Archive for april, 2010

"Blixtar och dunder, magiska under…"

Apr 30

Jo, nog var det blixtar alltid eller åtminstone strålkastarbelysning, kameror, journalisters mikrofoner, ivrigt skrivande tidningsmedarbetare när vi igår hade presskonferens i Storkyrkan. ”Magiska under”, så kändes det när jag tidigt om morgonen kom in i katedralen. Alla ställningar var borta och jag möttes av den ca 700 år gamla sjustaken på ny permanent plats med stearinljusen beredda att tändas nu på söndag när Storkyrkan slår upp sina portar för alla som vill komma in för att fira gudstjänst kl 11.00 då vi återinviger vår nu rengjorda, renoverade och kompletterade rikshelgedom, stiftskyrka och framförallt församlingskyrka, ”bykyrkan” som den kallades under medeltiden. Nu har Ullenius Ateljeer AB och arkitektbyrån AIX tillsammans med många, många medarbetare med olika yrkesskicklighet (snickare, målare, ställningsbyggare, konservatorer etc, etc) arbetat näst intill dygnet runt för att iordningställa allt. Jag är otroligt glad och otroligt stolt över att få tjänstgöra i denna fantastiska kyrka, Silveraltaret, S:t Göran och draken, kungsstolarna, predikstolen, valven, bänkarna, golven, pelarna, orgeln, belysningen – allt är åtgärdat på olika sätt. Ordet städning som ibland har använts i media är helt irrelevant Städa gör vi varje vecka i våra kyrkor. Detta so nu skett i Storkyrkan är något helt annorlunda.

Efter inledande ord på vår presskonferens med ca 40 olika representanter för media närvarande och efter en liten rundvandring där vi talade om tre olika viktiga platser inkluderande Vårfrukoret med en referensyta lämnad så att man kan se det 2 mm tjocka smutslagret som i övrigt är borttaget, haglade frågorna över Urban Ullenius, vår chefskonservator, Boel Hössjer Sundman från Svenska kyrkan på nationell nivå och mig själv. Jag deltog i en lång rad personliga intervjuer om hur jag upplevde den nyrenoverade kyrkan, om jag var orolig gällande tiden för renoveringen, vad jag framför allt ville hålla fram som omistligt i renoveringsresultatet och många andra frågor. Naturligtvis fick jag också frågor om den stora kungliga vigseln. Vad blir min uppgift? Kommer jag att viga brudparet eller vem är det som gör det? Vad tycker jag om tankarna att kungen skall leda in Victoria? Jag svarade så gott jag kunde och svaren på de sistnämnda frågorna är ganska enkla? Uppgiftsfördelning blir helt klar den 19 juni. Fram tills dess vet vi inget bestämt mer än att huvudvigselförrättare är ärkebiskop Anders Wejryd assisterad av överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark, biskop Antje Jackelén och undertecknad.

Gällande intåget i Storkyrkan är det viktigt att klarlägga några saker: 1) En vigsel enligt Svenska kyrkans ordning föreskriver inte hur ett brudpar tågar in. Det finns inget i vår kyrkohandbok och inget i vår kyrkoordning som säger hur man ska göra. 2) Det finns inga officiella rekommendationer nedtecknade annat än att Stockholms stifts förre biskop Caroline Krook gav ut riktlinjer för prästerna i Stockholms stift gällande bland annat förrättningar. Där talas det om att uppmuntra brudpar att gå in tillsammans. Personligen menar jag att det viktiga är att brudparet vandrar hand i hand genom hela livet, tills döden skiljer dem åt. Då kan man också manifestera detta redan vid kyrkporten och vandra in hand i hand. Men, samtidigt, man kan också göra på andra sätt. Det vet vi alla. Och Svenska kyrkan vill stödja livslånga relationer och uppmuntra samkönade och särkönade par att manifestera sin kärlek inför Gud som är kärleken. Detta sker inom ramen för en gudstjänst med juridiska inslag. 3) När det gäller kronprinsessan Victorias och herr Daniel Westlings vigselgudstjänst är det viktigaste av allt just det sistnämnda, att de får stå där och gifta sig med varandra, att de får manifestera sin kärlek och att de sedan får gå ut tillsammans och leva, som det står i många sagor och som förhoppningsvis besannas i deras liv, ”lyckliga i alla sina dagar”. Detta och mycket annat sa jag i samband med presskonferensen igår.

