Archive for december, 2010

Kära bloggläsare,

Dec 30

Så är det bara drygt en dag kvar på detta år, ett år fyllt av svårigheter och fasansfulla händelser i vår värld, ett år fylt av underbara saker borta och nära, ett år fyllt av det alldeles vardagliga. När jag ser tillbaka på detta år ur mitt eget perspektiv, ser tillbaka på min familj, mina vänner, mitt arbete kan jag bara tacka Gud, tacka för att jag fått leva och verka ytterligare ett år, tacka för allt jag fått uppleva i arbete och fritid, tacka för min familjs och mina vänners kärlek och vänskap, tacka för alla som velat lyssna, velat läsa, velat samtala.

Nu stundar det nya året och en hel del (kanske alltför mycket!?) är redan planerat. Men mitt i allt som ska komma, mitt i allt vi har att göra, både Du som läser detta och jag, ber jag att vår Gudsrelation, Din respektive min, ska få fördjupas, att vi ska se Gud allt klarare, älska Gud allt djupare, komma Gud allt närmre. Jag önskar att 2011 ska bli ett nådens år, där Guds nåd såsom den tydligast kommer till uttryck i Jesus Kristus, i Hans liv, död och uppståndelse, ska få prägla det kommande.

På lördag är det 1:a januari. Då börjar vi det nya året med att fira högmässa i Storkyrkan kl 11.00. Biskop Eva Brunne predikar och präster och lekmän från Hovförsamlingen och Finska och Tyska församlingarna är med också. Gamla stans alla fyra församlingar kommer samman i en gemensam mässa. Det är roligt och viktigt! Vi hör ihop i Jesus Kristus och vi börjar det nya året tillsammans! Välkommen att vara med vill jag säga också till Dig!

Så vill jag önska Dig och de Dina ett riktigt Gott Nytt och Välsignat År!

Åke

Filed Under: Kära bloggläsare

"…det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft."

Dec 25

Kära bloggläsare,
I all hast och med något krångel med det tekniska publicerar jag min julottepredikan från Storkyrkan idag. Hoppas att den kan vara till glädje i någons liv. Med önskan om en god fortsättning på julens tid!

Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft. Så skriver Dag Hammarskiöld i boken ”Vägmärken”. Och just dessa ord uttrycker något av det innersta budskapet i julottans heliga evangelium. Den unga Marias faktiska tillstånd, Josefs frustration över det som var både oförklarligt, obegripligt och livsfarligt. Och så förklaringen, möjligheten, namnet och uppdraget. Immanuel – Jesus. Gud med oss – ty han ska frälsa sitt folk från deras synder (Matt 18:21). Allt detta sammanfattas i orden om det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Denna tidiga julmorgons budskap är riktat till Dig och mig in i det multisammanhang som vi lever och rör oss i – ett multisamhälle som är multikulturellt, multireligiöst, hög- och multiteknologiskt. Denna julottemorgon, när bara sju dagar återstår av det innevarande året, möter oss det som är bortom allt förnuft och som samtidigt måste gripas av vårt förnuft, av vårt hjärtas förnuft. Gud – den som är bortom allt och innanför allt, Gud, som vi inte kan se eller ta på, har blivit människa. Det gudomliga Ljuset med stort L har fått en brännpunkt i en människa, i ett litet barn, ovetande, oskyldigt och utlämnad åt mänskliga brister. Brännpunktens budskap är: Genomlysningens möjlighet upphör inte. Dess möjlighet är bottenlös – en genomlysning av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Jesus Kristus vill genomlysa Dig och mig. Det är inkarnationens förkunnelse – Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21). Jesus får vara ett ljus i vårt eget mörker – ett sökarljus i mörkret som hjälper oss att hitta vägen – vägen inåt i det liv vi har att leva och hantera. Jesus vill hjälpa oss att se Gud, denna bokstavskombination av två konsonanter och en vokal som vi i desperation använder för att det är det enda möjliga sättet att nalkas den som alltid är större än alla de möjliga formuleringar vi kan göra gällande Gud. Jesus vill hjälpa oss att se att Gud inte är den frånvarande, den bortomjordiska, i en stad ovan molnen där rosor aldrig dör, se att Gud inte är det döda begreppet, det otidsenliga trosobjektet för den som inte mäktar att ta ansvar för sitt eget liv. Nej Jesus Kristus – barnet som Josef tog till sig redan innan födelsen var ett faktum – förkroppsligar Guds budskap till Dig som kommit hit i mörkret: Immanuel, Gud med Dig, i Ditt liv – oavsett allt – här och nu – en gränslös möjlighet att låta det gudomliga sökarljuset få skölja in i Ditt innersta, inte som det yttersta hotet men som den innersta möjligheten – här och nu. Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21).
Genomlysningen av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft hjälper oss att se att vi, Du och jag, är insatta i ett sammanhang. No man is an island – ingen människa är en ö, skriver prästen och poeten John Donne som levde i slutet av 1500-talet och början av1600-talet. Vi hör ihop oavsett allt. När mörkrets terrordåd sker i våra egna sammanhang är det viktigt att inte bygga murar, att inte förskjuta, att inte skapa motpoler som i själva verkligheten inte är motpoler. Vi hör ihop, är julens budskap in i rädslans mörker. Vi hör ihop, är ängelns budskap om Gud som är med. Gränsposteringar som vi så lätt sätter upp gent emot oliktroende, oliktänkande får genombrytas av Guds kärleks väsen – det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Jesus Kristus vill genomlysa oss så att vi ser vår egen svaghet. Vi är beroende, beroende av Guds kärlek, Guds omsorg, Guds närvaro såsom den tydligast kommer till uttryck i Jesus själv. Vi behöver inte vara duktiga inför Livets Herre. Det finns stunder när vi kan bäras av detta att få se och uppleva vår egen litenhet, upptäcka och se att barnet – det beroende barnet är Du och jag och där Gud är vår himmelska förälder – bortom allt vad vår mänskliga förståelse av förälder kan definiera. … det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft hjälper oss att se att barnet just är Du och jag – bortom alla duktighetsbehov i vårt eget inre, bortom alla krav som ställs av andra och oss själva. I det får vi vila – också denna julottemorgon.
Men ljuset – det gudomliga sökarljuset vill också hjälpa oss att se vår egen storhet, vårt eget värde, vår egen värdighet. Du har ett värde, är värdefull, gränslöst värdefull oavsett allt. Ljuset från källor bortom allt förnuft vill hjälpa Dig att se just detta. Du är älskad och vår egen brist är när vi inte ser det. Vår egen synd är när vi stänger våra ögon och sluter vår inre blick för kärlekens omsorg. Den synden bär Jesus själv på korset där kärlekens yttersta konsekvens blir tydlig – den Gudomliga kärleken i krubbans glans är den korsfästa kärleken. Som Carl-Mikael Bellman skriver i boken Sions högtid: Du gjorde väl, du kom … Men ack, min frälserman! din vagga och ditt kors stå redan när varann.
Vem är Han då? Vem är Han för vars skull kyrktornen sticker upp sina trotsiga spiror runt om i Stockholms innerstad? Vem är Han för vars skull så många strömmar till gudstjänster? Han är Din medbroder, en som delar Ditt liv, delar Din mänsklighet, som bryr sig, också bortom all fattningsförmåga. Sådan är Han som blev till av helig Ande. En medbroder som förkroppsligar Medmänniskan med stort M. Ecce Homo – se människan! Se Jesus Kristus! Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21).
Men Han är också Gud. Två konsonanter och en vokal – en bokstavs-kombination för det ofattbara får sin tydligaste bild, sin tydligaste konkretion i Jesus själv. Sann Gud. Vi förstår det inte, vi kan inte gripa det med vårt intellekt – men just där, just i denna historiska person möter vi Honom som visar Guds kärlek allra starkast, genom sitt liv, genom sina ord och handlingar, genom sin död och sin uppståndelse.
Men Hans mål är inte en geografisk plats, ett land för 2000 år sedan, vid en bestämd historisk tidpunkt. Hans mål är inte himlen bortom alla geografiska bestämningar. Nej, Hans mål är Ditt och mitt liv, Ditt och mitt hjärta. Kristi födelse skedde inte bara före all tid när Ordet fanns hos Gud (Joh 1:1) Kristi födelse skedde inte bara genom den unga Maria. Nej, Kristus till jorden är kommen för att födas i Ditt hjärta, i Ditt liv, i Ditt sammanhang. För att vårt liv ska kunna få en djupare glans får Kristus själv födas i vårt eget hjärta. Därför skedde inkarnationen – Guds människoblivande. Och vägen till Ditt och mitt hjärta är Via Dolorosa – smärtornas väg – korsets väg – befrielsens väg. För Din skull. För min skull.
Var inte rädd! Orden var ängelns ord till Josef och de är Guds ord till Dig och mig idag. Var inte rädd! Vi behöver inte rädas, rädas vårt eget jag, rädas sanningen om oss, rädas Gud. Vi behöver inte bygga murar mellan oss medmänniskor, vi behöver inte rädas mörkrets djävulska handlingar. Tvärtom! Genomlysta av Guds sökarljus, burna av Guds kärlek får vi vara med och riva hatets och våldets isolerande murar oss människor emellan, för vi hör ihop i ett syskonskap där mångfald ryms i enheten. Var inte rädd! Det handlar om liv – liv för Dig, här och nu, och liv för mig. Eller med Dag Hammarskiölds ord: Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Var inte rädd!
Amen

