Demokratins dilemma.


Demokratins dilemma – det kan man verkligen tala om när det gäller vad vår svenska skola kan och inte kan. Jag har full förståelse för de rektorer som inte vill släppa in Sverigedemokraterna i sina skolor samtidigt som man släpper in de traditionella partierna och deras ungdomsförbund. Skolans uppgift är bland annat att fostra ungdomar till rättstänkande och öppna personer med en medmänsklig inställning och en inställning som också handlar om människovärde och om ett fosterland som både rymmer traditionell svensk kultur och tradition liksom annan kultur och tradition. När vi talar om de nya svenskarnas traditioner är det viktigt att de inte strider mot svensk grundlag. Hedersmord och kvinnoförtryck kan aldrig accepteras i Sverige som en del av någons kultur. Men Sverige har råd att vara ett mångkulturellt land. Sverigedemokraterna och motsvarande partier och grupperingar tycks inte dela den åsikten. Och samtidigt:

Yttrandefriheten är en demokratisk rättighet. Ska skolan bara släppa in det skolledningen anser lämpligt eller ska man istället släppa in och uppmana till debatt? Jag har inget bra svar. Spontant kan jag tänka att man inte ska ge röstutrymme åt antidemokratiska krafter. Men det tål att fundera över. Upplysningsfilosofen Voltaire sa: Jag avskyr Din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.. Frågan är hur långt man kan driva den tesen?

I kyrkans sammanhang hävdar vi inte riktigt åsiktsfriheten i kombination med handlingsfriheten. Som präst har Du naturligtvis all rätt i världen att hävda att det är fel med prästvigda kvinnor men hållningen i Svenska kyrkan är att en präst ska kunna samarbeta fullt ut (även framför altaret) med en prästvigd kvinna. Det är kyrkans ordning. För att bli kyrkoherde måste Du skriva under ett papper att Du kan samarbeta helt och fullt (enligt ovanstående definition) annars är Du inte behörig att söka tjänsten. Alltså: Detta strider på sätt och vis mot Voltaires grundsyn men är kyrkans ordning. Som lekman har Du Din fulla rätt att tycka och tro vad Du vill. Det har Du inte som präst och diakon. Kyrkans ordning styr och med kyrkans ordning menar jag Kyrkoordningen. I dess första paragraf står det: Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen, samt i den oförändrade augusburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. Dessa ord är grunden och talar också om att själva kyrkoordningen är ämnad att följas, även om brott mot den inte kan leda till civilrättsliga åtgärder. Kyrkoordningens auktoritet bygger på solidaritet – på sätt och vis ett sorts kyrkligt ”demokratins dilemma”.

3 kommentarer

Lars Flemström säger
19 mars 2010 – 08:02

Det enda som du möjligen kan få ut den paragrafen är stöd för prästvingning av kvinnor, men inte ens det är helt säkert. Du kan inte fått ut något stöd för att neka kvinnoprästmotståndare prästvigning. Detta vore en rent politisk, kanske inte ens juridisk, och defintivt inte en teologisk tolkning.Om det ska vara en juridisk tolkning, är det en rättspositivistisk tolkning. Det är en tolkning som menar att lagar enbart ska tolkas som uttryck för statsmaktens vilja - ovsett om vi har en demokratisk statsmakt eller diktatur. Det finns egentligen bara tre länder i Europa som har hållit sig med en rättspositivistisk lagtolkning Hitlertyskland, Sovjetunionen - och Sverige! (Vilket är orsak till de många konflikterna mellan svensk lag och Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket manifesterades i rättegångarna om Åke Greens predikan: http://www.hogstadomstolen.se/Domstolar/hogstadomstolen/Avgoranden/2005/2005-11-29_B_1050-05_dom.pdf)Det är, med den kyrkoordning vi har, en kränkning av religionsfriheten att neka prästvigning av en person som uppfyller utbildningskraven och enligt kyrkans bedömning har en seriös prästkallelse, oavsett om hon är en kvinna eller om han är kvinnorpästmotståndare. Lösningen på dilemmat med prästvigning av både kvinnor och kvinnoprästmoståndare är att skilja mellan prästvigningen och anställningsavtalet. Är man kvinnoprästmogståndare, så får man också vara beredd att göra offret att acceptera en något begränsad arbetsmarknad.) Det är de enskilda församlingarna och inte kyrkan som helhet som är arbetsgivare. Och därför ska vi överlåta åt församlingarna att bestämma anställningsvillkoren. Det kan exempelvis vara rimligt att arbetsgivaren bestämmer att den präst, som anställs, ska vara beredd att samarbeta fullt ut med församlingens övriga präster under den tid som anställningen varar. Men då måste en annan arbetsgivare ha rätt att bestämma att endast kvinnoprästmoståndare får anställas som präster Biskopen i Lueleå ska inte åka till laestadiansk dominerade församlingar i Norrbotten och säga att de inte får stöta sig med liberala ledarskribenter i Gävle, Stockholm och Göteborg.Och det är väl också rimligt att arbetsgivaren frågar de redan anställda prästerna (kvinnor såväl som män) vilka krav de ställer på samarbete "fullt ut". Kvinnoprästmoståndare göre sig inte besvär i Skövde. Men den stridbara prästen i Skövde får väl se till att hon blir lägst ärkebiskop (men helst "ofelbar" påve) innan hon börjar bestämma över anställningarna i hela Svenska kyrkan. Paulus försörjde sig som tältmakare, men ägnade alla sin fritid åt kallelsen som apostel. Alla som prästvigs, ska inte kunna räkna med en livslång prästanställning, utan får kanske nöja sig med tillfälliga anställningar, när kyrkan kallar. På den punkte borde det ställas större krav på dem som prästvigs. Att man är skyldig att söka att alla prästtjänster, permanenta såväl som tillfälliga, som man har en chans att få.Man får avstå från en mer lönande tjänst som koncernchef (ett jobb som jag gissar hade legat inom räckhäll för Åke om han inte blivit präst) för ett lägre avlönat jobb som domprost (som dock inte dirket är ett låglönejobb) om man vill visa att man har en seriös prästkallelse.Att inte söka prästtjänster utan återgå till ett bättre avlönat jobb som politisk chefredakör för en stor sensationstidning direkt efter det obligatoriska pastorsadjunktåret, tycker jag är helt oacceptabelt. Att det finns sådana "präster" i vår kyrka tycker jag är ett större problem än prästvigning av kvinnoprästmotståndare, som kör buss medan de söker prästtjänst efter prästtjänst!

