något snabbare (vad hinner man egentligen på en halvtimme på ett mer djuplodande sätt?). Offer och synd har inte minst med nytestamentlig teologi att göra. Klassisk kristen tro, d v s kristen tro sådan den ter sig från tidig medeltid talar om Gud som kräver att ett offer sker för att människans brott mot Gud ska kunna sonas. För att Guds vrede gent emot mänskligheten ska kunna dämpas för att inte säga helt tas bort kräver Gud ett offer som motsvarar människans brott som bestod i (består i?) att sätta sig upp mot Gud. Genom ätandet av den förbjudna frukten (det står inget om äpplen i 1 Mosebok) fjärmade sig människan från Gud. Det uppstod ett syndens gap mellan de båda kontrahenterna ett gap som bara Gud själv kan överbrygga och det gör Han genom offret av Jesus Kristus, hans Son, som syndfri dör för våra synder, som tar på sig all vår skuld, vår bortvändhet från Gud. Det finns ingen annan väg till Gud än via Jesus Kristus, än via försoningsoffret på Golgata kulle där blodet flöt för Din och min skull. Ja, ungefär så (otroligt förkortat) kan man sammanfatta den Anselmska försoningsläran från 1100-talet som fortfarande är Svenska kyrkans officiella syn på försoningen. Samtidigt rymmer kyrkornas dåtida och nutida traditioner fler tankar kring försoningen. I Svenska kyrkohistoria talar medgrundaren av Svenska Missionsförbundet, PP Waldenström, (Svenska Missionskyrkan) om den subjektiva försoningen där människan är den som förändras snarare än Gud och Gustaf Aulén håller fram det som kommit att kallas den klassiska försoningsläran där det som sker på korset är en kamp mellan gott och ont där det goda segrar.

Jag tror att något av allt detta måste finnas med i vår förståelse av Jesu offer på korset. Jesus tar på sig våra brister, våra svagheter, allt det som gått snett i Ditt och mitt liv. Men Han gör det inte p gr av att Gud skulle kräva ett blodigt offer utan för att Gud älskar, älskar så smycket och så hett att inget kan stoppa Guds kärlek. Jesus Kristus visar på detta genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Inte ens döden kan stoppa Guds kärlek. Synden utplånar han på korset. Ondskan besegrar Han. Trots att vi dagligdags möter ondska har den inte sista ordet och det kan ge oss mod och kraft att stå upp för kärlek, rättvisa och syskonskap som överbryggar alla gränser. Då blir korset och Jesu försoning inte Guds krav för att själv bli glad utan ett glädjebudskap för Dig och mig, något att leva av och leva i och som kan inspirera oss till att leva för.

I tacksamhet får vi denna onsdag utbrista Åh, Herregud!

(Det ska bli spännande att se vad Jonas Gardell tar upp nästa tisdag kl 21.00 i sitt program. Jag uppskattar dem och de borde samlas på en dvd så man kan visa dem i församlingar för att diskutera och fördjupa samtalen om viktiga teolgiska tankar – livsbärande tankar.)

Filed Under: Åh, Herregud

Sebbe och en festfixare i New York.

Mar 8

Jag beklagar, kära bloggläsare, att det dröjt osedvanligt lång tid utan en enda ny bloggtanke! Nu är jag tillbaka i bloggvärlden och tänker på två starka upplevelser, diametralt skilda från varandra. Jag var med hustrun och såg filmen Sebbe som handlar om en fjortonårig kille i Göteborg och hans liv som tonåring i åttonde eller nionde klass. Han bor med sin ganska unga mamma som är änka. Sebbes pappa är död. Mamman har ingen riktig kontroll över sitt liv och Sebbe lider både av mobbing och en tuff hemmiljö. Jag vill å det varmaste rekommendera filmen som är, som en person uttryckte det´: ”ett skott rakt in i hjärtat”. Man blir verkligen berörd. Jag vet att många ungdomar har det på liknande sätt och jag vet att många är engagerade på olika vis för att göra livet mer drägligt för de drabbade. Mina vänner i S:ta Clara kyrka vet mycket om detta, mycket om tragik, om missbruk av både kropp och droger. Men också på Stadsmissionens ungdomsdel ”Enter – Mötesplats” vet man mycket om unga människors ofattbart svåra liv. Vi måste vara med och stötta den typen av verksamhet som verkligen betyder förändring och liv. Vi vill ju alla vara med och skapa ett bättre samhälle, en mänskligare värld. Vi kan bidra, både Du och jag. Vi behöver inte vänta på rätt regeringsförslag eller riksdagsbeslut.

När jag kom hem från filmen satte jag på TV och såg det första avsnittet om kungliga bröllop d v s SVT:s satsning av ca 15 program inför den 19 juni. Detta första program var inspelat i Storkyrkan bland alla ställningar, med Herman Lindqvist som kommentator. I slutet av programmet fick alla vi tittare en glimt från en bröllopsfixares vardag i New York. Det blev en kollision i min hjärna mellan Sebbes liv och det vansinnigt rika brudparens festfixeri. Nej, jag vet att det inte blir bättre i världen om man inte fixar överdådiga bröllop. Men jag skulle önska att världens alla ”Sebbe” skulle få uppleva något av den värme och kärlek som brudparen vill ge uttryck åt i sitt bröllopsfirande.

Att stödja Stockholms stadsmission och Svenska kyrkans internationella arbete är ett viktigt sätt att ge Sebbe en ny möjlighet till liv, en ny möjlighet att uppleva en kärlek som stärker och förändrar.