Lucka 23

Dec 23

Jo, idag är det den 23:e luckan som ska öppnas. Det är i och för sig inget märkvärdigt men den adventskalender som jag tänker på finns bara i Gamla stan i Stockholm. Det är en levande adventskalender där olika fönster i Gamla stan öppnas under decemberdagarna. Kl 18.15 varje dag fram till julafton öppnas en ny ”lucka” och någon artist/annan ”kändis”/präst/domprost/författare/sångare/akademieledamot´etc. framför något lämpligt under maximalt sju minuter. Till detta kommer sång och musik. Allt inleds med en trumpetfanfar av X:et en pensionerad militär trumpetare. Fast idag är det min vän Roberto som hoppar in och ersätter den ordinarie. Och jag ska tala…

Jag ska tala om ljusets tid för nu har det börjat bli ljusare. Jordens rotation kring solen är orsaken. Vi går mot ljusare tider. Men ljuset betyder så mycket så här års. Vi har behov av att tända ljus i mörkret.

Våra judiska syskon har i början av december firat Chanukka – en tempelreningsfest till minne av Judas Makabeus insats i att rensa templet från hellenistiska saker som Antiokus IV Epifanes ställde dit på 160-talet före Kristus. Judas och hans män hittade välsignad olja till oljelampan men bara olja som skulle räcka ett dygn och det var viktigt att oljan inte tog slut och det tog tid att välsigna ny olja. Men oljan räckte, som genom ett under i 8 dagar och man hann välsigna ny olja. Ett Guds ingripande. Därför har våra judiska syskon en nioarmad ljusstake hemma för att med hjälp av det niondeljuset, tjänarljuset, tända de åtta andra, ett varje dag under åtta dagar för att påminna sig om händelsen år 164 före vår tideräkning. Man firar Chanukka för att påminna sig om rätten att få vara annorlunda, att få vara sig själv.

Nu firar vi ljusets högtid. Vi har tänt 4 adventsljus under 4 adventssöndagar och nu firar vi det stora ljusets ankomst, Världens ljus – Kristus, som är centrum för oss kristna. Utan Jesus Kristus, ingen kristendom. Vi får också påminna oss om rätten att vara annorlunda, rätten att vara oss själva. I vårt mångkulturella samhälle med många religioner, med en utbredd sekularisering, är det viktigt att vi kristna också vågar hävda vår egen identitet, vågar tala tydligt om Jesus Kristus, vågar i ord och handling stå upp för det som är typiskt kristet.