På söndag firar vi en storstadsmässa med text av prästen Christina Lövestam (tack Christina för underbar text!) och musik av Anna Cederber-Orreteg (tack Anna för underbar musik!). Klockan 11.00 börjar mässan och jag hoppas innerligt att Du känner Dig välkommen att vara med.

”Magiska under”, jo fast jag vet ju hur undret gick till. Tack alla ni som varit inblandade, ingen nämnd och ingen glömd! Storkyrkan är fantastisk och väl värd ett besök, ja många besök!

Filed Under: Okategoriserade

…ute i backarna står

Apr 25

Jag var ute i skärgården idag. Min favoritblomma lyste upp marken i skogen där vi gick, hustrun och jag. Den är vansinnigt vacker i all sin enkelhet och jag gläds varje gång jag ser dess blåa färg med det gula centrat. Jag har försökt att plantera in den på vår tomt hemma i Storstockholm men det har inte velat sig…

Min favoritblomma är vild och fortsätter att vara vild. Kanske en hälsning från Gud till mig – Gud som man inte heller kan fånga in eller plantera på ett kontrollerbart sätt.

Filed Under: ute i backarna står

Tankar om allmakten.

Apr 24

Så var det lördag morgon med lite tid till bloggning. Jag träffade Niklas Piensoho och Fredrik Emanuelson häromdagen för goda ekumeniska samtal. Niklas är föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm och Fredrik är Jesuitpater med ansvar för Stockholms katolska stifts ekumeniska arbete. Vi satt i Rörstrands slott och diskuterade jungfrufödsel, Jesusmanifestation och mycket annat och enades om att det var viktigt att fortsätta samtalen med varandra och med ytterligare fler, kanske också att ha offentliga samtal. Vi tyckte inte lika i de teologiska frågorna men vi hade ett djupt respektfullt samtal och det är det som är så viktigt i ekumeniska sammanhang. Ekumenik är inte att tycka eller tro lika. Ekumenik handlar om att vara stolt och glad för det egna och glädjas med den andre över hans eller hennes tradition. Tack Fredrik och Niklas för Er respekt och för Er Kristuscentrering!

Som kristen tror jag på Gud. Jag tror att Gud är större än alla våra teologier och kyrkor sammantaget. Gud är bortom alla våra formuleringsmöjligheter. Vi kan inte fånga in Gud i bokstävernas sammanhang. Allt vad vi säger om Gud förminskar Gud och ändå måste vi säga saker om Gud för att det alls ska vara meningsfullt att kunna kalla sig kristen. Våra trosbekännelser är sådana uttrycksformer. Vi har i Svenska kyrkan två antagna trosbekännelser som vi delar med den världsvida kristna kyrkan: den Apostoliska trosbekännelsen och den Nicenska trosbekännelsen. De är inte tänkta att främst vara som en sorts telefonkatalog som det bara är att ”slå upp” i, utan är uttryck för kyrkans lovsjungande tro. Vi tror på Gud Fader allsmäktig etc, etc. Men vad betyder detta? Vad är det vi säger egentligen och vad är det vi menar? Vad betyder allsmäktig? Betyder det att Gud kan skapa en sten som är så tung att Gud inte kan lyfta den? Betyder det att Gud kan skapa en rund fyrkant? Och det klassiska teodicéproblemet – hur gör vi med det? Kan Gud, i den värld vi lever i med allt elände där t ex ca 5000 barn dör varje dag p gr av magrelaterade sjukdomar, vara både allsmäktig och kärleksfull? Är Gud en allsmäktig tyrann, en djävulsk men allsmäktig gud (med litet g)? Är Gud oändligt kärleksfull men ganska kraftlös?

Jag tror att Gud är allsmäktig och kärleksfulls men Gud har givit människan en fri vilja och det är vår sak, vår uppgift, ja vår skyldighet att leva ut kärleken och omsorgen, fördela resurserna så att de 5000 barnen inte dör, att människor inte slår ihjäl varandra. Det är vår sak att bygga en värld med rättvisa och syskonskap präglad av ömsesidig kärlek. Vi är Guds resurser. Därmed har Gud begränsat sin makt här och nu. Det ligger i den mänskliga naturen att ha en fri vilja med fria handlingsalternativ (som kan begränsas av andra människors fria vilja). Gudhar begränsat sig själv genom att ge människan den fria viljan när Gud skapade människan ( på något sätt och oavsett hur..) Guds fullständiga allmakt möter mig bortom dödens begränsning. Där är bara Gud och då ska vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12).

