Archive for juni, 2011

Tankar inför kvällen

Jun 29

Svenska kyrkans framtid ska jag tala om i en av Stockholms församlingar idag. Kyrkoherden och jag ska samtala och den lokala kyrkans vänförening har anordnat det hela. Just nu är vi i vår kyrka inne i stukturutredningar. Svenska kyrkan på nationell nivå har skickat ut en remiss som församlingar, stiftstyrelser, domkapitel mfl, har att svara på. Tanken är att församlingen ska vara den grundläggande enheten i Svenska kyrkan men att flera församlingar kan gå samman till ett pastorat med en kyrkoherde, ett kyrkoråd, ett kyrkofullmäktige men med bibehållna namn på församlingarna samt församlingsråd som väljs av kyrkofullmäktige. Vinsten med detta är både ekonomisk och administrativ. Detta är en del av den framtida kyrkan. Men få har väl lockats av kyrkan p gr av dess organisationsstuktur. Det viktiga är innehållet! Vad är det vi vill? Vad är det vi lär? Vad är det vi gör? Dessa frågor måste få tydliga svar. Svenska kyrkans framtid ligger i Kristuscentrering. Solus Christus, säger Luther. Vi måste hålla fram det unika med Jesus Kristus. Han är sann Gud och sann människa. Han är Gud, himlens och jordens skapare, alltings ursprung och mål, inkarnerad. Detta är unikt för den kristna tron. Vi måste hålla fram vad Jeus lärt och gjort, hans liv, lära och död och uppståndelse.Försoningen på korset är livsviktig. Ska vi ha något att säga som kyrka måste korset vara i centrum.

Nåden är därmed också viktig. Sola gratia. Nåden endast. Nåden är den inklusiva den som gör att jag får vara Guds barn, inte p gr av meriter, inte p gr av att jag råkar vara domprost eller något annat, utan bara för att jag är jag som just den jag är. Nåden allena inkluderar snare än utesluter.

Jag gläder mig över att få tala om detta, få tala tydligt om Jesus, som min biskop säger, och göra det uifrån det reformatoriska perspektivet. Reformationen i Sverige startade ju i Strkyrkan. Skam vore väl om inte detta påverkade den nuvarande domprosten.

Filed Under: Tankar inför kvällen

Ska Du gå i kyrkan på söndag?

Jun 24

Om man skulle fråga en vanlig svensk denna fråga kanske svaret skulle bli: ”Tror inte det! Varför frågar Du?” Om samma fråga ställts till någon i USA kanske svaret skulle bli: ”Självklart! Det gör de flesta här.” I Sverige är det inte särskilt många som går i kyrkan en vanlig söndag. Även om enstaka kyrkor drar många gudstjänstfirare är ändå statistiken väldigt låg. Sverige med dess många kyrkor är ett av världens mest sekulariserade länder. Konsumismen är kanske den största livsåskådningen. Och samtidigt: Många tillhör Svenska kyrkan. Ibland kan ”de fromme” häckla det stora medlemstalet därför att så få bekänner sig som kristna. Nu har en ny statistisk undersökning visat att väldigt få delar Svenska kyrkans grundläggande tro. Fotfarande tillhör ca 6 miljoner människor vår kyrka. Själv tycker jag att det är fantastiskt! När sedan statistiska under sökningar görs blir frågor ganska trubbiga. Tror Du på Gud? Men vad innebär Gud? Är det en gubbe på ett moln som skapade världen på sju dagar? Handlar det om Adam och Eva, om Babels torn? Nej jag tror inte på Gud. Inte om det handlar om att bokstavligen tro på det som Bibeln berättar om i de 11 första kapitlen.

Statistiska undersökningar är viktiga, men trubbiga när det gäller människors tro och engagemang. Få går i kyrkan utom vid speciella tillfällen. Det är en utmaning. En högmässa borde vara av den karaktären att de som kommer dit säger: ”Hit vill jag komma tillbaka!” Det är en utmaning för oss predikanter, för musiker och alla andra involverade.

Nu är det midsommar och dessutom är det i skrivande stund sol där jag befinner mig. Många ser den underbara naturen som sin kyrka. Jo, visst kan man säga med Carl von Linné att man i naturen ser Gud på ryggen. Själv ska jag fira högmässa i Storkyrkan i morgon och få sjunga de underbara sommarpsalmerna. Det räcker inte för mig att ”se Gud på ryggen”. Jag måste få ana Guds ansikte i Jesus Kristus, fördjupa mig i Guds Ord och ana Kristi faktiska närvaro i brödets och vinets mysterium. Det är stort! Så även om det inte är söndag på midsommardagen ska jag gå i kyrkan – med glädje! Ska Du?

Glad midsommar!

"Du får smör ovanför" eller..?