Barnet i krubban är Gud. Det är centrum för oss! Låt oss inte tala tyst om det. Låt oss mitt i allt vad julstök, julbak, julstädning, julhandel, julgranar, julkalas, jultrötthet, julfrustration, julglädje, julmat, juldryck, jultomtar… heter inte marginalisera julens brännpunkt – Jesus Kristus.

Kanske kan denna jul få bli ett tillfälle till fördjupning också av vår Kristusrelation! För Hans ljus lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Det får vi påminna oss om när lucka 23 öppnas i Gamla stan.

Kära bloggläsare, nu dröjer det några dagar innan jag skriver igen och jag vill önska Er alla en riktigt God och Välsignad Jul!

Filed Under: Lucka 23

Hans enfödde son…

Dec 21

Nu är det bara några få dagar kvar till julhelgen. Jag är en stor julentusiast som älskar julen ur många olika perspektiv. Ett av de många perspektiven är att tillsammans med döttrarna få sätta upp julkrubban hemma på Prästgatan. Nu är det andra julen vi firar där och det ska bli så roligt att ur hushållspapper och silkespapper få veckla upp kameler, vise män, herdar, Josef och Maria, präster, höns, två speglar som fungerar som sjöar, en väderkvarn, en bro, skolbarn och gamla kvinnor och män och munkar. Alla dessa ställs på plats i vår provensalska krubba. Och så naturligtvis Jesusbarnet – fast Jesusbarnet läggs i en låda i ett av matsalens bord i väntan på att midnattsmässan har firats och vi kommit hem igen och tänt stearinljuset vid stallet. Då läggs barnet på plats och julen har nått sitt crescendo.

Men är Jesusbarnet viktigt på riktigt? Är det viktigt att han är född i Betlehem? Är det viktigt att stjärntydare kom, att stjärnan lyste över stallet, att herdarna fick höra ängelns budskap? Nej, det är inte viktigt! jag vet inte ens om det är historiskt sant, eller troligen är det inte det. Det är en berättelse, eller egentligen flera berättelser, påverkade av dåtida motsvarande berättelser om kungar och gudar och andra. Egentligen spelar det inte så stor roll med krubba, herdar, änglar etc. om man inte försöker förstå vad berättelsen vill säga in i vårt eget liv, in i vårt eget sammanhang.

Jag bekänner varje söndag (nästan) att jag tror på Jesus Kristus, hans (Guds) enfödde son. Det gör jag av hela mitt hjärta därför att det som är grundväsentligt är att Gud har blivit människa, att inkarnationen har skett, att Gud möter mig på ett helt unikt sätt i en historisk person. Gud vet vad det är att vara människa. Gud vet vad det är att ha ett tufft liv, att ha ett bra liv, att leva i olika situationer. Gud är inte enbart en Gud ovan molnen utan en Gud som är med oss och delar med oss. Det är det viktiga. Huruvida krubberättelsen är en from romantisk skildring av något som kanske inte ägt rum eller om den är en historisk realitet – det är inte särskilt viktigt. Det viktiga är att Jesus Kristus är Guds enfödde Son i bemärkelsen av inkarnationens verklighet.

Inkarnationen som ett historiskt skeende är viktigt och det är därför som jag firar jul och sätter upp krubban hemma på Prästgatan också detta år. Inkarnationen är en av grundbultarna i min kristna tro. Hans enfödde son, Immanuel – Gud med oss! Det är därför som jag kan önska God Jul!

Filed Under: Hans enfödde son

Bevara Sverige svenskt?

Dec 18

Det går lätta rysningar genom hela min kropp när jag läser rubriken ovan, trots att jag själv skrivit den. De lätta rysningarna beror på att rubriken antyder rasism, nationalsocialism, främlingsfientlighet, nynazism etc. och allt i en hemsk brygd.