Jonas säger
20 mars 2010 – 12:24

Jag håller i och för sig inte med om att det är en kränkning av religionsfriheten att neka någon vigning på grund av fel uppfattning om ämbetet, lika lite som det var en kränkning med hänsyn till könet att neka kvinnor att vigas innan ordningen av i princip uteslutande politiska skäl ändrades. Därmed säger jag inte att det är en lämplig ordning.Ett problem i sammanhanget är ju att Svenska kyrkan själv på ett uppenbart sätt bryter mot sina egna bejakade dokument (bekännelseskrifterna) i fråga äktenskapet. Detta kan man ju tycka är ett allvarligare brott än frågan om samarbete inför altaret.Vi har dock nu den ordning vi har och då får man rätta sig efter den. Men kyrkoordningen har inte bestämt att den som redan har vigts till tjänst inte får fortsätta att tjänstgöra som ordinarie präst eller diakon eller söka sådana tjänster - bortsett från kyrkoherde eller biskop. Detta innebär att de personer som nu har den andra uppfattningen om ämbetet får uttrycka sin uppfattning genom att inte tjänstgöra tillsammans framför altaret. Så länge som kyrkoordningen stadgar detta bör kyrkan och dess övriga företrädare (som kyrkoherdarna i Stockholms stift)också vara solidariska och följa detta. I detta måste gälla att dessa personer inte diskrimeras på olika sätt. Liksom det i första fallet gäller de lege lata måste det även här gälla de lege lata.

Lars Flemström säger
21 mars 2010 – 04:57

Den ordningen att endast män ska vara präster har stöd i de grundläggande bekännelseskrifterna, Svenska kyrkans tradition samt andra kyrkors tradition. Den som påstår att detta är en FELAKTIG uppfattning av ämbetet i Svenska kyrkan går för långt. Det är snarare en IFRÅGASATT uppfattning av ämbetet. Mitt påstående att att totalstopp för prästvigning av kvinnoprästmostståndare är en kränkning av religionsfriheten grundar jag på att Svenska kyrkan inte är vilket frikyrkosamfund som helst. Som vanligt utgår du från ett idealtillstånd, de lege ferenda. Men även om Svk skulle klippa banden med staten "i sidled" totalt, går det inte att klippa de historiska banden med staten. Den tro som man har haft i Svenska kyrkan, måste man få ha. Men jag menar inte att det i främsta hand är en kränkning av de enskilda prästkandidaternas religionsfrihet utan en kränkning av kyrkans, "kyrkfolkets" religionsfrihet att neka kvinnoprästmotsåndare prästvigning. Församlingarna måste ha rätt att anställa vilka präster de vill, oavsett om det är en kvinnoprästmotståndare eller en kvinnlig präst som man vill anställa. Och då måste det finnas tillgång till präster av båda kategorierna, och inte bara inom den äldre generationen. Men kan inte precis samma argument anföras mot ett förbud för kvinnor att verka som präster i Svk, om nu någon skulle föreslå det? Absolut. Man kan däremot inte säga att det var en kränkning av religionsfriheten att man nekade kvinnor prästvigning före kvinnoprästreformen. Nej, eftersom det då just inte fanns någon efterfrågan på kvinnliga präster, det var inte ens en 50-årig "tradition", som det är idag. Men när frågan väl var väckt fanns det en efterfrågan. Från min egen mor, exempelvis. Hon var så arg på kvinnoprästmoståndarna så att hon vägrade låta sig betjänas av dessa herrar. Men de upprörda känslorna från den tiden borde inte få kasta sin slagskugga över nutiden. Även kvinnoprästmoståndare måste ha rätt att verka som präster i Svenska kyrkan, men inte på de villkor som rådde förr, då de kunde spärra vägen för sina kvinnliga kollegor. Den s.k. väjningsrätt, som sedan infördes, är också förlegad. Det ska vara väjningsplikt. Det är inte samma sak, om man tänker efter hur det skulle fungera i praktiken.