Jun 16

Evigt liv – egentligen är det just vad kristen tro syftar till. Och så käbblar vi inom och mellan trossamfunden om olika tolkningar, om olika traditioner. Katolikerna har hela sanningen! Nej, Svenska kyrkan har sanningen! Nej, Pingstvännerna har sanningen! Nej den nya kyrkan som just har bildats (den ännu namnlösa) har hela sanningen. Tro som jag gör! Tro som vi gör! Tro som de gör! Men egentligen borde vi stötta varandra i att höja blicken – blicken bortom och ovanför käbblet och se att vad kristen tro handlar om inte är vem som har rätt, vem som är mest ”klassisk” i sin kristna tro. Kristen tro handlar om evigt liv och om möjligheten till detta.

Men vad är då evigt liv. Den kristna traditionen har mången gång fokuserat på livet bortom döden – att det är det eviga livet. En stad ovan molnen där rosor aldrig dör, en gyllne morgon. Och visst, tanken på en fortsättning känns trevlig. Men vi får inte fastna i den tanken. Vi vet så lite om livet bortom livet. Det får vi överlämna till Gud.

Det eviga livet är snarare här och nu – en Gudsrelation här och nu. Kristen tro handlar då om att leva sitt liv i de tre grundrelationerna; till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Främst handlar det eviga livet om relationen till Gud, en relation som börjar i detta livet, får levas i detta livet och som sedan fortsätter långt bortom språkets möjligheter.

Vad har Jesus med det eviga livet att göra? För oss kristna är Han det eviga livet inkarnerat, förkroppsligat. Han visar oss vad det är att leva i den grundläggande gudsrelationen och vilka konsekvenser den relationen får.

I en värld där så ofattbart många barn dör varje dag, där så ofattbart många skadas i krig, där så ofattbart många inte kan dricka ett glas rent vatten, där så ofattbart många lever i förtorkat land, där har vi inte råd med vårt kristna käbbel om vem som tror mest och bäst. Vi måste leva tron, älska Gud över allting, älska vår nästa och älska oss själva. Jo, vi får faktiskt göra också det sistnämnda. Med fokus på Gud får vi leva det eviga livet här och nu, i den vardag som är din respektive min.

Kanske är det så att vi får smör ovanför när vi dör, d v s att vi kommer till något helt ofattbart och outtalbart men makalöst?! Vi vet inget om det. Låt oss vila i Gudstillit här och nu. Gud är generositetens Gud. Det vittnar hela skapelsen om – en skapelse i regnbågens alla färger. Synd bara att vi kristna inte alltid är lika generösa. Ja, just det. Det är synd!

På Midsommardagen predikar jag i Storkyrkan. Den dagen handlar evangelietexten om brödundret – en eruptiv generositet som inte ser några gränser. Det är underbart! Pris ske Gud!

Generositetens teologi

Jun 11

Gud är generositetens Gud. Skapelsen och försoningen visar på detta och nu i sommartid påminns vi om det. Jag har just varit med om präst- och diakonexamen. Inför en läste vi en utmärkt bok av Cristina Grenholm som arbetar som direktor i Svenska kyrkan. Hon är präst och forskare. Den bok vi läste och samtalade om med blivande präster och diakoner heter ”Levande teologi”. Det är en bok, i hög utsträckning skriven för lekfolk, präglad av ömsinthet och klarhet, ödmjukhet och tydlighet, kristuscentrering och dialoginriktning. Varje individ myndiggörs som teologer. Teologi skapas inte av professionella. Teologi blir levande och utvecklas när alla får vara med i samtal och process. Hon skriver följande utmärkta ord: ” Jag tror inte att vi får del av trons kraft genom att tillämpa tron på samma sätt, utan genom att vi i vår olikhet förmår ge plats åt vars och ens bekännelse till Jesus Kristus, samtidigt som vi tillsammans längtar efter och ber om det eviga livet, det fulländade gudsriket och att det tar gestalt hos oss här och nu. Trons kamp handlar inte om att ha rätt eller fel i tillämpningen av tron, utan om det eviga livet. Det finns utrymme för mångfald i evighetsperspektiv”. (s 42 i Levande Teologi. Verbum 2010)

Tänk om vi i våra olika trossamfund och kyrkor kunde ha lite mer av den inställningen istället för att ligga nedgrävda i våra kyrkliga och teologiska skyttegravar. Ingen av oss har hela sanningen. Sanningen om Gud går inte att fånga in. Vi kan nalkas Gud på olika sätt och får göra det. För mig, i den tradition jag står i (i den mån jag endast står i en. Ibland tänker jag att jag och många andra står i många komplementära traditioner) är somliga saker viktiga och för andra är andra saker viktiga. Vi kan lära av varandra, inspireras av varandra i glädje över vårt eget.
Vad jag eftersöker (ibland också hos mig själv) och som jag tycker att Cristina Grenholm ger uttryck för är en generositetens teologi. Låt oss vara generösa såsom Gud själv är generös!