Men inte kan väl någon på allvar uttrycka sådana tankar och inte kan väl någon tillåta publicering av sådana tankar? Krönikören Ulf Nilsson hävdar på allvar i en krönika i Expressen den 15 december att Sverige ligger i krig med Islam. Han skriver utifrån att muslimer föder fler barn och att det muslimska inflytandet ökar och antyder att detta måste motarbetas. Som kristen och ”pursvensk” (hans uttryck) skäms jag över Ulf Nilsson skriverier och än mer skäms jag över att Expressen har publicerat dem! Man kan inte, som ansvarig utgivare, gömma sig bakom åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Jo, legalt kan man säkert söka stöd i detta, men en tidning som säger sig stå för ett grundliberalt tänkande (åtminstone på ledarplats) där medmänsklighet och generositet är viktigt, borde kunna dra gränser för vad man publicistiskt tillåter.

Sverige borde vara ett föregångsland i mångfaldstänkande med uttryck i de stora ”drakarna”. Vi lever i ett samhälle där så många, beroende på religion, etnicitet och sexuell identitet tvingas samman i intressegrupper som lätt kan bli isolationistiska. Låt oss i stället sträva efter ett samhälle där regnbågens alla färger får komma till uttryck i kultur, religion, sexualitet och mycket annat. Låt oss sträva efter ett mångfaldssamhälle där vi respekterar varandra, där vi får glädjas åt det som är viktigt för oss själva i öppenhet för den andres glädje och utan att skada oss själva eller någon annan. I ett sådant samhälle kommer också det dubbla kärleksbudet till konkret uttryck.

Kanske stavas det samhället ”Guds rike”? Åtminstone är vi ett stycke på väg då.

Så, låt oss tillsammans sträva efter ett regnbågssamhälle!

Filed Under: Bevara Sverige svenskt

Provokation eller inte provokation, det är frågan.

Dec 17

Är det provocerande att avporträttera Muhammed, som en rondellhund? Ja, svarar många av våra muslimska syskon. Det är provocerande eftersom Muhammed inte får/bör avbildas alls, p gr av bildförbud. Har konsten rätt att provocera? Naturligtvis kan man hävda det och konst har under lång tid varit och är provokativ på många olika sätt. Personligen är jag svårprovocerad när det gäller konst. Jag menar att konsten har en andlig dimension, att den kan tala till oss, även den provokativa konsten, på ett djupt sätt. Därför menar jag att konsten också hör hemma i kyrkan. Också den konst som inte är klassisk kyrkokonst eller avbildar traditionella bilder kan få rymmas i ett kyrkorum. Konsten och rummet brottas då med kyrkan.

När det gäller rondellhundarnas förhållande till muslimerna, eller snarare tvärtom, menar jag, precis som jag skrivit tidigare, att vi, i respekt för de som står i den muslimska traditionen, bör undvika att, som ickemuslimer, skapa konst som är direkt provocerande för muslimerna. Många muslimer upplever att deras tro trampas på, och dessutom av någon som inte är muslim. Hotet mot Lars Vilks är naturligtvis fruktansvärt och inget vi kan acceptera. Som jag tidigare skrivit är sharialagarna något som inte kan och inte får styra den lagstiftande församlingen i Sverige. Men åter igen: Varför kan man inte visa respekt mot den muslimska hållningen gällande avbildande av Muhammed?