Gud är kärlek och vill kärleken i mitt liv och fyller mig med möjlighet att älska. Guds kärlek kommer till uttryck i Guds nåd en nåd som bär mig, en nåd som handlar om förlåtelse och upprättelse, en nåd som påminner mig om mitt gränslösa värde oavsett allt.

Samtidigt som jag skriver det jag skriver menar jag att Gud kan gripa in och jag vet sannerligen inte varför Gud gör det. Men min grundtro är att Gud gör det. Gud blev människa på ett unikt sätt genom Maria. Jesus gjorde saker som människor på den tiden upplevde som underverk. Han kritiserade romarna, han drev tanken på Guds rike i alla sammanhang. Han led och dog på korset som en av många, många andra men han uppstod igen ifrån de döda. Graven var tom. På något sätt blev han ett med Gud och genom den Heliga Anden är han mitt ibland oss och kan gripa in. Gud lever inte i ett isolat. Gud är Gud mitt ibland oss. Jesus Kristus är mitt ibland oss. Den heliga Anden är mitt ibland oss. Och vi får öppna oss för Gud och be om hjälp att se Guds verk i våra liv och inte minst be om hjälp att vara Guds verktyg i en värld där människor strider med varandra, där människor dör av svält, där unga människor i vår närhet inte har någonstans att ta vägen, där människor tappar hoppet, tappar livslusten, förlitar sig på droger o s v.

Jag får bedja med den helige Franciskus:
O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro. Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare, låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta, inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå, inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får, genom att förlåta, som man blir förlåten, och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet. Amen

Filed Under: Tankar om allmakten

Med tacksam röst…

Apr 20

Jag kan förstå att det kan kännas magstarkt att jag tror att Gud hörde min bön och att Gud var inblandad i min hemfärd när så många säkert har bett och inte fått vare sig svar eller biljetter för hemfärd utan tvärtom sitter fast någonstans i världen. Jag har inget bra svar. Jag vet bara att jag bad intensivt och att min hemresa löste sig. Jag tolkar detta som ett Guds ingripande i mitt liv. Det handlar inte om att jag skulle bett mer än andra, att jag skulle vara frommare än andra, att jag på något sätt skulle stå närmre Gud än andra, bara om detta enkla och svåra att Gud ingrep i mitt liv. Och jag är oändligt tacksam.

Jag kom till Gustavus Adolphus college med kanske det sista flyget till Chicago förra torsdagen och med ett anslutningsflyg efter några timmars försening till Minneapolis, jag kunde vara med på planerade möten, samtal och annat, och trots att Arlanda stängdes, trots den obeskrivliga askeruptionen kunde jag åka hem på utsatt tid, Arlanda öppnades för ett litet tag innan det nu har stängt igen. Jag är så tacksam för egen räkning. Jag känner starkt med andra som sitter fast i andra delar av världen eller som likt min biskop får trgala sig hem genom Europa på många olika sätt. Jag har, som sagt inget bra svar annat än min egen stilla bön av tacksamhet över, som jag ser det och tolkar det, Guds ingripande.

Jag tror inte att Gud vill vulkanutbrottet. Lika lite tror jag att Gud vill all den smärta det åsamkar men kanske, kanske kan det komma något gott ut av allt detta. Det är lätt att säga framför datorn och svårare att leva när man är drabbad.

Allt får vi lägga i Guds händer och inse att vi själva inte är Gud – tack gode Gud!

Filed Under: Med tacksam röst

Gud hör bön!

Apr 19

Jag är åter hemma från en USA-resa som jag vill berätta mer om senare. Just nu vill jag bara uttrycka min gränslösa tacksamhet mot Gud som både låtit mig komma iväg på denna viktiga resa till Gustavus Adolphus college utanför Minnesota med det sista planet som flög till Chacago i torsdags och låtit mig komma hem planenligt och då med ett av de två första planen som fick tillstånd att landa på Arlanda. Jag ser detta som Guds ledning och jag är djupt, djupt tacksam!
Gud hör bön!

Filed Under: Gud hör bön

Jag är försenad p gr av vulkanen på Island och återkommer senare.

Apr 18
Filed Under: Okategoriserade

Åter i bloggrymden den 20 april.

Apr 14
Filed Under: Okategoriserade

Visa mig Herre Din väg!