Filed Under: Okategoriserade

Äntligen!

Jun 7

Igår var det nationaldag och Stockholm visade upp sig från sin bästa sida. Det var sol och vind och flaggorna vajade på de många stängerna. I Storkyrkan hade vi ”öppet hus” utan entréavgift. Vi firade nationaldagshögtid (en sorts andakt) och hade inbjudit Elisabeth Tarras Wahlberg som talare. Det blev en fin nationaldagsgudstjänst där också vår gosskör sjöng.

Vi hade också vernissage. Överintendenten Daniel Birnbaum från Moderna museet kom och invigde den videotriptyk som kommer att stå i Storkyrkan hela sommaren. Jonas Dalberg heter konstnären och videofilmerna talar om alltings förgänglighet.

Efter vårt sedvanliga historiska spel där olika personer från vår kyrkas historia träder fram under valven begav sig hustrun och jag oss till Skansen för att fira nationaldagen där. Jag sitter som Svenska kyrkans representant i Rikskommittén Sveriges Nationaldag där jag vid ett flertal tillfällen föreslagit att det på något sätt borde finnas med ett multireligiöst inslag med tanke på att religion spelar en så oerhört stor roll för så väldigt många svenskar. Tanken har avslagits varje gång. Jag har därför försökt lobba för det på andra sätt och naturligtvis också gärna sett att inslaget kunde vara rent kristet.

Igår kunde jag säga ”Äntligen!” när programkommittén lät sånggruppen Timotej sjunga tre sommarpsalmer (en vers av varje). Vi fick höra Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid och En vänlig grönskas rika dräkt. Det var fantastiskt och blev ett viktigt inslag som många noterade och gladde sig över. Jag hade gärna sett att Psaltarens 23:e psalm hade lästas av t. ex Stina Ekblad. Den psalmen har alla de tre abrahamitiska religionerna gemensamt och den ger en sommaraktig klang för den som längtar efter det och dessutom är den känd av stora delar av Sveriges folk. Men det var kanske en för häftig önskan…

Men jag och många andra är glada för psalmerna och det blev ett fint firande där kungen höll ett utmärkt tal!

Filed Under: Äntligen

En Gud som är större än vår bekännelse.

Jun 5

Jag fick förmånen att tillsammans med biskopen och ett stort antal prostar åka på studieresa till Chicago och New York. Syftet var att fördjupa lutherska och ekumeniska kontakter och skapa nya kontakter men också att se olika typer av kyrkor och traditioner i ett land som på så många olika sätt påverkar utvecklingen i världen. En av gudstjänsterna som vi firade var i Trinity United Church of Christ i Chicago – en kyrka för svarta präglad av en mer reformert tradition. Gudstjänsten tog 3 timmar varav predikan var 55 minuter. Det kan man kalla en rejäl gudstjänst. Vad vi erfor var en gudstjänstfirande församling som var glada över att vara i sin kyrka, som var beredda att satsa både på och i och för kyrkan och i grunden satsas på Jesus Kristus själv. Det var spännande att vara med och den predikan som pastorn höll över Jobs boks första kapitel gjorde intryck. Samtidigt var det för långt och inte den tradition som jag själv står i. Men ändå…

Ett stort intryck gjorde också en annan kyrka nämligen The Cathedral Church of S:t John the Divine i New York. Det är en enorm katedral som är öppen för alla människor – inneslutande alla som vill känna sig hemma oavsett allt. I katedralen återfanns två judiska menoraljustakar, två asiatiska bönesymboler (tror att de var tibetanska) och vaser i jätteformat som var gåvor från andra religionsutövare. För församlingen var det viktigt med dessa symboler för andra religioner för att, med Kristus i centrum, visa att vi hör ihop, att Gud är Gud bortom våra bekännelser. På hemsidan står det:

Tänk att få vila i detta och känna trygghet i detta att Gud är större än allt och att jag får lovsjunga Jesus Kristus utfrån min kristna tradition utan att behöva trampa på någon annan. Den bortgångne biskopen Krister Stendahl skrev i sin bok ”Meanings” ord som för mig blivit så viktiga: ”How can I sing my song to Jesus fully and with abandon without feeling it necessary to belittle the faith of others? I believe that question to be crucial for the helth and vitality of Christian theology in the years ahead.”

Jag har en dröm som handlar om att Storkyrkan på något sätt skulle kunna få vara platsen för lovsången till Jesus samtidigt som man skulle kunna få uppleva att det är en helig plats fylld av Gud som är bortom alla bekännelser och i alla religioner. Det handlar inte om synkretism. Vi ska inte blanda men det handlar om en gudomlig generositet och öppenhet som bara de kristna kan våga sig på som står riktigt nära korset.

Det handlar om en Gud som är större än vår bekännelse. Den Guden möter jag i Jesus Kristus!