Elisabeth Ohlson Wallins bilder på Jesus visades som diabilder eller motsvarande i Uppsala under kulturnatten. Bildvisningen väckte en storm av protester som t o m nådde påven som senarelade ett möte med ärkebiskopen KG Hammar. Sedan dess har bilderna visats i församlingshem och i andra lokaler. jag är inte alls så säker på att jag skulle vilja visa just dessa bilder i Storkyrkan. Jag tror att de just i kyrkorummet provocerar starkare än de vittnar om den kristna tron. Däremot skulle jag med glädje visa dem i någon annan kyrklig lokal (Storkyrkosalen t ex) och gärna med Elisabeth Ohlson Wallin som kommentator. Bilderna är starka och några är extra provocerande. För mig är bilderna vittnesbörd om att Jesus solidariserar sig med mänsklig kärlek, att mänsklig kärlek finns i olika former, att HBTQ ryms inom det mänskliga, att vi är ett regnbågsfolk med våra sexuella identiteter och att detta ryms i kyrkans sammanhang. Vi, var och en, är älskad som den vi är.

Om jag nu tolkar Ohlson Wallins bilder på det sättet, varför kan de då inte visas i en kyrka som just vill vara hemma platsen för alla oavsett sexuell identitet? Jo, därför att provokationen skulle tala högre än det kristna budskapet (som sannerligen också är provocerande). Det skulle bli fel fokus. De kränktas röster skulle överskölja de andras. Vi vet hur det gick i Uppsala. Låt oss lära av erfarenheten.

Vi har för ett drygt år sedan haft bilder av Elisabeth Ohlson Wallin i Storkyrkan, men den gången handlade det om cancersjuka, om döden och om livet inför döden. Det var en makalös utställning.

Men olika individer provoceras av olika saker. Kanske beror det djupast på vilken typ av klangbotten, vilken typ av receptiv förmåga vi har och där är vi, utan att alls värdera, olika.

Så, provokation eller inte provokation, det är frågan.

Svaret kanske handlar om respekt.

Filed Under: Okategoriserade

För en gång skull vill jag vara lite privat.

Dec 16

För ganska många år sedan bodde Elin Piel hemma hos oss i vår bostad. Hon är nära vän med vår äldsta dotter och hade inget bra boende. Elin gick på ett gymnasium i vår närhet och vår dotter kom hem och sa: Kan inte Elin bo hemma hos oss? Vår yngsta dotter tyckte att det var helt okey och också vi instämde. Elin blev som en extra dotter i familjen och när hon nu gjort succé med eget band ”The preacher and The bear” och med egna låtar kan jag inte låta bli att vara otroligt stolt. I dag var hon och hennes medsångare på TV 4 i morgonprogrammet. Bandet har just gett ut en skiva och varit på en bejublad turné i Tyskland. Vilket ”brake through”! Vill Du se och höra henne och hennes medspelare kan Du klicka på denna länk: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=the_preacher_och_the_bear_-_leave_my_side&videoid=1176570

Grattis Elin!

Den gyllne regeln.

Dec 15

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12) Orden är hämtade ur Jesu bergspredikan och är välkända inom såväl kristendomen som i andra religioner. Också icketroende kan tycka att det är kloka ord därför att det handlar om medmänsklighet och respekt, samma respekt som vi vill att andra ska visa oss.

När det talas om att vi inte ska vika oss gällande den konstnärliga friheten måste man först och främst fråga sig om det är tillrådligt att göra vadhelst i namn av den konstnärliga friheten (Anna Odells ”konstnärliga” experiment är ett annat exempel). Som sagt så störs jag inte av rondellhundar med Muhammed och skulle inte störas av att se Jesus som en rondellhund. Men det är jag och utifrån min teologi och mitt sätt att förstå den kristna trons innersta kärna. Kanske skulle jag skratta lite, tycka att det var fånigt, men Jesus blir inte mindre. Jesu storhet går inte att rubba, menar jag. Men, åter igen, det är den teologi som jag (och många med mig i Svenska kyrkan) företräder.

Men i respekt för att mina muslimska syskon blir sårade av att Muhammed är framställd som en hund när man inte alls i bild ska framställa Muhammed, borde man vara restriktiv, ja rent av avstå från sådana framställningar oavsett om det sker i den konstnärliga frihetens namn.

Sharialagar som dömer till döden är inget vi ska vika oss för. De ska inte styra den svenska lagstiftande församlingen, men en sorts god medmänsklig respekt kan få vara med och styra våra handlingar oavsett om det gäller oss själva, våra muslimska, judiska, hinduiska, buddistiska eller ateistiska syskon.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem.