Apr 13

Orden är heliga Birgittas. Jag har just varit i Rom tillsammans med hustrun och vår vän Fredrik som är svensk ambassadör i Kroatien och tidigare ambassadör vid Heliga Stolen. Vi bodde hos Birgittasystrarna. Det var fantastiska dagar med många olika möten. Birgittasystrarna är så ekumeniskt inriktade. De vill verkligen gör allt för den som kommer i deras väg, göra att allt blir så bra som det bara är möjligt. Ett litet sådant exempel är kapellet (S:ta Katarinakapellet i Birgittas hus på piazza Farnese) där Svenska kyrkan firar mässor på torsdagar och söndagar. Det är fantastiskt att vi får vara där och kapellet ligger rakt under Birgittakyrkan. Kyrkornas närhet blir som ett tecken gjort av stenar – ett tecken på att vi hör ihop, att vi har samma Gud, samme Jesus, samma bibel, samma dop, samma allt möjligt. Jo, jag vet att det finns viktiga saker som skiljer oss åt. Men jag vill egentligen hellre (åtminstone inledningsvis) se på den översvallande mängden som förenar. Vi firade, liksom alla andra svenskkyrkliga, ”påskens vittnen”. Det var temat för gudstjänsten. Det var underbart att få meditera över Birgittasystrarnas insats som påskens vittnen. I fredags firade vi (och i torsdags också) att det var 10 år sedan Elisabeth Hesselblad saligförklarades. Hon förde tillbaka till Sverige den gren av Birgittinerna som återfinns i Djursholm och Falun. Hon var också med och återtog Birgittahuset i Rom till birgittinerorden. Nu fick vi påminna oss om hennes historia och insats. Det är viktigt. Hon var också ett påskens vittne och hon har inspirerat så många att vara detsamma. Vårt uppdrag i kyrkornas sammanhang är just detta – att vittna om påskens oerhörda betydelse i ord och handling.

Allt detta är roligt och viktigt att berätta om i skuggan av allt det hemska som händer med pedofilskandaler, den fasansfulla flygolyckan i Polen o s v. Vi behöver verkligen komma samman över alla samfundsgränser, över alla etniska gränser, över alla religionsgränser och vara påskens vittnen – påsken som vittnar om livet – om det trotsiga livets möjlighet och seger och om Guds engagemang i livet.

Birgitta stod upp, i med- och motgång, för påskens Herre. Det vill jag också försöka göra och jag kan bara, trots allt, be den bön som Birgitta lärde oss alla:

Visa mig Herre Din väg och gör mig villig att vandra den!

…ett litet steg i sänder och sedan ännu ett…

Den 13 april hoppas jag vara åter i bloggrymden!

Apr 7

Så det så!!

Filed Under: Okategoriserade

Guds kärlek och ett mail.

Apr 7

Så var det dags för ytterligare ett inspelat Jonas Gardellprogram. Denna gång är jag mindre kritisk. Han håller fram den gränslösa gudomliga kärleken och pekar på att när vi exkluderar människor från denna kärlek handlar det mer om oss själva än om Gud. Det tror jag också. Alldeles för lite talar vi om Guds gränslösa kärlek trots att den är en del av kärnan i den kristna tron. Gud älskar Dig ofattbart mycket och det är oavsett allt, oavsett vad Du tror, oavsett vad Du gör, oavsett hur Du definierar Dig själv! (Jag tror att det ligger en poäng i påståendet att Gud älskar syndaren men hatar synden. Sedan kan vi ha skilda tolkningar gällande vad synd är). När Jesus dör och uppstår, gör Han det för kärleks skull. Men vi har så svårt att ta till oss denna kärlek. Det har jag också. Jag har svårt att alltid se mig själv som ett Guds älskade barn. Att det handlar om andra, det är självklart ( i princip) men att det skulle handla om mig också, det är sannerligen inte det enklaste att förstå. Ibland har jag också svårt att se mina meningsmotståndare som Guds älskade barn fast hon eller han kan vara det.

I kväll fick jag ett mail från en meningsmotståndare. Jag blev så upprörd (det handlade om interna frågor och var inte avsänt av någon i min personal) att jag var tvungen att andas in ett antal gånger för att inte skriva av mig min ilska.

Men, även min meningsmotståndare är oändligt älskad av Gud och det är som sådan jag måste betrakta vederbörande hur svårt det än kan förefalla. Jag måste sannerligen träna på detta!

Kanske måste Du det också?