Med den regeln kommer man långt.

Filed Under: Den gyllne regeln

Hur mycket hädelse tål vi?

Dec 14

Konstnären Lars Vilks är delvis i centrum för det senaste terrordådet i Stockholm. Anledningen är hans framställning av profeten Muhammed som en rondellhund. Jag har hävdat att religioner måste tåla andras begabbande, andras smädande uttryck. Men det är naturligtvis lätt för mig som kristen att säga att andra ska tåla så länge inte jag själv känner mig personligt berörd. Det är lättare att tala utifrån än att ta emot inifrån. Så är det i de flesta frågor. Och samtidigt; har konstnärer konstnärlig frihet? Var går gränsen? Kan konsten rymmas inom lagstiftningen för yttrandefrihet – och var går gränsen? Och måste man tangera gränsens yttre områden?

För mig som kristen är hädelse ett osäkert begrepp. Om någon tecknar av Jesus i något olämpligt sammanhang kan jag bli illa berörd kanske, eller möjligen försöka förstå vad konstnären vill. Flera blev illa berörda av Ecce Homobilderna som Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut där Jesus framställs i HBTQ-sammanhang. Jag blev inte så provocerad. Snarare såg jag det andliga djupet i dem medan andra ansåg att de var en ren och skär provokation och hädelse.

Hädar vi själva var gång vi fastslår hurdan Gud är? Är det egentligen en sorts hädelse att begränsa Gud? Och ändå måste vi ju tala om Gud…

Hur mycket hädelse tål vi? Och vem bestämmer vad vem ska tåla? I dag kan jag tycka att det kanske var dumt att framställa profeten Muhammed som rondellhund, inte minst för att det just kan vara sårande för så många muslimer som inte vill framställa Muhammed i bilder. I moskén finns ju inga bilder, bara ornamenteringar.

Men, får man då inte framställa Jesus i mer provocerande sammanhang i risk för att såra någon? Jag tror att vi i den kristna traditionen är vana vid att se olika Jesustolkningar och Jesusbilder i konstsammanhang. Vi har inget bildförbud på det sättet. Därför tål vi nog mer än andra. Det kan vara värt att tänka på, både för mig och för fler, även för Lars Vilks, i respekt för muslimers känslor och religion.

Terror och Gud.

Dec 13

Så var då terrordåd ett faktum också i Sverige. En person har begått ett fruktansvärt illdåd som kunde slutat ännu värre än vad det gjorde. Sverigedemokraterna muttrar stillsamt ”Vad var det vi sa?!” Säkert väcks tankar om tuffare invandrarpolitik, skärpta kontroller, ökad bevakning, och inte minst stakare kritik mot Islam. För det måste ju vara muslimernas fel att det blir på detta sätt. Det måste vara alla som inte inordnar sig under den kristna traditionen som åstadkommer terror, inte bara i Stockholm utan överallt. Eller hur…? Ja, det finns så många märkliga tankar som kan väckas och än värre uttalas.

Låt oss sluta upp bakom våra muslimska bröder och systrar som står för den tolkning av Islam som handlar om att leva ett liv i vördnad för Allah i gemenskap med systrar och bröder bland bokens folk. Låt oss höja vår röst mot all islamofobi och samtidigt vara lika kritiska mot muslimer som mot judar och kristna och andra religiösa anhängare som brukar våld och dödliga attacker i syfte att hävda sitt eget!

Låt oss stå upp för ett samhälle där man har rätt att leva sin tro i stolthet över sin egen tillhörighet och i god nyfiken respekt för andras övertygelse! I detta sammanhang och i dessa dagar är det, för mig, värt att upprepa det som jag skrivit och sagt mången gång: Det finns bara en Gud och det är Gud! Men Gud har många vägar!

Tack gode Gud!

Filed Under: Terror och Gud.